INLEDNING

Via de följande länkarna når man beskrivningar av en rad olika mänskliga språk, som jag har studerat:

Den här hemsidan handlar om vad som kan vara gemensamt för alla dessa språk, och vad som skiljer dem åt. Vad kan man behöva uttrycka på ett mänskligt språk, hur gör man det, och vad har de olika språken gemensamt när det gäller uttrycksmöjligheterna?

Innehåll

Uttal och Ljudlagar, Formlära och Syntax

Det här är huvudrubrikerna på de flesta av hemsidorna. Vårt huvudintresse här är språkens struktur, och då kan uttal och ljudlagar tyckas vara av mindre intresse. Men det behövs för att man skall kunna uttala orden i ordlistan, och i de fall då jag har beskrivit språket med dess egna alfabet, så är ju en uttalsanvisning oundgänglig. I fallet med georgiskan har jag valt att inte använda det georgiska alfabetet, även om jag tycker att det är mycket vackert. I sanskrit har jag inga kunskaper om det egna alfabetet.

Ljudlagar är olika slags lagar om hur ljud förändras i andra ljuds närhet, för att underlätta talandet. I en del språk återspeglas dess ljudlagar i skriftspråket. I svenskan är det nog inte så. Vi har till exempel övergångar från "n" till "m" framför "b" och "p", som vi aldrig skriver. Men i språk där man "stavar sina ljudlagar", så kan ljudlagarna försvåra formläran. Man bildar först former av orden på ett regelbundet sätt, men sedan kommer ljudlagarna in och rör till det. Då är det bra att känna till ljudlagarna.

Formläran beskriver de många former av ett ord, som kan finnas beroende på kasus, genus, tempus, modus och så vidare. Formläran beskriver både vad de här formerna används till, och hur de bildas.

Syntax är läran om hur man bygger meningar med orden. I en del språk kan man bilda en hel mening med bara ett ord, men det är ju inte alltid så, och då behövs syntaxen ändå. Men i de här språken spelar ändå formläran en större roll än syntaxen. Syntax handlar en del om ordföljden, där det finns anmärkningsvärt många varianter bland de mänskliga språken. Men annars är det svårt att ge en heltäckande bild av syntaxen i olika språk. Syntaxen är ofta hiearkiskt uppbyggd, så att en bisats eller ett fragment av en mening spelar rollen av till exempel adverb i en mening. Svenskan och dess släktningar använder gärna bisatser, speciellt relativbisatser, för att uttrycka saker, medan andra språk har former av ord, som elegant kan ersätta en hel bisats.

Semantiken är läran om vad orden, formerna och meningarna betyder. Det kan man ogärna avhandla separat, utan det ingår i översättningarna i ordlistan, i förklaringarna i formläran och i förklaringarna till syntaxen.

Ordklasser och satsdelar

Grovt sett behöver vi ord för "saker" (och mera abstrakta "företeelser"), för handlingar och händelser, och för egenskaper hos sakerna och handlingarna (dvs hur de görs). Detta ger oss de fyra stora ordklasserna, substantiv, verb, adjektiv och adverb.

Sedan har vi pronomina, som egentligen bara är till för att rationalisera talandet och skrivandet. Pronominet ersätter ett substantiv, som det är krångligare att säga eller skriva. I en del språk har man en viss motvilja mot pronomen. Förr fick man inte börja ett brev med ordet jag, och man tilltalade folk med ord som Ers Majestät, överstinnan etc. I Japan tilltalar man gärna folk med ord som Tanaka san, som betyder "herr Tanaka". Men en del pronomen har en viktigare betydelse. Det gäller så kallade interogativa pronomina, som inte syftar på ett givet substantiv, utan på något som man inte vet. Man använder dem alltså i syfte att få ett svar. En del språkbeskrivare tycker om att betrakta en del pronomina som t.ex. adverb i stället. "Hur" är t.ex. ett adverb, men det är ju också ett pronomen, som ersätter ett adverb.

Till dessa klasser kommer sedan konjunktioner, som binder samman, och beskriver relationer mellan satser, interjektioner, som är korta ord, som vi "kastar ur oss" efter latinets iacta, som betyder kasta, och vi har ett slags uppsamlingsheat för det som blev över, som i bland kallas partiklar. Dit hör kanske bestämda artiklar och det svenska infinitivmärket "att".

En del språk är fattiga på konjunktioner. Om man ställer två satser efter varandra, så är det underförstått, att den första meningen är en förklaring till den andra, eller tvärtom. Så kan man undvara ord som "eftersom" eller "för att". Så gör man gärna på kinesiska. Det här är ändå en smula överraskande. Relationer mellan satser är något som man borde vilja att man kan uttrycka. Förmodligen löser kineserna detta genom att arbeta med en ganska fast repertoar av sådana efter varandra ställda satser.

På andra språk vill man gärna ha en konjunktion, om inget annat ett "och", mellan meningarna. Så är det på grekiska, där var och varannan mening börjar med ett "kai", antagligen beroende på grekiskans talspråkliga karaktär. Man skrev som man talade. På arabiska börjar var och varannan mening med "wa". I båda fallen var det så att skriftspråken från början saknade skiljetecken som punkt mellan meningarna (så är det fortfarande i arabiskan).

De ordklasser, som vi nu har talat om är gemensamma för alla mänskliga språk, möjligen med undantag för konjunktionerna i kinesiskan och kanske några andra språk.

Kinesisk-kännaren (sinologen) Bernhard Karlgren har påpekat att känslan för ordklasser kan variera mellan olika språk. Det som skapar ordklasskänslan är de former som hör till de olika ordklasser. Av "bok" har vi former som "boken", "böcker" och "böckerna" (och dessutom har vi former som "bokar" och "bokarna" för ett helt annat ord). Av dessa former förstår vi att vi har att göra med ett substantiv. Vi har också former som "boka", "bokade" och "bokat". Då förstår vi att det också finns ett verb på stammen "bok", och vi förstår att det är ett helt annat ord. På så sätt föregår ordets former dess klass bland "vanligt folk". Men kinesiskan har nästan ingen formlära alls. Det finns ett ord "mên" för pluralis, ett ord "lo" för förfluten tid, och ett ord "di" för att göra ett adjektiv av ett annat ord. Då försvinner känslan för ordklass. Det finns ett ord "shang", som uppträder som substantiv, ungefär med betydelsen "översida", som preposition med betydelsen "på", som adjektiv i betydelsen "övre", och som verb i betydelsen "stiga upp (på en häst)". Samma tecken användes för alla dessa betydelser, och kinesen tänker nog inte att det finns någon egentlig skillnad mellan orden. Man kan "översida en häst" eller "påa en häst" osv. När japanerna sedan tog över det kinesiska alfabetet, så fick de samma tecken för ett antal olika ord ur olika ordklasser. Det var en av de många svårigheter, som drabbade japanerna när de importerade den kinesiska skriften.

Men sedan har vi sidan av ordklassystemet ett system av satsdelar. Ett ord i en given mening var en satsdel i satsen. Satsdelen avspeglade ordets funktion i meningen. Men det här var inte så lätt att få ihop, och över tiden har uppsättningen av satsdelar varierat. Ännu mera än bland ordklasserna fanns det "uppsamlingsheat" för ord som var svåra att placera. Saken är ju också den att språk ofta är byggda en smula hierarkiskt. "Till fots" är ju en preposition och ett substantiv, fast ett substantiv i en ganska säregen, antagligen ålderdomlig, form. Men hela uttrycket fungerar ju på samma sätt som ett adverb. Vi kan säga: "Han gick till fots" på samma sätt, som vi kan säga, "Han gick snabbt". Det här gör det svårt att ordna en satsdelbeteckning till ett enskilt ord. Jag har en känsla av att språkbeskrivare är på väg bort från satsdelsbegreppet. Och jag följer själv samma väg. Jag talar hellre om en menings "verb" än meningens "predikat". (Speciellt som ordet "predikat" i många andra sammanhang betyder "egenskap", vilket man snarare skulle associera till ett adjektiv)

Vissa verbformer har till uppgift att fungera som andra ordklasser än verb. Infinitiven gör att man kan tala om verbet som ett substantiv: "Att fiska är roligt". Andra former används som adjektiv. "Den seende" kan man använda på samma sätt som "den blinde" osv. Det här är mycket intressant. Men det blir en smula trivialt om man uttrycker det i ett satsdelsperspektiv. Ett verb i infinitiv kan fungera som subjekt. OK. Men det intressanta är faktiskt att det finns en avledning från ett verb till en annan ordklass.

Tema och rema

Tema och rema är två troligtvis ganska moderna gramatiska termer. Tema är det man talar om, och rema är det man säger om det. Det är naturligtvis viktigt i mänsklig kommunikation att två personer, som talar med varandra, gör klart vad de talar om. Oftast sker det genom att den som försöker säga något om något, också klargör vad det är han talar om Sedan samtalet har börjat flyta på, är temat känt, och då behöver det inte upprepas, förrän man börjar på ett nytt tema.

Begreppen har betydelse framför allt i japanska, där tema markeras särskilt i satsen, och i arabiska, där man kan ana att distinktionen mellan bestämd och obestämd form har sitt ursprung i begreppen tema och rema.

Agglutinerande språk, avledningar med mera

Man brukar dela in världens språk i agglutinerande och icke agglutinerande språk. Ordet agglutinerande har möjligtvis med det engelska ordet glue, klister, att göra. Man klistrar ihop ord av en stam och ett otal ändelser. Ändelse hetter suffix med en fackterm. Men för "ändelserna" i agglutinerande språk använder man gärna ordet affix, för att markera att ett affix inte alltid kommer sist; det kan ju komma andra affix efter. En del affix kommer också före stammen, vilket man brukar beteckna som prefix. Det finns ibland circumfix, som består av två delar, där en del kommer före stammen och en del efter.

Man börjar då med en stam, och fortsätter sedan med affix. Varje affix gör ett nytt ord, som kan tillhöra en ny ordklass. Nästa affix gör en ny förvandling. Det betyder att man inte kan kasta om ordningen mellan affixen hur som helst. Till slut har man då ett ord, och de kan sedan böjas på det sätt som ord alltid böjs, i kasus, genus, tempus, modus och så vidare. Det kan nog förekomma i en del språk att böjningsaffix smyger sig in mellan de andra affixen.

Indoeuropeiska språk, som svenskan, brukar inte anses vara agglutinerande. Men hur är det med det egengligen? Vi har på svenska så kallade avledningsändelser, eller åtminstone avledningsprinciper, med vilka vi kan göra nya ord av gamla. Av "fisk" kan vi göra "fiska" och "fiske" och "fiskare". Av "påminna" kan vi göra "påminnelse". "-else" är en typisk avledningsändelse i svenskan. Dessa ord kan vi sedan böja på vanligt sätt till till exempel "fiskarna" (som råkar vara tvetydigt, eftersom det kan vara en form av både "fisk" och "fiskare"). Men vi har inte en fast uppsättning avledningsaffix, som vi kan använda på alla ord, för att ange en viss betydelseförskjutning. Och det är säkert ovanligt att vi avleder ett ord två gånger i följd på samma stam. Vår metod par préference för att göra långa ord är sammansättning med flera stammar. Ändå måste man kanske säga att skillnaden mellan agglutinerande och agglutinerande språk är en gradskillnad snarare än en strikt artskillnad.

Såvitt jag förstår är Grönländskan speciell på så sätt att man inte har sammansatta ord, dvs. man kan inte ha två stammar i samma ord.

Georgiskan å sin sida, som i högsta grad är ett agglutinerande språk, bryter mot regeln att affix skall vara universellt användbara på alla stammar.

Formlära

Substantiv och pronomen (nomen)

Nomen är en sammanfattning av substantiv, och de pronomen, som ersätter substantiv. I en del språk är det praktiskt att tillföra också adjektiv till kategorin nomen. Bakgrunden är att dessa slags ord böjs på likartat sätt. "Antipoden" till nomen är verb, där man har helt andra böjningsmönster. Trots rubriken nomen, kommer vi i huvudsak uppehålla os vid substantiv.

Genus

Orsaken till att ord har genus, är att människor känslomässigt upplever att somliga ord är maskulina (manliga) och att andra ord är feminina (kvinnliga). I många språk har man sedan tyckt att ord för saker varken är maskulina eller feminina, utan de har fått ett särskilt genus, som på grekiska heter neutrum som bokstavligen betyder "utan kön". I svenskan har vi ytterligare komplicerat situationen genom att i efterhand tycka att en del ord som förblev maskulina och feminina ändå inte hade något kön, och så har vi infört ett "sakgenus" kallat realgenus eller reale. Så har vi på svenska 4 genus, men alla fyra uppträder egentligen bara för pronomen. Vi har inga maskulin- eller femininböjda substantiv kvar. Men det har man i norskan.

Både grekiskan och latinet hade dessa tre genus, men de efterföljande romanska språken har det inte. De har bara maskulinum och femininum. I franska och italienska finns ett neutralt pronomen, men det skall man egentligen inte använda. I stället för c'est, är det ofta bättre att säga il est på franska, och på italienska har c'e (ci e) betydelsen "det finns" och inte "det är".

De semitiska språken, och också deras släktningar, som jag kallar de hamitiska språken (i Afrika), har alltid utmärkt sig av att bara ha två genus, maskulinum och femininum. Det sägs att det också är utmärkande för de här språken att femininum karakteriseras av ett avslutande "t". Men i arabiskan märker man inte det lätt, för t-et är stumt utom framför efterföljande vokal. Framför t-et finns ett -a, och det är det man hör, och -a är ju också den vanliga feminändelsen i många andra språk (fast inte i franskan, där det är ett -e, som ofta är stumt). Det mestadels stumma t-et i arabiskan, betecknas med en speciell bokstav, som bara används för detta syfte. Den ser ut som ett h med två prickar över. Men prickarna är inte betydelselösa. I engelsk text ser man ofta att feminina ortnamn slutar på -h, men det är en felläsning av denna specilla bokstav.

I arabiskan kommer t-et tillbaka i pluralis, då också a-et före blir långt. Det är ett sätt att bilda regelbunden pluralis på arabiska.

Men många språk saknar också genus helt och hållet. Dit hör flera agglutinerande språk som finska, turkiska, grönländska och georgiska. T.ex. turkiskan har heller inget genus på de personliga pronomina, utan o betyder både han, hon den och det.

Om man nu har genus, så kan man han en viss nytta av det. På svenska kan man säga: "Boken låg på bordet, men sedan bar man ut den", och då är det genom genus klart att det var boken man bar ut. Men lika ofta har naturligtvis de båda orden samma genus, och då har man ingen nytta av genus.

Numerus

Numerus är distinktionen mellan singularis (för en sak) och pluralis (för flera saker). En del språk har en dualisform (för två saker), men man brukar säga att en utlänning inte blir hånad om han använder pluralisformen i stället för dualisformen. Dualisformen skall ofta bara användas då de två bildar något slags par. Talar man om två människor, som lika gärna kunde vara tre eller fyra, skall man använda pluralis. På arabiska bildas ordet för tjugo som dualisformen av 10 (:asher :asherin), och räkneordet två är ett ord i dualisform. Därmed nog om dualis.

Distinktionen mellan singularis och pluralis kan ju tyckas vara oumbärlig. Ändå finns det ett språk, som saknar pluralform, nämligen japanskan.

En del romanska språk har s som pluraländelse, som spanska, franska och retoromanskan (i Schweiz), men i franskan är s:et stumt. Från franskan har sedan pluralis-s:et spritt sig till engelskan. Andra romanska språk har vokalbyten som i italienskan -o till -i, -a till -e m.fl. Dessa skillnader i pluralformer ligger till grund för en indelning av de romanska språken i en västlig grupp och en östlig.

Finskan och grönländskan använder båda -t för pluralbildning, turkiskan har ett affix -ler-, och georgiskan ett affix -eb-.

Men annars är pluralbildningen oregelbunden, speciellt kanske i de germanska språken, där vi har omljud och flera olika ändelser. I tyskan är pluralböjningen dessutom kasusbunden.

I arabiskan finns fältropet: "Pluralböjningen är oregelbunden, om detta inte är alldeles omöjligt, då vi har regelbunden pluralis!". De omöjliga orden är ofta participformer av verb, som blir substantiv. De böjs med ändelserna ūn, ān och īn beroende på kasus. Många av våra "låneord" från arabiskan är i själva verket pluralformer av arabiska ord. Taliban är t.ex. pluralis ackusativ av ordet tālib, som är en slags particip av talab, som betyder söka. Talibaner (nu med både svensk och arabisk pluralis) är alltså sökare. Vi har också stött på den regelbundna pluralböjningen av feminina ord, som innehåller övergången -a till -āt.

Bestämd form

Bestämd form finns i förvånansvärt få språk. I de flesta av världens språk klarar man sig utan, man kan undra hur. Min tro är att idén om den bestämda artikeln kommer från de semitiska språken. Därvid känner jag bara till arabiskan, men den bestämda artikelns idé är äldre än arabiskan.

I arabiskan är den bestämda artikeln förbunden med begreppen tema och rema. Man markerar med bestämd form att ord ingår i temat, alltså vad man talar om. Sedan tillför man ny information om temat som rema, genom att använda obestämd form. I arabiskan är ord bestämda enligt följande schema:

  1. Egennamn är bestämda (syftar på en bestämd person, även om det ju kan finnas många personer, som heter så)
  2. Det som ägs av ett bestämt ord är bestämt.
  3. Andra substantiv är bestämda, om de står i bestämd form; annars inte
  4. Personliga pronomina sätts normalt inte ut, men utsatta eller inte, så betraktas de som bestämda
  5. Adjektiv kan stå i bestämd form, och tillhör i så fall temat; annars remat
När vi nu behöver bilda bestämd form av substantiv (enl punkt 3) och adjektiv (enl punkt 5), så gör vi det med den bestämda artikeln al-. På substantiv har man dessutom en annan ändelse i bestämd form än i obestämd form, men dessa ändelser uttalas numera sällan, och de skrivs med tecken, som inte heller sätts ut. De här ändelserna är för övrigt kasusberoende. Om nu ett ord ägs av ett bestämt ord, så är det automatiskt bestämt, och då finns det ingen bestämd artikel. (Däremot finns ändelsen för bestämd form kvar - denna mellanform kallas för status constructus). Sedan finns det annat att säga om tema och rema i arabiskan, men det återkommer vi till

Så långt arabiskan.

Den äldsta grekiskan saknade bestämd form. Det tror vi oss veta efter tolkningar av en skriftform, som kallas Linear B. Fast lite tveksamt kan det vara, för det som finns bevarat på Linear B är mest inventarieförteckningar, och inventarieförteckningar brukar inte innehålla ord i bestämd form. Men språkvetarna anser att bestämd form saknas, och då får man väl tro på detta. Men på Homeros och sedan på Aristoteles tid finns det bestämd form i form av en bestämd artikel. Den är böjd både i genus och kasus, och bör då komma från ett annat språk än arabiskan (som ändå knappast fanns vid den här tiden). Sannolikt fick grekerna idén genom sina kontakter österut via Cypern, kanske med fenicierna.

Men i latinet finns det inte någon bestämd form. Sedan dyker den upp i de romanska språken, som efterträder latinet. Men det är vid den tiden då de här länderna har en ganska tät kontakt med arabiskan. Latinlärare brukar säga att de bestämda artiklarna i de romanska språken inte har med arabiskans al- att göra, även om de oftast innehåller bokstaven "l", utan att de kommer från latinska pronomina. Det är nog sant, men idén med en bestämd artikel, kan ändå komma från arabiskan. De bestämda artiklarna i de romanska språken är inte kasusböjda nu (vilket skulle kunna styrka den arabiska kopplingen), men de har varit det, t.ex. i fornfranskan.

Med den här arabiska förklaringen är det ändå svårt att förklara hur den bestämda artikeln har uppkommit i tyskan, som har en starkt kasusböjd bestämd artikel. Tyskan är faktiskt mera lik grekiskan än de romanska språken på det sättet. För våra nordiska språk har vi samma situation. Vi har i viss mån ursprungligen haft kasusbestämda bestämda artiklar. Vi har ju bestämda artiklar, som är ändelser, och det är ju originellt, men sådana finns faktiskt också i rumänskan.

Men tjeckiskan, som på många sätt är ett ålderdomligare språk än Homeros grekiska, saknar bestämd form, och det gör säkert flera slaviska och baltiska språk.

Kasus

Språkvetaren och samhällsdebattören Noam Chomsky företräder en teori, som säger att männsiskor föds med en nedärvd förmåga att lära sig språk. Vi har alla vissa grammatiska kategorier i oss från födseln. En av dessa kategorier är kasusmarkörer. När vi kommer i kontakt med ett språk, så letar vi efter kasusmarkörer i det nya språket, och först när vi har identifierat dessa markörer, kan vi säkert förstå vad som sägs.

Kasus har med roller att göra. När ett substantiv eller ett pronomen uppträder i en mening, så har det en viss roll där, och vi måste kunna ta reda på den rollen; annars blir hela meningen obegriplig. Här följer några roller, tillsammans med namn på motsvarande kasus:

  1. Den tilltalade (vokativ)
  2. Den som utför meningens handling (subjektskasus, nominativ)
  3. Den som utsätts för handlingen (ackusativ)
  4. Förmånstagaren, om handlingen är ett givande (dativ)
  5. Ägaren till något som nämns i meningen (genitiv)
  6. Platsen, där meningen äger rum (lokativ)
  7. Målet, som meningen beskriver en rörelse till (allativ)
  8. Platset, som meningen beskriver en rörelse från (ablativ)
  9. Redskapet med vilket handlingen görs (instrumentalis)
Det här är en lista på ungefär de kasus, som har funnits i det indoeuropeiska urspråket. Finskan har ytterligare några kasus.

Ett antal språk tycks anse att objektet är "viktigare" än subjektet, när det finns. Det tar då över kasuset nominativ, som då ibland kallas absolutiv. Subjektet behöver då ett nytt kasus, och det kallas ergativ, vilket man ordagrant kan kalla för ett "kasus för den verksamme" efter ett gammalt indoeuropeiskt ord werg, som blir erg i "nyare grekiska", och som har blivit verk i svenska. Sådana språk kallas då ergativa.

Om verbet saknar objekt (intransitivt verb), så får subjektet behålla nominativkasus.

Baskiskan är ergativt, turkiskan har vissa drag av detta, och georgiskan är ergativt i vissa verbaspekter. Georgiskan har också ett till synes märkligt fenomen, som kallas inversion. Georgiskan har inget ackusativkasus, utan dativ används för båda objekten. Men vid inversion, så byter dativ och nominativ plats. Det händer med ordet för 'har' och en del ord för att någon 'har vissa känslor'. Förmodligen är det georgiska synsättet, att den som har något är förmånstagare (dativrollen), och att det är ägodelen som är det egentliga subjektet.

En form av kasusmarkörer är särskilda kasusformer av orden. Detta är den enda typ av kasusmarkör, som finns i finskan, och den dominerade antagligen i det indoeuropeiska urspråket. Två saker har emellertid hänt med dessa kasusformer.

Vi kan kalla kasusen från 6. och framåt för geometriska kasus. Man kan lätt föreställa sig ett behov av att precisera dessa, speciellt lokativ. Platsen kan vara på eller under någonting, eller mellan två saker, eller bredvid något. För dessa preciseringa uppfann indoeuropeerna prepositionerna. Men de var just preciseringar. Lokalitet uttrycktes egentligen fortfarande med kasus. Det är förklaringen till att prepositioner fortfarande "styr" kasus, som t.ex. i tyska. Termen "styr" är i så fall felaktig. Belägenheten uttrycks med kasus, med prepositionen tillfogas för precisering.

Turkiskan har en annan, och ganska genial, lösning på preciseringsproblemet. Man har en arsenal av olika ord för översida, undersida, baksida, mellanrum och så vidare. I stället för att säga "på huset" säger man "vid husets översida". "Vid" uttrycker man med lokativ kasus på ordet översida, och det står dessutom i en form, som kallas possesiv. Liksom på svenska hamnar det här ordet för "vid översida" efter ordet "huset". Det gör att man brukar kalla de här orden för postpositioner. Men de har egentligen ingenting med motsvarigheten prepositioner att göra.

Det andra, som händer med kasusformer, är att de urartar. Speciellt i språk, där man också böjer ord i genus och numerus, och där lättjan gör att ändelserna förkortas, så räcker ändelserna helt enkelt inte till längre. På latin har lokativ, ablativ och instumentalis glidit samman till ett kasus, som heter ablativ. På tyska har instrumentalis och lokativ glidit ihop med dativ, medan allativ har glidit samman med ackusativ. Men därmed har också prepositionerna fått en tyngre roll. Tjeckiskan har kvar instrumentalis, och detta kasus "styrs av" ett antal prepositioner, däribland ordet för "med". Men det ordet får man lov att utelämna. Det är ett minne från den tiden då kasusen hade en starkare roll i de indoeuropeiska språken.

Så småningom har det utvecklats olika teorier om varför de kvarvarande kasusen styrs av olika prepositioner. En handling riktades mot ackusativobjektet, och därför har man tänkt sig att riktningsprepositioner styrde ackusativ. Det givna blev kvar hos dativobjektet, och därför styrde "befintlighetsprepositioner" dativ. Men mera sannolikt är nog ändå att lokativ har urartat till dativ, och att allativ har urartat till ackusativ.

Vokativ har glidit ihop med nominativ. Kanske behovet av ett kasus för den tilltalade inte är så stort. Den tilltalade märker nog själv att han är tilltalad. Det mest kända exemplet på vokativ är nog Caesars ord till Brutus: "Et tu Brute!". Brute är vokativ av Brutus. Man måste beundra Caesar för att han i denna svåra stund, hittar rätt kasusform. Den är dessutom effektiv. Caesar tilltalar Brutus som den förrädare han är. Men Caesar kan ju ha sagt fel också. Den historiske krönikören skulle säkert ha redigerat hans yttrande i efterhand i så fall.

Genitiv kasus förtjänar kanske ett särskilt omnämnande. Om någon äger något, så är han inte samtidigt ett subjekt eller ett objekt eller platsen för något etc. Det är hans ägodel, som spelar den rollen. Därför kan man ha ett separat kasus genitiv, utan att bryta mot en viktig regel: Varje ord måste ha ett entydigt unikt kasus. Finskan är ute på hal is här, om jag har förstått finskan rätt, genom ett kasus partitiv. Partitiv uttrycker en obestämd mängd av något. Samma idé finns i franskan med ordet "de", och i andra språk använder vi bara obestämd form, men vi betraktar inte detta som ett kasus. Men en obestämd mängd av något kan ju naturligtvis spela olika roller i en mening, som borde kräva andra kasus.

I svenskan har urartningen av kasus gått så långt att vi använder prepositioner också för dativ. "Åt" är väl huvudalternativet, men vi använder också "för" och "till". Det ger en viss betydelsskillnad, så rollen av precisering finns här också. I engelska, franska och många andra språk har man preposioner ("of" och "de") också för genitiv. I engelskan har man samtidigt kvar en formbestämd genitiv.

Men det finns två slags kasusmarkörer kvar. Den första av dem är ordföljden. Subjektet kommer först. I svenskan kommer dativobjekt och ackusativobjekt efter verbet i den ordningen. När vi finner denna ordföljd obekväm, så uttrycker vi dativ med preposition i stället. "Jag gav honom pengarna," blir "Jag gav pengarna till honom".

Ordföljden är en utmärkt kasusmarkör. Men den har en nackdel. Den binder upp språket. Vi kan inte använda ordföljden för att framhäva saker, eller för att börja med meningens tema, om temat inte råkar vara subjekt. "Hans bil körde jag på", kan vi säga, därför att ordet jag är kasusböjt som subjekt. Men annars kanske vi får hålla oss till ordföljden "Jag körde på hans bil", och det är lite synd, om vi håller på att tala om honom.

Kasusformerna eller prepositionerna befriar oss från detta. Men bara om vi har kasusformerna i behåll. Tjeckiskan har många kasusformer, men i till exempel femininum, så sammanfaller de för många kasus. Då måste man använda ordföljden i alla fall. Om man skall ha någon nytta av sina kasusformer, så måste man vara rädd om dem.

Kinesiskan är ett språk, där ingen annan kasusmarkering finns kvar utom ordföljden.

Men japanskan har den mest geniala kasusmarkören av alla. Man har särskilda kasusmarkörer, som är små ord ("partiklar") som ställs efter det ord de markerar. Ibland beskriver man dessa ord som postpositioner, eftersom som de står efter sitt ord, men de har inte prepositionens roll. De är kasusmarkörer. Men en sådan här partikel, "wa", betecknar tema. Den normala japanska meningen börjar med temat, och den delen avslutas med "wa". Ofta kan detta tema vara en liten konstruktion, som kan innehålla t.ex. en genitivform. Om man nu vill betrakta temat som ett eget kasus med en kasusmarkör är väl en smaksak. Alternativt kan man låta "wa" vara en "temamarkör". Andra partiklar finns också, som spelar andra roller än att markera kasus.

Possesivformer

En del språk har särskilda former för det ägda i en genitivkonstruktion, t.ex. finska, turkiska och grönländska. Men det ägda har ju också en roll i meningen, och därmed ett kasus, så de här så kallade possesivändelserna måste komma utöver kasusändelserna. (I grönländskan har jag inte märkt av några kasusformer, så där är detta inget problem).

Possesivändelserna är väl egentligen onödiga, men i de språk där de finns, kan de ändå göra god nytta. I konstruktionen "vid husets översida" så knyter possesivformen översidan till huset, vilket kan göra tolkningen säkrare. Här är ett exempel från finskan:

työdessänsä
"Työ" betyder arbeta, och "-de-"gör en infinitivform av verbet, som har fördelen att den kan böjas i kasus. "-ssä-" är en kasusändelse för den finska motsvarigheten till lokativ, och som här betyder "i". "-nsä-" är possesivändelsen. Själva ägaren finns på annat håll i meningen, men "-nsä-" syfter på en manlig ägare, och kan då översättas med "hans". Alltså betyder alltihop "i hans att arbeta". Vi ersätter hellre uttrycket "att arbeta" med verbalsubstantivet "arbete". Men allra helst ersätter vi kanske uttrycket med en bisats: "När han arbetar". På så sätt kan en del språk ersätta en hel bisats med en lämplig form av ett enda ord.

Adjektiv

Kongruensböjning

Adjektiv böjs på de flesta språk i så kallad kongruens med det ord det bestämmer. För språk som har genusböjning av substantivet, så skall adjektviet böjas med motsvarande genusändelser. Det betyder att adjektivet själv inte har något eget kön, utan adjektiv är mångkönade och anpassliga. Om språket har kasusformer, så skall i allmänhet adjektivet också böjas i kasus på samma sätt.

När det gäller form (bestämd, obestämd) så är situationen annorlunda. Om adjektivet är en bestämning till substantivet, som alltså syftar till att klargöra meningens tema, så skall adjektivet följa substantivet i form. På svenska är detta litet svårt att exemplifiera, för de svenska varianterna av bestämd och obestämd form på adjektiv är en smula ovanliga. Den bestämda formen har en ändelse '-a'. Då heter det 'en stor bil', 'ett stort hus', 'det stora huset'. Engelskan har ingen distinktion alls mellan bestämd form och obestämd form på adjektivet. Eller snarare är det kanske så att adjektivet "lånar" artikel från substantivet. 'A big house', 'The big house'. Arabiskan är tydligast. Där får adjektivet en egen artikel. 'Beit ahmār', ett rött hus, 'Al-beit al-ahmār', det röda huset. Här kommer nu frågan om tema och rema in. Säger man 'Al-beit ahmār', så är det huset man talar om, och man talar om att huset är rött. Det kan man göra utan att använda något ord för 'är'. Säger man 'Al-beit al-ahmār kebīr', så är temat det röda huset, och man talar om att det är stort. Vi gör likadant på svenska, men vi behöver ordet 'är'. 'Det stora huset är rött'. 'Stora' är i bestämd form, rött är i obestämd form.

Men vi kan ha ett tema i obestämd form också. Vi kan säga 'ett stort hus är dyrt'. Jag är inte säker på att det går lika bra på arabiska.

Adjektivbildning

På svenska använder vi ofta avledningsändelsen -lig för att göra ett adjektiv av ett substantiv. mänsklig av människa osv. Andra sådana ändelser är -isk och -aktig. På engelska har vi -y och -ish. En del språk är noggranna med att varje sådan ändelse svarar mot en bestämd egenskap, som motsvarande substantiv kan ha.

Arabiskans motsvarighet är ett i (egentligen ett långt ī). :arab, arab, blir :arabī, arabisk. Men arabiskan har en annan mekanism för att bilda adjektivformer av en stam. Om cacac är en stam, som vanligen är ett verb, så är cacīc ett adjektiv. Det kompareras sedan som accāc. 'c' betecknar här en konsonant vilken som helst. Vi kommer från kabar till kebīr, som betyder stor, till akbār, som betyder större. Om ordet kabar verkligen finns är osäkert.

För kinesiskan har vi redan nämnt det lilla ordet di, som tillsammans med substantivet före gör ett adjektiv, som på något sätt är associerat med substantivet i betydelse.

Ordföljd

Arabiskan insisterar på att adjektivet kommer efter substantivet. I själva verket kommer varje sorts bestämning efter det bestämda. Ägaren kommer efter det ägda, eftersom ett föremål bestäms av sin ägare (skiljs från alla andra liknande föremål, som ägs av någon annan). Omvänt är alltid något som kommer efter ett ord, en bestämning till det. Det betyder att arabiskan inte behöver någon särskild form för att beteckna genitiv eller possesiv. 'Beit Ahmed', det är Ahmeds hus. Det krävs inget 'de' eller 'of' för att markera genitiv. Tittar man riktigt noga på en detaljerad skrift, så ser man dock att ordet Beit, står i en särskild form. Det finns ingen bestämd artikel, för ordet blir bestämt genom att det ägs av Ahmed, men det finns en bestämd-form-ändelse (-u i nominativ).

Germanska språk har adjektivet före substantivet, och franskan, som både är frankernas germanska språk och gallernas romanska språk har en blandning. Små vanliga adjektiv står före substantivet, medan långa ovanliga adjektiv står efter. (Gallerna var kelter, men de hade lagt sig till med det latinska språket, och franskan är väsentligen en dialekt av detta). Turkiskan har adjektiven före substantiven, men om det finns en obestämd artikel, så skjuts den in mellan. Finskan har också adjektiven före. Fördelningen mellan de båda principerna är ganska jämn.

Komparering

I den katolska syndabekännelsen säger man "mea culpa, mea maxima culpa". Culpa betyder skuld, men maxima betyder inte 'maximala', utan 'mycket stora'. På så sätt hade latinet ingen känsla för det maximala, och ingen superlativform av adjektiven.

Men superlativen finns nu i de flesta språk. Arabiskan har samma idé här som i franskan. Man bildar superlativ som bestämd form av komparativ. På franska har man 'grand', 'plus grand', 'le plus grand'. Det här ger dock den bestämda artikeln en dubbel roll.

I arabiskan finns ett exempel på svårigheterna med detta. Man säger "al-lahu akbar" eller modernare "al-lah akbar". Det betyder "Gud är större". Men egentligen skulle man nog vilja säga "Gud är störst". Det skulle bli "al-lah al-akbar". Men nu finns det två tolkningar. I den ena är temat al-lah, och man säger om honom att han är störst, vilket är rema. I den andra finns inget rema, vilket gör att man borde avvisa den tolkningen. Men om man inte gör det, så betyder meningen "Den större guden" eller "Den störste guden". Det skulle alltså finnas flera gudar, och vi försöker tala om den störste av dem. Detta är en så stor hädelse, att man inte vågar säga så, även om den här tolkningen ändå är osannolik.

På så sätt är arabiskan så konstruerad att man inte kan säga det man allra helst skulle vilja säga, nämligen att Gud är störst.

Det hör till saken att när vi skriver Gud med stor bokstav, för att markera att det bara finns en, så använder arabiskan bestämd form, al-lah för samma syfte. Detta är grunden för den arabiska trosbekännelsen: "la lah illa al-lah". Man börjar med att hypotetisera att det kan finnas flera gudar, men avvisar detta genom att säga "inte gud utom guden" eller "ingen gud utom Gud". När detta är sagt skriver man aldrig mer ordet gud i obestämd form.

Att det finns saker, som man inte kan uttrycka på ett visst språk är inte så ovanligt. Ett enkelt svenskt exempel, är att vi inte har neutrumformer av vissa adjektiv, som slutar på -dd. Vi kan säga "en rädd hund", men inte "ett räddt djur". Förutom att jag har lagt märke till detta svenska exempel själv, har jag hört det relateras av en engelsk språkprofessor.

På svenska kan vi också komparera adjektiv med orden "mera" och "mest". Systemet finns i många västerländska språk, men det används bara för lite mera komplicerade adjektiv. Men många språk kompererar alla adjektiv på detta regelbundna sätt, t.ex. georgiskan och turkiskan.

Förknippat med komparering är det lilla ordet "än". På georgiskan finns ett ord för detta, men också ett affix. Men när man använder affixet, så behöver man inte använda komparativformen. Det påminner om situationen på turkiska, där man använder kasussystemet. "Istanbul är bättre än Izmir" blir "Istanbul Izmirden iyi", vilket ordagrant blir "Istanbul från Izmir bra". Braheten riktar sig så att säga från Izmir till Istanbul.

Om jag inte minns fel, så heter "än" "min" på arabiska, och "min" betyder "från". Det är samma idé som i turkiskan.

Verb

Med verben har vi en helt annan värld av böjningsformer och betydelser hos böjningsformerna. Variationerna mellan språken är här också stora. Ganska närbesläktade språk kan ha olika syn på på betydelsen hos olika verbformer. Framför allt är det synen på två termer, som kallas aspekt och tempus, som skiljer sig åt mellan olika språk. Själva komplexiteten i verbsystemet skiljer sig också kraftigt åt mellan olika språk.

Själva verbformerna sönderfaller i två stora kategorier, som kallas finita och infinita former. "Finit" kan betyda "ändlig", och har då med betydelsen av "ände" hos ordet "finis" att göra. Men finis kan också betyda "mål", och så skulle finita verbformer rikta sig mot ett mål, nämligen den som utför handlingen. Då kan vi också tala om personböjda, och icke personböjda verbformer. Det är antagligen det som avses med termerna. Vi börjar med de finita formerna, och återkommer till de icke personböjda formerna (infinita) här

Finita verbformer

Det finita verbsystemet spänns upp av 5 "dimensioner"

  1. person
  2. aspekt
  3. tempus
  4. modus
  5. diates
Dimensionerna aspekt och tempus har nästan blivit en dimension för mycket för den klassiska grammatiken. Termerna för aspekt och tempus har blivit sammanblandade. En del ganska nya grammatiska termer försöker råda bot på detta, men med rätt måttlig framgång.

Ordet dimension betyder att så snart man vill göra en verbform, så skall man bestämma dess värde i alla de här dimensionerna. Först då kan man konstruera rätt form. Vilket värdet är i varje dimension bestäms av vad verbet skall uttrycka i meningen. Men en del språk är ganska likgiltiga för en del av de här dimensionerna. För den som talar ett sådant språk kan det vara svårt att lära sig ett mindre "likgiltigt" språk.

Två frågor öppnar sig här. För det första: "Behöver vi verkligen alla de här dimensionerna?" Behöver språket vara så uttrycksfullt? Kanske inte, men jag tror att i huvudsak så uttrycker de flesta språk de flesta av de här dimensionerna, men en del gör det med tonfall, emfas på ordet, genom omskrivningar etc., medan andra språk har specifika former. För det andra: "Är språk fullständiga, i den meningen att man har former för alla kombinationer av värdena i de här dimensionerna?". Svaret är nog att inget språk är fullständigt, men att det finns ganska fullständiga språk. Klassisk grekiska och georgiska är exempel på sådana.

Person

Svenskan har nästan ingen personböjning av verben kvar. Men det gör svenskan till ett mycket ovanligt språk. De andra nordiska språken och kinesiskan har samma karaktär.

Personböjning betyder i första hand att man har olika verbformer beroende på den handlades (subjektets) person (1:a, 2:a, 3:e person, singularis och pluralis). Men t.ex. grönländskan och georgiskan böjer också verben efter objektets person, i den mån verbet kan ha något objekt. Det skapar ett behov av 36 olika former av varje verb. I princip markerar georgiskan också person hos dativobjektet, men sättet som dessa görs på är trassligt. Baskiskan lär konsekvent markera både subjekt, ackusativobjekt och dativobjekt, och detta kräver en uppsjö av olika verbformer, som dessutom ibland är ganska avlägsna från verbets grundform.

Verbformerna uttrycker nu samma sak som eventuella personliga pronomina, så om man har personböjning av verbet, så kan man utelämna pronomina. En del språk utnyttjar detta, t.ex. arabiska, spanska och italienska, men inte franska. På t.ex. grönländska utelämnar man också objektet om det är ett pronomen. Det öppnar möjligheter att konstruera hela meningar med bara ett ord.

Språket Hausa är originellt på så sätt att man inte bara flyttar bort personböjningen från verb till pronomina, utan att man också låter pronomina uttrycka aspekt eller tempus för verbets räkning. På svenska skulle man kunna tänka sig att man sade "hanade springa" i stället för "han sprang".

Aspekt

Aspekt är ungefär samma sak som "perspektiv". Aspekten uttrycker alltså den talandes perspektiv på handlingen eller händelsen. Detta är alltså en relation mellan den talande och händelsen. I en del språkkurser beskriver man aspekt genom att tala om pågående och avslutade handlingar. Men man kan inte ge aspektbegreppet rättvisa bara genom att tala om verbet, eller handlingen. Aspekt uttrycker relationen mellan talaren och händelsen.

De flesta språk skiljer på två aspekter, som man kan kalla "inuti-aspekt" och "utifrån-aspekt". Vid inuti-aspekten är man inuti den handling man beskriver, och man är på ett eller annat sätt engagerad i handlingen. Vid utifrån-aspekten är man utanför, och konstaterar mest att handlingen utförs eller har utförts.

På svenska har vi ingen skillnad i former mellan de här aspekterna, men den finns och vi kan använda tonfallet för att uttrycka skillnaden.

Om vi säger "Jag skriver ett brev." i lugnt tempo, så kan det vara svar på frågan "Vad gör du?", eller "Vad håller du på med?". Detta är inuti-aspekten. Typiskt här är uttrycket "hålla på med".

Säger vi samma sak lite hetsigare, och med viss emfas på ordet "skriver", så kan meningen vara ett svar på "Min faster är väldigt orättvis mot mig, och nu säger hon att hon tänker göra mig arvlös." Nu håller man inte på att skriva brevet, men man konstaterar att det skall bli ett brev. Men händelsen ligger nu i framtiden. Man kan säga "Jag kommer att skriva ett brev", eller "Jag skall skriva ett brev." Men det är inte lika bra. Bäst är att använda presensformen för att uttrycka futurum. Därmed är vi redan inne på nästa dimension, tempus. Men detta är ett exempel på att aspekt färgar av sig på tempus.

På tjeckiska är det här sättet att använda presens för futurum "grammatikaliserat", dvs det är en del av vad som står i grammatikböckerna som norm för språket..

På engelska skulle man nog inte säga så här. I inuti-aspekt skulle man säga "I am writing a letter". I utifrån-aspekt skulle man inte använda presensformen som på svenska, utan man skulle säga "I will write a letter"

Grekiskan och georgiskan, och säkert en del andra språk också, har en tredje aspekt, som kallas perfekt. Ordet skulle kunna betyda ungefär "för det gjorda". Perfekt beskriver att en handling i det förflutna har lämnat spår fram till nutiden. Att säga "han har dött", där man använder perfektaspekten, är ett sätt att säga "han är död". Nu är ju flesta av oss så beskaffade, att när vi har dött, så kan vi inte plötsligt vara "odöda" igen. Det är ju egentligen rätt självklart, och man kan fråga sig varför man behöver en särskild verbform för att uttrycka detta. Från georgiskan har jag hittat en annan tolkning, som kanske kan vara till hjälp. När man säger att någon har gjort något, och uttrycker det med perfekt aspekt, så menar man ungefär "han har uppenbarligen gjort det", för man uttrycker att hans handling har lämnat spår efter sig till nutiden. När man säger "han har dött" i perfekt aspekt, så menar man att han "uppenbarligen har dött", eftersom han är död nu.

Tempus

När man väljer tempus tänker man sig en tidslinje. På den markerar man händelsen T att man talar, och man markerar den händelse, H, man beskriver. Om T och är samtidiga så är tempus presens. Om H ligger före T, så använder vi tempus för förfluten tid. Om H ligger efter T, så använder vi tempus futurum. Vi ser här att vi inte använder en "riktig term" då vi talar om förfluten tid, utan vi uttrycker oss på svenska. På engelska säger man gärna "past tense" som är en engelsk term. Det här beror på att de "riktiga termerna" rymmer en sammanblandning mellan aspekt och tempus.

En del språk har ett par tempus, som är ytterligare komplicerade, i så måtto att de involverare en tredje handling, R, som vi kan kalla för referenshandling. Ofta beskrivs den handlingen i en bisats.

Det ena tempuset av det här slaget är pluskvamperfektum. Vi kan säga: "Hon hade just gått, när jag kom fram". Både H och R ligger före T, och H ligger före R. H ligger alltså ännu längre bort från T, och det är förklaringen till termen, som ungefär betyder "mer än förfluten tid". Klassisk grekiska innehåller en form, som heter pluskvamperfektum, men inte med exakt den här betydelsen, och så kan det nog vara i andra språk också. Pluskvamperfektum bildar vi ju på svenska med ett hjälpverb. Det kan finnas andra språk som har en specifik verbform, som heter pluskvamperfektum, men om den formen har samma betydelse som på svenska kan vara osäkert.

På svenska kan vi säga:"När vi har lovprisat Herren, dricker vi kyrkkaffe." Men rätteligen skall vi väl använda futurum: "När vi har lovprisat Herren, kommer vi att dricka kyrkkaffe". Men lovprisandet är ju troligtvis också något, som ligger i framtiden. Alltså bör vi säga: "När vi kommer att ha lovprisat Herren, kommer vi att dricka kyrkkaffe". Den här ytterst noggranna formen skulle vi kunna kalla något som "menokvamfuturum", men den heter "futurum exaktum". På svenska använder vi den nästan aldrig, och när vi gör det så uttrycker vi den med hjälpverb, men både i grekiskan och latinet finns den som en specifik verbform (med personböjning och allting). Den är ett tempus för referenshandlingen R, och innebär att händelserna kommer i ordningen T, R, H.

Kombinationer av aspekt och tempus

Det kan vara svårt att skilja på om man är inne i eller ute ur en händelse, som just inträffar. I många språk saknas därför distinktionen mellan aspekt i presens. Om det finns en perfektaspekt, så hör den ju automatiskt hemma i förfluten tid.

Till exempel grekiskan saknar därför helt distinktion mellan aspekter i tempus presens. I grekiskan finns heller ingen distinktion mellan aspekter i futurum. Frågan om aspekt är därför bara aktuell i förfluten tid. Där kallas formerna för imperfekt (inuti-aspekt), aorist (utifrån-aspekt) och perfekt (perfektaspekt). Formerna för imperfekt är besläktade med dem i presens. De här formerna kallas för presenssystemet, men borde kanske hellre kallas inuti-systemet. När man sedan går till utifrån-aspekt, dvs till aorist, så är ändringen ganska drastisk. Man använder nya verbstammar. De avleds från presensstammarna på ett ganska regelbundet sätt, men övergången till en ny stam är ändå ett ganska stort steg. I perfekt har man en tredje uppsättning verbstammar. Så långt kan man säga att stambyten svarar mot aspektbyten. Men när man byter till futurum, så har man också nya stammar, futurumstammar. Grekiskan är knappast konstruerad efter distinktionen mellan aspekt och tempus.

I tjeckiskan byter man också stammar, men där får man en känsla av att detta mera direkt speglar aspektbegreppet. Man kan rent av få en känsla av att tjecken betraktar verb i olika aspekter som helt olika verb. De bildas ur varandra på olika regelbundna sätt, men bilden är ändå att de betraktas som olika verb. I tjeckiskan kan man säga att presens bara finns i inuti-aspekt. Samma former på "utifrån-stammen" används som futurum, men bara i utifrånaspekt. Man skiljer alltså på aspekt också i futurum. Det gör man också i förfluten tid. Till skillnad från grekiskan bildas en hel del av verbformerna med hjälp av hjälpverb.

Romanska språk har oftast en distinktion för aspekt i förfluten tid. I utifrån-aspekt används perfekt i vanligt tal, och passé simple (förfluten-tid-form utan hjälpverb) i skrift. En allmännare term än passé simple är preteritum, men man ser även den grekiska termen aorist.

I svenskan har vi en distinktion i aspekt i förfluten tid. "Har gjort" är utifrån-aspekt och "gjorde" är inuti-aspekt. Men känslan för denna distinktion är svag. Å andra sidan uttrycker vi ofta inuti-aspekt med konstruktionen "håller på att", och den kan böjas i alla tempus. Här blir förvirringen stor. Säger vi "Jag har hållt på att måla hela dagen" så är väl känslan av inuti-aspekt tydlig, trots perfektformen. Säger vi "Jag höll på att måla", så finns det en tänkt fortsättning, ungefär som "när du kom och störde mig". Här är målandet något som vi står synnerligen utanför; det var rent av trevligt att bli störd. Svenskens förhållande till aspektbegreppet är komplicerat.

I engelskan är "-ing-formen" ett populärt uttryck för inuti-aspekten, och den tycks markera aspekt starkare än allting annat, ungefär som "håller på" i svenskan.

Georgiskan har som nämnts en perfekt-aspekt, och också en ganska stark känsla för aspekt, men formerna för det kan vara förvirrande, liksom det georgiska verbsystemet över huvud taget. Man använder t.ex. ett affix -ga- både för att göra aorist-former, som hör till utifrån-aspekt, och för att göra futurum, som är ett aspektfritt tempus. Dessutom är modusbegreppet inblandat i alltihopa. Men aspektbegreppet är ändå väldigt bra att ha, för att förstå det georgiska verbsystemet.

Modus

Modus har att göra med vårt förhållande till sanningen i det vi säger. Grundmodus kallas indikativ. När vi säger i indikativ, att något har inträffat, så menar vi att det verkligen har det. Om vi ljuger, så försöker vi åtminstone få lyssnaren att tro att det har inträffat.

I modus optativ uttrycker vi en önskan att något skall inträffa, eller har inträffat.

Med konditionalis uttrycker vi att någonting inträffar, om ett visst omnämnt villkor är uppfyllt. Fast ibland är villkoret inte omnämnt. På franska säger man "Je voudrai un café". Det icke omnämnda villkoret är "si vous voulez". Att det skall finnas ett villkor framgår av konditionalis- formen. Vilket det är får man gissa sig till. "Jag vill ha en kopp kaffe, om ni vill (ge mig en)". Det hör ju till det mänskliga språkets paradoxer, att när man nu har lämnat avgörandet till den andre, så kan han inte gärna säga nej. Hade vi bara bryskt sagt: "Jag vill ha en kopp kaffe!", så hade det varit mycket lättare att säga nej.

I olika språk kan det säkert finnas ytterligare modus. Men sedan kommer modus konjunktiv som ett slags uppsamlingsheat för allt som inte kan uttryckas med andra modus, men som ändå är hypotetiskt eller villkorligt på något sätt.

På svenska försöker nu somliga att avskaffa även detta uppsamlingsheat. Prästen skall säga: "Herren låter sitt ansikte lysa över Er". Men det betyder inte samma sak, som prästen sa bara för ett decenium sedan: "Herren låte sitt ansikte lysa över Er." Med verbformen "låter" har vi en felöversättning av originaltexten, och inget annat.

Det finns ett modus kvar, som är mycket annorlunda. Det är imperativ, med vilket vi uppmanar någon att göra något. I många sammanhang uppfattas det väl som litet burdust, och ersätts av olika omskrivningar i konditionalis, ungefär som kaffebeställningen. Imperativ hör naturligt hemma i 2:a person, och i många språk finns det bara former där. Men i en del språk finns det i 1:a person, och i pluralis betyder det då "låt oss göra". Om det kan användas i singularis vet jag inte. I en del språk finns imperativ också i 3:e person, och betyder då ungefär "måtte han göra" eller "måtte de göra".

Diates

Diates är distinktionen mellan aktiv och passiv form. Grekiskan har en tredje diates, kallad medium. Den uttrycker vanligtvis reflexivitet. Då har vi följande schema

Passivum betyder ju att det reella objektet formellt uppträder som subjekt. Det reella subjektet blir å andra sidan inte ett formellt objekt utan markeras med en preposition. Man kan kanske se denna preposition som markör för ett speciellt kasus.

Om diates verkligen är en egen verbform beror på verbsystemets struktur. I en del språk som tjeckiska och georgiska är somliga verb i grunden passiva, och böjs sedan som alla andra verb. I svenskan t.ex. har vi ju ett annat böjningsmönster i passivum, ofta genom att 'r' byts mot 's'. s:et anses ha sitt ursprung i ordet 'sig' så vi skulle ha en slags sammanblandning mellan reflexiv form och passiv form.

I många språk kan man också använda perfekt particip och ett hjälpverb för att bilda passiv form. I engelskan är detta den enda möjligheten. Det här hänger samman med att perfekt particip är en form för objektet, men att objektet ändå formellt står som subjekt. "Jag blev slagen". Jag är subjekt, men det är icke desto mindre jag, som är utsatt för handlingen att någon slår.

I inte så få språk har somliga verb former, som ser ut som passivum, fast de reellt inte är i passiv form. På svenska har vi 'hoppas', 'färdas' och 'lyckas'. Med en latinsk term kallas detta för deponens och fenomenet finns också i latinet.

På svenska har vi en del former på -s eller ibland på -ss, som snarare uttrycker en slags ömsesidighet. "Vi samlas" eller "Vi slåss".

Infinita verbformer

Verbalsubstantiv

Ett verbalsubstantiv är ett substantiv för företeelsen att verbet utförs. Vi har många sådana ord på svenska: påminnelse, simning, fiske osv., men vi betraktar inte dessa ord som former av verb, utan som ord, som är avledda från verbet till nya ord, som är substantiv. Vi har också ganska många avledningsändelser för detta, och de är specifika för varje verb.

Men på andra språk är verbalsubstantiven mera grammatikaliserade, och de fyller ibland en viktig funktion. Hausa har en ganska regelbunden form av verbalsubstantiv, och den används för att bilda en presensform i inutiaspekt. Det fungerar ungefär som på engelska, där "I am washing" betyder "Jag håller på att tvätta". 'Washing' betraktar vi här som en presens particip, men man skulle också kunna betrakta den som ett verbalsubstantiv.

I engelskan bildar man nämligen lätt verbalsubstantiv med ändelsen -ing, som också används till presens particip. Presens particip används i sin tur för alla möjliga sätt att bilda former av verb i inutiaspekt.

Georgiskan har en form av verbalsubstantiv, som går under namnet masdar.

Presens particip

Presens particip förvandlar ett verb till ett adjektiv, även om det knappast på något språk böjs som ett adjektiv. I allmänhet är det oböjligt. På svenska har vi ändelserna -ande och -ende beroende på hur verbet slutar. Den egenskap som adjektivet uttrycker, är att den som åsyftas utför en handling. Han är subjekt, och handlingen sker i "presenstid". Vi skulle då kunna kalla formen för subjektsparticip med samma rätt som vi kallar den presens particip. Presens particip är en vanlig form, som finns i många språk.

På engelska bildar man den med ändelsen -ing, och den är där, tillsammans med olika former av verbet 'be' ett starkt sätt att uttrycka inutiaspekt.

Aktivt particip

Georgiskan har en verbform som kallas aktivt particip. Den är väl oftast en yrkesbeteckning. Den som utför en viss handling regelmässigt, och inte bara just nu, kan karakteriseras med denna form, som är ett substantiv, och inte ett adjektiv som presens particip. Georgiskan har också många andra sätt att bilda yrkesbeteckningar, men då oftast från substantiv.

I svenskan har vi en liknande situation som i georgiskan. Vi har ändelsen -are, som gör ett yrke av ett verb, och det är ett substantiv, och har inte samma användning som presens particip, som mera syfta på att någon tillfälligt gör något.

Samma situation finns i de flesta europeiska språk, men vi brukar inte betrakta de här orden som verbformer, utan som avledda substantiv.

I det arabiska systemet för att avledda nya ord av en verbstam, så finns det en avledning som motsvarar aktiv particip. Grundformen av stammen, å sin sida är ett verb. Av talab, som betyder söka, kan man bilda formen tālib, som är en sökare. Detta ord har smugit sig in hos oss i formen pluralis ackusativ som talibān. Av en stam, som borde heta qa'ad, men som heter qād, eftersom hamza, som betecknas med ', är en svag konsonant, kan vi bilda ordet qā'id, som betyder ledare. Genom att göra en feminin form av detta ord, har man gjort sig ett ord för ledningsplats, eller bas, som hetter qā'ida.

Perfekt particip

Om vi kunde kalla presens particip för subjektsparticip, så kunde vi kalla perfekt particip för objektsparticip. Det är en verbform för den drabbade. Den här parvisa sammankopplingen av subjekt med presens och objekt med förfluten tid tycks gå igen i nästan alla mänskliga språk.

Emellertid är de ju så att även om den drabbade reellt är ett objekt för handlingen, så är han formellt ett subjekt. Det är jag som är drabbad, för det som har hänt har drabbat mig. Det är detta som gör att perfekt particip i många språk är ett alternativt sätt att bilda passiv form. Subjektet uppträder i rollen som objekt.

Formellt kan man också ha ett perfekt particip i en mening i presens. "Jag är drabbad". Men det är perfekt-aspekttanken, som lurar här. Jag uttrycker att något, som har drabbat mig i det förflutna, fortfarande påverkar mitt nuvarande tillstånd.

Liksom presens particip är perfekt particip ett adjektiv, men till skillnad från presens particip så böjs det på svenska i någon mån som ett adjektiv. Vi har både formen drabbad och drabbat och i pluralis drabbade. Detta går igen i många språk.

Supinum

Supinum är en verbform, som bara används för att man skall kunna bilda perfekt med ett hjälpverb. På svenska är hjälpverbet 'har'. Till skillnad från perfekt participformen är den oböjlig. Flera europeiska språk bildar perfektform omväxlande med ordet 'är' och ordet 'har', och om det finns en supinumform, så skall den användas tillsammans med har, men inte med är.

Tjeckiskan har en supinumform, som kallas L-particip. Den böjs i tredje person efter genus och numerus, men inte i 1:a och 2:a person. Hjälpverbet är být, alltså 'att vara', men det kan utelämnas i tredje person.

Infinitiv

Infinitiven ger oss en möjlighet att tala om ett verb, som om det vore ett substantiv. Det kan till exempel uppträda både som subjekt och objekt. På svenska, och många andra europeiska språk markeras infinitiven med ett infinitivmärke, på svenska 'att'. På svenska uppträder infinitivformen som en slags grundform av ordet, som står i ordlistor, och som vi använder när vi frågar efter ett ord på ett annat språk. "Vad heter 'att sy' på arabiska?" Men alla språk använder inte infinitiven som grundform. På klassisk grekiska, till exempel, använder man presens i första person.

En del språk saknar infinitiv helt och hållet, till exempel arabiskan. Då är det svårt att svara på frågan "Vad heter 'att sy' på arabiska?". Det heter ingenting. Den formen finns inte.

Andra språk har desto fler infinitivformer. Det indoeuropeiska urspråket hade antagligen ganska många, och många av dem fanns kvar i sanskrit. Finskan har också flera infinitivformer. Mina källor är en smula osäkra på hur många, men det är ungefär 5. De kan alla böjas i kasus, vilket ju anstår något som är ett substantiv. 2:a infinitiv, som markeras med ändelsen -de- eller -te- eller -e- har vi stött på tidigare här. 3:e infinitiv satt i kasus inessiv (motsvarande ungefär lokativ) uttrycker en samtidighet mellan två handlingar, ungefär som den svenska konstruktionen "i det att han".

Gerundium latinum

Gerundium i latinet har samma roll som en del av finskans infinitiver. Det är en infinitiv, som kan böjas i kasus. Över huvud taget finns det en slags likhet mellan finskan och latinet, inte därför att språken är släkt, utan därför att de befinner sig i ett liknande utvecklingsstadium.

Gerundio italiano

Gerundium på italienska är snarare en slags presens particip, men en som uttrycker samtidighet, ungefär som finskans 3:e infinitiv inessiv, eller sådant vi på svenska uttrycker med "i det att"

Gerundivum

Gerundivum är ett adjektiv, som uttrycker egenskapen att något bör utsättas för verbets handling. Catos ord är klassiska:

Praetera senseo Carthaginam esse delendam
För övrigt anser jag att Karthago är något som bör förstöras, efter delendere, som betyder förstöra.

Syntax

Syntax är läran om hur man sätter ihop orden till meningar. Det är ett komplicerat ämne. Så länge det bara finns en sats, så kan man studera ordföljden i satsen. Vi kommer till den frågan strax.

När man sedan för in bisatser, så är bisatsens uppgift att utgöra en satsdel i huvudsatsen, t.ex. ett adverb eller en bestämning (attribut) till substantivet, men hur man skjuter in bisatsen i huvudsatsen, eller hur man flätar bisatser i varandra är ett komplicerat ämnet. Latinet var ett språk, där man intresserade sig mycket för detta, och ryskan tycks inte komma långt efter.

Men andra språk har en underbar förmåga att kunna uttrycka allting utan bisatser. Turkiska, finska och baskiska är språk som excellerar i detta. Många kasus och flera infinitivformer är bra.

På västerländska språk har vi ofta lite svårt att göra klart vad ordet "som" och liknande ord syftar på. Konstruktioner som "varom" eller "för vilka" på svenska känns idag lite ålderdomliga. Arabiskan har en enkel lösning på problemet i form av ett pronomen "det" som pekar till baka på "som". Man säger t.ex. "Huset, som jag bodde i det", och då är det klart att bisatsen bestämmer huset som det hus i vilket jag bodde.

Ordföljd

Ordföljdsfrågan hänger delvis samman med frågan om kasusformer. Om vi inte har kasusformer av ord, och vi heller inte bestämmer kasus med prepositioner (eller partiklar som i japanskan), så har vi bara kvar ordföljden för att uttrycka kasus, och det låser upp ordföljden. I språk med uttryckliga kasusformer är man friare att kasta om orden, och ordföljden kan då användas för att markera det väsentliga, eller för att markera meningens tema. I latinet, mer än i de flesta språk, kom ordföljdsomkastningar ofta att stå i retorikens tjänst; man skapade vackra sentenser. Detta trots att latinet jämförelsevis inte har så väldigt många kasus.

I japanskan med sina kasuspartiklar, börjar man gärna meningen med dess tema.

På svenska vänder vi gärna på ordföljden, om inte annat så med bisatser: "Vad jag ville säga var bara att ...". Det går bra, men när svenskar använder samma grepp, när de talar engelska eller franska, så avslöjar de sig som svenskar. Kördirigenten Eric Ericsson har givit oss ett annat exempel: "Gräs, skulle man önska att man hade pengar som." Det kan nog vara korrekt svenska, men frågan är om någon verkligen vill framhäva ordet "gräs" på det sättet.

Franskan förefaller mig vara ett mycket låst språk, och det verkar fordras en stor uppfinningsrikedom för att ändå verkligen kunna uttrycka det man vill. När jag har hört en riktig fransman säga något, så tänker jag alltid "En sådan mening skulle jag aldrig ha kunnat konstruera". En av Sveriges Radios korrespondenter i Paris har påtalat en annan sak. När man har pronomina i flera olika kasus i en mening, så styr den franska grammatiken ordföljden så att alla dessa pronomina och andra småord klumpar ihop sig i meningens början. Man säger "Je ne le lui ai pas donné.", vilket betyder "Jag har inte givit honom det." Ingen vettig människa, säger korrespondenten, kan tala sig ordagrant genom en sådan ramsa av småord. Man måste mumla sig igenom alltihop. Men för en utlänning är det mycket svårt, båda att åstadkomma och uttolka ett sådant franskt mummel.

Om nu än vissa språk erbjuder en större frihet, när det gäller ordföljd, så har alla språk ändå en föredragen normalordföljd, när inte önskan om emfas säger annorlunda.

Normalordföljden är kanske SVO, subjekt - verb - objekt, varvid inget är sagt om eventuella adverb m.m. I tyskan har vi i huvudsak denna ordning, men när man bildar verbformer med hjälpverb, så skjuter man huvudverbet till meningens slut.

Både svenskan och tyskan har till synes SVO-ordföljd, men ser man närmare på saken, så har vi ett mycket mera bisarrt system, som också fanns i fornfranskan, och som kallas V2. Det betyder att verbet vill ha plats 2 i meningen. Skjuter vi in t.ex. ett adverb först i meningen, så vill verbet fortfarande ha plats 2, och då får subjektet flytta sig till plats 3: "Jag gör det", "Kanske gör jag det". I just det här fallet skulle vi också kunna säga "Kanske jag gör det", men det kräver en liten konstpaus efter "kanske" eller ett tryck på ordet. Vi har då också en betydelseförskjutning, där ordet "kanske" framhävs.

Walesiskan har ordföljden VSO. Samma gäller för arabiskan, men av arabiskans universalskäl: Bestämningen kommer efter det bestämda, eller Temat kommer före remat. Men här är hela tanken om tema och rema formaliserad. Om det finns ett handlingsverb (inte verbet "är"), så är det formellt det som är temat. Meningen handlar om verbet. Vad man svarar på i meningen är "Vem är verbets subjekt?" och "Vem är verbets objekt?"

Andra kombinationer än SVO och VSO finns också.

Sedan har många språk annan ordföljd i bisatser och annan ordföljd i frågor. I så fall indikerar ordföljden just att man ställer en fråga (en ja- och nejfråga). I andra språk är man hänvisad till intonationen (stigande tonfall), men det finns också speciella ord, ungefär med betydelsen "Är det så att ...". Vi återkommer till detta.

Hur man uttrycker sig

Att vara

I nästan alla mänskliga språk är de olika formerna av att "vara" bildade på olika stammar. På svenska har vi var och är, på engelska be, is och are, på franska être, suis, fut och så vidare. Engelskans "be" är släkt med sanskrits byt, som finns i tjeckiskans být och kanske svenskans blir. Den normala, och antagligen riktiga, förklaringen till detta är att själva begreppet "vara" eller "vara något" var mycket abstrakt, och att det tog lång tid för mänskligheten att komma fram till detta, och under tiden levde olika ordstammar för olika aspekter av detta abstrakta begrepp kvar. Vilka dessa "aspekter" på varandet, som svarade mot de olika stammarna, var, kan vi kanske inte ta reda på nu i efterhand.

Ordet "vara" finns i en slags intransitiv form i betydelsen "att existera", vilket är ovanligt abstrakt, och ett ämne för filosofer. I "To be or not to be" har "be" denna betydelse.

Men annars är tanken att "man är något". Det finns ett andra led, det som man är. Alla tycks vara överens om att detta andra led inte är ett objekt, utan något annat. Under min skoltid kallades det för predikatsfyllnad. Nu heter det kanske något annat. Vad grammatiklärare säger kan man ju inte fästa något större avseende vid, men faktum är att jag inte känner till något språk där man böjer detta andra led i ackusativ. Förklaringen är naturligtvis att "är" inte är ett handlingsverb, som uttrycker en handling, som kan riktas mot något. Samma situation har vi t.ex. för ordet "blir". Men det finns kanske gränsfall. Hur göra man med "utvecklas till" till exempel. Jag skulle inte vara säker på att det inte finns verb, som inte är handlingsverb, men där det efterföljande ordet ändå betraktas som objekt.

Inte så få språk utelämnar ordet "är". Typexemplet är arabiskan. Med temat i bestämd form och ett rema i obestämd form, så har man uttryckt sig väl nog utan "är". Men om man vill uttrycka tempus också, och säga "han var stor", så finns ordet "är" i alla fall i språket, färdigt att böjas i tempus.

Att ha

Rätt många språk saknar ett ord för att ha. På arabiska säger man "Med mig hus", dvs "Med mig är hus". På quecha vänder man på det hela och säger: "Jag är med hus", där man har kommitativ-kasus på huset. Motsvarande kasus används på finska, men där är ordningen den arabiska: "Mies-llä ei ole taloa", "Med arbetaren är inte hus". Eftersom "inget hus" anses vara en obestämd mängd hus, så står huset i partitiv form. I alla händelser tycks ordet "har" vara umbärligt.

Det finns

Om man har ett ord för att ha, så kan det också användas för att uttrycka "det finns". Idén är att man tänker sig ett opersonligt det, "Det stora det", som har det som finns. Denna konstruktion finns på grönländskan med ordet "qarpoq" som betyder har, men som i tredje person tolkas som att det är "Det stora det", som har något.

Det latinska språkets sentida efterföljaren brukar man dela in i en västromansk grupp och en östromansk grupp. En av skillnaderna är att de östromanska språken, dit italienskan hör, uttrycker "det finns" med essere, medan man i de västromanska språken använder habere.

"C'e neve", "Det finns snö" säger man på italienska. "Ci" är ett obestämt neutralt "det", som man inte annars använder så mycket. På franska säger man "Il y a de la neige", inte med ett neutralt "ce" för "det", utan med ett maskulint "il", vilket är det vanliga. Och så använder man en form av "avoir", ha, efter latinets "habere". Däremellan finns det lilla ordet "y" vars roll kan vara en smula oklar. "Y" är en adverbiell variant av prepositionen à, som betyder allt möjligt, men ofta "i". "Y" skulle kunna betyda "däri". "Det däri har" säger man i så fall. Sedan tror jag att fransmannen är mera petig med att sätta snön i partitiv form, "de la neige". Om man refererar till en tidigare fråga, så kan man säga "Il y en a". Då dyker "y":s systerord "en" upp, som är en adverbiell variant av preposionen "de". "Det däri har därav" säger man alltså något mystiskt.

Det svenska uttrycket "det finns", skall väl tolkas som att det som finns "går att finna (för den som söker)". Men vad "det" har för roll är väl lite oklart. Eftersom "finns" är ett ord i passiv form, så kan man ju anta att "det" syftar fram på det som finns. Men "det" kan ju också vara det "opersonliga stora det". Säger man "Det sparas på vatten här", så är det kanske mera tydligt att "det" har denna roll, och även där har man ett verb i passivum. Sådana här standarduttryck växer fram genom århundradenas lopp, och det är inte alltid man kan förstå dem efteråt.

Negationer

Det originellaste sättet att bilda negationer på, finns kanske på finska med dess negationsverb. Det heter "ei" i tredje person. Det böjs i person, medan det ordinarie verbet ställs i en oböjlig stamform. På svenska skulle man kanske säga "Jag intar steka pankakor". Fast ett ord snarlikt "ei" finns på svenska som "ej", vilket jag förmodar kan vara ett låneord från finskan.

Den finska konstruktionen illustrerar en fråga: Vad är det egentligen man negerar? Vanligtvis är det verbet man negerar, vilket indirekt betyder att hela meningen negeras. Den finska konstruktionen, där man tar över verbet, och ersätter det med ett negationsverb, tycks ju syfta på det men helt logiskt är det kanske inte.

Grönländskan har ett affix "-ngillaq", som man så vitt jag förstår skall sätta på verbet, och därmed negera verbet.

Det språk som är mest strikt, när det gäller att verkligen markera vad som negeras är turkiskan. Turkiskan har ett ord "mu-", som sedan kan förses med affix, och som skall sättas precis efter det som negeras. Detta "mu-" kan nu komma in mitt i en rad med affix, och på så sätt bryta upp en rad med affix, eftersom "mu-" är ett ord. På den turkiska sidan finns följande exempel som är belysande. Ordet "Istanbul-da-dir" betyder "Han är i Istanbul". "-da-" är ett kasusaffix för lokativ kasus, som alltså motsvarar prepositionen "i". "-dir" betyder "är" i tredje person, alltså "han är". Om man nu skall förneka detta, menar turken, så kan man inte sätta "mu" sist för då skulle man förneka själva varandet. Han är ju någonstans. Man kan inte heller sätta "mu" efter Istanbul, för det är meningslöst att förneka Istanbul. Det kommer alltid att finnas!. Det är "i Istanbul" man skall förneka. Det är där han inte är. Alltså blir det "Istanbulda mudir."

Quecha har ett negationaffix -chu, som man kan sätta på vilket ord man vill. Därmed kan man förneka vad man vill, liksom på turkiska. Men -chu förnekar egentligen inte något, utan ifrågasätter det, dvs gör en fråga av ett påstående. För att få ett förnekande behövs ett led till, nämligen ordet "Mana" som sätts först i meningen. Med det här förnekar man ett påstående. Om man i stället vill förbjuda någon att göra något, så använder man i stället förleden "Ama".

En tvådelad negation har vi ju också i franska, med en liten negationspartikel "ne" och ordet "pas" längre fram. "Pas" betyder annars "steg". Man kan behålla "ne" och ersätta "pas" med "rien" (från latinets "res" som betyder "sak"), "personne", "aucun", "jamais" (som betyder någonsin). På så sätt uttrycker man "ingenting", "ingen (person"), "ingen (av det slag som följer)" och "aldrig".

På arabiska använder man huvudsakligen ordet "la" först i meningen, men ordet "böjs" i tempus, dvs man använder snarlika ord i förfluten tid och futurum. Ensamt betyder ordet "nej". Det är ovanligt att man inte skiljer på "inte" och "nej".

På svenska placerar vi vanligen ordet "inte" efter verbet, och vi förnekar därmed verbet. Om verbet har en form med hjälpverb, så placeras "inte" efter hjälpverbet. Vid frågor flyttas "inte". Om man säger "Jag har inte gjort det!" så vill man nog egentligen inte förneka verbet. Någon har uppenbarligen gjort det, men inte jag. Bortsett från metoder med omskrivningar, så får vi uttrycka detta genom att lägga emfas på ordet "jag". "Jag har inte gjort det!".

Ja- och nejfrågor

Någon gång under det kalla krigets tid, när olika länder försökte förhandla med Kina, så sade man att kinesiskaninte hade något ord för "ja". Det är på sätt och vis sant, och kinesiskan hade inte något ord för "nej" heller. Man frågade nämligen genom att ge båda alternativen: "Har du gjort det, har du inte gjort det". Då är det både dumt, och en smula oartigt att svara med "ja" eller "nej". I stället svarar man med en förkortad variant av det rätta alternativet.

Med tiden har det dock uppstått ett slags universalsvar, för att man skall slippa (komma ihåg) och upprepa den frågandes exakta ord. Detta positiva universalsvar bekräftade det alternativ som inte innehöll en negation (om det kunde råda tveksamhet om detta, använde man inte universalsvaret). Universalsvaret var "shih di". "Shih" betyder "är". "Di" är ett mycket allmänt ord för att göra ett adjektiv av något. Man kunde då översätta "shih di", med "det äriga", eller naturligare "så är det", Det negativa alternativet tror jag att man kan bekräfta med "wu shih" eller "bu shih", dvs "är inte".

Men exakt samma sak hände med latinet. Det kom fram ett universalsvar, som hette "hoc est" och som ligger så nära en direkt översättning av "shih di" som man komma. "Hoc est" betyder "Så är det". När efterföljarna till latinet växte fram, så tog fornfranskan över "hoc est" i formen "oc", som helt enkelt betydde "ja". Längre norrut utvecklades detta till "oui", och därför kallade man det land, där man fortfarande sade "oc" för "le Langue d'oc".

På västerländska språk frågar man oftast inte genom att ställa båda alternativen. Men man gör det ibland, och då använder man ett "universalnegativalternativ". På svenska säger vi "inte sant?", eller (med något avvikande betydelse) "eller hur?". På franska säger man "n'est-ce pas?" och på italienska "non é vero?". Men på engelska har man ingen universallösning, utan man måste låna verbet från det positiva alternativet. "Didn't you", "Wasn't it?".

Men annars använder vi bara det ena alternativet. Vi markerar att det är en fråga med tonfallet, eller en avvikande ordföljd. Om det här enda alternativet har en negativ klang, så kan vi få tvetydigheter. På en del språk betyder "Ja" då att vi håller med om det enda alternativet, medan "ja" på svenskan betyder att vi bekräftar ett tänkt positivt alternativ. För säkerhets skuld har vi ordet "jo" i denna situation. På tyska har man "doch" och på franska "si", men detta specialord är inte alltför vanligt.

Många språk har särkskilda ord för att markera att ett påstående är ifrågasatt. I franska har man uttrycket "Est-ce que", "Är det (så) att". Arabiskan har ett ord "Hel" som står först i en ifrågasatt mening. Möjligtvis har detta ord lånats in i baskiskan som ordet "al" som sätts före ett ifrågasatt verb. Quecha har som nämnts ett affix "-chu" som innebär att ifrågavarande ord blir ifrågasatt, så att ett påstående har blivit en fråga. Japanskan har en partikel "ka" för ändamålet.

Fonologi

Fonologi är läran om de ljud, som bygger upp språket.

I sin bok om de västerländska språken klagar språkvetaren Philipp Hoff över att man alltid börjar tala om 'uttal', när man skall lära ut ett nytt språk. Ljuden är ju de primära, och dem skall man lära sig. Sedan har man skapat skriftspråk, och då måste man bestämma hur man skall stava till ljuden. Detta är alltså 'stavning'. Men när man talar om 'uttal', alltså bokstävernas uttal, så har man spänt vagnen före hästen. Först kommer ljuden, sedan stavningen och 'uttalet' är bara omvändningen av stavningen.

När människor lär sig ett nytt språk, så har hon svårt att frigöra sig från det egna språkets uppsättning av bokstäver, Läraren säger om ett språk med ett annat skriftsystem: "Den här bokstaven uttalas så här, och den här så här". "Men", säger eleven "det är ju ingen skillnad! Det är ju 'k' i båda fallen!". Men det finns en uppsjö sätt att uttala något som vi stavar med 'k', och i ett främmands språk kan de olika ljuden vara betydelseskiljande. (I själva verket är 'k' ett bra exempel.)

Vårt så kallade latinska alfabet har ju stora brister. Det finns för få bokstäver. Vi ser det tydligast när vi stöter på ljud, som måste betecknas med kombinationer av två bokstäver, t.ex. sje- och tje-ljud, läspljud eller det tyska ach-ljudet. Våra svenska å, ä och ö, bär ju också vittnesbörd om alfabetets otillräcklighet. Men det finns också många varianter av ljud, som vi skriver med samma bokstav, trots att talare av andra språk kan höra skillnader på dem.

Hårda och mjuka konsonanter

Ryskan gör en stor sak av skillnaden mellan så kallade mjuka och hårda konsonanter. För den ryskstuderande försvåras det hela av att det inte finns olika bokstäver för de båda konsonanttyperna, utan ljudskillnaden markeras i stället med den efterföljande vokalen. Över tid har säkert många av distinktionerna mellan hårda och mjuka vokaler försvunnit i talet, men ett fall finns kvar. Ett hårt 'l' är ett vanligt "tunnt l", medan ett mjukt 'l' är ett "tjockt" l. Walesiskan har en tredje variant, som brukar skrivas somm "Ll", och som är ett "tonlöst l", dvs man uttalar det utan att spänna stämbanden. I min ungom hade jag för mig att detta var en kombination av ett tyskt ach-ljud och ett l, alltså 'chl'.

Arabiskan har en uppsättning konsonanter, som är så kallade emfatiska varianter av s, t och tonande läspljud (2 olika). Man uttalar dem genom att pressa tungan neråt i mitten av munnen, så att man får en kavitet ("grotta"), som tillfogar ett slags bordunton till ljudet. Uttalet färgar också av sig på intilliggande vokaler. (Egypten heter på arabiska misr, men med ett emfatiskt 's' vilket gör att det hela snarare uttalas som musr). Jag tror att de ryska mjuka konsonterna har en viss likhet med de emfatiska arabiska.

Distinktionen mellan hårda och mjuka konsonanter är bara en bland många distinktioner, men de flesta av dem handlar om en viss typ av konsonanter kallade explosiver, så vi fortsätter med dem.

Explosiver

Ett explosivljud är ett ljud, som uppstår genom att man stänger in luft någonstans, och sedan plötsligt släpper ut den. Ljudet uppstår alltså som en explosion, men ljuden kallas också klusiler, som tecken på att talapparaten före explosionen är sluten.

För bokstaven 'p' och dess släktingar 'b' m.fl. sker slutningen vid läpparna, och dessa ljud kallas då labialer.

För bokstaven 't' och dess släktingar 'd' m.fl. sker slutningen mellan tungan och tänderna, och dessa ljud kallas då dentaler.

Men för bokstaven 'k' finns fler möjligheter. Slutningen sker längre bak i munnen, men det finns flera tänkbara ställen. Man kan använda den bakre änden av tungan, som man lyfter mot gomtaket. "De gamla indoeuropéerna" tycks ha uppfattat detta som ett särskilt ljud, och i rekonstruktioner av ett tänkt urindoeuropéiskt språk betecknas detta ljud med ^k (fast med "hatten över bokstaven, men jag kan inte åstadkomma det här). Detta blir ett ganska tunnt k-ljud.

Men vanligare är att slutningen sker långt bak i strupen. Då kallas k:et laryngalt efter det grekiska ordet för strupe.

Men slutningen kan göras ännu längre ner i strupen, Det finns ett sådant ljud på arabiska (och även på grönländska) som på arabiska har en egen bokstav. Vi brukar använda bokstaven 'q', men den har även andra användningar hos oss, så vi kanske kan använda den arabiska bokstaven ڨ.

Det är ju nämligen så att när vi bildar slutningen långt bak i munnen, så är läpparna fria, och då kan vi bilda en "miniresonans" där genom att forma läpparna till en ring. Då får man en slags 'u-tillskott' till ljudet. Detta betecknar man i västerländska språk med bokstaven 'q', även om den "vetenskapliga beteckningen" är kw. Minnet av u-ljudet lever kvar i det att 'q' oftast följs av ett 'u'. I franskan sker så i alla ord utom 'cinq', som säkert för inte så länge sedan har hetat 'cinque'.

Hamza

'Hamza' är det arabiska namnet på ett ljud, som ofta kallas en glottistöt. Det är ett litet stötljud, som ofta inleder ett ord, som börjar på vokal, eller som uppträder mellan vokaler. Namnet Svea kan nog en svensk uttala "alla legato", men ibland uppträder en stöt, som vi då skriver med '. Vi säger alltså Sve'a. I arabiska uppträder alldrig två vokaler efter varandra, utan det kommer alltid en hamza mellan. Hamzan är alltså vanlig i arabiskan, och det gäller också för danskan. Det sägs att araber och danskar är de folk, som oftast uppsöker halsläkare, Det är ansträngande att uttala en hamza. I arabiskan är hamzan i allra högsta grad betydelsebärande. Den betraktas som en konsonant, men skrivs med tilläggstecken på samma sätt som vokaler, vilket rör till det arabiska skriftsystemet en hel del.

Men en hamza kan också sättas efter en konsonant, normalt en explosiv, för att ge bokstaven en stöt i slutet. Sådana uttal blir ganska kraftfulla. De förekommer i ett antal språk, bland annat hausa och georgiska, där de har egna bokstäver. Sådana ljud kallas glottiserade.

Aspiration

Konsonanter kan vara aspirerade, vilket betyder att man hör utandningsljudet efter explosionen tydligt. I svenskan är explosiver vanligen aspirerade. I finskan och franskan uttalar man dem mera återhållet, alltså oaspirerat, vilket gör att de tenderar att glida, så att man säger 'gabidal' i stället för 'kapital'.

Men i många språk, t.ex. sanskrit eller äldre grekiska fanns både oaspirerade och aspirerade ljud, och skillnaden mellan dem var betydelsebärande.Man hade på grekiska också olika bokstäver för de båda varianterna. Oaspirerade π, τ och κ svarade mot aspirerade φ, θ och χ.

Men när grekiskan blev ett världsspråk, så blev det svårt att lära "barbarerna" dessa distinktioner, så då förändrades ljuden. Man försökte då uttala dessa explosiver samtidigt som man uttalade ett 'h'. Och då är förstås explosiven inte en explosiv längre, eftersom luften pyser ut. Av θ blev då ett läspljud. φ uttalades genom att man höll ihop läpparna ganska tätt, men lät luft sippra ut. Detta påminner en aning om ett sätt att uttala ett sje-ljud på skånska, men ljudet lever också kvar i det nordafrikanska språket hausa. Men sedan började man föra in underläppen under övertänderna, och då uppkommer vårt 'f'-ljud, Men stavningen av φ som 'ph' bär vittnesbörd om det tidigare uttalet.

K uttalat samtidigt som ett h blir nog ett tyskt ach-ljud, som också ibland transkriberas som 'kh'. Men det uttalet bestod inte så länge, utan det övergick till ett ch-ljud, som i engelskans 'church'. En del tänkare menar att χ skall uttalas som ett k, men då måste man uttala det aspirerat.

Den "renframställa" aspirationen är ju ljudet 'h'. Människor i väst har alltid haft ett dunkelt förhållande till den motsvarande bokstaven 'h'. Det grekiska alfabetet är hämtat från ett samtida feniciskt alfabet. Det var ett stavelsealfabet, där varje tecken betecknade en stavelse bestående av en konsonant och en vokal, men vokalens roll var underordnad. Men så var det inte i grekiskan, och grekerna lånade då en del bokstäver för att beteckna vokaler. En av dessa bokstäver var bokstaven H (som liten bokstav η), som fick beteckna 'ä'. Men de skulle ha behövt en bokstav för 'h', som finns i grekiskan i början av ord. De klöv då 'H' i två halvor. Den vänstra halvan fick beteckna h-ljud, och den andra frånvaron av h-ljud. De här halvorna utvecklades så småningom till små accenter, som kallades spriritus asper och spiritus lenis (på latin). Men, det är lätt att inte låtsas se dem.

I det latinska alfabetet, som kommer ur en västlig variant av det grekiska alfabetet blir η till 'h', som betecknar h-ljudet. Men i det ryska alfabetet försvinner det igen, och i ryskan finns inte heller ljudet. Men i Ukrainskan finns ljudet, och där blir bokstaven 'Γ', som generellt betecknar ett h-ljud där.

Men h-ljudet finns inte i alla västerländska språk heller. I franska lexika skiljer man på 'h' och 'h*'. Inget av dem uttalas någonsin, men de skiljer på hur man uttalar ett slut-s (oftast ett plural-s) i föregående ord. I ena fallet uttalas s, i det andra inte (jag har glömt vilket). Det berättas att Sven Hedin en gång besökte Paris efter en expedition med några deltagare. I ett tal kallade han dem "Ces heroes", "Dessa hjältar", men eftersom han uttalade s:et i Ces, måste detta i själva verket betyda "Ces zeroes", alltså "Dessa nollor"!

Men sedan har bokstaven 'h' också fått en roll som hjälpbokstav, för att, tillsammans med andra, beteckna ljud som inte har egna bokstäver. 'ch' blir ach-ljud på tyska, eller i andra språk 'sj' eller 'tsj'. Alternativt betecknas ach-ljudet som 'kh', ofta vid transkription av ryska, men alltid vid transkription av arabiska.

Arabiskan har också ett mjukare 'kh-ljud', som betcknas med 'gh', och som kan uttalas ungefär som ett 'franskt r'. Men arabiskan har också ett 'italienskt r', och de kan ibland uppträda efter varandra, som i t.ex. 'Maghreb', som betecknar väster, och ingår i det arabiska namnet på Marrocko, Maghreb al-Aksa, "den yttersta västern".

Arabiskan har också ett andra 'h', som uttalas energiskt längre ner i strupen. Det ingår i namnet Muhammed, och är en av arabiskans vanligaste bokstäver. Det transkriberas som ett h med en punkt under, vilket jag inte kan åstadkomma här.

Men i transkriptionen av arabiska finns ibland ett 'h' som inte skall vara där. Det finns en arabisk bokstav, som enbart används på feminina ord, och följer efter det sedvanliga feminina '-a':et, Det ser i någon mån ut som ett 'h', men det är ett 't', som normalt är stumt, om inte nästa ord börjar på vokal. Men brittiska kartografer älskar ett sätta ut det som ett 'h' som i al-Manammah i stället för al-Manamma.

Men vanligare är att vi inte låtsas se ett h, när det finns där. Vi säger 'Amed' i stället för 'Ahmed', 'Bagdad' i stället för 'Baghdad', 'kalif' i stället för 'khalif', eller för den delen 'Kabarovsk' i stället för 'Khabarovsk'. Ibland, särskilt på danska, kan den store kompolitören Bach kallas för Back.

Vi är lite snåla inför 'h', som vi ogärna vill uttala, och ogärna vill låtsas se, när det står där.

Tonlösa och tonande konsonanter.

Tonande konsonanter uppstår genom att vi spänner stämbanden, så att de färgar ljudet genom en resonans. Många konsonanter kan vara både tonlösa och tonande, men en del kan bara vara det ena. Explosiver kan alltid vara både tonlösa och tonande, men vi såg att det också fanns ett tonlöst 'l' som 'Ll' i Walesiskan.

Långa och korta konsonanter

Just när vi talar om explosiver, är det ju konstigt att tala om långa konsonanter. En explosiv är en sorts engångshändelse. Hur kan det vara möjligt att få en explosion att vara länge? Jo men finnar kan, och italienare kan. Sådana långa konsonanter betecknas med dubblering. 'p' blir till 'pp'. I finskan är detta mycket viktigt.

Vi tecknar dubbelbokstäver i svenskan också, men vi tror att det betecknar lång eller kort vokal. Man faktum är, vilket jag fick lära mig redan i småskolan, att dubbelteckningen faktiskt betecknar lång konsonant. Men av någon slags energihushållningsskäl, så kan inte en lång vokal följas av en lång konsonant, så då kommer dubbelteckningen av konsonanten också att styra uttalet av den föregående vokalen.

Varianter av explosiver

Vi har räknat upp följande explosiver:

p, t, ^k, k, q och ڨ här uppräknad i ordningen framifrån och bakåt i talapparaten (fast skillnaden mellan k och q har att göra med rundningen av läpparna.

De kan sedan uttalas i olika 'modi' enligt följande:

Hur många konsonatnljud det här ger upphov till är inte lätt att säga. De olika uttalsmoderna går nog inte alltid att kombinera. Mjuka glottaliserade ljud finns kanske inte. Inget språk använder alla de här möjligheterna, Snarare tvärtom. När ryssarna väl koncentrerat sig på att skilja hårda konsonanter från mjuka, så orkar de nog inte längre skilja på aspirerade och oaspirerade konsonanter.

Men vi kan i alla fall teckna ett schema över ljuden i det rekonstruerade urindoeuropéiska språket: (kw är k:et, där läpparna formar en ring. Jag har föreslagit bokstaven 'q' för detta, men jag vet inte vad ett tonande 'q' skulle vara för bokstav. Något ljud svarande mot arabiskt eller grönländskt 'ۉ' fanns inte hos indoeuropéerna.) Hela uppställningen bygger naturligtvis på en spekulation. Ingen nu levande människa har hört en indoeuropé tala. Somliga forskare menar att mittenkolummen med de tonande ljuden gärna kunde ersättas av en kolumn med glotaliserade ljud, men det är omstritt. Hur ett gwh kan ha låtit, är det ingen som har en aning om.

Observera att h:na i sista raden inte betecknar läspljud och sådant, utan enbart aspiration.

Icke-explosiver

Vi har redan nämnt de bokstäver som i grekiskan kom att ersätta de aspirerade explosiverna: f, kh (achljud) och läspljuden. De finns också som tonande (v, gh, dh) Tonande läspljud är ju t.ex. vanliga i engelskan och isländskan, där båda läspljuden har egna bokstäver.

Men både dh och gh (tonande läspljud och tonande (mjukt) achljud, spelar en roll i danskan, och bidrar till att svenskar tycker att det är svårt att förstå talad danska. I "svaga positioner" mellan vokal förvandlas 'd' till ett ofta mycket svagt 'dh' och 'g' förvandlas till ett nästan försvinnande 'gh'. Danskans svåraste ord är kanske namnet på den stora ön sydost om Köpenhamnt: Amager, som uttalas ungefär 'Æmægher. 'g':et kan nog ibland gå över i en hamza (glottistöt) eller ett arabiskt ayn, som vi återkommer till. Men till svårigheten bidrar att danskan också är ett precisionsspråk. Distinktionen mellan 'g' och 'gh' är inte lätt, men danskan har också en uppsjö av uttalsvarianter på vokaler. Jag kände en dansk, som påstod att bokstaven 'a' kunde uttalas på 12 olika sätt. (Ungefär; jag minns inte riktigt). Två olika av dessa 'a'-uttal uppträder i Amager.

Så till laryngalerna, alltså de som uttalas ganska långt bak i strupen. En del av dem är explosiver, men det finns andra. 'h'-ljudet och det arabiska "energiska 'h'-ljudet" (vetenskapligt kallat ett frikativt h) hör dit.

Men det mest säregna av dem är 'ayn', som jag brukar kalla (något vanvördigt) för "det arabiska självstryparljudet". Jag brukar beteckna det med ett kolon (':'). Fa:al är säkert det vanligaste exempel, eftersom det är verbet 'göra'. Mellan de båda a:na klämmer man ihop strupen, så att ljudet bara med möda kan ta sig ut. Med lite träning kan man hyggligt lätt uttala det här mellan två vokaler. När det uppträder i början på ord, är det lite svårare. 'Arabisk' heter ':arabi'. Det är en vanlig bokstav det här. Men svårast är att uttala det här ljudet i slutet av ett ord efter en konsonant. 'Lagen' heter 'shar:ia', och ordet för 'gata' är bildat på samma stam, som uttrycker att något är ordnat och regelbundet. Men 'den Islamiska lagen' heter 'shar:', Det går knappt att uttala för en västerlänning, som därför använder ordet 'sharia' i stället, helt utan ayn. Det är ju helt OK, men när sedan araberna själva apar efter oss, kan man ju bli litet förvirrad. Vad är det de menar egentligen? Är det lagen eiler den islamiska lagen?

I försöken att rekonstruera ett ursprungligt indoeuropeiskt språk har man infört laryngaler med de poetiska namnen h1, h2 och h3 (och hos vissa tänkare också h4). Man vet inte om dessa ljud har funnits, eller hur de har uttalats, om än man har vissa idéer. Säkert sammanfaller de med laryngaler vi redan har mött. Idén var att förklara förändringar i vokaler, med att de här laryngalerna skulle ha färgat uttalet av vokalerna före dem. Man tycker sig tro att urindoeuropeiskan bara skulle ha haft två vokaler, e och o, som båda kunde vara både korta och långa. Ur färgningen från laryngalerna uppkom så de vokaler, som fanns i de efterföljande språken. I sanskrit blev allting nästan bara 'a'. Eftersom man från början trodde att sanskrit låg väldigt nära, eller rent av var urindoeuropéiskan, så kom likaså de första varianterna av urindoeuropeiskan att innehålla många 'a':n. Idag är istället urindoeuropeiskan full med kombinationer som *h2ekwos, vilket kanske inte är särskilt lättläst. Asterisken * är en standardbeteckning för att ange att ordet är rekonstruerat.

h1 färgar inte vokalen e alls, så därför kallar vi h 1 för he. Som konsonant tror man att bokstaven var en glottistöt ('). H2 färgade e till a, så vi kallar h2 för ha. Som konsonant var den antagligen ett ach ljud (kh). h3 kallar vi för ho, eftersom den färgade e till o (svenskt 'å'). Som konsonant var den kanske ett arabiskt gh med läpprundning alltså ghw

Nasalerna är ljud, där vi tar näsan till hjälp. Näshålan blir en resonansgenerator, men näsan räddar också ljudet från att bli en explosiv, eftersom luften pyser ut genom näsan. Labialen 'b' blir på så sätt ett 'm', och dentalen 'd' blir ett 'n'. När vi blir förkylda, misslyckas vi med detta, och då säger vi: "Babba, jag är täppt i däsad!".

Nasaler är ju också kända från franskan, men då är de en färgning av vokaler. När vi uttalar en fransk nasal, så manövrerar vi med gomseglet, så att en del luft tar vägen upp genom näsan, vilket färgar ljudet med resonansen i näsan. Ett nasalljud är knappast konstant, utan det förändras under uttalet, genom att man stryper luftströmmen med strupen mot slutet.

S-ljudet är ett avvikande slags ljud. Ser man på ett spektrum av ett s-ljud, ser man att inget annat ljud har ett så högt innehåll av höga toner. Tungan leder upp luften mellan tänderna, som befinner sig ganska nära varandra. I luftströmmen uppstår då en turbulens, som ger upphov till en tät matta av höga toner. Skjuter man upp tungan för mycket, så dämpas turbulensen, och då uppstår ett ljud med mycket lägre innehåll av höga toner. Det är ett läspljud, så detta är ett annat sätt att se på läspljudet än som ett samtidigt uttal av t och h.

Tje- och sjeljud

"Tje-ljudet" har en mellanställning mellan explosiverna och de "kontinuerliga" ljuden, genom att båda varianterna finns.

I svenskan har vi bara den kontinuerliga varianten, som stavas som k framför främre vokal (se nedan), 'kj' eller 'tj'. De olika stavningsformerna beror säkert på olika äldre uttal av orden. Det finns inte tonande varianter på svenska, och det tycks vara sällsynt även på andra språk.

En typisk explosivvariant är det engelska 'ch' som i 'church'. Detta är inte bara en explosiv, utan ljudet fortsätter med ett vanligt tje-ljud.

När det då gäller uttalsvarianter, så finns ju ljudet som tonande, vilket jag strax återkommer till. Ljuden är ju naturligen aspirerade, genom att tje-ljudet fortsätter efter explosionen. Någon oaspirerad variant finns alltså knappast. En distinktion mellan (ryskt) hårt eller mjukt uttal finns nog inte. Snarare tror jag att den ryska bokstaven (ч) automatiskt betraktas som hård. Det finns både långa och korta ch-ljud t.ex. i italienskan. I ordet 'boccia' är ch-ljudet långt, eftersom c:et är duplicerat. Troligtvis finns en glotaliserad variant ch', om inget annat så i kinesiskan.

Den tonande varianten skriv oftast som 'dzj' eller bara 'dj'. Det är en vanlig bokstav i arabiskan, t.ex. i det välbekanta al-djazira, som kommer från ett äldre uttryck: al-djazira al-:arabi, dvs "den arabiska ön", dvs ungefär arabvärlden. Samma ord i pluralis kommer igen i al-djaza'ir, som är namnet på Algeriet, och dess huvudstad Alger. Namnet är kanske en arabisering av stadens gamla namn: 'Cesarea (Mauritania)'. På engelska är stavningen ofta 'ge' som i George. Tyskar transkriberar ibland ljudet som 'dsch', men de är sällan framgångsrika med att uttala det.

Sje-ljudet är alltså inget explosivljud, och då försvinner flertalet uttalsvarianter. Men det finns som tonande, ofta stavat 'zj' som i det jugoslaviska efternamnet Zjivkovitj.

På svenska har vi minst tre uttal. I Skåne kan man använda principen att hålla ihop läpparna ganska tätt, och sedan blåsa igenom luft. Det var detta ljud som vi såg som en mellanform mellan 'ph' och 'f'. I Norrland har man ofta ett uttal, som börjar med ett laryngalt läte mellan 'h' och 'kh' och sedan övergår ungefär i ett skånskt sje-ljud. I mellansverige har man det svenska standarduttalet, som skåningar förr tyckte var "shiitförnämt". Det skånska uttalet är vanligare framför bakre vokal, t.ex. i det skånska uttrycket "Min sju o då".

Vokaler

Svenskan är rik på vokaler, vilket säkert gör det svårt för invandrare att lära sig svenska. Det speciella med svenskan är 'u'-ljudet. Vi betecknar detta ljud med bokstaven 'u', medan alla andra låter 'u' beteckna ett 'o'-ljud. Då har vi inte kvar 'o' för 'å'-ljudet, så vi behöver en särskild bokstav far detta. Det sägs vara Olaus Petris uppfinning, när han behövde ett skriftspråk för att skriva Bibeln på. Det svenska 'y'-ljudet är också kanske spetsigare än på andra språk.

Vokaler kallades förr mjuka och hårda, men jag har alltid tyckt att de mjuka vokalerna låter hårdare genom sin "spetsighet". Men numera säger man främre och bakre vokaler, efter platsen där de bildas. i, e, y, ä och ö är främre, och a, u ,o och å är bakre.

Främre och bakre vokaler ligger till grund för så kallad vokalharmoni i finskan och ungerskan. Ett ord skall helst bara ha bakre vokaler - eller - bara främre. Till den änden har man skilda uppsättningar av ändelser, t.ex. för kasus, en med främre vokaler och en med bakre. Då väljer man ändelse, så att den harmoniserar med resten av ordet.

Men turkiskan har fler indelningsgrunder än så, och har också ett komplett system av vokaler, som fyller ut alla platser i uppställningen. Till den änden har man ett 'ı', alltså en i utan prick. Den uttalas med läpparna mindre spända än för ett vanligt 'i'. Bokstaven kallas ibland ett turkiskt leende i, eftersom läppmönstret liknar ett leende. Jag skulle kunna tänka mig att den ryska bokstaven 'ы', som brukar transkriberas som 'y' snarare är ett turkiskt leende ı.

Men med det mera mångdimensionella systemet som grund har turkiskan utvecklat en form av vokalharmoni, som är mera invecklad än den finska, och som egentligen gör det svårt att lära sig språket, eftersom orden hela tiden byter skepnad. Än värre var det med samiskan, som jag gav upp, eftersom jag tyckte att det var omöljigt att följa ett ord genom alla former, eftersom vokalerna byttes ut hela tiden.

Det turkiska systemet rymmer bokstäver som ö, ä och ü och ser ut att innehålla alla vokaler, som jag känner till från andra språk.

Främre och bakre vokaler styr också uttalet av vissa konsonanter. Svenska exempel är 'kalk' resp 'kälke', och 'köra', medan 'kör(sång)' avviker från mönstret. På franska styr detta uttalet av 'c' och 'g', och vill man styra uttalet, till ett som inte är standard, kan man föra in en extra vokal av rätt sort. Man skall då förstå att denna vokal inte skall uttalas. I engelskan har vi t.ex. guess. I franska kan man tvinga ett c till ett s-uttal med en så kallad cedilj (ç). På italienska använder man inte en bakre inskottsvokal, utan ett 'h', vilket ger ännu en användning bokstaven 'h'. De tre fiktiva orden 'canti', 'cianti' och 'chianti' uttalas då "kanti", "ttjanti" och "kianti". Det sista ordet är ju för resten inte fiktivt; det är ett vindistrikt.

Men mest utstuderat är detta system i iriskan. Praktiskt taget varje konsonant har två olika uttal. Avgörande är om de båda vokalerna före och efter är främre eller bakre. För att få rätsida på det hela, måste man då skjuta in två inskottsvokaler, en före och en efter. Ett enkelt exempel är namnet Sean. S:et skall uttalas som ett sh-ljud, och det kräver då en främre vokal, dvs 'e' (men det behövs ingen inskottsvokal före, eftersom där inte finns någon vokal alls.) Sedan uttalas långt a som 'aw' i 'dawn'. Uttalet blir alltså som 'Shawn' på engelska.

Vokaler är ju antingen korta eller långa. Det handlar helt enkelt om hur länge vi uttalar ljudet. På svenska har vi ibland blandat ihop detta med distinktioner mellan öppna och slutna vokaler. Vi vill gärna se a:et i 'hat', som långt, men a:et i 'hatt' som kort. Men a:et i 'hatt' är snarare ett öppet 'a', och i andra språk finns det gott om långa öppna 'a'. Det är nog snarare så att vårt slutna 'a'-ljud är en svensk specialitet.

Hebreiskan har förutom långa och korta vokaler också så kallade reducerade vokaler, som är extremt korta. Ordet adonai betyder 'herre', och brukade ersätta gudsnamnet, eftersom detta var hemligt. När man började sätta ut vokaler i skriften, så dolde man namnet genom att ta vokalerna från adonai (fast man ändrade a till e) och så tog man konsonanterna från 'jahwe'. Så uppkom ordet Jehova, som alltså bara är en krypterad form av gudsnamnet. (Att det "rätta" gudsnamnet är 'Jahwe', är egentligen bara en gissning, eftersom namnet ju hölls hemligt. Jawhe är ett namn på Gud. Det brukar översättas med Herren, men är egentligen ett verb. 'Gud' eller 'gud' (i allmänhet) heter med ett allmänt semitiskt ord 'El'; pluralis 'Elohim')

Vokaliserade konsonanter

Man brukar tänka sig att en stavelse alltid måste innehålla en vokal. Men en del konsonanter kan spela rollen av vokaler, genom att de uttalas "vokalt". Ett klassiskt exempel är kinesiskans vokaliserade 's'. I Wade's gamla transkription av kinesiskan skrevs detta ljud som 'sse', som till exempel i provinsnamnet Ssechuan (Kinas folkrikaste provins). Numera skriver man Sichuan, vilket är mer än lovligt otydligt. Men kinesiskan bekymrar sig ju inte så mycket om stavelser, eftersom alla ord är enstaviga.

Men sanskrit har också vokaliserade konsonanter, t.ex. ett vokaliserat r, som skrivs som ett r med en liten ring under, men jag kan inte åstadkomma det här. Ljudet är mycket typiskt indiskt, och kommer igen också i indisk engelska. Man böjer upp tungan kraftigt, så att tungspetsen kommer upp i gomtaket. Om man skall se släktskapen mellan sanskritord och ord i andra indoeuropeiska språk, så är det lämpligt att betrakta detta slags r som vokaler. På samma sätt finns det vokaliserade m och n i sanskrit.

För övrigt finns även på kinesiska ett vokaliserat r, som skrivs som 'rh' som i 'erh', som betyder 2.

I tjeckiskan finns det ord med en viss vokalbrist, t.ex. stadsnamnet Brno (tyska Brünn). Huruvida någon av konsonanterna i Brno är vokaliserad, vet jag inte. När vi svenskar uttalar ordet tror jag att vi för in en liten kort vokal ungefär som Börno.

Den nuvarande georgiska skriften kallas för 'mkhdrulli'. Jag har en känsla av att georgiern inte tycker att det är något särskilt med det. Det går väl att uttala!

Två bokstäver intar en mellanställning mellan vokal och konsonant: 'w' och 'j'. En del språkmän skriver dem som 'u' med en ring under och 'i' med en ring under. På engelska är det ju vanligare att beteckna 'j'-ljudet med ett 'y', som alltså i engelskan är en konsonant. För oss är w en konsonant, som vi kallar 'dubbel-v', och den används för att stava tyska låneord som Kejsar Wilhelm. Men på engelska är det en vokal, som heter 'double-u'. På walesiska är det en vokal fast för ett 'å'-liknande ljud. Det finns ett musikinstrument, som heter crwth, vilket uttalas 'kråtta'.

På arabiska betraktas w och j och hamza som "svaga" konsonanter (På hebreiska finns några till), som gärna försvinner. 'hawal' blir 'hāl'. Om man skall böja ordet kan man återgå till ett tänkt 'hawal', men man måste då veta att det inte är 'hajal'.

Peking och Beijing

Mången svensk har sagt sig bli irriterad på att man "har bytt namn" på den kinesiska huvudstaden, nu när de äntligen har lyckats lära sig den. Men, naturligtvis har man inte bytt namn på den; man stavar bara samma namn på ett nytt sätt. Fast, 'Peking' har den aldrig hetat, det är ett slarv. Peiching hette den. Och nu Beijing.

Det gamla transkriptionssystemet är fallet efter en missionär, som hette Wade. Han noterade att kinesiska explosiver (Inklusive 'ch') fanns i två "grader", en hård och en mjukare. Men det var inte samma distinktion som mellan tonlös och tonande hos oss. Troligtvis var den hårda varianten "glottaliserad". Den mjuka varianten låg någonstans mellan vårt 'p' och 'b' och så vidare. Wade valde då att markera den hårda, glottaliserade, varianten men en apostrof. Han skrev alltså P' och P, och Ch' och Ch och så vidare. Men inte orkade våra rubriksättare och artikelskrivare intressera sig för de där apostroferna. De försvann!

Kanske som en frigörelse från kolonialismen, utvecklade kineserna så småningom ett eget transkriptionssystem, kallat pinjin. Då gjorde man motsatt val. Det hårda p:et skrev man som 'p' utan apostrof. Det mjukare som låg mellan p och b skrev man som 'b'. Det mjukare 'ch'-ljudet skrev man, i engelsk efterföljd. som 'j'. Av Peiching blev då Beijing. Men båda stavningarna leder egentligen till fel uttal. Första bokstaven är varken 'p' eller 'b', utan någonting däremellan.

Kinesiskan har flera 'kontinuerliga' tje-ljud, alltså icke explosiver. Wade skrev dem som 'hs' och 'ch'. Det senare gav då en tvetydighet. I pinjin har man lånat några överflödiga bokstäver, nämligen 'x' för 'hs' och 'q' för det andra ljudet. Till att börja med ledde detta till att "Dêng Xiao Ping" uttalades med 'x', men nyhetsuppläsarna har sedan lärt sig. ê i Dêng är inte ett 'e' utan ett ljud mellan 'u' och 'ö'. En man med det andra tje-ljudet är Liu Shao Qi, Kinas president under Mao, men senare grymt förföljd, och död i fängelse, sedan han hade försökt tala Mao till rätta.

Pinjin-systemet har också försökt lära oss att alla kinesiska ord inte är enstaviga. Wade skrev faktiskt Pei Ching, men i den nya stavningen är det hopskrivet som Beijing. Men det är ändå rätt logiskt att se kinesiskan som byggd av helt enstaviga ord.

Men det kinesiska skriftsystemet beskriver ju nästan inte alls hur orden uttalas. Den svenske sinologen Bernhard Karlgren har dock visat att de flesta kinesiska tecknen har två delar, där den högra faktiskt ger en anvisning om uttalet. Men detta, trots allt föga uttalsstyrda, skriftspråk har ändå präglat kinesiskan. Skriftspråket har konserverats över lång tid, så att vi fortfarande kan läsa vad Konfucius skrev för över 2000 år sedan. Men befriat från skriftspråkets normer, har talspråket snabbt seglat iväg, så att Konfucius antagligen inte skulle förstå något alls av vad som sägs nu. Detta har då samtidigt reducerat möjligheterna att göra ljud. Alla ljudkombinationer som kunde uppfattas som "svåra" av kinerserna har "förbjudits". Så har kinesiskan förvärvat en mycket liten ljudrepertoar. Totalt finns det inte mycket mera än 400 olika uttalbara kinesiska ord. Det finns visserligen intonationen som en ytterligare variation. Men det finns över 100 ord som uttalas 'I', och mer än hälften av dem uttalas med den vanligaste intonationsformen. I det läget är det klassiska skriftspråket helt oumbärligt. Där är orden entydiga.

Men ett skriftspråk som det kinesiska har ett annat problem i sig. Hur hindrar man att människor hittar på helt egna tecken för något, när de har glömt det tecken som redan finns? Metoden är bestraffning av dem som gör sådant. Och då behöver man officiella kejserliga listor över alla tecken. Den senaste av dessa gjordes under Ming-dynastin under 1400-talet. Den omfattade 40000 tecken.

När man sedan skulle skapa datorkoder för mera än bara de engelska bokstäverna, vilket man gjorde genom att använda 16 bitar i stället för 8, så gick man tillbaka till den gamla kejserliga listan från 1400-talet, för att finna de kinesiska tecken, man skulle representera. Med 16 bitar kan man representera c:a 65000 tecken, och då tyckte man att 40000 tecken var för mycket för bara de kinesiska tecknen, så man reducerade antalet till 25000.

Ljudkodning i mobiltelefoner

Ordet 'kodning' kan betyda allt möjligt i datorvärlden, men här tänker vi på en speciell betydelse. Man översätter ett ljud (eller en bild) till någon annan representation som man använder för lagring eller översändning. Syftet är att pressa ner den nödvändiga datamängden. Sedan måste det ju finnas en "tillbakakodning", så att man kan återskapa ljudet efter lagring/sändning. Man tänker sig då att tillbakakodningen, skall var en så kallad perfekt invers till kodningen, så att man skall få tillbaka ljudet precis som det var. Men att man skulle kunna få både en god besparing av mängden data, och en perfekt invers, är att hoppas på för mycket. När det gällde bildkodning hade man en expertgrupp (Joint Pictures Expert Group), som precis visste vilka överföringsfel man var känslig för, och vilka som inte spelade någon roll.

Det visar sig att talkodningen i mobiltelefonsystemet är en kodningsprincip, som bygger på fonologi. När vi talar, använder vi signaler (som mikrofonen tar upp) som varierar cykliskt mer än 1000 gånger per sekund. Men förändringarna i munhålans form går ungefär i den takt (något snabbare), i vilken vi genomlöper bokstäverna i ett ord. Därför lönar det sig att sända information om detta i stället för ljudet själv. Man modellerar då ljudet som någon form av väsljud (som kommer upp från lungorna), som sedan tillförs egenskaper från munhålan och stämbanden.

Nu kan man ju inte stoppa in en lasermätapparat i munnen på folk, som mäter munhållans form. Men man kan göra en uppskattning av munhållans akustiska egenskaper genom en analys av ljudet.Dessa egenskaper packar man så ihop som ett antal tal, som varierar ganska långsamt. Och allt detta skickas sedan över. Men sedan måste man ju modellera "väsljudet", som framför allt varierar i styrka. Men det är inte så noga hur man modellerar väsljudet. Det är ändå bara ett brus, och hur det låter bestäms i huvudsak av munhålans egenskaper.

På mottagarsidan bygger man sedan upp en datormodell av munnhålan, och skickar väsljudet genom, så får man ut ett ljud ur datormodellen, som man skickar till högtalaren i mobilen.

Människans bästa vän

Så här heter 'hund' på ett antal olika språk

Det finns en likhet mellan de flesta av dessa ord. De germanska språken (hound, hund) kan tyckas avvika, men en övergång från k till h i de germanska språken är vanlig. Chien på franska kan också tyckas avvika, men det är en ganska normal förvandling av ett latinskt ord. Peč på tjeckiska, som också finns på polska avviker liksom det vanliga ordet på engelska, dog, som är hämtat från en helt annan stam. Likheten med det georgiska ordet dzaghli är säkert en tillfällighet. Men annars är likheten mellan de här orden slående. De snarlika orden mellan finska, hausa och turkiska kommer från språk, som talas på tusen mils avstånd från varandra. Man kan åtminstone tänka sig att ordet för människans bästa vän är mycket gammalt, och har vandrat över jorden med de vandrande människorna.

Andra språkfamiljer

Altaiska språk

Altai är ett stort och vilt bergsområde nordväst om Mongoliet, numera hemmahörande i Kasachstan. Därifrån kommer en stor familj språk kallade Altaispråk. Den största gruppen inomfamlijen kallas turkspråk. De tycks ha sina rötter i Mongoliet. Därifrån spreds de västerut till den nuvarande kinesiska regionen Sinkiang. Uighurerna, som levde här tycks ha talat turkspråk. De blev sedermera kristna genom påverkan från den Östsyriska (Nestorianska) kyrkan. Här fanns också ett indoeuropesiskt språk, Tochariskan. borMänniskorna med turkspråken (turkarna) forsätter nu västerut över de lägre områdena i Centralasien, där de blir muslimer, och tar en ledande roll i utvecklingen av den islamiska kulturen. De forstätter västerut, och intar Anatolien (det nuvarande Turkiet), varifrån de intar Konstantinopel, 1453. I Centralasien efterlämnar de språk som Kasachiska, Uzbekiska, Kirgisiska och Turkmenska, som alla tillsammans med Turkietturkiska förblir inbördes begripliga, ända in i vår tid. Ett av dessa centralasiatiska folk, Jakuterna, flyttar norrut till Ishavskusten runt staden Jakutsk, varifrån de berättar paradisiska sagor från sitt lyckorike längre söderut. Släktingar ä tjuktjerna, som bor längre österut längs Sibiriens ishavskust, och lever på valfångst för egen konsumtion.

För c:a 15000 år sedan vandrar människor över Berings sund. Det är långt före den språkutveckling vi talar om här, men vandringarna fortsätter, och man kan idag se en tydlig släktskap mellan tjuckjikstan och dagens grönländska. Denna är i sin tur släkt med Quecha, som var Inkaindianernas officiella språk. På så sätt kan man se ett gigantiska utbredningsområde för de altaiska språken från Istanbul till Eldslandet.

På närmare håll finns altaiska språk som tangutiska och tungusiska i det nuvarande Kina. Mongoliskan är är också ett altaIskt språk, som på Djingis Khans tid, når ett område, som omfattar halva jordens befolkning.

Till Djingis Khans tidiga fiender hör ett folk, som heter Jurched, men som av en av sina ledare döps om till Manchu. Djingis Khans sonson, Kublai Khan låter Manchus huvudstad bli hans egen under namnet Khanbalik, Khanens Stad, men den blir sedermera hela Kinas huvudstad, under namnet Bei Jing, den Norra huvudstaden. Manchuerna skaffar sig en samhällsorganisation, som liknar den klassiska kinesiska, och när Kina sedan tas över alltmera av revolutionära bondeledare, tycks kineserna fördra att låta sig ledas af manchuerna. Det blir dynastin Qing, som består till Sun Yat Sen störtar kejsardömet 1912. Möjligvis är detta en revolution för det kinesiska, mera än en revolution mot kejsardömet. I alla händelser är manchuiskan ett altaiskt språk.

Andra språk, som man tror är altaiska, är koreanska, japanska och det språk, son talas av folket ainu, som bpr i norra Japan.

Uraliska språk

Ural är en flod, som avvattnar Uralbergen till Kaspiska havet. Där har ett antal språk uppstått. Vad vi vet, är att folk härifrån tågade västerut för att bosätta sig vid Östersjön för ungefär 10000 år sedan. De etablerade det finska språket vid Östersjön. 8000 år senare kommer ett folk ungefär samma väg. De kallar sig magyarer, och slår sig ner i Centraleuropa. Det visar sig att de båda språken är besläktade, om än svagt. De kallas finskugriska, där 'Ugria' är ett område i närheten av Ural. Ytterligare grupper beger sig österut längs floden Ob, där de etablerar språket khanty, som skidskytteentusiasten igenkänner i ortnamnet Khanty Massisk. Men finskugriska språk finns på många håll i Ryska Repbubliken, där de ibland ha fått autonoma regioner. Dessa regioner utfyller en stor del Ryska Republiken. Den största regionen är kanske den Mordvinska.Ett annat stor område här rymmer talare av språket komi.Längre västerut har vi alltså finska och estniska. Samiskans plats här är en smula oklar. Enligt en teori skulle samerna ha övervintrat vid Ishavskusten under hela istiden. Sedan skulle de ha bytt språk till finska, som de sedan skulle ha modifierat. Men denna övervintring förefaller kanske osannolik. Annars skulle folk från Ural kunna ha gått längre än finnarna och ha kommit upp till Sameland.

Finska, estniska och ungerska tillhör alltså en underfamilj av de uraliska språken, den finsk-ugriska. Den andra underfamiljen är den samojediska. Ett språk här är nentiska, som talas av nentserna som bedriver rensköktsel på Jalla- halvön, som sträcker sig upp till ryska republikens nordligaste punkt. Möjligtvis hör det samiska språket hemma i denna samojediska underfamilj.

Det har funnits teorier om att de uraliska och altaiska språken skulle ha en gemensam historia och de har då sammanförts till en Ural-Altaisk familj, men denna idé tycks ha övergivits av de flesta.

Sino-Tibeto-Burmanska språk

Denna familj omfattar kinesiska, tibetanska och olika språk i Burma.

Man kan nog tro, att kinesernas förfäder kom till Kinas kust tidigt, redan under den andra vågen ut från Afrika (Den första vågen gick till Australien!). Så småningom kom andra folk från norr via Persien oc Centralasien. Där de möttes byggdes den Kinesiska Muren. Muren till trots, så förblev detta en konflikt med relativt jämnstarka parter, och den har bestått in i vår tid.

Bland världens språk har kinesiskan förblivit en avvikare, inte minst genom valet av skriftspråk. Genom detta val fick