Litet kompendium i Hebreiska

Erik Skarman

Inledning

Hebreiskan är naturligtvis Gamla Testamentets språk, och också det judiska folkets språk under lång tid. Man kan nog tvivla på idén att det judiska folket i sin helhet härstammar från Abraham (ursprungligen Avram) som kom vandrande från Ur i Kaldéen. Den förhärskande teorin är snarare att judarna var ett nomadiserande folk, som rörde sig i Palestinas utkanter, kanske i Sinai. Troligtvis var det försörjningssvårigheter, som fick dem att vandra in Kana'ans land, för att leva ett tryggare liv som bofasta. De lyckades finna sin plats bland dem som bodde där förut, och anammade successivt deras levnadssätt, en del av deras religiösa kult - och deras språk. Hebreiskan var kana'anernas språk. Det var snarast så att judarna tillförde språket vissa främmande element.

Den babylonska fångenskapen blir omvälvande för det judiska folket på många sätt, inte minst religiöst. Men språkligt övertar de också det arameiska språket, som även Jesus talar. Därmed blir det hebreiska språket ett rent kyrkospråk, på vilket man håller gudstjänster, och på vilket de heliga texterna är skrivna. (Samma sak gäller kana'aneerna, de övergår också till arameiskan. På så sätt överlever hebreiskan som ett rent judiskt språk)

Men det alfabete på vilket de heliga texterna skrivs är också nytt. Man övertar en arameisk skrift, som kallas kvadratskrift. Tidigare har hebreiska skrivits med andra alfabeten, av vilka det äldsta snarare var en ideografisk skrift med ett bildliknande tecken för varje ord. (Man ansåg länge att de egyptiska hieroglyferna fungerade på detta sätt, men senare har man förstått att den senare hieroglyfskriften i Egypten var en rent fonetisk skrift.)

Kvadratskriften var en stavelseskrift, där varje tecken svarade mot en stavelse bestående av en konsonant och en vokal, men vilken vokalen var, var inte utsatt. Samma var förhållandet med den arabiska skriften, men där kan man i princip räkna ut vilken vokalen skulle vara. Men hebreiskan hade fler vokaler och det hela var mera komplicerat. Länge förlitade man sig på att texterna också var kända genom muntlig tradition, men ett par århundraden in på vår tideräkning, inser man att detta inte kommer att hålla i längden. En grupp som kallas masoreterna skapar då tecken för vokalerna i form av punkter under och över konsonanttecknen, och ger sig sedan i kast med att skriva ner Gamla Testamentet i denna form. Ibland finner man då att man måste avvika från den muntliga traditionen för få texterna att framstå som logiska. I dessa fall har man noterat detta med noter i marginalerna.

Även om arameiskan tog över som talspråk, utvecklades det parallellt en hebreiska med många inslag av arameiska, som ett språk mera lämpat för vardagslivet. Men många har sett detta som ett förfall för hebreiskan. Samtidigt blev grekiskan ett allt viktigare språk för judendomen, eftersom alltfler judiska bekännare bosatte sig i grekisktalande områden, och eftersom många icke-judar i dessa områden konverterade till judendomen som så kallade proselyter. Exempelvis är orden synagoga och diaspora grekiska ord. Det högsta rådet i Jerusalem, som fick representera judendomen inför romarna hette Sanhedrin, och även detta är ett grekiskt ord.

Under dess förhållanden utkommer så Septuaginta, som är en översättning av Gamla Testamentet till grekiska. Den ligger till grund för alla tidiga översättningar av Gamla Testamentet i västerlandet. Men den hade sina brister, och numera har man gått tillbaka till hebreiska originaltexter. Men det fanns en föreställning att översättarna som skrev Septuaginta var direkt inspirerade av Gud, och att Septuaginta i själva verket var bättre än originalet.

Under 500-talet kommer så en reaktion mot allt detta, då den högsta judiska religiösa ledningen driver igenom att alla, som bekänner sig till judendomen skall lära sig riktig hebreiska. Och därmed återkommer hebreiskan som det allenarådande gudstjänstspråket.

Å andra sidan kommer hebreiskan av och till att betraktas som "alltför heligt", så spanska judiska teologer kommer att skriva sina verk, även i religiösa frågor, på - arabiska.

Ur Gamla Testamentet, vars äldsta del (Moseböckerna) kallas ha-torah, växer det sedan fram en ny skrift, som heter Talmud, och som också från 500 talet och framåt, skrivs på hebreiska med vokaliserad kvadratskrift. Talmud innehåller tolkningar av vad den judiska lagen i ha-torah skall betyda i senare tider, när förhållandena är annorlunda än då ha-torah skrevs. Enligt ett gammalt beslut skall Talmud vara ett levande dokument, som aldrig får bli färdigt och avslutat. Talmud kommer så småningom att uppträda i två varianter, en från Jerusalem, och en från Babylon, sedan det judiska tankearbetet blivit praktiskt taget omöjligt i Jerusalem. Att trycka Talmud för de judar, som flytt till Västerlandet visade sig bli en stötesten. En upplaga trycktes i Venedig. Men senare kom påvliga påbud om att alla exemplar skulle uppspåras och förstöras. Så skedde också, även om alla exemplar naturligtvis inte påträffades. Så småningom blev den viktigaste platsen, för att trycka Talmud, Vilnius i Litauen.

För judarna i väst uppkom så småningom ett nytt språk, jiddisch. Det uppstod ungefär i Lothringen på gränsen mellan Tyskland och Frankrike. Allteftersom judarna fortsatte österut har det fått polska, vitryska och andra sådana inslag, men det framstår fortfarande som baserat på tyska, och det går gott att förstå för den som kan tyska. Det skrivs med hebreiska bokstäver, dock med vissa förändringar.

Till hebreiskans historia hör naturligtvis även språkets återuppståndelse i vår tid. Det är en verklig eldsjäl, Eliezer ben Jehuda (1851 - 1922), som tar sig an detta. Han läser in sig på den gamla hebreiskan, och studerar språkets ordbildningsprinciper. Utifrån detta skapar han så nya ord för alla sorters nya företeelser, som man kan behöva i ett modernt samhälle. Han talar det nygamla språket med sin nyfödde son, som på det sättet blir språkets förste modersmålstalare på två årtusenden. Aktionen lyckas, och idag är hebreiskan staten Israels officiella språk, om än inte utan protester, från sådana som predikar om språkets helighet och okränkbarhet.

Skriften

Redan den ovokaliserade kvadratskriften är en smula svår att lära sig. En del bokstäver är ganska lika varandra, speciellt om man ser till de speciella tecken som finns för en del bokstäver i slutet av orden. Rent allmänt är tecknen ganska lika varandra, vilket framgår av benämningen kvadratskrift; de flesta tecknen är inskrivbara i kvadrater.

Sedan finns det en tvetydighet. En del bokstäver, som är explosiver, har ett alternativt "kontinuerligt" (spirantiskt är termen) uttal. Så här ser den klassiska bilden ut

explosivt	spirantiskt
p	f
b	v
k	kh (ach-ljud)
g	gh (ungefär ett "skånskt r")
t	th (läspljud)
d	dh (tonande läspljud)

(I vår tid är det mest övergången p ->f, b ->v och möjligen k ->kh, som fortfarande uttalas.)

Ibland, men inte alltid, markeras det explosiva uttalet med hjälp av en punkt mitt i bokstaven. Men samma punkt kan också betyda att konsonanten är dubbel, dvs lång (vi transkriberar den då som dubbel, d -> dd etc.). Det finns egentligen ingen förväxlingsrisk här, om man känner till vissa regler. En ytterligare komplikation är att bokstäverna 'k/kh' skiljer sig från bokstäverna 'p/f' bara genom en punkt, men den punkten sitter längre till vänster i tecknet.

Hebreiska skrivs från höger till vänster. Det finns inga stora bokstäver. Till skriften hör också tecken, som markerar en menings slut, och ett bindestreck, som står i bokstavsradens överkant. I Bibeln finns också en del hjälptecken, som skall styra uppläsningen av texterna.

Konsonanter

Här är det hebreiska konsonantalfabetet, i stort sett i den ordning, som är den officiella. Om det finns två tecken angivna, så gäller den högra i slutet av ord. (Vissa webläsare, t.ex. Google Chrome, vänder gärna på ordningen mellan hebreiska (och arabiska) bokstäver, eftersom bokstäverna skrivs från höger till vänster. Med denna konvention, är det bokstäverna till höger i tabellerna som används i slutet av ord. Men andra webläsare kan avstå från att kasta om ordningen, och då blir det tvärtom)

Det här är det hebreiska alfabetet i fonten Arial Unicode MS. Fonten tycker jag är något otydlig och spinkig. I tryckt text skiljer sig k och p åt genom en punkt långt till vänster i tecknet, som nämnts ovan, men i den här fonten har man snarare en liten krok till vänster. I den här fonten markeras heller inte skillnadem mellan bokstäverna 'sin' och 'shin'. De skiljs åt genom var sin prick över bokstaven, till höger för 'shin'

א	Alef	Ett stötljud, som ofta föregår en vokal i hebreiska, arabiska eller t.ex. i danska. (Skrivs av mig som ')
ב	bet	b, eller v. Varianten 'b' ibland markerad med en punkt.
ג	gimmel	g, uttalet som 'gh' (~tungrots-r) sällsynt.
ד	dalet	d, uttalet som 'dh' (tonande läspljud) sällsynt
ה	he	vanligt h, I slutet av ord ofta stumt, som vilbokstav för lång vokal
ח	het	frikativt (hest) h. Skrivs av mig som H
ו	waw	w som i engelska. I modern hebreiska också som 'v'.
ז	zajin	tonande s. Skrivs av mig som 'z'
ט	Tet	emfatiskt t. Skrivs av mig som 'T'
י	jod	j (som på svenska)
ך,כ	kaf	k
ל	lamed	l
ם,מ	mem	m
ן,נ	nun	n
ס	samek	s
ע	:ajin	ett speciellt semitiskt strupljud. Skrivs av mig som ':'
ף,פ	pe, fe	explosivuttalet 'p' markeras med punkt.
ץ,צ	Sadé	emfatiskt s. Skrivs av mig som 'S'. I modern hebreiska uttalat som 'ts'.
ק	qof	q, "klickigt" som i arabiskan
ר	res	r.
ש	sin	s. Detta tecken skall egentligen ha en punkt överst till vänster.
ש	shin	sje-ljud. Detta tecken skall egentligen ha en punkt överst till höger
ת	taw	t

ד (dalet) och ר (res) är ganska lika varandra, men ר har ett rundare hörn. ג (gimel) och נ (nun) är lika, men gimel har en tvådelad fot (svårare att se i tryckt text). ה (vanligt h) och ח (frikativt h) skiljer sig genom öppningen upptill till vänster i ה (vanligt h). ת (taw) är också ganska lik dessa, men har en utsväng fot, som är tydligt droppformad i tryckt text.

De så kallade emfatiska bokstäverna uttalas kraftfullt genom att tungan pressas ner, så att det bildas en kavitet. De uttalas ofta som vanliga s och t i modern hebreiska, medan de här bokstäverna tydligt lever kvar i arabiska. :ajin, som jag betecknar med ':' (kolon) är lättast att uttala mellan två vokaler. Man drar då ihop strupen så att det upppstår ett "pressat" ljud mellan vokalerna. Det här ljudet lär ofta vara stumt i modern hebreiska (återigen till skillnad mot i arabiskan), men det är egentligen lite synd, för det här ljudet är betydelsebärande.

Vokalisering

Vokaliseringen ges, som nämnts genom olika punkter över och under tecknen. Hebreiskan har tre sorters vokaler, långa, korta och reducerade (som är väldigt korta). Långa vokaler skrivs ibland som en kombination av ett vokaltecken, och en konsonant, som kallas vilkonsonant (alltid så i arabiskan), men det finns tecken som ensamma svarar mot långa vokaler. Här är först tecknen för de korta och långa vokalerna:

ָ	qamäS (ett litet T)	långt a eller å
ַ	pataH (ett litet streck)	a
ֵ	Sere (två punkter horisontellt	e
ִ	Hiräq (en ensam punkt)	i
ֿ	Holäm (en ensam högt placerad punkt)	o, långt eller kort
ֻ	qibbuS	u
ֶ	segol (tre punkter i T-form)	ä

Vi använder bokstäverna o och u som man gör internationellt, 'u' som i tyska gut, o som i tyska Boden. Bokstaven 'å' betecknar ett längre å-ljud än 'o'. Vi använder också den svenska bokstaven 'ä'.

Alla de här tecknen skall placeras över och under den konsonant som föregår vokalen. Konsonant + vokalisering representerar då en stavelse: konsonant + vokal. Men det finns ett undantag. När de långa konsonanterna ō och ū bildas med konsonanten waw som vilbokstav, så flyttas Holäm-punkten över till waw. Om man skriver ū, så skrivs rentav Holäm-punkten inuti waw-tecknet

Annars skall Holäm-punkten stå upptill till vänster om konsonanten.

Reducerade vokaler

Reducerat e, som transkriberas som ^e, skrivs med tecknet ְ som heter s^ewa. (två punkter i ett lodrät mönster). Detta tecken ingår som ett fragment i de övriga tecknen för reducerade vokaler. Så här ser de övriga ut:

ֲ	Hatef pataH (sewa + pataH)	a
ֱ	Hatef segol	ä
ֳ	Hatef qamäS	ä

Jag skulle tro att ordet Hatef betyder rörlig (mobil), och ett s^ewa i den här rollen kallas också med en latinsk term för s^ewa mobile.

Men s^ewa har också en annan roll, då den kallas för s^ewa quiscens. Då betyder tecknet avsaknad av vokal. Om inte ett ord slutar på dubbel konsonant, så sätts detta tecken inte ut i ordslut, men med ett undantag. I ord som slutar på k finns tecknet med, men det har då flyttar upp bredvid k:et.

Vilbokstäver

Långa vokaler kan alltså bildas genom att man kombinerar ett vokaltecken (som sitter på en konsonant) med en efterföljande konsonant, som då kallas vilbokstav. י (jod) används då för att bilda långt i och långt e. ו (waw) används för att bilda långt o och långt u. Vokalen är Holäm, och vi har redan nämnt att den byter plats, så att den står över waw för ō, och "inuti" (dvs omedelbart till vänster om) waw för ū.

Dessutom används ה som vilbokstav i slutet av ord. Det blir då stumt i kontrast mot arabiskan, där ett h nästan aldrig blir stumt.

Det kan nog vara så, att jag har vacklat lite, när det gäller om ett sådant "vilo-h" skall sättas ut. Att vokalen blir lång markeras med ett streck över bokstaven, men om h:et finns med i min transkription, eller inte, kan variera.

Stavelselära

Ur skriftens synpunkt består en stavelse av en konsonant och en vokal, som skrivs tillsammans. Men om en konsonant är försedd med en s^ewa quiscens, så skulle vi ha en stavelse helt utan vokal.

Ur mer allmänspråklig synpunkt ser man annorlunda på stavelseläran. Det finns

• Öppna stavelser, som är de vi nämnt hittils. De slutar alltså på vokal. Vokalen är här antingen lång eller reducerad, men aldrig kort.
• Slutna stavelser, där det kommer en konsonant efter vokalen. Dessa stavelser slutar alltså på en konsonant med s^ewa quiscens. Vokalen är lång eller kort, men aldrig reducerad. (s^ewa quiscens är inte utsatt i ordslut).
• Dubbelslutna stavelser. Dessa slutar med två konsonanter (efter konsonant och vokal). De kan bara stå i slutet av ord. Båda konsonanterna är försedda med s^ewa quiscens.

Gudsnamnet

Man tror i allmänhet att den judiske guden hette Jahwēh (det avslutande h:et är en vilbokstav, som inte uttalas. På hebreiska finns förstås inget stort J). Men säker kan man inte vara, för Guds namn var heligt och hemligt. Så länge skriften inte var vokaliserad så var inte detta så farligt. Men man ersatte ofta Guds namn med ett annat ord, nämligen '^adonaj. När man sedan började vokalisera texten, så tog man konsonanterna från Jahwēh, men vokalerna från '^adonaj, fast man bytte ^a mot ^e. Då fick man ordet j^ehowah. En del kristna har uppfattat detta som Guds rätta namn, men det är alltså egentligen bara en hemlig kod för gudsnamnet. Det normala är emellertid att man lämnar just gudsnamnet ovokaliserat. Man kan ju notera att det är ett w, som uppträder i namnet och inte ett vanligt v. Däremot är h:et ett vanligt h och inte ett frikativt.

Det fanns också ett annat gudsnamn, som kallades "det långa och fullständiga gudsnamnet", och som var ännu heligare och ännu hemligare. Det lärdes ut från överstepräst till överstepräst. Å andra sidan fanns det ett påbud att detta långa och fullständiga gudsnamn, skulle nämnas under en viss, årligen återkommande religiös ceremoni. Denna motsägelse var naturligtvis en utmaning för prästerskapet, men man löste problemet så, att ordet uttalades samtidigt som en musikorkester spelade, så att ingen kunde höra vad som sades.

Gud hade också ett annat namn: 'El, som oftast uppträdde i pluralis som 'Elohīm. Detta kom sig av en fallenhet hos de hebreisktalande att använda pluralis om abstrakta ting. Det var alltså inte ett pluralis majestatis, och ännu mindre ett uttryck för att det fanns flera gudar. Men 'elohīm var också det ord man använde då man talade om flera andra gudar än Gud, alltså om avgudar. Förklaringen till det dubbla namnskicket är att den judiske guden försågs med olika "förnamn", som egentligen var verb i imperfektum. Man hade då uttrycket Jahwēh 'El, som kan betyda "'El fäller (regn)" eller möjligtvis "'El skapar". Så småningom kom dessa båda namn att skiljas, och "förnamnet" blev ett eget namn för Gud.

Till svenska översätter vi i allmänhet 'El med Gud och Jahwēh med Herren.

Från bibeln känner vi också uttrycket Herren Sebaot, som på korrekt hebreiska blir jahwēh sevā'ōt med en stöt mellan a och o och betoning på a:et. Dessutom uttalas b:et här spirantiskt som v. Uttrycket betyder Härskarornas Herre.

Pronomina

Dessa är de personliga pronomina på hebreiska.

jag	'ānōkī
du (m)	'attā
du (f)	'atte
han	hū'
hon	hī'
vi	'anaHnu
ni (m)	'attäm
ni (f)	'attän
de (m)	hem
de (f)	hen

De användes bara för subjektet. De är inte alltför vanliga, eftersom person framgår av verbformen, varför pronomina är onödiga. De användes i huvudsak i meningar med ordet 'är', där verbet saknas. (se nedan)

Vanligare är de personliga pronomina i form av ändelser (suffix). De användes

• för att beteckna ägaren till ett substantiv (possesivpronomen)
• tillsammans med prepositioner för att bilda konstruktioner som 'med mig' eller 'för honom'
• tillsammans med den speciella "objektsprepositionen" eller objektmarkören 'ēt för att ange objektet till ett verb.
• direkt på ett verb för att ange verbets objekt

• zä, denne(m)
• zōt, denna(f)
• 'ellä, dessa
• mī, vem?
• mā, vad?
• '^ashär, som
• 'aHēr, annan

Prepositioner

Här är några hebreiska prepositioner. De sammanförs ibland med den bestämda artikeln, vilket leder till modifieringar. Exemplevis blir b^e+ha till ba.

• b^e, i (även abstrakt)
• lī, för
• :im, med
• 'ēt, med och objektmarkör
• :al, på, över
• 'al, till
• min, från. Även 'än' vid jämförelser
• bēn ... bēn, mellan ... och

Substantiv

Genus

Hebreiska substantiv har två genus, maskulinum och femininum. Detta gäller för alla semitisk/hamitiska språk. (Språk i Nordafrika och Mellersta Östern). Genus är i allmänhet naturligt, dvs manliga ting är maskulina och kvinnliga ting är feminina. Feminina ord slutar i allmänhet på -ā med betoning (Sista stavelsen har oftast betoning)

Bestämd form

Hebreiskan har en bestämd form, som anges med en bestämd artikel ha-. Samtidigt fördubblas substantivets första konsonant: p^eri -> happ^eri, frukten. I vissa fall uteblir fördubblingen. h och H fördubblas sällan. Framför ' och r förlängs istället a:et i ha till hā. T.ex. hā'ish, människan.

Distinktionen mellan bestämd form och obestämd form är central i de semitiska språken, och kan ha sitt ursprung där. Ett ord kan vara bestämt, om

• det är ett pronomen, eller
• det är ett egennamn, eller
• det ägs av ett ord, som är bestämt, eller
• det är markerat som bestämt med en bestämd artikel (detta kan gälla även för adjektiv)

Kasus

De ursprungliga semitiska kasusändelserna (u för nominativ, a för ackusativ och i för genitiv) har helt försvunnit ur hebreiskan. I hebreiskan markeras kasus alltså inte alls, inte ens för genitiv. Vid genitiv står i stället det ägda i en speciell form, som kallas status constructus, men den avviker långt ifrån alltid från den normala formen (status absolutus), utan status contstructus markeras bara av en svagare betoning. (Den vanligaste skillnaden i form för status constructus är att feminina ord slutar på -at i status constructus, Skillnader finns också i pluralis.) Ägaren står efter det ägda, och har en starkare ton. Genitivförhållande markeras då av

1. Ordföljden med ägaren (omedelbart) efter det ägda
2. Betoningen med det ägda obetonat.

• Ordföljden
• Prepositioner, där man särskilt kan lägga märke till prepositionen 'ēt, som bara har till uppgift att markera objektet (fast ett likljudande ord betyder 'med')

Numerus

(Numerus är distinktionen mellan singularis och pluralis). Hebreiskan har en dualisform mellan singularis och pluralis, som betecknar två, som på ett eller annat sätt bildar ett par, men den är relativt sällsynt och umbärlig.

Singularis är grundformen. Obs att feminina ord ofta slutar på -ā. I pluralis är pluraländelsen:

• i maskulinum -īm, men i status constructus -ē.
• i femininum -ōt (samma i status constructus)

Verb

Perfekt och imperfekt

Hebreiskan har i stort sett bara två finita verbformer (verbformer direkt kopplade till subjekt). De kallas perfektum och imperfektum, men termerna är ännu mera missledande än de brukar vara i andra språk. De här formerna har inget med tempus att göra. Hebreerna tycks inte ha haft något behov av att uttryck tidsförhållanden på det här sättet. Det är också svårt att se de här verbformerna kopplade till begreppet aspekt. Skillnaden tycks vara en skillnad i värde. Ord i perfektum var på något sätt av högre värde. När profeterna skrev vad som skulle komma att hända, så använde de perfektformen, för att uttrycka den rätta högtidligheten. Tempus var naturligtvis här futurum, men det kände man inget behov av att uttrycka i verbformen.

Situationen kompliceras sedan av något, som kanske är ett stilgrepp, och som kallas konsekutivformer. Det uppträder när två verb är förenade med 'och' ('wa'). Om det första ordet står i perfektum, så står det andra i imperfektum, men båda orden skall tolkas som perfektum. Om det första ordet står i imperfekturm, så står det andra i perfektum, men båda orden skall tolkas som imperfektum.

Här är en sammanställning av formerna perfektum och imperfektum i olika person. Verbet i fråga betyder 'döda'.

person	perfektum	imperfektum
1p sing	qāTaltī	'äqtol
2p mask	qāTaltā	tiqTol
2p fem	qāTalt	tiqTelī
3p mask	qāTal	jiqTol
3p fem	qāTelā	tiqTol
1p plur	qāTalnū	niqTol
2p mask	qeTaltäm	tiqTeū
2p fem	qeTaltän	tiqTolnā
3p mask	qātelū	jiqTelū
3p fem	qātelū	tiqTolnā

'o' är här "karaktärsvokalen för imperfektum. Detta är det vanligaste, men även 'a' förekommer. Man ser att perfektformerna skiljs åt genom ändelser, medan imperfektformerna skiljs åt genom prefix. I huvudsak är prefixen 'ä-, ti-, och ji- i respektive person, men femininumformerna tar över andrapersonsprefixen till tredje person. I pluralis 1:a person är prefixet ni-.

Modi, Jussiv och kohortativ

Hebreiskan har ett visst inslag av modus. De vebformer vi hittills nämnts hör hemma i modus indikativ, dvs om vi säger att något har hänt i indikativ, så menar vi att det verkligen har hänt. Ett andra modus är jussiv, som på andra språk möjligen skulle kallas optativ, dvs det uttrycker önskan. Jussiv-formerna är varianter av imperfektumformerna, och skiljer sig inte mycket från indikativformerna. En huvudanvändning av jussiv är för att uttrycka imperativ i negativ form. Imperativ, som vi skall återkomma till, används bara i positiva satser. Vill man säga 'stjäl inte', så använder man negationen 'al + jussivformen."'al tignov" betyder "man önskar att du inte stjäl", eller "du må inte stjäla" eller "stjäl inte!".

Buden i 10 Guds bud har emellertid en annan form, som är mera bjudande. Man använder negation lō' + imperativ indikativ. lō' tignov brukar man då översätta som "du skall icke stjäla".

Ett annat modus heter kohortativ, och det finns bara i första person. Det uttrycker en vilja: "Jag vill" och "Vi vill" dvs "Låt oss ..." Kohortativformerna slutar på ett långt a (-ā).

Imperativ

Som i de flesta språk finns uppmaningsformen imperativ bara i andra person, men med skillnad mellan maskulinum och femininum. Detta är genus på den person man försöker få att utföra handlingen. Så här ser formerna ut:

-	sing.	plur.
mask	qeTol	qiTlū
fem	qiTlī	qeTolnā

Som nämnts används dessa former bara vid uppmaningar utan negation. Vid negationen används 'al + imperfektum jussiv.

Particip

Presens particip och perfekt particip används ungefär på svenska, dvs de uppträder som adjektiv. Presens particip beskriver subjektet som "görande något". Perfekt particip beskriver subjekt som "drabbat av" någonting. I så måtto är presens particip ett "subjektsparticip" och perfekt particip är ett "objektsparticip", och det är samma roller som de har i hebreiskan, medan tidsaspekten (presens/perfekt) är mera svävande. Så här är formerna:

presens particip	qōTēl
perfekt particip	qāTūl

o:et i presens particip är det vi tidigare kallat imperfektums karaktärsvokal. Det heter 'äqTol med o i imperfekturm, och då heter det qōTēl i presens particip. Men karaktärsvokalen kan också vara a. Då heter det t.ex. lāvēsh, klädande sig.

Infinitiv

Hebreiskan har två infinitivformer. Den ena, infinitivus constructus heter så här för vårt standardverb: q^etōl. Den användes ungefär som vår infinitiv, när man vill tala om företeelsen att verbet utförs ungefär som ett subjekt. Den andra formen, infinitivus absolutus heter: qāTōl. Den används tillsammans med perfektformen av samma verb, som en slags förstärkning av intrycket. I vår bibel har man försökt återskapa samma intryck med konstruktioner som "du skall döden dö"

Verbavledningar

Semitiska och hamitiska språk har ofta ett regelbundet och utvecklat system för att avleda nya ord av befintliga. Dessa system är också "konstruktiva", dvs de används för att skapa nya ord, när man behöver dem. På svenska har vi snarare en standarduppsättning av avledningar, som är "godkända", och några nya gör man inte.

Det förefaller mig som att det arabiska systemet är mera öppet än det hebreiska. Man kan avleda ord av flera ordklasser i arabiska, och man är ganska fri hur man kan tolka betydelsen av avledda ord. I hebreiskan avleder man i huvudsak verb av verb, och betydelseförskjutningarna är ganska fixerade. På så sätt påminner hebreiska mera om hausa, som är ett hamitiskt språk, som talas i norra Nigeria.

Betydelseförskjutningarna vid avledning handlar om att göra nya verb, som relativt originalen är:

• aktivare (medan originalet mera betyder att man är på ett visst sätt)
• passiva (som tvätta ->tvättas)
• reflexiva (som tvätta ->tvätta sig)
• kausativa (som falla ->fälla, vara ->skapa)

Nif:al

Den här formen utmärkes av prefixet ni-, som har en betydelse av 'sig'. Verbet blir alltså reflexivt. I flertalet former ser man alltså ett inledande ni-, medan resten av verbet är oförändrat. I imperfektum har ni- ursprungligen glidit in som ett ensamt n efter imperfektprefixet. Men senare har detta n absorberats av den första konsonanten, som då har blivit dubbeltecknad.

"Jag dödar mig" heter då

• niqāTaltī i perfektum
• 'äqqTol i imperfektum

Pi::el, pu::al och hitpa::el

Utmärkande för de här formerna är en dubblering av den mellersta konsonanten. Betydelsemässigt blir det här verb, som är mera intensiva, eller kausativa. Av grundverbet qādash, vara helig, får man pi::el-formen qiddesh, som betyder 'han gör (någon) helig', 'han helgar'. I imperfektum blir det 'äqaddesh, 'jag helgar'. Observera att förstakonsonanten inte försvinner här, som den gör i grundformen ('äqdash). I hebreiskan uppskattar man nog inte tre konsonanter i rad. Namnet pi::el antyder att första vokalen är i, men det gäller bara i perfektum.

I pu::al ersätts den första vokalen med u, som generellt har en passiv betydelse. quddash betyder alltså 'helgas'. Förstavokalen u kommer igen i alla former.

Avledningsformen hitpa::el karakteriseras av prefixet hit-, fördubbling av mellankonsonanten, och vokalerna a och e. I imperfektum reduceras hit- till ett ensamt t, som glider in efter imperfektprefixet. För vårt standardverb har vi i första person:

• hitqaTTeltī i perfektum
• 'ätqaTTel i imperfektum

Hif:īl, huf:al

Avledningsformen hif:īl ger kausativa verb. Den utmärkes av prefixet hi- eller ha- (beroende på form) och ett långt i (ī) mellan andra och tredje konsonanten. I imperfektum försvinner prefixet helt, så där är det långa i:et det viktigaste tecknet på hif:īl. Som vi har nämnt tidigare, så finns det två tolkningar av gudsnamnet Jahweh. I båda fallen rör det sig om imperfektum av ett hif:īl-verb:

• hawā falla, jahwē fälla
• hāwā vara, jahwē skapa

Svaga verb

Man kan säga att svaga verb är verb som har svaga konsonanter. Svaga konsonanter är konsonanter med ett svagt ljudvärde. I arabiska är framför allt j och w, som också används som vilbokstäver, svaga. I hebreiskan finns det fler kategorier av svaga konsonanter. Med dem kan man göra kategorier av svaga verb, som har latinska namn som verba prima laryngalis och dylikt. Detta är alltså ett verb, som har en laryngal som första konsonant. För alla dessa kategorier av verb finns det regler för vad som händer i olika former. Detta är en ganska stor del av hela den hebreiska gramatiken, speciellt om den kombineras med läran om avledning av verbformer. På sitt sätt är allt detta en slags ljudlagar, som ger ett naturligare eller lättare uttal av ord med svaga konsonanter. Vi förbigår hela detta fält här, förutom följande påpekande:

Både substantiv och verb har i allmänhet tre konsonanter (trekonsonantstammar) utöver vad som tillkommer med prefix och suffix. En del ord som ser ut att var tvåkonsonantord är i själva verket svaga verb, som utvecklats ur trekonsonantord, genom att ett awa eller ett aja utvecklats till ett långt a (ā).

Andra avledningar

Det finns ofta en släktskap mellan verb och substantiv med besläktad betydelse. Rent allmänt är de flesta ord i hebreiskan, liksom i arabiskan, byggda kring tre konsonanter (trekonsonantstammar). Verb och besläktade substantiv har då samma konsonanter, men skiljer sig åt när det gäller vokalerna och vokalernas längd.

Därutöver finns avledning genom prefix. Prefixet ma- alternativt mä- eller mi- ger platsen, där verbet utövas, eller redskapet med vilket det utförs. Vi har t.ex.

• zāvaH=offra, mizbēaH=altare
• shākan=bo, mishkān=boning
• shāfaT=döma. mishpāT=domstol

• jārā=undervisa, tōrā= lag, undervisning
• qāwā=hoppas, tiqwa=hopp
• shūv=vända om, t^eshūvā=omvändelse

Syntax

Nominalsatsen

Vi börjar med att repetera nominalsatsen. En nominalsats är en uppräkning av bestämda och obestämda ord. De bestämda orden beskriver vad man talar om. Här finns ett grundord, och sedan ytterligare bestämda ord, som ytterligare preciserar vad man talar om. Dessa preciserande ord kommer efter grundordet.

Detta är en grundläggande princip i de semitiska språken, och det kan uttryckas så:

1. Bestämningen kommer efter det bestämda
2. Om ett ord kommer efter ett annat, så kan man misstänka att det senare ordet är en bestämning till det förra

Verbalsatsen

I verbalsatsen finns ett vanligt verb, som uttrycker en handling eller en händelse. Verbet anses vara det från början obestämda, och det står därför först i meningen. Det följs sedan av bestämningar som subjekt, objekt, adverb med mera. Om subjektet är ett pronomen, så finns det oftast inte där, eftersom subjektet uttrycks av själva verbformen. Om objektet är ett pronomen, så finns det oftast som en ändelse på verbet. Både om objektet är ett pronomen och om det är substantiv, så kan det markeras som objekt med hjälp av objektsmarkören 'ēt. Objektet som substantiv står därefter, och objektsmarkören och objektet binds samman med ett bindestreck (placerat i överkanten). Objektet som pronomen blir en ändelse på ordet 'ēt.

Standardordföljden i hebreiska blir då VSO, Verb Subjekt Objekt.

Sammanfogning av satser

Hebreiskan har få konjunktioner, dvs ord som binder samman satser. Om man över huvud taget har något sådant bindeord, så är wa (och) vanligast.

Läsaren förväntas sedan kunna lita på sin intuition. Två satser som står efter varandra, kan förväntas vara relaterade till varandra. Den första kan uttrycka ett faktum, och den andra en konsekvens av detta faktum. Då har vi på svenska Om ... så..., där vi kan utelämna endera orden 'om' eller 'så' efter tycke och smak. På hebreiska kan endera ledet vara väldigt kort. Gud kan säga: "Lyd mig och lev". Vi förstår nog vad detta betyder, men vill vi utveckla det på svenska kan vi säga "Om du lyder mig, så skall (får) du leva".

Om en nominalsats och en verbalsats står tillsammans, så har nominalsatsen normalt en svagare ställning, och betraktas som en bestämning till verbalsatsen. Nominalsatsen w^ehu joshēv betyder "och han (var) sittande" dvs "han satt" men tillsammans med verbalsatsen bör den kanske översättas med "när han satt" eller "i det han satt". På så sätt fyller nominalsatsen på verbalsatsen med mera information.

Hos profeten Amos står det ungefär så här (Am 7:14). "Jag (var) inte profet, och Jahweh tog mig från hjorden och sade 'Gå ut och profetera'". Det är egendomligt med en profet, som på det här sättet upplyser oss om att han inte är en profet, men det blir naturligare om man tolkar det så här: "Vid tiden innan jag blev profet, tog Jawheh mig från hjorden, och sade 'Gå ut och profetera'".

En nominalsats kan också förbindas med ett ensamt subjekt. I Psaltaren (Ps.103:15) står det "En människa och som gräset är hennes dagar", om vilket vi kanske skulle säga "En människas dagar är som gräset". (Kördirigenten Eric Ericson har hittat på följande exempel på en tänkbar svensk mening: "Gräs, skulle man önska att man hade pengar som". Inte helt olikt kanske.)

Relativbisatser är, liksom i arabiskan, annorlunda konstruerade än på svenska. En relativbisats tjänar ju till att ytterligare bestämma något med hjälp av en hel sats: "Mannen, som hade pengar" osv. En relativbisats föregås ibland, men inte alltid, av ordet ^ashär. Men ^ashär är enbart en konjunktion, som binder bisatsen till huvudsatsen. Men den är inte ett pronomen, som man kan sätta prepostion framför, använda som objekt el.dyl. Bindningen mellan satserna sker i stället via ett "löst" personligt pronomen i bisatsen. Man säger: "Huset, ^ashär jag bodde i det" eller "Mannen, ^ashär jag bodde i hans hus". Det här är lättbegripligt och genialskt, och undviker krångliga konstruktioner som "i vars" eller "på vilket" eller ännu värre saker.

Räkneord

• äHād, ett (i fem. 'aHat)
• shenajim, två (i fem. sh^etajim)
• shālōsh, tre
• :arba', fyra
• Hāmēsh, fem
• shesh, sex
• shäva:, sju
• sh^emōnä, åtta
• tesha:, nio
• :asär, tio

(Jämför med de arabiska orden:waHed, ethnein, thlatha, 'arba:, khams, sitta, saba:, thmania, tisa:, :asher)

Hebreiskan har dessutom en uppsättning ordningstal, som skiljer sig ganska mycket från motsvarande räkneord.

Ur Gamla Testamentet

Jesaja 6:3

קדוש קדוש קדוש יהוה צבאות
qādōsh qādōsh qādōsh jahwēh seva'ōT
Helig, helig, helig är Herren Sebaot
egentligen
Helig, helig, helig härskarornas Herre

Detta är alltså en nominalsats, där de obestämda orden kommer före de bestämda. Detta är inte det vanliga, men är här ett stilmedel. Man skall börja undra, vem det är som är så helig.

• qādōsh, helig
• qādāsh, vara helig
• jahwēh, gudsnamn i vår bibel översatt med Herren
• Sevā, härskara
• Sevā'ōt, i plur. Dessutom i genitivställning

5 Mos 6:4, den judiska trosbekännelsen

יהוה אחד
jahwēh 'äHād
Herren är en

Denna lilla korta nominalsats har bland annat givit upphov till en, en gång stor, gren av Kristendomen, kallad Arianismen (efter Arius). Den hävdade att Gud inte kunde delas i tre, Fadern, Sonen och den Helige Ande, utan att Sonen, alltså Kristus, måste vara skapad.

Psaltaren 115:3

אלהים בשמים
'Elōhīm ba-shāmajīm
Gud är i himmelen
egentligen
Gud i himlarna

Här har vi alltså det andra gudsnamnet 'El satt i pluralis 'Elohim. Vi ser också prepositionen b^e, omvandlad till ba och hopskriven med nästa ord, himlen, som på hebreiska står i pluralis.

• 'el, Gud, oftast skriven ipluralis
• 'elōhīm, Gud, eller gudarna
• b^e, i
• shāmaj, himmel
• shāmajīm, i plur, som är det som vanligen används

Jeremia 12:1

צדיק אתה יהוה
Saddīq 'attā jahwēh
Rättfärdig (är) du Herren

• Saddīq, rättfärdig
• 'attā, du

1 Mos. 15:18

ביום ההוא כרת יהוה ברית את־אברם לאמר:
bajōm hahū' kārat jawhēh b^erīt 'ēt-'avrām le'mōr:
På denna dag slöt Gud förbund med Avram, för att säga:
egentligen
...Gud skar förbund med Abram ...

• jōm, dag, här med ba-, i
• hahū' den där, möjligen den med bestämd artikel
• kārat, skar
• b^erīt, förbund
• 'ēt, 'med' eller objektsmärke
• 'avrām, Abram
• le, för (att)
• '^emōr, säga (^e absorberat)

• zara:, släkt (säd enligt den engelska översättningen) här föregånget av le- och med possesivsuffix -kä, din
• nātāt, ge
• 'āraS, land här med objektmarkör och bestämd artikel
• hazot, detta (troligen zot i bestämd form)
• min, från
• n^ehar, flod
• miSraīm, egypterna(s)
• :ad, till
• hannāhār, flod igen, nu i bestämd form.
• n^ehar frāt, floden Frat, dvs Eufrat
• w'ät wa + 'ät

Om Mose och Farao

הלך משה אל פרעה
hālak moshäh 'al par:ōh
Mose gick till Farao

• hālak, gick
• moshäh, Mose (s:et i Moses är ett grekiskt tillägg)
• 'al, till
• par:ō, Farao

Fritt efter 1 Mos

יצר אלהים את־האדם עפר מן־האדמה
jāsar 'elohīm 'ēt-ha'adam :āfār min-ha'^adamāh
Gud formade människan (av) stoft från marken

• jāsar, formade
• 'ēt, objektsmärke
• 'adam, människa, här i bestämd form. Detta är ju också namnet på den första människan.
• :āfār, stoft (något ord för 'av' finns inte här)
• min, från
• '^adamāh, mark (sista h:et stum vilbokstav. Troligtvis kommer väl namnet Adam härifrån.)

• nāTa:, planterade. Här imperfektum. 'n' absorberas av T.
• gan, trädgård
• :edän, Eden (ä:et långt)
• miqādām, i öster (bokstavligen: 'där det är tidigt')
• sham, (urspr shajam?), sätta, placera. Här först i imperfektum, och sedan i perfekt.
• ^ashär, som

• laq^eHāh, tog (obs femininformen)
• 'ishshāh, kvinna (bildat som femininum av 'ish
• min, från, här förkortat till mi-
• p^erī, frukt
• :ēS, träd
• da:at, kunskap

• ākal, åt

2 Mos 20:5

אנכי יהוה אל קנא
'ānōkī jahweh 'el qannā'
Jag, Jawhe (är en) svartsjuk gud.

• 'ānōkī, jag
• qannā', svartsjuk

Psaltaren 95:3

כי אל גדול יהוה ומלך גדול על־כל־אלהים
kī 'el gadōl jahwēh wamalak gadōl :al-kāl-'elohīm
Ty Jawheh är (en) stor gud, och (en) stor konung över alla gudar.
I bibel 2000: Ty en stor Gud är Herren, en stor konung över alla gudar.

• malak, kung
• gadōl, stor
• :al, på, över
• kāl, helheten av

Budord

לא תרצח
lo tirSaH
Du skall icke döda

לא תנאף
lo tin'af
Du skall icke begå äktenskapsbrott

לא תגנב
lo tignōv
Du skall icke stjäla.

• raSaH döda (egenmäktigt) här i imperfekt indikativ
• na'at, begå äktenskapsbrott
• gānav, stjäla

• nasā' använd. Detta är ett svagt verb med n som första konsonant. Då absorberas n av efterföljande konsonant, om det inte finns vokal emellan. Alltså tissā', använd (imperfekt indikativ)
• shem, namn
• '^elōhäjk Gud med possesivsuffix
• la, för
• shāw', fåfänglighet

Psaltaren 24:2

כי־הוא על־ימים יסדה
ki-hū' :al-jammīm j^esādāh
Ty han grundlade den på haven
I bibel 2000: Det var han, som har lagt dess grund i havet.

• ki, ty
• hū', han
• jām, hav, plur jammīm
• jāsad, grundlägga (perf.)
• -h, objektsuffix, honom eller det (mask)

1 Mos 35:10

לא־יקרא שמך עוד יעקב כי אם־ישראל יהוה שמך
lo-jiqārē' shim^ekā :ōd ja:^aqōb kī 'im-jisrȁ'el jahwēh sh^emäkā
Ropa inte mer ditt namn Jakob, ty Israel benämner Herren dig.
I bibel 2000:
Ditt namn har varit Jakob, men nu skall du inte längre heta Jakob. Du skall heta Israel.

• qārā', ropa, kalla, här i imperfektum indikativ
• shēm, namn, här med possesivsuffix
• :od, ännu, ytterligare, mer
• ja:^aqōb, Jakob, imperfektum av ett verb, som betyder 'skydda'
• jisrā'el, Israel
• 'im, med
• shemā, benämner, här med objektsuffix.

Jes 40:7

יבש השיר נבל ציץ כי רוח יהוה נשבה בו
jāvesh hāSīr nāvel SiS kī rūaH jahwēh nāsh^eväh bō
gräset torkar, blomman vissnar, ty Herrens ande blåser (den) på dem.

• jāvesh, torka
• hāSīr, gräs
• nāvel, vissna
• SiS, blomma
• rūaH, ande
• nāshav, blåser
• bō, på den, b^e + possesivsuffix

Jona 2:1

וימן יהוה דג גדול לבלע אח־יונה ויהי יונה במעי הדג שלשה ימים ושלשה לילות
waj^eman jahwēh dāg gādōl lib^elo: ät-jōnā waj^ehī jōnā bim^e:ē hadāg shlashā jāmīm washlashā lejlōt
Och Herren beredde en stor fisk att svälja Jona och Jona var i fiskens buk i tre dagar och tre nätter

• jeman, förberedde, beredde
• dāg, fisk
• gādōl, stor
• b^elo:, svalde
• j^ehī, var
• m^e:ē, buk, mage
• shlashā, tre
• jåm, dag, plur: jåmīm
• lejlā, nat, plur: lejlōt

Gen 4:9

Detta är Kains fråga till Gud, sedan han mördat Abel:
השמר אחי אנכי
h^ashōmēr aHī ānōkī
ordagrant: Min brors bevarare jag?
Skulle jag då ta vara på min broder?

• h^a, frågepartikel, motsvarar 'hel' på arabiska eller 'est-ce que' på franska eller ett frågande tonfall på svenska - och - det svenska frågetecknet i slutet.
• shōmēr, bevarande, bevarare, pres part av shāmar.
• aH, broder, här med possesivsuffix -ī, min broder
• ānōkī, jag