Inledning

Arabiskan är ett förhållandevis regelbundet och mycket logisk språk. Sättet at bygga meningar är logiskt, ofta med enklare regler än vi har i europeiska språk.

Framför allt är emellertid ordbildningen i arabiska logisk och regelbunden. Grunden för den arabiska ordbildningen är trekonsonantstammarna. Merparten av de arabiska orden är byggda på en stam av tre konsonanter. Alla ord, som har samma tre stamkonsonanter, är besläktade med varandra. De kan ses som bildade ur ett och samma grundord, som är ett verb, genom regelbundna transformationer. De är också alla mer eller mindre släkt med varandra i betydelse.

Transformationerna från ett ord till ett annat med samma stam omfattar tillägg av prefix och ändelser, fördubbling av konsonanter, förlägning av vokaler, och framför allt byte av vokaler. Dessa vokalbyten sker alltid så att det är möjligt att räkna ut vilka vokalerna är. Tydligen spelar vokalerna ockå en mindre roll än konsontanterna, eftersom det bara är konsonanterna, som bestämmer ordets släktskap med andra ord. Därför sätts korta vokaler inte ut i moderna arabisk skrift. Långa vokaler bildas med hjälp av korta vokaler och konsonanter.

Korta vokaler skrivs med små så kallade diakritiska tecken över och under konsonanterna. Detta system bidrar till att göra den arabiska skriften relativt komplicerad, om man tränger in i dess detaljer. Som bekant skrivs arabiska från höger till vänster.

Den talade arabiska har få vokaler. I skriften skiljer man bara på tre: a, u och i. Däremot har arabiska många konsonanter.

Skriften

Konsonanter

Nedanstående tabell ger arabiskans 'officiella' konsonanter. Emellertid finns det ytterligare en konsonant, som skrivs med ett diakritiskt tecken, nämligen hamzan. Den är ett stötljud, som föregår en vokal, eller som skiljer två vokaler åt. Två vokaler möts aldrig i arabiskan. Det finns minst en hamza emellan. Bland europeiska språk är det främst danskan, som har en motsvarighet till hamzan.

Arabiskans mest säregna ljud är :ayn, som vi här transkriberar med ett kolon (:). Det bildas genom att man pressar ihop strupen långt ner, och sedan trycker fram luft. De så kallade emfatiska ljuden, som är 4, bildar man genom att pressa ner tungan mot bottnen av gommen, så att munnen bildar en kavitet. De är kraftfulla ljud (ljud med emfas), som ofta missfärgar intilliggande vokaler.DH och Z betecknar båda emfatiska tonande läspljud, men Z är kraftfullare och uttalas med tungan framstucken framför övertänderna.

Det frikativa h:et, transkriberat med H, är ett hest h-ljud, som bildas långt bak i munnen. Det finns också ett vanlig h i arabiskan. q betecknar ett kraftfullt klickigt, men ganska hest k-ljud. Det finns också ett vanligt k-ljud. gh betecknar ett slags tonande ach-ljud (kh), som närmast låter som ett 'franskt' r. Det vanliga r-ljudet är ett kraftigt rullande 'italienskt' r.

Den arabiska skriften är en bunden skrift som vår skrivstil.Därför finns bokstäverna i olika varianter beroende på placering i ordet. I tabellen nedan visas bokstäverna först i en isolerad form. Därefter kommer formen i slutet av ordet, följt av formen mellan andra konsonanter och formen i början av ett ord.

namn					transkription
alIf	ﺍ	ﺎ			- Egentligen inget eget uttal. Föregånget av ett korta a: ett långt a
bA'	ب	ﺐ	ﺒ	ﺑ	b
tA'	ت	ﺖ	ﺘ	ﺗ	t
thA'	ﺙ	ﺚ	ﺜ	ﺛ	th tonlöst läspljud
djim	ﺝ	ﺞ	ﺠ	ﺟ	dj som engelska J i James
HA'	ﺡ	ﺢ	ﺤ	ﺣ	H s.k. frikativt h, uttalat långt ner
khA'	ﺥ	ﺦ	ﺨ	ﺧ	kh ach-ljud som i tyskan
dAl	ﺩ	ﺪ	ﺩ	ﺩ	d
dhAl	ﺫ	ﺬ	ﺫ	ﺫ	dh tonande läspljud
rA'	ﺭ	ﺮ	ﺭ	ﺭ	r
zA'	ﺯ	ﺰ	ﺯ	ﺯ	z tonande s
sIn	ﺱ	ﺲ	ﺴ	ﺳ	s
shIn	ﺵ	ﺶ	ﺸ	ﺷ	sh tonlöst sj-ljud
SAd	ﺹ	ﺺ	ﺼ	ﺻ	S emfatiskt s
DHAd	ﺽ	ﺾ	ﻀ	ﺿ	DH emfatisk tonande läspljud
TAd	ﻁ	ﻂ	ﻄ	ﻃ	T emfatiskt t
ZAd	ﻅ	ﻆ	ﻈ	ﻇ	Z emfatiskt tonande läspljud
:ayn	ﻉ	ﻊ	ﻌ	ﻋ	: ett säreget ljud bildat genom sammandragning av strupen
ghayn	ﻍ	ﻎ	ﻐ	ﻏ	gh tonande kh (franskt r)
fA'	ﻑ	ﻒ	ﻔ	ﻓ	f
qA'	ﻕ	ﻖ	ﻘ	ﻗ	q ett ganska 'klickigt' k-ljud
kAf	ﻙ	ﻚ	ﻜ	ﻛ	k
lAm	ﻝ	ﻞ	ﻠ	ﻟ	l
mIm	ﻡ	ﻢ	ﻤ	ﻣ	m
nUn	ﻥ	ﻦ	ﻨ	ﻧ	n
hA'	ﻩ	ﻪ	ﻬ	ﻫ	h vanligt h
wAw	ﻭ	ﻮ	ﻮ	ﻭ	w som i engelska
jA'	ﻱ	ﻲ	ﻴ	ﻳ	j (ofta transkriberat i engelsk stil som y)

Speciella konsonantkonstruktioner

lam-alIf är en sammanskrivning av l och A, vilket alltid skrivs på ett speciellt sätt. Undantag är några speciella ord, där alIf skrivs som ett litet alIf över föregående bokstav (arkaisk alIf). alIf al-maqsUra är bokstaven j, som används som alIf (bärarbokstav för hamza och vokaler). Den skrivs då utan prickar. Hybridbokstaven ser ut som ett h med två prickar över, och är en slags korsning mellan h och t. Om det finns en efterföljande vokal uttalas den som t; annars är den stum. Den används uteslutande tillsammans med kort a i slutet av ord, för att bilda feminina ord.

Diakritiska tecken

Hit hör de tre vokalerna a, u och i och också Hamzan. Det finns också en icke-vokal, sukkun och ett tecken för lång konsonant, shadda , som transkriberas genom dubbelteckning av konsonanten. Det finns också en icke-Hamza, waSla (efter ett ord för fortsätta), som neutraliserar en Hamza i slutet av föregående ord. Så kallade tanwin används enbart som kasusändelser.

fataH	ﹶ	a kort a
Dhamma	ﹸ	u kort o
qasra	ﹺ	i kort i
sukkun	ﹾ	icke-vokal
shadda	ﹼ	lång konsonant
Hamza	ﺃ	' ett stötljud
waSla	ﺁ	anti-Hamza
a-tanwin	ﹰ	-an, ackusativändelse
u-tanwin	ﹲ	-un, nominativändelse
i-tanwin	ﹴ	-in, genitivändelse

Placeringen av Hamza

Hamza placeras tillsammans med en vokal på en bärarbokstav. Bärarbokstaven plus Hamzan bildar tillsammans en konsonant, som uttalas som en stöt som inleder den efterföljande vokalen. Normalt är bärarbokstaven alIf, vilket faktiskt är huvudrollen för alIf. Om vokalen är 'i' (qasra), så placeras Hamza under alIf (liksom qasra-tecknet). Inuti ord, speciellt efter en lång vokal används alIf-maqsura (j utan prickar) som bärarbokstav. Sällsynt används wAw som bärarbokstav. I slutet av ord efter lång vokal används ingen bärarbokstav, utan Hamza skrivs på en egen rad (om långa vokaler, se nästa avsnitt)

ﺃ	'a
ﺇ	'i
ﻁﺎﺋﺮ	TA'ir (fågel)
ﺅ	'a
ﹶﺍﺀ	A'
ﹸﻭﺀ	U'
ﹺﻱﺀ	I'

Långa vokaler

Vi transkriberar långa vokaler med stora bokstäver. Långa vokaler skrivs som kombinationer av en kort vokal och en efterföljande konsonant. De typiska är a-alIf för A, u-wAw för U och i-jA' för I.

fataH-alIf	ﹶﺍ	A
DHamma-waw	ﹸﻭ	U
qasra-jA'	ﹺﻱ	I

Andra kombinationer är också tänkbara. aj uttalas som Ej ungefär som ai på engelska. (Kuwait). aw uttalas som Å.

fatah-jA'	ﹶﻱ	Ej
fataH-wAw	ﹶﻭ	Å

Skiljetecken

Arabiskan saknar våra skiljetecken som ., ? etc. Ibland skrivs varje mening på en egen rad, men annars får man på annat sätt ta reda på var en mening slutar och en ny börjar. Vanligt är att nya meningar börjar med ett 'och ... ' (wa). Frågande meningar inleds ofta med ordet Hal, som betyder ungefär 'är det så att ...'. Ord åtskiljs av mellanrum som är större än mellanrummen inuti ord. Den bestämda artikeln al skrivs ihop med sitt ord. Vid transkription sätter vi ihop bestämd artikel och ord med ett bindestreck. Ord med bara en en konsonant och en kort vokal skrivs ihop med efterföljande ord. Det gäller prepositionerna li- (för), bi- (i) och ka- (såsom), ordet fa- som betyder ungefär 'då' och ordet sa- som uttrycker futurum. Ordet wa som betyder 'och' hör också hit. Arabiskan saknar stora bokstäver. I transkriptionen har vi utnyttjat detta genom att använda stora bokstäver för långa vokaler och emfatiska konsonanter. Frånvaron av stora bokstäver gör att man inte särskilt kan markera egennamn.

Formlära

Substantiv

Substantiv har

• två geni, maskulinum och femininum.
• tre numeri, singularis, dualis och pluralis
• tre kasi, nominativ, ackusativ och genitiv
• tre former, obestämd, bestämd och status constructus

Genus

Feminina ord slutar i allmänhet på -a i uttalet. Detta skrivs med ﹶﺔ , dvs a + en hybridbokstav mellan h(ﻪ) och t(ﺖ). Den är stum men övergår i uttalet till 't' om det följande ordet börjar på vokal. Om substantivet har en ändelse, som börjar på lokal, så övergår ﺔ till ﺕ redan i skriften.

Numerus

Dualis användes om två stycken av något, ofta om två saker som bildar något slags par. Dualis är inte nödvändigt att använda. Pluralformerna är i allmänhet oregelbundna, och bildas på olika sätt, t.ex.

• med ett inledande a och eliminering av nästa vokal
• med förlängning av vokaler, och så speciellt i slutet av ord, så att tonvikten förskjuts bakåt.
• andra byten av vokaler, eller platsbyten mellan vokaler och konsonanter

• ﹸﻭﻥ i nominativ (-Un)
• ﹶﺎﻥ i ackusativ (-An)
• ﹺﻴﻦ i genitiv (-In)

Kasus

Kasus markeras av ändelser, som skrivs som diakritiska tecken, (korta vokaler eller tanwin), och som normalt inte sätts ut i modern skrift. I modernt språk är det också ovanligt att de uttalas. Formerna ser ut så här

	obestämd form	bestämd form
nominativ	ﹲ(-un)	ﹸ(-u)
ackusativ	ﹰ(-an)	ﹶ(-a)
genitiv	ﹴ(-in)	ﹺ(-i)

Formen för ackusativ, obstämd form, syns fortfarande i skrift genom att alIf används som bärarbokstav för tanwin. Den formen uttalas också. Ändelsen -u, som används i obestämd form, men också i formen status constructus, som används i genitivkonstruktioner, syns ibland genom att vokalen -u övertar a:ets plats i en bestämd artikel till efterföljande ord. Ex: Hizbu-l-lah, Guds parti.

Bestämd och obestämd form och status constructus

Den bestämda formen ges av

• Den bestämda artikeln آﻝ, al-
• kasusändelsen -u, -a, eller -i.

Adjektiv

Bestämd form

Ett adjektiv följer sitt substantiv i form (bestämd/obestämd). Bestämd form bildas med den bestämda artikeln al och samma ändelser som för substantiv. De senare är kasusberoende, men adjektivet följer sitt substantiv i kasus. I normal skrift syns inte ändelserna. Eftersom de vanligtvis inte heller uttalas har vi satt dem inom parentes.

• ﻛﺒﻴﺮ , kabir(un), stor
• ﺁﻠﻜﺒﻴﺮ , al-kabir(u), det stora

Pluralis

Pluralisbildning för adjektiv är oregelbunden liksom för substantiv. En vanlig form av adjektiv har formen cacIc, där c står för konsonanter. Den formen blir i pluralis cicAc.

• ﻛﺒﻴﺮ , kabIr stor
• ﻛﺒﺎﺭ , kibAr stora

Femininum

Adjektivet skall följa sitt substantiv i genus. Döda föremål i pluralis betraktas emellertid som femininum singularis. Femininformen av adjektivet följer därför både på feminina substantiv, och döda föremål i pluralis. Femininformen bildas genom tillägg av ﹶﺔ. Uttalas som -a eller som -at om ordet följs av vokal. O

Komparering

Standardadjektivet av formen cacIc kompareras som 'accac. T.ex. ﻛﺒﻴﺮ , stor, ﺃﻛﺒﺮ , större.

Konstruktion av superlativ

Liksom i romanska språk är huvudalternativet att bilda superlativ med hjälp av bestämd artikel: den störrre = störst. Det finns dock några varianter.

• Bestämd form av komparativ: hadha al-bajt al-'akbar, detta (är) huset det största
• Pluralis: hadha 'akbar al-bujUt, detta (är) största (av) husen
• Obestämda former: hadha 'akbar bajt, detta största hus

Adjektivbildning

• Efter mönstret cacIc, där cacac är ett verb.
• Genom tilläg av I (ﻱ) till ett annat ord: ﻋﺮﺏ , arab, ﻋﺮﺑﻲ , arabisk, ﻋﺮﺑﻴﺔ (fem)
• participformer av verb.

Verb

Verbet har två tempi: perfekt och presens. Av presens finns tre undervarianter. indikativ, konjuktiv och jussiv. De två senare används för speciella ändamål (skilda från t.ex. användningen av konjuktiv i franskan).

Av verbet finns också participformer, som betraktas som adjektiv eller substantiv. Perfekt betraktas som verbets grundform.

Perfekt

Tabellen ger perfektformen av verbet katab, skrev:

pers	sing		plur
1.	katabtu	ﻛﺘﺒﺖ	katabnA	ﻛﺘﺒﻨﺎ
2.m	katabta	ﻛﺘﺒﺖ	katabtum	ﻛﺘﺒﺘﻢ
2.f	katabti	ﻛﺘﺒﺖ	katabtunna	ﻛﺘﺒﺘﻦ
3.m	katab	ﻛﺘﺒ	katabU	ﻛﺘﺒﻮﺍ
3.f	katabat	ﻛﺘﺒﺖ	katabna	ﻛﺘﺒﻦ

Presens

Tabellen ger indikativvarianten av verbet kitab.

pers	sing		plur
1.	'aktab	ﺃﻛﺘﺐ	naktab	ﻧﻜﺘﺐ
2.m	taktab	ﺗﻜﺘﺐ	taktabUn	ﺗﻜﺘﺒﻮﻥ
2.f	taktabIn	ﺗﻜﺘﺒﻴﻦ	taktabna	ﺗﻜﺘﺒﻦ
3.m	jaktab	ﻳﻜﺘﺐ	jaktabUn	ﻳﻜﺘﺒﻮﻥ
3.f	taktab	ﺗﻜﺘﺐ	jaktabna	ﻳﻜﺘﺒﻦ

De understrukna n:en utgår i konjunktiv och jussivvarianterna.

För vissa verb ersätts a i prefixen mot u. Det gäller för de härledda verbformerna 2, 3 och 4. Se nedan under rubriken härledda verbformer.

Imperativ

pers	sing		plur
2.m	iktab	ﺇﻛﺘﺐ	iktabU	ﺇﻛﺘﺒﻮﺍ
2.f	iktabIn	ﺇﻛﺘﺒﻲ	iktabna	ﺇﻛﺘﺒﻦ

Regeln är att man utgår från jussivvarianten, och tar bort prefixet. Om man då får en dubbelkonsonant i början av ordet, vilket man gör i alla fallen ovan, så måste man gå runt detta genom att lägga till ett 'i'.

Futurum

Futurum kan bildas på två sätt:

• Prefixet sa- hopskrivet med presens
• Presensformen föregången av ordet sawfa ﺴﻮﻒ

Negering

• gör inte: lA + presens (ﻻ)
• kommer inte att göra: lan + presens konjunktiv (ﻟﻦ)
• gjorde inte: lam + presens konjunktiv (ﻟﻢ) eller
• gjorde inte: ma + perfekt (ﻣﺎ)

Ordbildning

Av en stam av mönstret cacac, som vi här exemplifierar med ordet daras, kan ban bilda 8 nya verb. Av varje verb kan man bilda participformer, med ungefär samma betydelse som hos oss:

• presens particip = görande
• perfekt particip = gjord

Svaga verb

Tabellen ovan gäller i princip för alla arabiska ordstammar (verb). Emellertid har araben en motvilja mot vokalsammanstötningar som uppstår om man böjer visa verb enligt tabellen. Det gäller så kallade svaga verb. Svaga verb är verb vars stammar innehåller de så kallade svaga konsonanterna, dvs waw, ﻭ , och jA', ﻱ , alltså de konsonanter, som också används för att bilda långa vokaler.

Svaga verb av typ 1

Svaga verb av typ 1 är de som inleds med waw eller jA'.

För verb med inledande waw gäller:

1. waw försvinner i presens. Då har ordet alltså bara två stamkonsonanter kvar.
2. u+w utan efterföljande vokal blir på vanligt sätt U. Det gäller till exempel participformerna, som alltså börjar på mU i stället för mu.
3. i+w utan efterföljande vokal blir I, som på vanligt sätt skrivs ij, ﺇﻳ . Här får alltså ordet en ny stamkonsonant, jA' i stället för waw.
4. w + t i form 8 övergår i tt

1. i+j utan efterföljande vokal blir I
2. u+j utan efterföljande vokal blir U. Här får ordet alltså en ny stamkonsonant, waw i stället för jA'
3. j+t i form 8 övergår i tt

Svaga verb av form 2 ("Ihåliga verb")

Om waw, ﻭ eller jA' ﻱ är mittkonsonant, så tenderar de att försvinna i många former. Eftersom konsonanterna är försvunna, är det svårt att veta vilka de ursprungligen var. Om man emellertid vet detta går man tillväga på följande sätt:

Bilda verbet på vanligt sätt, som om mittkonsonanten vor där. Tillämpa sedan följande transformationer, för att få fram den färdiga (nutida) formen:

1. aja ⇒ A
2. jA ⇒ I
3. Aji ⇒ A'i (alltså med Hamza,placerad på alif maqsUra)
4. awa ⇒ A
5. wa ⇒ U
6. Awu ⇒ A'i (Hamza placerad på alif maqsUra)
7. jU ⇒ I

• ﺟﺎﺀ , djA', kom
• ﺷﺎﺀ , shA', önskade

Svaga verb av typ 3

Dessa verb har waw eller jA' som sista konsonant. Deras böjningsmönster är mycket komplicerat, och ges inte här.

Dubbelkonsonantverb

Verbstammar där de båda sista konsonanterna är lika dras samman till en så kallad sammandragen stam. cadad dras samman till cadd, vilket skrivs med ﹼ (shadda) över konsonanten.

Sammandragen stam används framför ändelser, som börjar på vokal eller framför tom ändelse. Den normala stammen används framför ändelser, som börjar på konsonant. I former som redan har en konsonatnfördubbling (2 och 5) används också normal formen, eftersom man inte kan dra ihop caddad till caddd.

Oftast flyttas vokalen, som skulle stått mellan 2:a och 3:e konsonanten över till platsen mellan 1:a och 2:a

Pronomina

Personliga pronomina

Personliga pronomina används inte ofta, eftersom personen framgår av verbformen. De finns i alla fall.

jag	'ana
du (m)	'anta
du (f)	'anti
han	huwa
hon	hija
vi	naHnu
ni (m)	'antum
ni (f)	'antunna
de (m)	'hum
de (f)	'hunna

I pluralis används femininformerna, bara om alla de åsyftade är kvinnor eller feminina föremål.

Possesiva pronomina och objektspronomina

Possesiva pronomina är ändelser, som sätts efter ordet för det ägda. Samma ändelser sätts också efter transitiva verb, för att beteckna objektet. I första person är dock objektspronominat -ni

min/mig	-i/-ni
din, dig (m)	-ka
din, dig (f)	-ki
hans,dess, honom, den/det	-hu
hennes,dess, henne, den/det	-ha
vår, oss	-na
er, er (m)	-kum
er, er (f)	-kunna
deras, dem (m)	-hum
deras, dem (f)	-hunna

Samma ändelse används också efter prepositioner som syftar på personliga pronomen

Relativa pronomina

En relativbisats (en bisats som inleds med 'som' el.dyl.) inleds med följande relativpronomina. I själva bisatsen, skall det sedan finnas ett personligt pronomen, som syftar tillbaka på relativpronomenet, och därmed till dess motsvarighet i huvudsatsen.

som (m)	alladhī
som (f)	allatī
vilka (m)	alladhīna
vilka (f)	allātī

Exempel: Al-bajt alladhī sakantu fīhu = "Huset som jag bodde i det" = 'Huset, som jag bodde i', eller 'Huset, i vilket jag bodde'.

Prepositioner

Det är alltid vanskligt att översätta prepositioner mellan olika språk. Gränserna kan också vara flytande mellan prepositioner och konjunktioner.

Arabiskan har 3 korta och vanliga "universalprepositioner", ungefär som de och ā i franskan. De är

ﻴ	bi	i (i abstrakt mening)
ﻠ	li	för (syfte och dylikt)
ﻜ	ka	såsom

Eftersom dessa prepositioner är enstaviga och utan lång vokal, så skrivs de alltid ihop med efterföljande ord.

Andra prepositioner

ﻓﻲ	fi	i (i konkret mening, inuti)
ﻋﻠﻰ	:ala	på, vid
ﺘﺤﺖ	taHt	under
ﻗﻮﻖ	fawq	över, på
ﻋﻨﺪ	:and	med

När prepositionerna på svenska följs av personliga pronomina, sätts de på arabiska samman med possesivändelserna. "Med mig" uttrycks alltså på arabiska med "Mitt med". Prepositionen :and uttrycker ägande:

":andī sajaratun" = "Mitt med bil" = "Med mig bil" = "Jag har (en) bil"

Syntax

Den arabiska syntaxen bygger på tre grundpelare:

1. Skillnaden mellan bestämd och obestämd form
2. En bestämning kommer efter det bestämda
3. Det som kommer efter något är en bestämning

1. är ett substantiv i bestämd form med bestämd artikel (al-) och ändelse
2. är ett adjektiv med bestämd artikel
3. är ett egennamn
4. är ett personligt pronomen
5. ägs av en person genom att det finns i en genitivkonstruktion med personen som ägare.
6. ägs av en person genom att ha en possesivändelse

• Al-bajt al-ahmār kabīr. = Det röda huset är stort.
• Bajt Ahmed ahmār. = Ahmeds hus är rött.
• Bajt Ahmed al-ahmār kabīr. = Ahmeds röda hus är stort.
• Bajt Ahmed ahmār wa kabīr. = Ahmeds hus är rött och stort.
• Bajtī azrāq. = Mitt hus är blått.

Om en mening beskriver en handling, så är det handlingen meningen anses handla om, och alla andra ord (subjekt, objekt etc.) betraktas som bestämingar till verbet.

• jadhab Dawūd illa al-madrasa. = David gick till skolan

":andī sajaratun" = "Med mig bil" = "Jag har (en) bil"