Georgiska

Georgiska är ett sydkaukasiskt språk, eller med ett annat ord ett kartveliskt språk. På sig själv heter det kartuli ena, och landet Georgien heter Sakartveli. Språket är åtminstone 2000 år gammalt, och har förändrats lite under den tiden. Den kartveliska gruppen som sådan har ingen känd släktskap med någon annan språkgrupp. Det har skrivits med ett par olika alfabeten. Det nuvarande alfabetet, som kallas mkhdrulli, eller "det militära" är ungefär från 1000-talet efter Kristus. Alfabetet är regelbundet; man skriver som man talar och man talar som man skriver.

Ett utmärkande drag för språket är anhopningen av konsonanter, speciellt i början av ord, vilket man ser på ordet mkhdrulli.

Språket är ett agglutinerande språk, dvs man bildar ord genom att lägga till så kallade affix, som är en slags ändelser eller förstavelser, som kan följas av ytterligare affix. Centralt i ordet finns en rot. Roten tillsammans med avledningsaffix kan bilda en stam. På den stammen kan man koppla böjningsaffix (före eller efter stammen) som bildar olika grammatiska former av ordet. Dessa böjningsaffix påminner om ändelser och prefix i vårt (icke agglutinerade) språk. Typiskt för georgiskan är att man har så kallade circumfix, dvs tvådelade affix, där en del kommer före roten, och en del efter.

Den stora svårigheten med det georgiska språket gäller verbsystemet. Resten av språket är betydligt lättare, men georgiskan har en hel del ganska originella konstruktioner, som det kan vara svårt att vänja sig vid.

Landet Georgien kristnades år 337, och den georgiska kyrkan är en självständig kyrka inom den ortodoxa gruppen.

Några avledningsaffix

Här är några affix, som ur ett substantiv avleder ett motsvarande adjektiv:

• -ian-
  tsoli (hustru) -> tsoliani (gift) slutbokstaven -i är i båda fallen en kasusändelse.
  marili (salt) -> mariliani (salt(smakande))
• -ier-
  nich'i (talang) -> nich'ieri (talangfull)
  k'anoni (lag) -> k'anonieri (laglig)
• -osan-
  tskheni (häst) -> tskhenosani (hästkunnig, hästman)
• -ovan-
  sakheli (namn) -> sakhelovani (med namn, ryktbar)
  dzala (styrka) -> dzalovani (stark)

• u--o-(circumfix)
  tsoli (hustru) -> utsolo (ogift)
• u--ur-
  bedi (lyckligt öde) -> ubeduri (olycklig)
  gemo (smak) -> ugemur (utan smak)

• me--e-
  p'uri (bröd) -> mep'ure (bagare)
  baghi (trädgård) -> mebaghe (trädgårdsmästare)
• me--ur
  zghva (hav) -> mezghvauri (sjöman)
  bade (nät) -> mebaduri (fiskare)

• -et-
  somekh (armenier) -> somkheti (Armenien)
  utskho (utlänning) -> utskhoeti (utlandet)
• sa--et-
  prangi (fransman) -> saprangeti (Frankrike)
  berdzen (grek) -> berdzneti (Grekland)
• sa--o-
  kartveli (georgier) -> sakartvelo (Georgien)

• -el-
  sopeli (by) -> sopleli (bybo)
  tbilisi (Tbilisi) -> tbiliseli (Tbilisibo)
• -ur-
  berdzeni (grek) -> berdznuli (grekisk)
  kalaki (stad) -> kalakuri (stadsbo)

• -oba-
  megobari (vän) -> megobroba (vänskap)
  musha (arbetare) -> mushaoba (arbete)
• -eba-
  bednier (lycklig) -> bedniereba (lycka)
• si--e-
  lamazi (vacker) -> silamaze (skönhet)

• -ik'o mama (fader) -> mamik'o (pappa) shota (Shota) -> shotik'o (kära Shota)

• -nar- mukha (ek) -> mukhnari (ekvirke)

SUBSTANTIV

Genus

Georgiskan saknar föreställning om genus. Detta gäller även för pronomen. Ett och samma pronomen kan alltså betyda både han, hon, den och det.

Bestämd och obestämd artikel

Georgiskan saknar både bestämd och obestämd artikel.

Kasus

Georgiskan har sju kasus. Användningen av dem är en smula komplicerad, därför att verb och verbform har en viss påverkan på valet av kasus. För vissa verb står t.ex. subjektet i kasus dativ. Detta gäller för en klass av verb som kallas C4, men också för de flesta verb i perfekt-aspekt. Fenomenet kallas inversion I de flesta språk är dativ ett kasus för "förmånstagaren" om meningen beskriver ett givande. Man kan ibland se inversion, som att subjektet är en förmånstagare, eller åtminstone en förmånsägare. Ordet för 'har' är t.ex. ett C4-verb, som alltså ger inversion. Vi återkommer till inversion senare.

De georgiska kasusen är följande:

1. Nominativ. Huvudsakligen för subjekt. Ändelse -i
2. Ergativ. Används för subjekt till transitiva verb (verb med objekt) i utifrån-aspekt (se nedan). Ändelse: -ma
3. Dativ. Grundanvändningen är för dativobjekt, men det används också för ackusativobjktet till transitiva verb i presens. Vid inversion används det också för subjektet. Används också som lokativ, alltså för att beteckna platsen för något (och tiden). Ändelse: -s
4. Genitiv. Betecknar ägaren till något. Ändelse:-is
5. Instrumentalis. Betecknar ett redskap eller hjälpmedel för något, dvs. det ersätter konstruktioner med 'med'. Ändelse: -it
6. Adverbial. Ersätter konstruktioner med ordet 'som' eller 'såsom'. Ändelse -ad
7. Vokativ. Används vid tilltal eller anrop, t.ex. där vi på svenska börja med 'Oh'. Ändelse -o

Pluralis

Georgiskan har två pluralformer. I den vanligaste används affixet -eb-, som skjuts in före kasusändelsen. Den andra formen är mera oregelbunden, men används bara i vissa stilistiska sammanhang.

Förlängd kasusändelse

I vissa sammanhang, bland annat för det första ordet av två i en uppräkning med 'och' används en förlängd kasusändelse, som har ett tillägg av -a.

ADJEKTIV

Adjektivet föregår det ord det bestämmer. Adjektiven harmoniserar med det bestämda ordet i kasus, och böjs med samma ändelser som substantiven.

Komparativ av adjektiv bildas med ordet ubro (mera) före adjektivet. "Än" heter vidre, men det kan också uttryckas med en postposition -ze, som vanligtvis skrivs samman med ordet. I så fall kan man utelämna ordet ubro. A B-ze didia. A än B stort.

Superlativ bildas med tvådelat affix (circumfix) u- -es. Det följs sedan av kasusändelse. udidesi, alltså u-did-es-i = störst, av did, stor.

ADVERB

Adverb kan bildas ur adjektiv genom att de sätts i kasus adverbial (ändelse -ad).

Sålunda heter "väl" k'arg-ad efter k'argi = bra.

Av snabb chkari bildas ordet för snabbt på samma sätt, men här bortfaller det sista d-et:chkara

POSTPOSITIONER

Prepositioner står efter sitt substantiv, och kallas då i stället postpositioner. De kan uppträda som affix (markeras med bindestreck) eller som självständiga ord. De styr olika kasus enligt följande.

Postpositioner som styr dativ

• -vit, såsom
• -ze, på, än
• -tan, vid, nära
• -shi, i, in i
• shoris, mellan, bland
• shua, mellan, bland

• aket, bredvid
• gamo, på grund av
• -gan, från
• -ebr, såsom
• garda, utom, förutom
• gareshe, utan
• garshemo, omkring
• gasts'vriv, längs
• zemot, över
• -tvis, för
• irgvliv, omkring
• ikit, bredvid
• -k'en, mot
• magivrad, i stället för
• met'i, utan, förutan
• mier, av
• mikhedvit, enligt
• miukhedavad, trots
• natsvlad
• p'irdap'ir, mittemot
• uk'an, bakom
• kvemot, under
• kvesh, under
• shemdeg, efter
• shekasheb, om
• ts'in, framför

• -dan, från, sedan

• -mde, så långt som till, tills

VERB

Det georgiska verbsystemet kan framstå som utomordentligt komplicerat. Agglutinerande språk kan ju alltid se komplicerade ut, men de förenklas av att de är regelbundna: en viss betydelse uttrycks av ett visst affix, med ett visst utseende. I georgiskan är det inte så, utan affixet för en viss betydelse, kan variera, framför allt med den så kallade verbklassen. Den måste man alltså hålla reda på. Principen med så kallade cirkumfix går också igen, så att en viss betydelse uttrycks med två affix, ett före stammen, och ett efter. Agglutinerande språk har ju ofta den finessen att personen hos subjektet och/eller objektet uttrycks med affix, vilket gör att man kan utelämna pronomina i en mening. Det betyder att man ofta nog kan uttrycka en hel mening i ett enda ord. I georgiska är det så att både personen hos subjektet, ackusativobjektet och dativobjektet uttrycks genom affix. Tyvärr är teorin för hur man uttrycker båda objektens person en smula ogenomtränglig

Verbklasser

En verbklass är en grupp av verb, som har en liknande grammatisk roll, och som framför allt böjs på likartade sätt. Georgiskan har fem sådana verbklasser med några underklasser:

1. C1: Denna klass innehåller mest transitiva verb (verb med objekt) och många har också ett dativobjekt. En del är så kallad kausativa verb, som t.ex. uttrycker att man får någon att göra något. Detta uttrycks genom ett affix -a- på det icke-kausativa verbet i position -1 (se nedan) och ytterligare ett affix i position 3..
2. C2: Innehåller intransitiva verb i följande underklasser
   • C2a: Dessa ord är ofta bildade ur C1-verb. De har ingen särskild markör för aorist
   • C2b: Dessa ord är ofta bildade ur C1-verb med ett affix -i-. De är ofta passiva varianter av C1-verben
   • C2c: Dessa ord är härledda från substantiv och adjektiv, och kallas för denominativer. Avledningen till verb sker genom ett affix -d. Betydelsen av verbet är ofta att bli adjektivet.
3. C3: Innehåller intransitiva verb, närmast av tre typer:
   • C3a: Grundläggande verb
   • C3b: Denominativer, som bildas genom att man tar bort kasusändelsen från substantivet
   • C3c: "Expressiva verb", som beskriver ljus- ljud fenomen m.m.
4. C4: Dessa verb har så kallad inversion, dvs subjektet skrivs i kasus dativ. Verben uttrycker ofta känslotillstånd, som subjektet har "förmånen att ha", såsom han hade fått det givet. Även ordet för "att ha" tillhör denna grupp. Inversion kan förekomma för andra verb än C4-verb, men då bara i vissa tempi. I perfekt har alla verb inversion utom verben i C2.
5. S: Så kallade stativa verb, som är en ganska liten grupp verb med passiv betydelse, som vi förbigår.

Verbformer

Det georgiska verbformsystemet är inte olikt det grekiska (eller tjeckiska) men faktiskt något enklare. Det spänns upp av fyra dimensioner.

• Aspekt, som uttrycker talarens förhållande, eller perspektiv på handlingen. Vi skiljer på tre aspekter: 1:där den talande är inuti handlingen och deltar i den, och beskriver hur han gör. 2: där den talande är utanför handlingen och konstaterar att handlingen utförs, eller har utförts (eventuellt av honom själv). Man kan alltså också kalla denna aspekt för en konstaterande aspekt. 3: Liksom grekiskan har georgiskan en tredje aspekt, nämligen perfektaspekten. Den innebär att man beskriver världens nuvarande tillstånd genom att återge en "definitiv" händelse i det förflutna. Man kan alltså uttrycka "han är död" genom att säga "han har dött". Om man säger att någon har gjort något i perfektaspekt, så menar man att han uppenbarligen har gjort det, eftersom det finns spår av handlingen i nutid.
• Tempus, som uttrycker när handlingen utfördes, i förhållande till när talaren talar om den. I inuti-aspekt finns tre tempus: presens, imperfektum och futurum, men imperfektum fungerar formmässigt som ett modus på presens. I utifrån aspekt finns ett tempus med det grekiska namnet aorist som beskriver förfluten tid. I perfektaspekt finns perfekt och pluskvamperfekt
• Modus, som uttrycker vad talaren menar, när han säger att något har hänt. Om han menar att det han säger verkligen har hänt (eller händer eller kommer att hända), så använder han indikativ. Konjunktiv uttrycker olika slags hypotetiska händelser. Konditionalis uttrycker att det han beskriver är "villkorat" med ett villkor. På programmeringsspråk står det i "then-grenen" i en "if-sats". Optativ uttrycker en önskan. Konjunktivformer finns i presens, futurum och perfekt. Optativ är en avledning av aorist. Konditionalisformerna är avledda av futurumformen
• Diates, dvs distinktionen mellan aktiv och passiv form (och i grekiskan också en reflexiv form, som kallas medium). Här är man dock tydligare i georgiskan genom att bilda speciella passiva verbstammar som C2b-avledningar av C1-verb. Dessa passiva verb böjs sedan som nya verb i de andra tre dimensionerna.

Affixsystemet

Centralt i varje verb finns en verbrot. Från den härleder man verbstammar för de respektive aspekterna, för passiv form etc. En del sammansatta verbrötter kan vara ganska långa, men det finns också ytterst korta verbrötter med bara en bokstav, som k', som betyder lovprisa, och d, som betyder ge.

Verbroten omges av upp till 11 (eller i vissa fall upp till 17) affix. En del av dem skall ses som avledningsaffix, som av en vebrot gör en ny verbstam med en delvis annan betydelse. Övriga affix kan ses som böjningsaffix, som skapar de olika verbformerna.

Vi numrerar affixen efter läget i förhållande till roten:

• -3: Preverb, av vilket det kan finnas flera. Ett av dem uttrycker riktningar och annat vid rörelseverb. Ett annat skiljer på olika tempi inom samma aspekt. Futurum kan alltså uttryckas med ett preverb ga-. För de flesta verbklasserna används samma preverb till att bilda aorist.
• -2: En subjekt/objektmarkör, SOM1, som alltså påverkas av subjektets och objektets person.
• -1: En så kallad för-rot-vokal.
  • -a- gör denominativer av klass C1 (från subst. och adj.)
  • -a- gör kausativa verb (C1)
  • -a- uttrycker att handlingen görs på någonting
  • -e- indikerar att det finns ett dativobjekt
  • -i- indikerar reflexivitet
  • -i- bildar aorist- och futurumstammar i C3. I C3 använder man alltså inte preverbet ga- för detta.
  • -i- indikerar 1. och 2. person dativobjekt
  • -u- indikerar 3. person dativobjekt
• 0: verbroten
• 1: Ett -i- förvandlar ett C1 till ett passivt C2b-verb.(avledningsaffix för passiv form)
• 2: En aspektmarkör, som för verbformen till inutiaspekt, och med varianter, som också för verbet till perfektaspekt. De varierar från verb till verb, och kan också variera mellan presens och futurum (i C3). -eb- är vanligast för C1 verb, som är denominativer. för C2c-verb och för futurumformer i klass C3, men -ob är annars vanligast i C2. Andra varianter är -av-, -ev-, -i- eller ingen markör alls
• 3: En markör för kausativa verb, som också fungerar som en markör för participformer
• 4: En modusmarkör, -d eller -od, som anger modus annat än indikativ, dvs konjunktiv eller konditionalis, men också impefektformen. Eftersom man på detta sätt inte kan skilja på konjunktiv, imperfektum och konditionalis, måste dessa skiljas åt genom ytterligare en modusmarkör, vilken finns i nästa position. Modus optativ markeras inte på detta sätt. I denna position markeras också kausativa verb med affix som -in-, -eb-, -ev-, eller -evineb-.
• 5: En modusmarkör2. Den skiljer t.ex. mellan imperfektum, där den vanligtvis är -i- och presens konjunktiv, där den vanligtvis är -e-. Men i vissa personer för vissa verbklasser uteblir den helt, och då får man gå till objektpersonmarkören SOM2 (se nedan), som är -a- i imperfektum, men -s- i presens konjunktiv.
• 6: En andra subjekt/objektspersonmarkör, SOM2
• 7:En pluralmarkör.

Indikativa verbformer

Grovt sett fungerar de vanligaste verben på följande sätt i de fyra vanligaste verbformerna, presens, futurum, aorist och imperfekt.

• Presens är verbformen för nuvarande tid i inuti aspekt. Den har alltså en markör för inuti-aspekt i pos 2.
• Futurum är verbformen för framtiden i inuti-aspekt. Den har alltså samma markör som presens i pos. 2. Den skiljer sig från presens genom ett preverb ga- i pos. -3.
• Aorist är verbformen för förfluten tid i utifrån-aspekt. Den har samma preverb ga- i pos -3, men saknar alltså markören för inuti-aspekt i pos 2.
• Perfekt som alltså tillhör en egen aspekt, och avhandlar förfluten tid, bildas på ett tämligen oregelbundet sätt, med stora varationer mellan verbklasserna
• Imperfekt är till betydelsen en verbform för förfluten tid i inuti-aspekt, men är till formen ett annat modus av presens. Huvudmarkören för detta är ett -d- i pos 4, och ett -i- i pos. 5

Markering av subjekt och objekt

Subjektets och objektets person markeras med affix på två ställen plus en markör för pluralis. Det betyder att om subjekt och objekt är pronomina, så behöver dessa inte sättas ut. Därför kan man konstruera meningar, som bara består av ett enda ord. Om det också finns ett dativobjekt, så markeras detta ytterligare genom användning av för-rot-vokalen. Det finns emellertid också en objektmarkör, som bara används för dativobjekt. Den står i tabellerna nedan inom []-parenteser.

Subjektets person markeras enligt följande schema:

Person	SOM1	SOM2	plur
1.s	-v-	-	-
2.s	-	-	-
3.s	-	-S-	-
1.p	-v-	-	-t
2.p	-	-	-t
3.p	-	-P-	-

S och P, som förekommer vid tredjepersons subjekt, representerar affix, som varierar med verbform och verbklass.

Objektets person markeras enligt följande (med speciella former för dativobjektet inom parentes).

Obj. person	SOM1	SOM2	plur
1.s	-m-	-	-
2.s	-g-	-	-
3.s	-[h]-	-	-
1.p	-gv-	-	-
2.p	-g-	-	-t
3.p	-[h]-	-	-

Man ser att pluraländelsen -t markerar pluralis för subjektet, utom då objektet är andra person pluralis (er). SOM2 används bara för att markera subjektets person.

Tack vare att tabellerna är ganska glesa, är det inte så svårt att sammanföra dem till en tabell. Den enda avvikelsen är att vid 1. person subjekt och 2.person objekt, så skriver man inte -vg- utan bara -g-. Vi betecknar verbroten tillsammans med de inre affixen med R.

Subj	1s	2s	3s	1p	2p	3p
1s	*	g-R	v-R	*	g-R-t	v-R
2s	m-R	*	[h]-R	gv-R	*	[h]-R
3s	m-R-S	g-R-S	[h]-R-S	gv-R-S	g-R-St	[h]-R-S
1p	*	g-R-t	v-R-t	*	g-R-t	v-R-t
2p	m-R-t	*	[h]-R-t	gv-R-t	*	[h]-R-t
3p	m-R-P	g-R-P	[h]-R-P	gv-R-P	g-R-P-t	[h]-R-P

* betecknar reflexiva fall, som uttrycks på annat sätt, nämligen med en för-rot-vokal -i-.

Användningen av kasus

I georgiskan har verbklass och verbform betydelse för val av kasus. En mekanism för detta kallas ergativitet. Det finns ett antal ergativa språk i världen, bland annat baskiskan och georgiskan, och det finns drag av detta också i turkiskan. Ergativa språk har ett kasus, som kallas ergativ, som kanske på grekiska skulle kunna utläsas som "kasuset för den verksamme". Principen är att objektet till ett transitivt verb tar över kasus från subjektet till ett intransitivt verb. Det kasus, som "blir över" för subjektet till ett transitivt verb, är då ergativ. Så här ser det då ut:

Infinita former

Infinita verbformer är former, som inte böjs efter person, och som ofta uppträder som andra ordklasser.

• Verbalsubstantivet har också det georgiska namnet masdar. Den är ett substantiv, som uttrycker företeelsen att verbet görs. Den bildas på ett oregelbundet sätt, men har normalt en masdarmarkör -a i slutet av ordet.
• Aktivt particip är ett substantiv för den, som gör verbet (utföraren). Det markeras med ett prefix, vanligen med ett 'm' i pos -1, och ett suffix , typiskt -el-,-ar-, eller -are- i pos 3. Det har en markör för inutiaspekt i pos 2 (inte samma som i presens). Eftersom det är ett substantiv, avslutas det med en kasusändelse, t.ex. -i i nominativ.
• Futurumparticip är ett adjektiv, som anger att ett substantiv är avsett för verbet. Formen kan också användas som substantiv. Många georgiska substantiv är i själva verket bildade som futurumparticip. sach'meli, mat, är t.ex. futurumparticipet av verbet ch'm = äta. Futurumparticipet har ett prefix -sa- i pos -1, och ett suffix -el-, -ar-, -o- eller --- i pos 3. Det har en markör för intutiaspekt i pos 2 (inte samma som i presens), och eftersom det är ett adjektiv eller ett substantiv, har det en kasusändelse.
• Perfektparticip är ett adjektiv för den, som har "blivit utsatt för" verbet (varit objekt för det). Detta är samma funktion som på svenska. Tillsammans med verbet för 'är' kan det också användas för att bilda passiv form. Detta är samma princip som i engelska (he was beaten), medan vi i svenska hellre använder ordet blir. Perfektparticip har ett prefix i pos -1, som emellertid oftast är tomt, och ett prefix -il-, -ul-, -al- eller --- i pos 3. Det har en markör för inutiaspekt i pos2, som tycks ligga något närmare markören i presens än för de övriga participformerna. Eftersom det är ett adjektiv har det en kasusändelse.
• Privativparticipet är ett "particip för det ogjorda", dvs det är negationen av perfektparticip. Det har ett prefix u- eller um- i pos -1 och ett suffix -el-, -ar- eller --- i pos 3. Det har en markör för inutiaspekt, och en kasusändelse.