Musa Güner
Turkisk Grammatik
Utgiven 1977
Musa Güner har givit ut flera böcker om turkiska på
svenska. Hans turkiska grammatik har jag hittat på
Linköpings bibliotek, men den är nu tyvärr försvunnen
därifrån.
Turkiska, eller mera precist Turkiet-turkiska tillhör en
språkfamilj, som kallas turkspråk.
Enligt arkeologiska fynd
skulle språket ha uppstått vid Orkhon-floden i
Mongoliet på 500-talet f.Kr. Därifrån skulle det ha spritt
sig i första hand till vad Sven Hedin kallade Östturkestan,
alltså ungefär det nuvarande Sinkiang, och till Centralasien,
dvs. området öster om Kaspiska Havet. Uzbekiska, Turkmenska
och Kirgisiska är turkspråk, som fortfarande talas där.
Centralasien blir tidigt en del av det arabiska väldet
tillsammans med Persien, Syrien m.fl. länder. Men turkarna
spelar också en stor roll i utvecklingen av den muslimska
kulturen och vetenskapen. Al-Khorezmi och Avicenna är båda
uzbeker, bosatta i Bukhara, och där finns också tidens
förnämsta vetenskapliga bibiliotek. Från den här tiden
skrivs turkiska med arabiska bokstäver, och både ord
och språkkonstruktioner från arabiska och persiska tas upp
i turkiskan.
År 1056 blir den
turkiske (turkmenske) kungen Togril Beg utnämnd av khalifen
i Bagdhad till "Konung över Öst och Väst, samt sultan".
Därmed utser khalifen, troligtivs fullt medvetet, sin egen
överman. Efter denna tid breder turkarna ut sig i västlig
riktning och tar det nuvarande Turkiet (Anatolien) i
besittning. År 1453 intar de Konstantinopel, och tar, som de
själva ser det, över ledningen av det östromerksa riket.
Sultanatet upphör efter första världskriget, och republiken
Turkiet uppstår i dess ställe i Anatolien.
Under ledning av republikens förste president,
Mustafa Kemal
Atatürk, övergår man till det latinska alfabetet,
och man försöker ersätta arabiska och persiska ord med
ursprungliga turkiska ord, dialektala ord eller rena
nykonstruktioner i turkisk anda.
Den turkiska språkfamiljen är mycket mera sammanhållen
än den indoeuropeiska. Det sägs att en turk som talar
Turkietturkiska mycket väl kan göra sig förstådd i
Sinkiang eller Uzbekistan. Samma sak kan man inte säga
om en svensk, som försöker tala svenska med en gälisktalande
irländare eller en balt.
Turkspråken är en del av en större språkgrupp som kallas
altaiska språk, och som är uppkallad efter bergskedjan
Altai mellan Ryssland, Kina och Mongoliet. Till denna
grupp hör också mongoliska, tungusiska och manchuiska.
Existensen av denna grupp är dock omstridd. Ännu mera
omstridd är släktskapen mellan de altaiska och uraliska
språken, t.ex. finskan. Själv tycker jag mig kunna se
en släktskap mellan de här språken och grönländskan. I alla
händelser har grönländskan ganska nära släktingar i
östra Sibirien (tjuktjiska).
Turkiska är ett agluttinerande språk, där man sätter samman
ord av en stam, och så kallade affix, dvs. ändelser
på vilka man kan hänga ytterligare ändelser. Stammarna och
affixen är relativt korta, men orden kan ändå bli långa, men
i gengäld kan ett enda ord uttrycka innebörden i en hel mening.
När turkiska började skrivas med det latinska alfabetet, vilket alltså skedde så sent som på 1900-talet, kunde man välja bokstäver, så att man fick ett regelbundet uttal. För vissa bokstäver finns dock dialektala skillnader i uttal. Nästan alla vokaler i turkiskan är korta. De kan dock förlängas, om de följs av bokstaven ğ eller y.
| a | hatt |
| b | b |
| c | som Ge- i engelska George |
| ç | som ch- i engelska church |
| d | d |
| e | fest |
| f | f |
| g | g som i gata |
| ğ | förlänger föregående vokal. Kan uttalas som j eller som ett mjukt ach-ljud (gh i arabiska), dvs ganska nära ett skånskt r. |
| h | h |
| ı | Ett specifikt turkiskt ljud. Läpparna formas som till ett i, men ljudet bildas längre bak. Ungerfär som "i" i eng. cousin |
| i | titta |
| j | som j i franska jour |
| k | k |
| l | l |
| m | m |
| n | n |
| o | vått, ibland som våt |
| p | p |
| r | r (rullande) |
| s | s |
| ş | sje-ljud som i eng. she |
| t | |
| u | som o i kokt |
| v | v |
| y | j (en konsonant) |
| ü | y |
| z | tonande s |
| ö | ö |
Principen om vokalharmoni genomsyrar hela det turkiska
språket. Vokalharmoni finns även i t.ex. finska och ungerska,
men det turkiska systemet är något mera komplicerat. Idén är
att man önskar att ett ord helst skall innehålla bara en
viss sorts vokaler. I finska skiljer man då på hårda och
mjuka vokaler. Till ett ord som innehåller mjuka vokaler
väljer man en ändelsevariant med mjuka vokaler, och omvänt.
I turkiskan skiljer man på flera kategorier av vokaler
enligt nedanstående schema.
| Hårda | Låga | Höga |
| Orundade | a | ı |
| Rundade | o | u |
| Mjuka | ||
| Orundade | e | i |
| Rundade | ö | ü |
Några affix är invarianta, dvs oberörda av vokalharmonin, nämligen -daş-, -yor-, -ken-, -leyin-, -mtrak-, -ki- och -gil-.
Regler som gör att intilligande konsonanter anpassas
till varandra finns i de flesta språk, men det är inte i
alla språk, där man låter
detta framgå av stavningen. I turkiskan kan bruket om man
skall stava som man uttalar vara en smula vacklande.
Inhemska turkiska ord slutar nästan alltid på tonlös
konsonant. För låneord från t.ex. arabiskan har man i
allmänhet ändrat uttalet i denna riktning, men inte alltid
stavningen. Enligt de officiella stavningsreglerna skall
man dock skriva som man uttalar. Det arabiska kitab
blir alltså på turkiska kitap.
Tvärtom övergår ofta en tonlös konsonant i en tonande, om
den följs av vokal. I det sammanhanget övergår k i ğ, och
då får man också en förlängning av vokalen.
I affix som börjar med tonande konsonant, byts denna ut mot
tonlös efter en tonlös konsonant. Kitap-da blir
då kitapta.
Inhemska turkiska ord har sällan eller aldrig dubblerade
konsonanter. Även i låneord försvinner därför dubblerade
konsonanter. När det gäller arabiska låneord, kan man förstå,
detta delvis därför att man i arabiska inte skriver
dubblerade konsonanter, utan utnyttjar ett dubbleringstecken
(shadda).
Turkiskan saknar genus, även på pronomen. "O" betyder både han, hon, den och det. Det betyder att man oftare använder adjektiv och substantiv, som markerar kön. "Erkek kardeş" betyder t.ex. bror, och "Kiz kardeş" betyder syster (manligt resp. kvinnligt syskon);
Räkneordet bir används också som obestämd artikel. Det sitter ofta i direkt anslutning till substantivet, dvs efter ett eventuell adjektiv. "Güzel bir kiz" = en vacker flicka.
Turkiskan saknar bestämd artikel. Om ett nomen är objekt, kan dock formen framgå av kasus. Om objektet är obestämt, står det i så kallat absolut kasus. I övrigt används detta kasus som nominativ. Om objektet är bestämt står det i ackusativ-kasus.
För pluralis finns ett affix -lar-, som även kan användas på pronomen. Enligt vokalharmonins principer kan det alltså även ha formen -ler-.
Turkiskan har 6 kasus:
| absolut | - |
| ackusativ | -(y)i |
| dativ | -(y)e |
| genitiv | -(n)in |
| lokaiv | -da (-ta efter tonlös konsonant) |
| ablativ | -dan (-tan) |
Ett ord, som ägs av någon (något) böjs efter ägarens person och numerus (singularis eller pluralis). Tabellen ger possesivaffixen för ord, som slutar på konsonant, och ord som slutar på vokal:
| 1.s | -im | -m |
| 2.s | -in | -n |
| 3.s | -i(n) | -si(n) |
| 1.p | -imiz | -miz |
| 2.p | -iniz | -niz |
| 3.p | -leri | -leri |
Ett ord i possesiv form kan nu böjas i kasus:
De personliga pronomina är som följer
| ben | jag |
| sen | du |
| o | han,hon,den,det |
| biz | vi |
| siz | ni |
| onlar | de |
De demonstrativa pronomina är tre, där şu intar en mellanställning mellan den här och den där; den syftar på något ganska näraliggande.
| bu | den här |
| şu | den där (nära) |
| o | den där |
Obestämda pronomen är sådana som någon, annan, många, alla. Några av dem är possesiv, eller kasusformer av ordet bir, en.
Frågor i alla språk är typiskt av två slag. Det ena
slaget är ja-/nej-frågor. De bildas på turkiska med en
frågepartikel, som sätts efter det man ifrågasätter.
(se nedan).
I det andra slaget av frågesats finns ett frågepronomen,
som i satsen ersätter det man inte vet.
De flesta frågepronomen bildas på ordet ne, som
betyder "vad?". Ord
som uttrycker läge bildas på ne + platsaffixet -re-
följt av kasusändelser.
Turkiskan har en frågepartikel mu-, som man sätter efter det ord i meningen, som är ifrågasatt. Istanbuldadir, betyder "han är i Istanbul". -dir är ett affix, som betyder "är" i 3.e person singularis, dvs det uttrycker "han är". Om man nu ifrågasätter detta, så är det inte själva varandet man ifrågasätter, utan bara huruvida det är i Istanbul han är. Därför bryts ordet upp. Observera att mu- inte är ett affix, utan en partikel, dvs. ett ord. Därför får vi två ord:Istanbulda mudur? Ett frågepronomen kan också ifrågasättas. Ne mi? betyder ungefär "Ni frågar om vad??"
Adjektiv är oböjliga, dvs. de böjs inte i genus
(som inte finns) eller numerus hos det bestämda ordet.
Adjektiv som attribut föregår substantivet (liksom på svenska).
Ett eventuellt bir, en/ett, står dock direkt framför
substantivet:güzel bir kiz, en vacker flicka.
Adjektiv som predikatsfyllnad står efter substantivet.
Man presenterar först vad man talar om, och tillfogar sedan
ny information om det. Något ord för "är" behövs inte i
turkiskan: Kiz güzel, flickan är vacker.
Adjektiv uppträder ganska bekymmerlsöst som substantiv
liksom vanligtvis i svenska (men inte i engelska).
Genc betyder t.ex. ung, men kan användas också
i betydelsen "en ung människa". Adjektiv uppträder också
bekymmerslöst som adverb. Iyi betyder t.ex. bra,
men också väl. Å andra sidan finns det ett affix, -ce-
förvandlar ett adjektiv till ett adverb.
Adjektiv kompareras helt regelbundet med orden
Det turkiska verbsystemet är oerhört komplicerat. Av vissa verb kan det finnas över 3000 former, som uttrycker olika aspekter och moder hos ordet. Det vi nämner här är en liten mängd former, som är ganska allmänt använda. På ett annat sätt är ändå den turkiska verbläran enkel. Den bygger på att man hänger på affix på en stam, som i allmänhet är oböjlig. Många verbformer är en slags participformer, som bygger på former av verbet "att vara". Det är ungefär samma idé som när man på engelska säger "I am going", "he was going" etc. Även om stammarna är oböjliga, så händer det att man i olika former använder olika stammar, som ursprungligen har kommit från olika ord. Så är det med "att vara" på svenska (är, var), på engelska (be, is, am, are ...), på franska (ètre, suis, sommes, fut...) och så är det också på turkiska.
Eftersom många böjningsformer bildas med hjälp av former av "att vara", så börjar vi med det ordet.
"Är", presens av "att vara" finns inte som självständigt ord. I stället finns det som affix, som förvandlar t.ex. ett adjektiv till betydelsen att någon "är adjektivet". Så här ser affixen ut i olika person.
| jag är | -im |
| du är | -sin |
| han är | -dir |
| vi är | -iz |
| ni är | -siniz |
| de är | -dirler |
"Var", imperfektum av "att vara" finns däremot som självständigt ord. Det bygger då på stammen i. Affixet för imperfekturm är sedan -di- (med varianter för vokalharmonin). Till detta kommer personändelser, så att resultate blir som följer:
| jag var | idim |
| du var | idin |
| han var | idi |
| vi var | idik |
| ni var | idiniz |
| de var | idiler |
En del språk har former som kallas konditionalis, och som används i en villkorsbisats (alltså efter ordet "om"). Konditionalis finns också på turkiska, men i verbformens betydelse ingår också ordet "om". Affixet är -se-.
| om jag är | isem |
| om du är | isen |
| om han är | ise |
| om vi är | isek |
| om ni är | iseniz |
| om de är | iseler |
Det allmänna affixet för infinitiv är -mak-. För infinitiven används en annan stam än i, nämligen ol. Att vara heter alltså olmak
För "att inte vara" finns en egen stam değil. Till den fogas affixen för är, var eller om...är.
Som nämnts bildas ett antal verbformer med hjälp av formerna av att vara. Tre former bildas med hjälp av affixet -yor-. Det är i sig själv invariant, men det föregås av en hög vokal som harmonierar med sista stavelsen i stammen. Presens bildar man sedan genom att tillfoga affixen för "är". Vi exemplifierar med verbet görmek, att se:
| görüyorum | jag ser |
| görüyorsun | du ser |
| görüyor | han ser |
| görüyoruz | vi ser |
| görüyorsunuz | ni ser |
| görüyorlar | de ser |
| geliyordum | jag gick |
| geliyordun | du gick |
| geliyordu | han gick |
| geliyorduk | vi gick |
| geliyordunuz | ni gick |
| geliyordular | de gick |
| geliyorsam | om jag går |
| geliyorsan | om du går |
| geliyorsa | om han går |
| geliyorsak | om vi går |
| geliyorsanaz | om ni går |
| geliyorsalar | om de går |
| geldim | jag gick |
| geldin | du gick |
| geldi | han gick |
| geldik | vi gick |
| geldiniz | ni gick |
| geldiler | de gick |
Turkiskan har ett negationsaffix, som hängs direkt
på verbstammen. Det är -me-, men före -yor-
hämtas vokalen i stället ur i/ü/ı/u- serien. Det är obetonat,
men innebär att betoningen (som dock alltid är ganska
svag på turkiska) faller på stavelsen före -me-.
Det grekiska ordet aorist betyder obestämd, och det är
också namnet på en grekiska verbform. Men den turkiska
verbformen fyller inte samma funktion som den grekiska.
Aorist på turkiska uttrycker något som man gör i allmänhet,
eller något som man är kababel att göra, men om man säger
det, så betyder det inte nödvändigtvis att man gör det
just nu.
Aorist-affixet är -r-. Om stammen slutar på konsonant
infogar man oftast en a/e-vokal. Men för några av de vanligaste
orden i språket infogar man i stället en u/ı/ü/ı-vokal.
Så sker också för verbstammar som har mer än en stavelse.
Aorist finns både i presens och imperfekt, och de bildas
på samma sätt som tidigare med affix för "är" och "var".
Här använder vi görmek, att se, som exempel:
| görürüm | jag ser |
| görürsün | du ser |
| görür | han ser |
| görürüz | vi ser |
| görürsünüz | ni ser |
| görürler | de ser |
| görürdüm | jag brukade se |
| görürdün | du brukade se |
| görürdü | han brukade se |
| görürdük | vi brukade se |
| görürdünüz | ni brukade se |
| görürlerdi | de brukade se |
Futurumaffixet är -ecek-. k:et i -ecek- kan lätt hamna mellan två vokaler, och då förvandlas det enligt en standardljudlag till ğ. Futurumformerna bildas på vanligt sätt med affixen för "är", "var" och "om...är". Man får på det sättet former, som kallas futurum presens (kommer att, skall), futurum imperfektum (skulle) och futurum konditionalis (om jag kommer att). Här är formerna för verbet bulmak, att finna:
| bulacağım | jag kommer att finna |
| bulacaksın | du kommer att finna |
| bulacak | han kommer att finna |
| bulacağız | vi kommer att finna |
| bulacaksiniz | ni kommer att finna |
| bulacakler | de kommer att finna |
Uppmaningsformen imperativ finns i första hand i 2:a person. I sin enklaste form bildas den helt enkelt som stammen, eventuellt följd av negationsaffixet -me-. I en något artigare form tilfogar man personändelserna -in, eller -iniz i pluralis (då man uppmanar flera att göra något).
Verbalsubstantiv är former av verbet, som man kan hantera
som substantiv, och som till exempel uttrycker företeelsen
att verbet görs. Turkiskan har flera sådan former (liksom
finskan), och den vanliga infinitiven är en av dem. Den
har emellertid vissa begränsningar. Den kan inte sättas
i possesiv form, och den böjs i praktiken bara i absolutkasus,
lokativ och ablativ.
De övriga formerna kallas verbalsubstantivformer, och har
affixen -me-, -meklik- och iş.
De används som objekt till andra verb och böjs då
naturligtvis i ackusativ eller dativ.
Presens participaffixet är -en- eller -yen- efter vokal. Presens particip motsvarar svenska former på -ende och -ande. De uppträder som adjektiv, och är oböjliga på turkiska som alla adjektiv, men det är ju participformerna på svenksa också. Participformen olan av olmak, att vara, är extra vanlig, och kan ersätta svenska relativbisatser. Konuşacak olan adam betyder ordagrant "kommer att tala varande mannen", dvs "mannen, som kommer att tala",
Perfekt participaffixet är -miş-. Gitmiş
betyder gången. Turkiskan har samma nyansskillnad mellan
gitmiş, han är gången, och gitti, han har gått, som
vi har på svenska. I det senare
fallet finns ett större intresse för vad han gjorde; att
han gick. I det förra fallet uttrycker man snarast att
han inte är kvar.
Participformen imiş av verbet "vara" har en
speciell mening. Den betyder ungefär "sägs vara" eller
rapporteras vara.
Perfektparticip används (i motsats till på svenska)
till att bilda pluskvamperfekt. Man sätter då affixet
för "var" efter participformen. Eftersom ş är en tonlös
konsonant, får man varianterna på "t":
görmüştük = vi hade sett,
Personliga particip är en slags participformer, som kan böjas i person. Som alla particip, så uppträder de som adjektiv, men de har snarast en slags genitivbetydelse. Det finns två varianter, en för presens och imperfektum, och en annan för futurum. I det förra fallet är affixet -dik-. D kan övergå i t efter tonlös konsonant, i varierar efter vokalharmonins principer, och k kan övergå i ğ före vokal, så hela affixet kan förändras. Efter detta sätter man sedan personändelser. Då får man ett ord som
Passiv-affixet är -il-. Efter en stam som slutar på l används i stället -in- och efter vokal används -n-.
Konjunktiven bildasmed affixet -e- följt av något avvikande personändelser.
| olayim | jag vore |
| olasin | du vore |
| ola | han vore |
| olalim | vi vore |
| olasiniz | ni vore |
| olalar | de vore |
Transitiva verb är verb som har objekt. Turken har en viss motvilja mot intransitiva verb, och tillfogar därför ofta ett "skenobjekt" bildat av verbstammen.
Turkiskan har (i likhet med många språk) ingen direkt motsvarighet till ordet "ha". I stället används två adjektiv, var, existerande och yok obefintlig. Man kan då säga.
"Att kunna" uttrycks med affixet -ebil- efter den ordinarie verbstammen. Att inte kunna uttrycks med affixet -e- före negationsaffixet -me-. I -ebil- följer e:et vokalharmonins princip men inte i:et.
Ord som anger läge etc. står oftast efter det ord
de bestämmer, och kan då rätteligen inte kallas
prepositioner, utan heter postpositioner.
Att postpositioner kommer efteråt, kan förklaras med
att de ofta bildas ur possesivformer av substantiv,
och i en genitiv-possesivkonstruktion står possesivordet
efter genitivordet. Denna ordning har sedan smittat av
sig på andra postpositioner också.
T.ex. betyder alt undersida. Evin altı
betyder då husets undersida. I lokativ kasus blir detta
evin altında, vilket betyder "vid husets undersida",
dvs under huset.
Efter samma princip kan vi bilda många lägespostpositioner.
| alt | undersida | altında | under |
| ara | mellanrum | arasında | mellan |
| arka | baksida | arkasında | bakom |
| çevre | omgivning | çevresinde | runt |
| dış | utsida | dışında | utanför |
| iç | insida | içinda | inuti |
| karşı | motsida | karşısında | mittemot |
| orta | mitten | ortasında | mitt i |
| ön | framsida | önünde | framför |
| üst | översida | üstünde | på |
| yan | sida | yanında | bredvid |
Dessa postpositioner "styr genitiv", dvs det bestämda ordet måste stå i genitiv, eftersom det "äger" baksidan, framsidan osv.. Följande enklare postpostioner styr också genitiv när de bestämmer pronomen i singularis, men annars står det bestämda i absolutkasus
Besläktade med dessa postpositioner är följande rumsadverb:
Avledningsaffix är affix som gör nya stammar av ett ord. De nya stammarna kan tillhöra en ny ordklass. Avledningsaffixen kan kombineras ganska fritt med andra affix.
-li- motsvarar det svenska -lig, dvs det gör ett adjektiv av ett annat ord
-siz- betyder ungefär "utan", dvs det motsvarar ofta det svenska "lös".
-ki- motsvarar ett svenskt uttryck som "en som",
"någon som", "den som".
Ben betyder jag.
Benim betyder bin. Benimki betyder
då, "något som är mitt", dvs det motsvara ungefär
det engelska "mine".
Oda betyder "rum". Odam betyder "mitt rum".
Odamda betyder "i mitt rum". Odamdaki betyder
då, "den som är i mitt rum".
-lik- används för att konstruera abstrakta substantiv.
Av güzel, vacker gör man güzellik, skönhet.
-lik- uttrycker ungefär "det som är avsett för stammen".
Det numera sällsynta ordet odalisk kommer via franskans
odalisque från det turkiska odalık. Det betyder
alltså "något avsett för rummet". Det var underförstått
att detta
något var en flicka, och att rummet var sängkammaren.
Odalık betyder alltså en så kallad dålig flicka.
-ş- eller -iş- efter konsonant på en verbstam gör ett besläktat verb, där man gör någonting tillsammans. Av "leka" kan man göra "leka tillsammans".
-dir- efter en verbstam gör ett besläktat verb,
som är kausativt. Det betyder att det kausativa verbet
orsakar det som det vanliga verbet uttrycker. På
svenska har vi paren lossna och lossa, eller äta och mata.
På turkiska har vi i det senare fallet yemek och
yedirmek. I det fall då det kausativa verbet
innebär att man förmår någon att göra något, så står
denne någon i dativ.
För tvåstaviga stammar förekommer i stället affixet
-t-, och det finns ytterligare några varianter.
-ip är ett förenklande affix, som används när man har två verb i en uppräkning, och där båda verben skulle ha långa tempus och personändelser. Då kan man ersätta dessa ändelser med -ip- på det första verbet.
-le- gör verb av andra ord, ungerär som -era, eller -isera-ändelser på svenska.
-leş- är egentligen en sammansättning av -le- och -ş-, och -ş- betyder "tillsammans", men den vanliga betydelsen av -leş- är att den uttrycker att någonting blir något.
-er- uttrycker också ett blivande, men den sätts uteslutande efter färger. Kızarmak betyder "bli röd" av kızıl, röd.
-meden- på ett verb ger ett adverb, som betyder "utan verbet". Görmeden inanılmiyacak betyder ungefär "Utan att se kommer man inte att tro".
-erek på ett verb ger ett adverb ungefär med betydelsen "i det att man gör verbet".
-ince på ett verb ger ett adverb, som ungefär betyder "under det att man gör verbet".
-mektense- på ett verb bildar ett adverb, som betyder "snarare än verbet"
-meli- på ett verb bildar ett nytt verb med betydelsen "man bör göra verbet".
-ci- ger ett ord för ett yrke.
-ce- förvandlar ett ord, vanligtvis ett adjektiv, till ett adverb, även om det också är vanligt att man kan använda ett adjektiv direkt som adverb. Türk är ett adjektiv, som betyder turkisk. Att tala turkiska heter türkçe konuşmak. (Observera att c har blivit ç efter det tonlösa k.)
-ken- sätts efter ett verb, och betyder "medan verbet". Av verbet blir då ett adverb. -ken- kan också sättas samman till ett självständig ord med hjälp av stammen i. Det sätts efter aoriststammen av verbet. Detta skall vara en vistext: Üsküdara gider iken bir mendil buldum, Medan jag reste till Üsküdar, fann jag en näsduk.
Dessa är alla affix för att göra substantiv av verb. -ek- tycks ha betydelsen platsen där man gör något (jfr -fik- på grönländska).
Dessa är affix för att göra adjektiv av verb:
Affixet -gen- kan också uppträda efter räkneord, och betyder då en månghörning, t.ex. üçgen, triangel, beşgen, femhörning. Av ordet çok, många, kan man bilda çokgen, som betyder månghörning eller med ett grekiskt ord, polygon.
-daş- betyder en slags kollega till ett substantiv. çagdaş betyder en tidskollega, dvs en samtida, av çag, tid. Dindaş är en person av samma religion, och vatandaş betyder en landsman. Båda orden din, religion och vatan, fädernesland, är låneord från arabiskan.
-esi- uttrycker det svenska ordet "må" i förbannelser.
-cik- är en dimunitivändelse (förminskningsändelse)
| sıfır | 0 |
| bir | 1 |
| iki | 2 |
| üç | 3 |
| dört | 4 |
| beş | 5 |
| altı | 6 |
| yedi | 7 |
| sekiz | 8 |
| dokuz | 9 |
| on | 10 |
| on bir | 11 |
| on dokuz | 19 |
| yirmi | 20 |
| otuz | 30 |
| kırk | 40 |
| elli | 50 |
| almış | 60 |
| yetmiş | 70 |
| seksen | 80 |
| doksan | 90 |
| yüz | 100 |
| bin | 1000 |
| milyon | 1000000 |
| evet | ja |
| hayır | nej |
| Tarri | Gud |
| adam | man |
| ana | mamma |
| baba | pappa |
| eş | gemål |
| karı | hustru |
| ata | förfader, fader |
| çocuk | barn |
| kiz | flicka |
| oğlan | pojke |
| kardeş | syskon |
| ihtiyar | gamling |
| kadin | kvinna, dam |
| arkadaş | vän |
| müdür | direktör |
| asker | soldat |
| usta | mästare |
| uzman | expert |
| yabancı | utlänning |
| hayat | liv |
| iş | arbete |
| ekmek | bröd |
| et | kött |
| kasap | slaktare |
| kebap | grillrost |
| ocak | spis, härd |
| kaşik | sked |
| biçak | kniv |
| arka | rygg |
| geri | rygg |
| gerici | reaktionär |
| baş | huvud |
| bakan | minister |
| başbakan | premiärminister |
| kent | stad |
| başkent | huvudstad |
| taş | sten |
| kasaba | mindre stad |
| köy | by |
| köylü | bybo, bonde |
| meydan | torg |
| köprü | bro |
| yol | väg, resa |
| devlet | stat |
| cumhuriyet | republik |
| kurum | samhälle |
| toplum | samhälle |
| millet | nation |
| ulus | nation |
| yurt | hemland |
| hükümet | regering |
| meclis | församling |
| hüküm | dom |
| yasa | lag |
| yasak | förbud |
| vilajet | provins |
| il | provins |
| ilçe | provinshuvudstad |
| halk | folk |
| hareket | rörelse |
| faaliyet | aktivitet |
| faiz | intresse |
| göz | öga |
| kulak | öra |
| ağız | mun |
| dil | tunga, språk |
| ses | röst |
| diş | tand |
| kol | arm |
| el | hand |
| ayak | fot |
| ayakkabı | sko |
| bacak | ben |
| deri | hud |
| kan | blod |
| cisim | kropp |
| can | själ |
| elbise | kläder |
| ev | hus |
| bina | byggnad |
| cami | moské |
| kilise | kyrka |
| namaz | bön |
| oda | rum |
| yatak | säng |
| pencere | fönster |
| kapı | dörr |
| kilim | matta |
| dükkan | affär |
| mağaza | stor affär |
| fabrika | fabrik |
| okul | skola |
| lokanta | restaurang |
| çarsi | marknad |
| çanta | väska |
| ticaret | handel |
| para | pengar |
| fiat | pris |
| değer | värde |
| araba | bil |
| top | boll |
| ateş | eld |
| gün | dag |
| güneş | sol |
| gege | natt |
| öğle | midnatt |
| hava | luft, väder |
| ağaç | träd |
| meyra | frukt |
| çiçik | blomma |
| portakal | apelsin |
| dağ | berg |
| tepe | bergstopp |
| buz | is |
| buzdağ | isklätt berg |
| Buzdağ Ata | Isbergens fader, kirgisiska:Muztag Ata |
| kas | snö |
| yağmur | regn |
| su | vatten |
| süt | mjölk |
| şarap | vin |
| irmak | flod |
| deniz | hav |
| denizaltı | ubåt |
| gemi | fartyg |
| vapur | ångbåt |
| göl | sjö |
| gök | himmel |
| gölge | skugga |
| işik | ljus |
| aslan | lejon |
| kede | katt |
| köpek | hund |
| kuş | fågel |
| kuzu | lamm |
| yılan | orm |
| böcek | insekt |
| ayı | björn |
| eşek | åsna |
| fare | mus |
| altın | guld |
| ağa | landsherre |
| bilmek | känna till |
| bilgi | kunskap |
| bilim | vetenskap |
| bilgisayar | dator |
| bağ | förbindelse |
| saat | tid |
| zaman | tid |
| çağ | tid, tidsålder |
| dakika | minut |
| hafta | vecka |
| sabah | morgon |
| sene | år |
| yaz | sommar |
| şey | sak |
| cevap | svar |
| mesele | fråga |
| mesaj | meddelande |
| soru | fråga |
| sorun | problem |
| mektap | brev |
| kelime | ord |
| söz | ord |
| harf | bokstav |
| tercüme | översättning |
| lügat | vokabulär |
| neşe | glädje |
| korku | rädsla |
| tedbir | försiktighet |
| rahmet | nåd |
| yardım | hjälp |
| oyun | lek, dans |
| sebep | orsak |
| niyet | avsikt |
| niye | varför? |
| vazıyet | situation |
| hal | tillstånd |
| vazıfe | plikt |
| yalan | lögn |
| yanliş | misstag |
| kanı | övertygelse |
| sanat | konst |
| yapıt | verk |
| savaş | krig |
| sınır | gräns |
| kale | borg |
| tarih | historia |
| hikaye | historia |
| haber | nyheter |
| renk | färg |
| kara | svart |
| kirmizi | röd |
| sarı | gul |
| yeşil | grön |
| sicak | varm |
| soğuk | kall |
| yeni | ny |
| genç | ung |
| eski | gammal |
| geç | sen |
| güzel | vacker |
| çiplak | naken |
| fena | dålig |
| kötü | dålig |
| hoş | trevlig |
| nazik | trevlig, artig |
| memnun | nöjd |
| deli | arg, tokig |
| küçük | liten |
| uzun | lång |
| kısa | kort |
| geniş | bred |
| dar | trång |
| uzak | avlägsen |
| yüksek | hög |
| derin | djup |
| hakiki | rätt |
| gerçek | sann |
| gerek | nödvändig |
| mühim | viktig |
| bahalı | dyr |
| mümkün | möjlig |
| hasta | sjuk |
| hastane | sjukhus |
| kolay | enkel, lätt |
| meşgul | upptagen |
| yorgun | trött |
| yavaş | stillsam |
| fakir | fattig |
| dolu | full |
| dolmak | vara fylld |
| dolma | någonting fyllt |
| uygar | civiliserad |
| açmak | öppna |
| almak | ta, köpa |
| anlamak | förstå |
| aramak | söka |
| bakmak | titta |
| başlamak | börja |
| beklemek | vänta, förvänta sig |
| bilmek | veta, känna till |
| bulmak | finna |
| çalışmak | arbeta |
| demek | säga |
| ham hum etmek | mumla |
| dinlemek | lyssna |
| durmak | stå, stanna |
| durum | position |
| duymak | höra, känna |
| düşmek | falla |
| düşünmek | tänka |
| düsünçe | tanke |
| etmek | göra |
| geçmek | passera |
| gelmek | komma |
| gitmek | gå |
| göndermek | sända |
| görmek | se |
| göstermek | visa |
| hatırlamak | minnas |
| içmek | dricka |
| istemek | önska sig |
| kaldırmak | lyfta |
| kalmak | stiga |
| kapamak | stänga |
| kazanmak | vinna |
| kırmak | bryta |
| konuşmak | tala |
| koşmak | springa |
| koymak | sätta, ställa |
| kullanmak | använda |
| okumak | läsa |
| olmak | vara, blir, hända |
| oturmak | sitta |
| ögrenmek | lära sig |
| ögretman | lärare |
| ögrenci | elev |
| ölmek | dö |
| sanmak | anta |
| satmak | sälja |
| saymak | räkna |
| seçmek | välja |
| sevmek | älska |
| sevgi | kärlek |
| sormak | fråga |
| söylemek | berätta |
| taşmak | bära |
| tutmak | hålla |
| uçmak | flyga |
| uçak | flygplan |
| unutmak | glömma |
| uyumak | sova |
| vermek | ge |
| yapmak | göra, tillverka |
| yaşamak | leva |
| yatmak | ligga |
| yazmak | skriva |
| yemek | äta |
| yürümek | gå |