Nederländska språket

Nederländska Språket

Erik Skarman

Källa

Frans Beersmans, 30 Stunden Niederländisch fuer Anfänger.

Nederländska

En teori är att Nederländska är de germanska frankernas språk, medan gallernas latindialekt tog överhanden i Frankrike. Norr om Frankrike finns tre språkvarianter kallade Vlaams (Flamländska), Holländska och Frisiska (möjligtvis i flera varianter). En ståndpunkt är då att Vlaams och Holländska är dialekter av samma språk, som är Nederländska.. Om det nu finns några skillnader, så beskriver vi här den Holländska varianten, och vi kallar av och till språket för Holländska, även om detta namn har en något lägre klang än namnet Nederländska.

På sig själv heter språket Nederlands

Man säger ibland att språket är ett mellanting mellan tyska och engelska, men släktskapet med tyskan är mycket tydligare, speciellt, som engelskan har förändrats snabbt, sedan språkens talare skildes åt. Holländskan är på många sett grammatiskt enklare än tyska.

På engelska heter språket "Dutch" vilket är släkt med det tyska namnet på tyska: "Deutsch". Ursprunget är ett gammalt indoeuropeiskt ord: ungefär "Teut", som betyder "folk". (Dessa folk kallar alltså sina språk för "folkiska"). En gång fanns det ett germanskt folk, som kallades "teutoner".

Ljud och stavning

På holländska ser man ofta dubblerade vokaler, De uttrycker långt vokalljud i slutna stavelser (slutstavelser som slutar på konsonant).

u uttalas om halvlångt ö. Långt ö stavas som eu. Långt resp halvlångt y-ljud stavas som uu resp u. Vårt o-ljud, som i de flesta språk skriv som 'u' skrivs på holländska som oe.

Diftongen 'au' skrivs växelvis som au och ou. Vidare: Konsonanternas uttal liknar de svenska, men några bokstäver förtjänar att nämnas särkskilt: Speciellt många uttalsvarianter finns av g. Holländskan har ett 'mjukt ach-ljud' av det slag som finns i arabiskan, och som där transkrieras som 'gh'.(som i 'Baghdad') Dessutom finns ett tonande ach-ljud. och ett vanligt ach-ljud. g uttalas då som
  1. Mjukt ach-ljud i början av ord.
  2. Tonande ach-ljud före b och d.
  3. Ach-ljud i ordslut eller efter p, t, k, f m.fl.
  4. Sällsynt som 'g' i ordslut.

Substantiv

Genus

Nederländskan har på ett sätt två genus, realgenus och neutrum. Men realgenus kallas maskulinum. Femininum finns också men omfattar bara kvinnliga levande varelser. Neutrum används bara för icke-levande saker. Saker kan också vara maskulina t.ex.

Neutrala är verbalsubstantiv på be- ge- ont- ver-, ord på -ism, och väderstrecken

Bestämd form

Bestämd form markeras med bestämd artikel. Den heter:

Det finns ingen markering på själva substantivet. Adjektiv kan dock få en ändelse -e i bestämd form ungefär som på svenska -a i 'det vackra huset'.

Den obestämda artilkeln heter een, som skiljs från räkneordet 1, genom att det senare stavas één.

Numerus

Numerus är distinktionen mellan singularis och pluralis. Den dominerande ändelsen för pluralis är -en. Ibland förekommer ändelsen -eren. För ord som slutar på -ie finns två mönster:

  1. Om ie är betonat är ändelsen -ën (med trema)
  2. Annars är ändelsen -s eller -ën
Ändelsen -s används också för När pluraländelsen kommer på plats, blir den tidigare slutstavelsen inte längre en slutstavelse, och då försvinner dubbelteckningen av vokal: 'beek, 'beken' = 'bäck, bäckar'.

Kasus

Holländskan har ingen böjning efter kasus. Men - det finns ett litet undantag. Kasus genitiv uttrycks ungefär som i engelska med prepositionen van (av). Men om ägaren är femininum, så används den speciella bestämda artikeln der.

Den schweiziska skidåkerskan Laurien van der Graaf har ett holländskt namn, där man ser detta.

Pronomina

Personliga

En del personliga pronomen har två varianter, som jij och je. Den kortare varianten uppträder i obetonade positioner. Vi har

Det opersonliga 'det', som i 'det regnar' heter också het, men detta används sällan i holländskan.. Vid hövligt tal används hövlighetsformen av du, som är U.

Objektsformer.

Här finns alltså en rest av kasustänkande, i det att ackusativ och dativobjekt återges med andra former av personliga pronomen. Det är dock ingen skillnad på ackusativ och dativ (liksom på svenska)

Hövlighetsformen för dig är U

Reflexiva former

Reflexiva former används när subjekt och objekt är samma person. Den reflexiva formen är densamma som objektsformen utom i tredje person:

Reciprokt pronomen

Det reciproka pronomenet är en släkting till det reflexiva, men uttrycker ömsesidighet.

elkaar = varandra

Possesiva former

Återigen har vi här ett kasustänkande, i det att finns särskilda former för genitiv.

Hövlighetsformen av din heter Uw. Possesiva pronomen kan användas i en självständig form. (som i huset är mitt). Då tillkommer bestämd artikel, och en ändelse -e. Het huis is het mijne

Demonstrativa pronomina

Frågepronomina

Obestämda pronomina

Därav

Därav heter er. Om man får en fråga om man har en (obstestämd) mängd av något, och svarar, så är det obligatoriskt att använda ordet er = därav i svaret. (Jfr 'en' i franska)

er + preposition motsvarar det svenska där + preposition. I början på en sats använder man daar + prepositionen. Daar och prepositionen kan skljas åt. t.ex. så att alla andra ord i satsen skjuts in mellan daar och prepostionen.

er används också i frasen er is, som betyder det finns.

Relativpronomina

Relativpronomenet (som) heter die utom i neutrum singularis, där det heter dat. Om det kombineras med preposition, så ersättes det av waar+ preposition (hopskrivet): waarin = vari etc. Prepositionen met = 'med' förvandlas dock till 'mee', alltså waarmee = varmed.

Adjektiv

Som i alla språk (nästan?) uppträder adjektivet i två roller:

Attributet står före substantivet, och får då oftast en ändelse -e (jfr -a i 'vackra').

Komparation

Komparativ form bildas med ändelsen -er Adjektiv, som slutar på 'r' kompareras med -der Vid komparation använder man ofta ordet dan = 'än'.

Vid likhet använder man orden even...als = 'lika ... som' eller net zo ... als = 'precis.. så . som'. Vid olikhet använder man orden niet zo ... als = 'inte så ...som"

Superlativ bildas med ändelsen -ste

Oregelbunden komparering finns naturligtvis:

'

Verb

Allmänt i ett språk, skall man fastställa ett verbs roll i ett femdimensionellt rum, för att därefter fastställa verbets form. Dimensionerna är person, aspekt, tempus, modus och diates.

Nederländskan har en ganska enkel personböjning, till skillnad mot svenskan, där vi inte har någon personböjning alls. Verbet böjs bara efter subjektets person. (Några språk böjer också efter objektens person.)

Nederländaren är inte särskilt intresserad av aspekt, vilket är typiskt för de germanskspråkliga talarna. Aspekt uttrycker den talandes perspektiv på den handling eller händelse, som meningen beskriver. I förfluten tid finns två former, som skiljer sig när det gäller aspekt: preteritum och perfekt, men känslan för denna skillnad är inte stark. (På t.ex. grekiska är perfekt en aspekt. Ordet imperfekt skulle kunna framstå som motsatsen till perfekt, och därför har man nu övergivit termen imperfekt, och talar om preteritum i stället.)

Tempus handlar om tidsrelationen mellan två händelser. Den ena är händelsen att meningen uttalas, och den andra är den händelse som meningen handlar om. Relativt talhändelsen kan den riktiga händelsen ligga i förfluten tid, nutid eller framtid. Dessa tempi betecknas med preteritum, presens och futurum. Det finns två ytterligare tempi: futurum exaktum och pluskvamperfektum, som kräver en tredje händelse, som man får nämna i t.ex. en bisats. Men vi avhandlar inte dessa former här.

Modus handlar i första hand om distinktionen mellan indikativ och olika varianter av konjunktiv. Indikativ handlar om att den talande menar att det han säger, verkligen gäller. Andra modi handlar om önskningar, hypotetiska händelser, eller villkorade händelser. I nederländskan uttrycks konjunktiv alltid med hjälpverb, så därför finns inga särskilda konjunktivformer på själva verben. Ett ytterligare modus är imperativ, uppmaningsformen, som uttrycks med speciella verbformer.

Diates är distinktionen mellan aktiv form och passiv form, men den passiva formen uttrycks med hjälpverb, så det finns inte särskilda former för passiv (olikt svenskan).

Verbprefix

Verb har ofta små prefix, som uttrycker någon variation i betydelse hos verbet. Dessa prefix finns ofta i svenskan, men de är då oftast lån från tyskan. Men de är ett indoeuropeiskt drag, som stärker känslan att alla indoeuropeiska språk är besläktade. På nederländska har vi t.ex. be- ver- ond- m.fl.

Infinita former

Schemat ovan handlar om former, där verbet är knutet till en person. Dessa former kallas finita. Det finns också så kallade infinita former.

Infinitiv

Infinitivformen är den form man nämner i lexika, och den är till för att man skall kunna tala om verbet som om det vore ett substantiv. På holländskan bildas infinitiven konsekvent med ändelsen -en. Tar man bort ändelsen får man kvar verbets stam. Några verb har i infinitiv bara ändelsen -n. Då får man stammen, genom att ta bort -n.

Infinitivmärket (sv: att) är te.

"Particip"

Detta är en form, som min källa kallar "particip", fast det egentligen rör sig om två former, supinum och perfekt particip.

Termen supinum används inte i holländskan, men själva formen används för att bilda perfekt tillsammans med hjälpverb.

Perfekt particip används för att beskriva en person, som har drabbats av en handling i förfluten tid. Men perfekt particip används också för att bilda passivformer.

Båda formerna bildas med ett prefix ge-. Supinumformen avslutas sedan med en ändelse -en. Exempel finns längre fram. Perfekt particip avslutas med en ändelse -d eller -t. -t används efter bokstäverna t,k,o,f,s,ch,i och p .

Prefixet ge- utgår om verbet redan har ett annat prefix. Undantag gäller dock för verb, som slutar på -eren. Där har man dubbla prefix.

Presens particip

Presensparticipformen är formellt ett adjektiv, och skall förses med omgivande ord, som passar för ett adjektiv (t.ex. är). Det uttrycker egenskapen att subjektet är i färd med att göra verbet.

Formen bildas med ändelsen -end, som går igen i nästan alla indoeuropeiska språk.

Finita verbformer

Imperativ

Vi börjar med imperativ, eftersom det är lättast. Formen bildas bara som verbstammen (infinitiv utan -en). Detta är en finit form, men i nederländska uppträder den bara i andra person. Man uppmanar någon person "där ute", som man oftast inte nämner.

Presens

Presensformen böjs efter person på följande sätt (exempelverb är werken, att arbeta):

Alltså tillägg av -t i andra och tredje person sing. och av -en i plural. Hövlighetsformen är densamma i pluralis (alltså när man hövligt tilltalar flera personer). De oregelbundna verben zijn och hebben avviker, men vi återkommer till dem. De så kallade modala hjälpverben avviker också. Några med -a- i stammen saktar tillägget av -t i singularis 2. o 3. person.

Preteritum

För denna verbform för förfluten tid, finns fler oregelbundenheter, men i alla fall är alla former i singularis lika (ingen avvikelse i första person).

Svag verbböjning

Den svaga verbböjningen är en germansk uppfinning, som först dyker upp i gotiskan. Förfluten tid markeras här med ändelser på -d och -t. Mönstret är:

Stark verbböjning

Den starka verbböjningen, som sker med vokalväxlingar i stammen har mycket äldre rötter i den indoeuropeiska språkhistorien än den svaga. Här är ganska många exempel, där vi ger verbteman, dvs verbets infinitiv, preteritum och supinum. De första exemplet är vokalväxling från ij till ee och e

I det sista exemplet ser man att nederländskan har en motvilja mot bokstaven 'v' i slutet av ord. I participformerna ser man att dubbelteckningen av vokalen försvinner, eftersom vokalen inte längre står i en sluten stavelse.

I de följande exemplen har vi övergångar från ie/ui till oo Nu har vi en övergång från i/e till o Slutligen en övergång från e/i till a och e alt. o: Följande verb har också oregelbunden böjning i förluten tid: Tecknet '/' avskiljer separata former i singularis och pluralis

Modala hjälpverb

Dessa är:

kunnen, mogen, zullen och willen har alla samma form i alla personer i presens singularis, nämligen kan, mag, zal och will.

I preteritum och supinum har vi följande former.

Zijn och hebben

Verben zijn (vara) och hebben (ha) är helt oregelbundna, troligen därför att det rör sig om flera olika gamla verb, som har löpt samman för att bilda dessa ganska abstrakta verb.

Formerna hebben och zijn är infitivformerna

I presens har vi

Dessa sista former gäller för hela pluralis. I preteritum har vi:

Perfekt

Perfekt är en verbform för förfluten tid, som skiljer sig från preteritum, med något som har med aspekt att göra, men känslan för detta är svag i de germanska språken.

Formen bildas med hjälpverb + supinum. Hjälpverbet är hebben eller zijn. I det enklaste fallet står dessa hjälpverb i presens.

Futurum

Futurumformen, som uttrycker framtid, bildas med verbet zullen + infinitiv. Zullen betyder bli, men ersätter här det svenska 'kommer att'. (jfr tyska werden.)

Passiv

Passiv bildas bara med hjälpverb (så kallad syntetisk passiv). Hjälpverbet är worden, som betyder bli, följt av infinitiv. Vi har samma konstruktion på svenska, men också en särskilld passivform (som tvättas)

Det egentlliga subjektet markeras med prepositionen door (sv. av, eng by, ty durch, fra par)

Konjunktiv

Konjunktivformer i Nederländska är sällsynta. Ofta använder man indikativ (vanlig) preteritum. I villkorsatser (om jag vore rik ..) använder man en form med zullen i preteritum + infinitiv. Formen av zullen, motsvarar svenskans 'skulle'. Den formen heter zou. Alltså Als ik rijk zou zijn. För att uttrycka en önskan har somliga språk ett modus optativ men det saknas i nederländskan. Egen vilja uttrycker man som 'skulle vilja' med hjälp av verbet zullen. Det heter då ik zou willen.

Konditionalis

Somliga språk har konditionalisformer, som används i den villkorade satsen ('then-grenen' på datorspråk). Nederländskan saknar sådana former, och använder de vanliga indikativformerna.

Villkorsordet om heter på holländska als eller indien (i skriftspråk).

ORD

Räkneord

Människor

Hus o saker

Växter och djur

Abstrakta saker

Adjektiv

VERB

Adverb

Konjunktioner

Prepositioner