Filosofiska Utflykter

Erik Skarman

Efter inlägget om religionshistoria kanske någon undrar vad jag själv tror på. Det är en tro på det som naturvetenskapen lär oss. Någon har kallat detta för reduktionism. Man reducerar allt till förklaringar, som kan hämtas av naturvetenskapen. Det finns alltså ingenting andligt. Termen reduktionism skall här ses som ett skällsord. Men inte för mig. Det är bara svårt att förstå hur mycket den väldiga och komplexa värld vi lever i kan förklara, utan att vi behöver gå utanför världen.

Om naturvetare kan man säga att de alltid har fel. Idéhistorien är full av felaktiga ansatser. Och det finns ingen anledning att tro annat än att det vi har nu, också är en uppsättning felaktiga ansatser. Och det finns ingen anledning att tro att det någonsin skulle bli annorlunda i framtiden. Vi måste nog ha en ödmjukhet inför problemet att förstå vår värld. Men det är denna ödmjukhet som är poängen. När vi finner att en teori inte håller längre, t.ex. därför att den strider mot vår erfarenhet genom t.ex. experiment, så börjar vi genast (mer eller mindre, kanske) att leta efter en ny.

Religioner kan ibland visa upp samma ödmjukhet. Ibland inte. Våra heliga skrifter är heliga. Det som står i dem får man inte betvivla. Detta handlar också om en inställning till religionen som domineras av dogmer, lydnad och bestraffning. Sådant finns i alla religioner, och i alla religioner finns också människor som är öppnare. Jag tänker ibland på dem (för det var säkert flera) som skrev, eller i alla fall tänkte ut, Skapelseberättelsen. De var ju en slags forskare, som sökte förklaringar till varför världen var som den var. Om vi nu skulle väcka upp dem och säga, att det under flera tusen år har funnits människor som har tvingats tänka precis som de, och som inte har fått ifrågasätta det de skrev. Skulle de inte bli ledsna över att höra det? Jag tror det. De skulle vara mycket intresserade av att höra vad vi har kommit fram till sedan dess.

Naturvetenskapen har velat förklara vad som händer i världen med heltäckande naturlagar, som gäller för allt, över allt och alltid. Men varifrån kommer naturlagarna? Det kan vetenskapen inte förklara. Man tror inte på en metanaturlag, som förklarar naturlagar. Eller - gör man inte det? Jag, tror kanske att det finns ansatser i den vägen. Låt mig återkomma till detta. Men för den kristne finns naturligtvis ett svar: Gud skapade de naturlagar som behövs. Men varifrån kommer Gud?

Till slut har vi alla en gemensam fråga, som är så svår att den är dum: "Varför finns det överhuvudtaget någonting? Det enklaste vore ju att ingenting fanns."

Innehåll

Big Bang

Låt mig börja med en liten naturvetenskapligt exposé, och då med Big Bang.

Det sägs att påven välkomnade Big Bang-teorin, när den kom. Den var ett bakslag för den store kättaren Averroës (som också får räknas till en av den katolska kyrkans välgörare), som hade talat om ett universum som alltid hade funnits, och alltid skulle komma att finnas. Här fanns nu ett slags frändskap mellan Skapelsberättelsen och en plötslig Big Bang. Det är ju förstås skillnad på ett universum som skapades för 6000 år sedan, och ett som skapades för 14 miljarder år sedan. Men ändå.

Båda teorierna har ju ett filosofiskt problem i sig: Vad är det som bestämmer den tidpunkt då allting plötsligt händer. För båda teorierna tänker sig att tiden fanns före den händelsen. I det kristna fallet känner man att problemet är svårare, därför att man känner en medkänsla med Gud under alla dessa oceaner av tid, då han var ensam i hela världen, och tålamodet måste ha frestat honom att sätta igång något.

I den kristna världen tror man att det fanns en sådan oändlig tidrymd av händelselöshet innan Skapelsen ägde rum, även om detta kanske snarare är senare teologers ståndpunkt, än något, som står i Bibeln.

Inom naturvetenskapen är man inte lika säker. Om det fanns en värld före Big Bang, så var Big Bang, eller rättare sagt den hopkrympning av världen till en punkt som den börjar med, en så stor katastrof att den utraderade alla spår av vad som kunde ha hänt dessförinnan. Vi kan spekulera över hur det var, men vi kan inte efterforska det.

Big Bang låter som en stor explosion, där beståndsdelarna i universum kastas ut, men egentligen är det själva rummet som expanderar. I Big Bang-ögonblicket finns det ingenting, inte ens ett tomrum, utanför den punkt där allting finns. Eftersom nu rummet och tiden är hopkopplade i en gemensam rumtid, så antar jag att tiden också på något sätt är hopkrympt, kanske så att det inte finns någon tid alls före Big Bang. Det vet jag inte, men jag tror mig veta att det finns fysiker som i alla fall diskuterar en tänkt tid före Big Bang.

Nästan alla tror på Big Bang nuförtiden, och alla utgår från att man kan hitta spår av hur världen var strax efter Big Bang Men det har uppstått ett tvivel.

Teorin om Big Bang kommer fram, när Roger Penrose och Stephen Hawking börjar räkna på de ekvationer över världsalltet, som Einstein hade lämnat efter sig. Man simulerade världen baklänges, ungefär som om meteorlogerna skulle köra en väderprognos baklänges, för att ta reda på hur vädret var förra torsdagen. Och då fann man att allting måste sluta i en singularitet bakåt i tiden. Det är från den singulariteten Big Bang sedan genast äger rum. Men det här var inte så lätt att räkna på, och det underlättade om man fick lägga in vissa "principer". En sådan princip var att delarna av universum accelererade inåt till följd av gravitationen. Själva smällen innebar att allting fick en hastighet utåt, men sedan fick gravitationen partiklarna att "ångra sig" och "längta tillbaka" till centrum igen. Eftersom gravitationen minskar, medan partiklar är på väg utåt, så finns det en kapplöpning mellan gravitationen, och dess avtagande över tiden. Eventuellt kan universum fortsätta att tunnas ut i all oändlighet, därför att gravitationen blir svagare och svagare, så att den till slut måste ge upp projektet att dra ihop universum igen.

Men sedan uppkommer begreppet inflation, vilket betyder uppblåsning (och i det här fallet inte har något med penningvärde att göra). Inflationen är ett försök att förklara varför universum å ena sidan inte är helt och hållet homogent, vilket det borde vara, och å andra sidan inte väldigt inhomogent, vilket det borde vara, om det någon gång i en avlägsen forntid hade varit en liten smula inhomogent. Universum är "lagom inhomogent", och det kräver en förklaring. Kosmologerna favoritförklaring till detta är en period av inflation strax efter Big Bang, som varar 10-38 sekunder eller så, då universum faktiskt accelererade utåt.

Vad som skapar den utåtriktade kraften tror jag inte man är riktigt klar över. Man talar gärna om något slags tryck ut från ett starkt förtätat område, men det klassiska begreppet tryck fungerar ändå inte här.

Men med inflationen är förutsättningarna i Roger Penroses beräkningar borta, och därmed nödvändigheten av Big Bang. Om man tänker sig en inflation någonstans, där materietätheten är stor, så 'blåser' materia iväg därifrån. Men det kan ju leda till en ny materieanhopning någon annanstans. Då får man en ny inflation där, och så vidare. Man kan se världsutvecklingen som ett träd, där materien förgrenar sig, där det finns inflation. Och ett sådant inflationsträd kan fortsätta bakåt i tiden hur långt som helst. Det finns inte ett skapelseögonblick. Det ser väl ut som att universum var mindre förr, men det var aldrig så litet som en punkt.

Inflationsteorin har bekräftats i dessa dagar, genom att man har fångat upp gravitationsvågor från denna tidiga inflation. Detta beskrivs nu så att Big Bang-teorin nu är bekräftad. Jag kanske tycker att det är tvärt om, eftersom inflationsteorin faktiskt stör vår övertygelse om Big Bang, men jag kanske har missförstått något.

Det kanske i alla fall kan vara tillfredsställande att till och med teorin om Big Bang går att ifrågasätta.

(Ett sentida Nobelpris lär oss att vi även nu lever i en inflationspeiod, och den har knappast pågått i 10-38 sekunder, utan snarare i miljarder år. Vi får väl se vart den upptäckten leder oss)

Kvantmekaniken

Kvantmekaniken beskrivs i rätt hög grad av en ekvation, som heter Schrödingerekvation. Den ser ut så här:



Den är i alla fall typografiskt inte så stor.

Kvantmekaniken bottnar delvis i en otillfredsställelse med den gamla fysiken. Max Planck är ute efter en beskrivning av hur värmestrålningen ser ut från ett uppvärmt föremål. Och han finner då en lag i vilken man kan stoppa in en temperatur hos föremålet, och en frekvens. Och då får man ut hur mycket strålning man får vid den frekvensen. Den här lagen ser rätt ut experimentellt, men hur förklarar man den? Max Planck är rätt man att svara på den frågan. Han är en expert på statistisk mekanik, vilket är vad man behöver. Men den vanliga teorin sade faktiskt att om man lät frekvensen gå mot oändligheten, så gick strålningsintensiteten mot oändligheten. Detta kallades ultraviolettkatastrofen, och den ansågs vara ett skäl att misstro den klassiska fysiken. Max Planck finner så småningom att han kan förklara sin nya lag genom att anta att ljus bara kan förekomma i vissa bestämda energikvanta, vars energi beror på frekvensen. Han säger till sin lille son, som nog inte förstår så mycket, att han har kommit på något, som kommer att omstörta hela fysiken. Och då måste man nog säga att sonen fick ett visdomsord på vägen.

Det finns alltså ett samband mellan en energi (hos ljuskvantat) och frekvens.

Detta är den ena beståndsdelen av underlaget för Schrödingerekvationen. Det andra är ett samband mellan vågtal (som är 1/våglängd) och rörelemängd (som är massa gånger hastighet) hos en partikel.

Att därifrån härleda Schrödingerekvationen är inte särskilt svårt, fast man måste vara lite spekulativ.

Men det finns en mycket svårare fråga: Vad handlar den om? Ekvationen är en ekvation för ψ, som är en slags fördelning av någon slags massa över rymden. ψ är en funktion ψ(x,y,z,t) och genom att stoppa in värden för en punkt i rummet och en tidpunkt, kan man få fram hur "mycket ψ" det finns just där. Egentligen är det intressantare att studera en slags norm av ψ (norm(ψ)), som jag för enkelhetens skull betecknar med M. Man kunde finna att om V i Schrödingerekvationen inte var imaginär, så bevarade Schrödingerekvationen den totala mängden av M. Om man kunde göra små batterier med en imaginär spänning, så kunde man uppfylla en gammal dröm: teleportering. Man kunde få M att försvinna på ett ställe och dyka upp på ett annat. Men ingen tror att man kan göra imaginära batterier.

Men, alltså, vad är M för slags massa? Ja det kunde ju vara en massa helt enkelt. Massa brukar vara oförstörbar, och det är precis vad som gäller här. Men tankarna kom sedan att gå åt ett annat håll: Att M var en sannolikhetsmassa. Den totala mängden sannolikhet för någonting är 1. Grovt sett: Vad som helst kan hända, men i alla fall händer det något. Med sannolikheten på plats, så beskriver kvantmekaniken någonting slumpmässigt.

Det är detta Einstein kommenterar med sina berömda ord: "Gud spelar inte tärning!".

Jag vet ju inte om Gud finns, men jag har inte så svårt att finna mig i att han skulle spela tärning, om han nu finns. Och slumpmässigheten stör mig inte så mycket rent allmänt. Men det finns större mysterier.

En näraliggande tanke är nu att partikeln, som beskrivs av M, hoppar omkring mellan alla de punkter där M inte är 0, och är mera på de ställen där M är stort, än där M är litet. OK, men då finns det en naturlag att leta efter. Den, som beskriver hur partikeln flyttar sig mellan dessa punkter. Kan den, till exempel, hoppa hur fort som helst mellan två punkter? Fortare än ljushastigheten? Inte för att kvantmekaniken brukar vara buskablyg när det gäller rörelser, som är snabbare än ljuset. Men ändå! Någon rörelselag borde det väl finnas.

Men detta är inte vetenskapens slutliga ståndpunkt. Man undslipper rörelselagen genom en helt annan tolkning. Partikeln är överallt, där den enligt M kan vara - samtidigt.

Hur vansinnigt detta än kan verka, så finnas det ändå experimentella bevis för att det är så. Och man bygger så kallade kvantdatorer, som kan utnyttja det här förhållandet. Idén är att man snabbt kan söka över en hel rymd av möjligheter, eftersom ett kvantmekaniskt system just kan vara på ett stort antal ställen samtidigt, och därmed söka över alla möjligheter samtidigt. Kvantdatorerna, som finns nu är inte så imponerande, men de fungerar lite grand i alla fall.

Nu är det läge för att introducera Storm P, den danske tecknaren. Han ritade både det ena och det andra, men ett favoritmotiv var en slags "uppfinningar" eller "maskiner", där saker hände i långa händelsekedjor. Låt oss då skapa en Storm P-uppfinning, där en bomb smäller av, om en partikel är i den vänstra halvan av det område där den kan vara, men inte om partikeln är i den högra halvan.

Alltså, eftersom partikeln är i båda halvorna samtidigt, så blir det så att bomben både smäller av - och inte gör det. På samma sätt finns det klockor, som både ringer och inte ringer, och det finns visare, som är på flera ställen samtidigt.

Det förefaller ju inte riktigt rimligt. Det finns en teori som skulle lösa detta, som involverar parallella universa. Så snart det finns en sådan Storm P-uppfinning, så delar universum upp sig i två, ett där det smäller, och ett där det inte gör det. Jag har svårt för den teorin. Världen är ju inte full av Storm P-uppfinningar i Storm P's stil. Men i oansenligare form finns det hur många som helst. Världen skulle behöva skapa miljontals nya universa varje miljondels sekund. Det är en slösaktighet, som naturvetare inte brukar gilla. Men jag ser ett ännu värre problem: I vilket universum finns jag? Jag finns i alla de universa, där jag är möjlig. Men några av dessa universa skiljer sig åt, därför att det har hänt något som gör skillnad för mig. Alltså finns det, antagligen miljontals, universa, i vilka jag har blivit olika. Vilken av alla dessa jag är jag egentligen? Alla? Vad skall jag i så fall ha en identitet till? De filosofiska problemen förefaller mig övermäktiga.

Här är en annan teori, som är den mest accepterade, tror jag. Den involverar något, som kallas kvantkollaps. Storm P-uppfinningen ställer frågan var partikeln är på sin spets. "Var är du?" frågar experimentet. "Här" säger partikeln. Och då har den bestämt sig. Den är där den säger. Det betyder att M har ersatts av en ny variant, som är smalare, så att "M-massa" bara finns i den ena av halvorna. Detta avsmalnande är kvantkollapsen.

Då finns det två processer i naturen, som löper parallellt. M utvecklas enligt Schrödingerekvationen, men då och då sker en kvantkollaps.

Det här skapar en grundläggande osäkerhet om naturen. Naturen förändras därför att någon ställer en fråga om den på sin spets. Men vem finns det i världen, som ställer frågor på sina spetsar? Det kan vi aldrig veta.

Problemet med den här teorin är att den kräver talanger hos den lilla partikeln, som vi inte trodde att den kunde ha. Hur kan partikeln veta att den är en del av en Storm P-uppfinning? Jag tror inte att jag förstår det. Men kanske man kan komma till att en stor Storm P-uppfinning måste bestå av många små, som består av ännu mindre, och att partikeln kan fatta sitt beslut på en mycket mera lokal grund.

Låt mig nu försöka ta itu med Schrödingers katt, som är ett berömt tankeexperiment. Man har en atom, som kan undergå ett så kallat alfa-sönderfall. Om den gör det, så utsänds det alfa-strålning. Den detekterar man med en detektor, och om det händer, så ger man katten en giftinjektion, och då dör den. Men katten och alltihopa är instoppat i en sluten låda. Om man öppnar lådan, så kan man titta efter om katten ännu lever, eller om den är död. Men - sådan är tesen - innan vi öppnar lådan och tittar efter, så är katten både död och levande.

Det här hänger samman med en idé om att det är observationerna som tvingar fram kvantkollapserna. Innan en människa har gjort observationerna, så har kvantkollapsen inte ägt rum, och då är katten både död och levande.

Men, katten då? Den observerar ju alltihop med livet som insats. Om katten under tiden skrev sina memoarer, skulle då inte memoarerna vara båda halvfärdiga och färdiga samtidigt, innan vi öppnade luckan? Vi kunde ju ta fram memoarerna och läsa. Skulle det vara denna mänskliga observation, som i efterhand avgjorde om memoarerna blev färdiga eller inte?

Jag tror att avgörandet äger rum tidigare, innan både vi och katten gör observationen. Ett alfa-sönderfall med utsändande av alfa-strålning är i sig själv en Storm P-uppfinning. Följderna av att alfastrålningen sänds ut är oöverskådliga för partikeln. Enligt samtidighetsprincipen är tiden där det sker utspridd med ett M som ger många möjligheter. Men innan sönderfallet verkligen sker, måste partikeln bestämma sig för exakt när sönderfallet skall ske. Troligtvis sker det genom att partikeln säger "Nu!". Därmed är kattens öde beseglat. Katten är död. Vi vet inte det, men det beror bara på att vi inte har tittat efter.

J C Polkinghorne, som är teoretisk fysiker, men som sedan har utbildat sig till anglikansk präst, säger ungefär så här. "Mellan ett kvantsystem med sin osäkerhet, och en mätning, som ger ett bestämt svar, måste det finnas en diskontinuitet, där osäkerheten försvinner genom en kvantkollaps, men vi vet inte var den diskontinuiteten finns, eller vad som styr var den finns." Och vi kan inte efterforska detta heller på det vanliga ingenjörsmässiga sättet genom mätningar, för mätningarna kan tvinga fram nya kvantkollapser på vägen, som vilseleder oss.

Kvantmekaniken ställer frågor till oss, som vi inte kan besvara. Men vi fortsätter att leta efter svaren genom mera forskning. Men jag tror inte, att denna forskning kommer att leda till, att vi kommer att ha återupptäckt innehållet i Första Mosebok.

Partikelfysik

En neutron och en proton väger nästan lika mycket, men inte riktigt. Kvoten mellan deras massor är inte 1 men mycket nära. Men man har visat att om kvoten vore exakt 1, så skulle vi få ett mycket ointressant och enformigt universum. I själva verket är intervallet, där universum skulle vara intressant, mycket smalt. Men i det intervallet finns kvoten. En och annan har då föreslagit att det är Gud, som har satt den konstanten. Men det finns också en modern, och också ganska omstridd, teori som heter supersträngteorin, ur vilken man faktiskt kan härleda den här kvotens värde. Därmed har vi då supersträng- teorin som en metateori, som hjälper till att definiera de naturlagar vi känner.

Jag har nu mycket lite hum om supersträngteorin, så jag får försöka förklara metateori på något annat sätt.

När kvantmekaniken växte fram, så blev den snart mycket ointuitiv och mystisk. Allt omöjligt syntes möjligt, och mycket möjligt visade sig vara omöjligt. Vad skulle man nu hålla sig till, som man kunde vara säker på? Ett svar, det viktigaste kanske, blev: symmetrier.

Jag är symmetrisk, åtminstone nästan. Jag ser ut som min spegelbild. Kalla mig för x. Operationen att bilda min spegelbild kallar vi för S, dvs min spegelbild blir Sx. Är det nu så att

Sx = x ? Nej. Mina atomer och molekyler och organ har flyttat över från min vänstra sida till min högra och tvärtom. Men vi ser likadana ut jag och min spegelbild. Vi kan mäta just utseendet med hjälp av en funktion u. Då har vi: u(Sx) = u(x) Här var S en operation, eller transformation, som man applicerade på mig. Vi kan ha flera, t.ex. T och U, och vi kan sätta ihop dessa transformationer genom att tänka oss att vi gör den ena först och den andra sedan. Av S och T kan vi göra (ST), och sedan kan vi sätta ihop den med U som (ST)U. Spelar det någon roll, om vi i stället gör S(TU)? Nej det gör det inte, men det är en fråga som är svår, därför att den är så lätt. Att (ST)U = S(TU) kallas den associativa lagen. (Den är generellt uppfylld när vi talar om transformationer, som sätts samman, men det finns liknande situationer, där den associativa lagen inte gäller).

Bland alla transformationer finns den, där vi inte gör något alls. Den kallas för E, och vi har alltså Ex=x.

Givet S, så kan det finnas den motsatta transformationen, som tar oss från Sx tillbaka till x. Det går inte alltid, för det kan vara så att S förstör information om x, så att vi inte kan återskapa x. Men för symmetrioperationer brukar man kräva att de skall fungera för en hel klass av utseendefunktioner u. Om då S förstörde någon information om x, så skulle inte u(Sx) kunna vara lika med u(x) för alla dessa u. Alltså, för sådana symmetrioperationer måste varje S svara mot ett S-1, så att u(S-1Sx) = u(x).

Vi kan skriva detta som S-1S = E. S-1 kallas inversen till S.

Sedan kräver vi en sak till, som kallas slutenhet. Givet två transformationer S och T som båda är symmetrioperationer för något u. Då skall TS också vara en symmetrioperation. Men det är klart att om S och T bevarar utseendet hos varje föremål, så bevarar S utseendet av x och T bevarar utseendet hos Sx. Alltså u(TSx) = u(x) och då ser vi att även TS är en symmetrioperation.

T S och U är ju medlemmar av en "grupp" av transformationer, för vi behöver mer än en transformation för att formulera de här egenskaperna. En "grupp" av transformationer som uppfyller de här egenskaperna (associativitet, existens av E, existens av S-1 och slutenhet) kallas just för en grupp med en matematisk term.

Det är då denna teori för grupper, som träder i fysikens tjänst som en av dess viktigaste verktyg.

Man kan göra grupper med alla heltal. I vårt transformationsspråk låter vi heltalet x motsvara additionen +x, så att vi förskjuter hela tallinjen. Men vi kan rulla ihop tallinjen, och då kan vi göra en grupp med bara några av heltalen, t.ex. 1,2,3,4 och 5.

Men nu skulle vi ju kunna byta namn på t.ex. 2 och 3, alltså kalla 2 för 3 och 3 för 2. Sedan måste vi ändra additionsreglerna, så att t.ex. 1+2=4 och 1+3=2.

Frågan är då: Är detta samma grupp? Nej, kanske inte. Men om någon försöker lura oss att det finns två olika grupper genom att döpa om namnen på gruppmedlemmarna, kan vi avslöja ett sådant bedrägeri? Frågan är alltså om vi kan identifiera någon slags struktur hos en grupp, som vi kan se oberoende av vad elementen kallas.

Jag vet inte om man kan säga något generellt om detta, men det finns för en typ av grupper, som kallas Lie-grupper, ett hjälpmedel som heter strukturkonstanter. Då har man den uppfattningen att grupper med samma strukturkonstanter är samma grupp. Och det kan gälla för grupper som är bildade på ganska olika sätt. Gruppteori handlar också ganska mycket om att klassificera grupper, och bilda en slags "Linneansk systematik", för att man skall kunna hålla reda på släktskap mellan grupper.

Ett antal av dessa symmetrigrupper, som förekommer i fysiken är geometriska till sin natur. Vad händer t.ex. om man förskjuter innehållet i hela universum ett stycke. Vi flyttar alltså materien i rummet. En tysk fysiker som heter Nicolaus Cusanus (1401 - 1464) konstaterar, att om universum är oändligt, så finns det ingen "slutvägg" i universum som man behöver relatera sig till, och då kan en förflyttning inte göra någon skillnad. Denna tanke, som är grunden för den klassiska relativitetsprincipen, som vi kanske förknippar med Einstein, tänker Nicolaus Cusanus alltså redan på 1400-talet. Man kan också vrida hela universum kring någon punkt, och det gör ingen skillnad. Man kan låta materien i universum röra sig med konstant hastighet genom rummet, återigen utan att det blir någon skillnad. Och man kan flytta ett helt händelseförlopp i universum till en annan tid. Alla dessa förflyttningar är rena tankeexperiment. Om man verkligen skulle göra dem, så skulle det gå åt en magnifik flyttfirma.

Den tyska matematikern Emmy Noether för sedan samman en rad av mekanikens lagar i en matematisk princip, som har sina rötter i gruppteori. Hon konstaterar att mot varje operation, som vi tror är en symmetrioperation, så finns det en storhet som bevaras. Energilagen, dvs lagen att den totala energin inte förändras vid fysikaliska processer, följer t.ex. av tidssymmetrin dvs att en fysikalisk process inte förändras om vi flyttar den i tiden.

Detta är alltså vad man kunde kalla en metanaturlag.

Antag nu att vi har två olika partikelsystem, som påverkar varandra genom gravitation eller elektriska krafter. När vi flyttar det ena av partikelsystemet, men inte det andra, så händer självklart något nytt. T.ex. kan partikelsystemen komma närmare varandra, och då ökar de inbördes krafterna. Att flytta det ena partikelsystemet är en symmetrioperation, men vi gör den inte fullständigt. En modern teori är då att all kraftverkan i naturen orsakas av sådana här ofullständiga symmetrioperationer. Man menar också att all sådan kraftverkan förmedlas av partiklar. Dessa partikler kallas bosoner. Detta är en inställning i princip, men man vet att man inte har fått bukt med en av de viktigaste krafterna: gravitationen.

Elektromagnetisk kraftverkan förmedlas av en boson, som kallas foton som vi ser när den uppträder som ljus, men ljus är också sedan länge känt som ett elektromagnetiskt fenomen.

Kvantmekaniken har så småningom lärt oss att partiklar kan uppstå eller förändras spontant. En elektron kan då göra en riktningsförändring, men "betala för detta" genom att utsända en foton. När den fotonen så småningom stöter ihop med en annan elektron, så kan utbytet ske i motsatt riktning. En elektron och en foton blir en elektron som avviker till en ny riktning. Den här effekten är repellerande, dvs elektronerna stöter bort varandra. Men det betyder att fotonen måste ha med sig information om hur riktningsavlänkningen skall ske. Det gör den genom att den har med sig ett spinn, som man tänker sig som en roterande rörelse kring en axel. Men den vet också att den är en foton, och att den bara skall växelverka med partiklar, som har elektrisk laddning.

Elektrisk laddning finns i två varianter: positiv och negativ. Lika laddningar stöter bort varandra. Olika laddningar attraheras till varandra. Det betyder att om vi har ett moln av materia med positiv laddning, så vill det dra åt sig negativa laddningar. Det betyder att naturen har en strävan mot elektroneutralitet.

Denna elektriska växelverkan har att göra med en grupp, vars struktur påverkas av att det bara finns två sorters laddningar.

Men det finns strukturer med tre laddningar också. För att visa vilka villkoren är för neutralitet, så har man kallat dem för färger, röd, grön och blå. Sammanför man alla tre, så får man vit färg, som betraktas som neutral. Sedan finns det också färger, som man i färgläran kallar cyan, gul och magenta. Sammanför man cyan och röd, så får man åter vit färg. Krafterna som driver fram färgneutralitet är mycket starkare än de som ger elektroneutralitet, och därför har ingen fysiker sett någon annan färg än vitt. Men man tänker sig ändå att partiklar med de här färgerna finns, och de kallas för kvarkar. Men färgneutrala partiklar kan ju alltså bildas på två sätt: Med två kvarkar, t.ex. cyan och röd, och med tre kvarkar, t.ex. röd, grön och blå. Neutroner och protoner består av tre kvarkar. En grupp av partiklar med två kvarkar kallas π-mesoner. De har rollen att de kan förvandla en neutron till en proton och tvärtom. De har inget spinn, och skulle då inte kunna överföra information om kraft. Men vardera kvarken i dem har spinn, även om de för hela partikeln tar ut varandra. π-mesonerna förmedlar den kraft som håller ihop atomkärnorna.

Mesonerna har massa. Det går ju att inse att den massan är ungefär 2/3 av protonens eller neutronens massa. Så när en proton övergår till att vara en neutron samtidigt som den skickar iväg en π-meson, så går det åt mera massa än vad som finns. Men här kommer vi in på en av kvantmekanikens mera bisarra egenheter. Man får lov att låna massa, bara man lämnar tillbaka den på tillräckligt kort tid. Fotoner har ingen massa, så dem kan man låna på hur lång tid som helst, men π-mesoner har massa, och då blir de kortlivade. Det betyder att en π-meson aldrig hinner gå mellan två atomkärnor. De är därför bara förmedlare av krafter inom en atomkärna.

(Nummeriskt är den här begränsade lånetiden kopplad till en av formerna av Heisenbergs osäkerhetsrelation, den som säger att ΔE Δt = h. När vi ur tomma intet skapar en massa m, så blir ΔE enligt Einstein = mc2, och därur kan man räkna ut Δt, som är lånetiden.)

Även om det är svårare att se här, så är det strukturella egenskaper hos grupper, som bestämmer naturlagarna. Och antalet grupper med olika struktur är synnerligen begränsat. Och därmed fungerar gruppteorin som en metanaturlag.

Determinismen

Determinismen är om något en metanaturlag, som uttrycker en egenskap som naturlagar måste ha. Determinismen uttrycker att allting är förutbestämt.

Det är förstås inte sant i den kvantmekaniska världen, där man tror på en ren slump. Men determinismen är en hård lära, som inte lämnar något utrymme för t.ex. en fri vilja, och då är kvantmekanikens inslag av slump inte mycket till tröst.

Låt oss i alla fall ta risken att lämna kvantmekanikens "rena slump" utanför, för att förenkla diskussionen, i hopp om att den rena slumpen kanske ändå inte gör någon stor skillnad.

Först några historiska nedslag:

Redan under antiken känner man orsakslagen (om den nu är sann), t.ex. i formen: "Ur intet, intet". Alltså, om det händer något, så kan det inte bero på intet, utan det måste bero på något. Alltså "Allt beror på något, som då är dess orsak". Alltså: "Allt har en orsak". Men det som följer av en orsak, och som kallas orsakens verkan, kan i sin tur bli en orsak till en ny verkan, och så vidare. Vi får en orsakskedja, som man så ofta ser i Storm P's uppfinningar. Orsakslagen är en slags logisk grund för den naturvetenskapliga determinismen, och det sker via följande tankegång:

Det är inte bara så att en orsak ger upphov till en verkan. Utan en orsak kan bara ge en verkan. För om det fanns två skilda verkningar, så måste det finnas en orsak till skillnaden mellan dem. Bakom detta döljer sig tanken, att en orsak egentligen är ett komplex av olika delorsaker. Och det är orsakerna i detta komplex, som tillsammans ger upphov till en verkan, eller rättare sagt ett komplex av verkningar. Om det då skulle finnas två olika verkningar A och B, så måste det i komplexet finnas en orsak till att det blir A, och inte B. Vi lever i ett slags "rum" av orsaker, som styr ett "rum" av verkningar. Då är man ganska nära den naturvetenskapliga determinismen, men det är ändå inte lätt att komma mellan de båda teorierna.

Annars kan man nog, a propos antikens folk, säga att mekanismerna för rörelse, som vi kallar för dynamik, och som är intimt förknippad med determinismen, var en av de grekiska filosofernas sämsta grenar. (Det, som har växt fram ur denna grekiska brist, är en teori, som heter teorin för dynamiska system, men vi återkommer till den)

Om vi skall hålla oss till en kronologisk ordning, så kanske vi skall fortsätta med Augustinus (354 - 430 eKr), som introducerar en lära, som heter predestinationsläran. Vi människor är predestinerade till att komma, antingen till himlen eller till helvetet, och det finns ingenting vi själva kan göra åt saken. Ur etisk synpunkt är detta en smula olämpligt, för det innebär att det stora straffet eller den stora belöningen delas ut till oss, oavsett hur vi beter oss. Det finns till och med ett begrepp som kallas gratia irresistibilis (den oemotståndliga nåden), som betyder att om vi har nåden att få nå himlen, så kan vi inte ens synda bort den nåden. Fast de här invändningarna neutraliserar faktiskt Augustinus i någon mån. Augustinus förklaring till predestinationsläran följer av Guds storhet och människans litenhet. Efter syndafallet - då Adam var olydig mot Gud - har människan förlorat sin förmåga att göra det goda och långsiktiga, och har bara kvar en förmåga att kortsiktigt gynna sig själv. Men människan kan ändå göra det goda och långsiktiga, men det kan bara bero på en nåd från Gud. Men det är ju Guds suveräna rätt att bestämma vilka som skall få denna nåd, och därför har han bestämt detta för oss långt före vår existens. Det fanns en dispyt under medeltiden, om denna plan var uppgjord redan före syndafallet, eller om Gud gjorde upp den efter det att syndafallet hade gjort honom besviken på människorna.

Men varför denna plan? Kunde inte Gud vänta till han såg hur vi betedde oss, innan han bestämde vårt öde. Jag har inte riktigt hittat den plats där Augustinus kommer fram till att den här gudomliga planen måste finnas. Men det finns ett resonemang man kan föra om den gudomliga planen, som jag inte tror att Augustinus själv har fört. Det går så här: Gud är Allsmäktig. Men det kräver att han också är Allvetande, för annars skulle han bli överrumplad av händelser, som han inte hade kunnat förutse. I själva verket är det ju också detta, som händer gång på gång i Gamla Testamentet, men så ser Augustinus det inte. Men att Gud är Allvetande betyder ju att han vet hur det kommer att gå för oss, och han kan lätt sammanfatta det i ett slut i himlen eller i helvetet. Och han kan ju inte ha fel.

Härom kan vi göra två reflektioner. Den första: Gud är ju egentligen förslavad av sitt allvetande. Det är synd om honom. Den Gud, som skall verka för det goda, är ju på samma sätt förslavad av sin allmakt. När det onda triumferar, kan Gud inte undslippa sitt ansvar, eftersom han hade tillgång till sin allmakt.

Den andra reflektionen: Vi är nu mycket nära den naturvetenskapliga determinismen. Den naturvetenskapliga determinismen betyder att framtiden är förutbestämd. Är den också förutbestämbar? Ja, för Gud kan! Augustinus predestination följer av Guds storhet. Eller uttryckt på annat sätt: "Man får inte uttrycka sig förklenande om Gud." Men den naturvetenskapliga determinismen har en helt annan källa. Det är en utsaga om strukturen hos de naturlagar man har funnit. Och den är inspirerad av orsakslagen. Men den är också en angelägen del av naturvetenskapen. Den säger att man kan förutsäga utfallet av experiment. Andra kan då göra om experimentet, och se om utfallet blir detsamma igen.

Vidare i historien kommer vi till den arabiske filosofen (bosatt i Spanien och Marrocko) Ali ibn Rushd, hos oss benämnd Averroës. Han förefaller mig vara den förste, som närmar sig den naturvetenskapliga determinismen, eller med ett annat ord teorin för dynamiska system. Som vi har nämnt talar Averroës om ett universum, som alltid har funnits, och som alltid kommer att finnas. Men universum utvecklas, och varje stadium i denna utveckling ligger till grund för utvecklingen till nästa stadium.

Averroës dör 1198 så han får inte uppleva 1200-talet. Han är nästan den siste store naturvetaren i den arabiska världen, och sedan flyttar utvecklingen över till Europa. Och där kommer det nya resultat, som förebådar en brytning med den grekiska rörelseläran och framväxten av teorin för dynamsiska system. T.ex. inför Nicolaus Oresmius (1320 - 1382) och Johannes Buridanus (c:a 1300 - 1358) termen impetus för att uttrycka att ett föremål i rörelse gärna vill behålla sin rörelse. Sedan kommer Kepler och Leibnitz och Newton, och så småningom en man, som mera direkt utsäger det, som vi är ute efter här: den naturvetenskapliga determinismen. Personen heter markisen de Laplace. Jag tror att detta uttalande äger rum i början på 1800-talet.

Men själva tanken om determinismen uttalas också med mycket stor tydlighet mycket tidigare. Av Spinoza på 1600-talet. Spinoza uttalar tydligt att naturlagarna, tillsammans med något begynnelsetillstånd, bestämmer vad som kommer att hända. Men förutbestämmelsen kommer nu inte från någon Allsmäktig och Allvetande Gud. Utan begynnelsetillståndet och naturlagarna är Gud. Spinoza talar mycket vackert om denne Gud, och menar att människans yttersta strävan bör vara att få kunskap om denne Gud. Men Spinoza vägrar att acceptera en människoliknande och personlig Gud, och därför blir han stämplad som ateist.

Låt oss därmed komma till teorin själv. Själva grundbegreppet är begreppet tillstånd. Ordet har sina röter i ordet 'stå', som är ett gammalt indoeuropeiskt ord. På Sanskrit heter det 'stha'. På italienska heter det 'stare', fast det numera uppfattas som ett ord för en bestämd betydelse av 'vara'. Ordet är släkt med 'status', 'stabil' och 'etablerad'. Och med 'stadium', som vi använde för att beskriva Averroës tankar. (Idrottsanlägningen stadium är samma ord; det är något som står där, när vi vill titta på idrottstävlingar). Ordet är ju inte Averroës ord; han var ju inte indoeuropé. På modern arabiska är ordet för tillstånd bildat på ett ord för 'finna'. Men om vi har tolkat Averroës rätt, så är det precis det här, som är tanken med determinismen. Universums nuvarande stadium bestämmer universums framtida stadium genom bestämda och otvetydiga naturlagar.

Återgår vi från ordet stadium till ordet tillstånd, som den nutida konventionen bjuder, så är detta tillstånd något, som man i princip kan mäta. Jag tror att det är möjligt att dessa mätningar kan representeras som ett antal vanliga tal. Ett mycket stort antal tal. I den klassiska fysiken blir det 6 tal för varje atom i universum, om vi känner oss övertygade om att vår värld är tredimensionell, och inte en projektion av en mycket mera mångdimentionell värld. I kvantmekaniken är det förstås ψ, som dyker upp, men om vi har n partiklar, så skall ψ beskrivas som beroende av 3n koordinater för alla dessa partiklar:

     ψ(x1,y1,z1, ... xn,yn,zn,t)

och då blir Schrödingerekvationen inte precis enklare. Men vi skulle ju lämna kvantmekaniken därhän.

Naturlagarna är en en relation mellan tillståndet nu och tillståndet vid en annan (exempelvis senare) tidpunkt, som vi representerar med en funktion Φ:

     (x1(T), x2(T),...,xn(T))= Φ(x1(t), x2(t),...,xn(t),t,T)

där nuvarande tid är t, och 'den andra tiden' är T. Tesen är att alla naturlagar har denna form. Det gäller också för kvantmekaniken, så länge vi håller oss till Schrödingerekvation, men kvantkollapsen med sin slumpmässighet avviker.

Vi kan nu sammanföra alla dessa värden xi till en 'tupel' (en term i matematikerslang, som är en generalisering av 'par', 'trippel', kvadrupel' osv.) , som vi helt enkelt kallar x. Dessutom kan vi notera att t och T i sig inte spelar någon roll. Det är bara skillnaden T-t som räknas. Då har vi:

     x(T) = Φ(x(t),T-t)     (#)

(Vi har givit ekvationen beteckningen (#), som vi kommer att använda längre fram.)

Kopplingen till orsakslagen är inte så trivial. Idén - som inte är självklar - är att verkan av de hittillsvarande orksakskedjorna har avlagrat sig i universum, som någonting mätbart - som vi kallar tillståndet - så att de verkningar som kommer att uppstå i framtiden, blir bestämda av detta tillstånd. Men det betyder en annan sak. Vi tänker oss att orsak kommer före verkan; det är nog så vi vill tolka orsakslagen. Men nu måste vi lägga till, att orsaken måste komma omedelbart före sin verkan, dvs det måste finnas en kontinuerlig kedja av orsaker från det förflutna fram till det som händer nu. Orsaker kan inte hoppa i tiden. (Och inte heller i rummet). För om orsakskedjan kunde hoppa över någon tidpunkt t1, så skulle orsakskedjan inte synas i x(t1) och då skulle den vara borta i alla tider därefter.

Men, som sagt, jag tror inte att det är enkelt gjort att helt härleda determinismen ur orsakslagen. Den naturvetenskapliga determinismen finns i form av ekvationen (#) ovan.

Man säger också att (#) är ekvationen för ett dynamiskt system, och determinismens tes är att universum är ett dynamiskt system. Men bara hela universum på en gång. Om vi delade universum i två delar, så skulle de båda delarna växelverka med varandra, och (#) innehåller inget uttryck för en sådan växelverkan. Å andra sidan kan man tänka sig ett mindre system, som är isolerat från sin omvärld, så att det inte finns någon växelverkan, som når in till det. Ett sådant system kallar man slutet

Den stora tesen är då att universum är ett slutet system. Varför det? Jo, därför att det inte finns något utanför universum, som skulle kunna växelverka med det. Detta är definitionen av universum.

Men Gud då? Ja, finns han, så bjuder vi in honom att vara en del av universum. Men följer han (#) då? Tja, vad skall han annars göra? Det är fritt att hitta på något. Vad Augustinus sade, var att Gud följer sin plan, som är baserad på hans allvetande. Det är en annan struktur. Visserligen. Men allvetande baseras på att Gud själv har en (#). Världen baseras på (#), men den tar vägen genom Gud, som på ett eller annat sätt styr världen efter sin plan.

Det finns många varianter att välja på. Vad Spinoza sade var att (#) inte var Guds plan, utan Gud själv, dvs Gud var naturen.

Låt oss nu säga exempelvis att jag blir slagen av en klasskamrat i skolan. 35 år senare träffar jag den klasskamraten, och då utsätter jag honom för något practical joke som straff. Har vi nu inte här en mycket lång tid mellan orsak och verkan? Jo, men orsaken överlever på en undanskymd plats: i min hjärna. I mitt minne. I en värld som den på jorden spelar denna del av tillståndet - innehållet i varelsers minne - en mycket stor roll. En annan lagringsplats finns i DNA, som för information från generation till generation.

A propos DNA, så tycker jag mig ha sett en trend på senare tid, att man börjar uppfatta determinismen så, att det bara handlar om vårt DNA. Vi är determinerade av vårt DNA, och det bestämmer våra hjärnor, och vad vi är kapabla att tänka och känna. Så är det naturligtvis inte. Våra hjärnor påverkas av allt vi upplever, och våra liv påverkas av långt mycket mer än så. Men DNA är ju ändå en slags mekanism att ur determinismen skapa stabila livsformer, som tillhör stabila arter.

Vi sade att en partikel motsvarade 6 tillståndsvariabler. 3 är positionskoordinater. Vilka är de andra 3? Jo, det är hastighetskoordinater. Att hastigheter är en del av tillståndet var något som fysiker som Oresmius och Buridanus upptäckte under senmedeltiden genom sitt begrepp impetus. Den upptäckten hade inte grekerna gjort, och de kunde då inte förklara hur en pil kunde röra sig, sedan den lämnat pilbågen. (Fast grekerna hade ju inte över huvud taget kommit på begreppet tillstånd; som jag tror var Averroës pionjären på detta). Detta är också grunden till att förstå att samma naturlagar kan förklara det som händer på jorden, och det som händer bland planeter och stjärnor. Giordano Bruno drar därav slutsatsen att det inte är något särskilt med jorden, och inte heller med solen. Solen var en stjärna, och kring andra stjärnor kunde det finnas andra planeter än jorden, och på de planeterna fanns det antagligen liv, och rentav människor. För detta blev Bruno avrättad den 17 februari år 1600. Han var alltså långt före Newton.

Determinismen och den fria viljan

Om determinismen innebär att allting är förutbestämt, vad finns det då för plats för en fri vilja? Jag vet inte, men jag uppskattar nog inte begreppet 'fri vilja' till fullo. Det har något av Cecil Rhodes över sig. Den brittiska kolonialmannen, som lägger världen under sig.

Gregory Bateson har anfört följande: När en man (som Cecil Rhodes, kanske) beskriver en situation, säger han: "Jag gjorde en korrekt bedömning av situationen, och sedan bestämde jag hur jag skulle handla med hjälp av min fria vilja". Men, säger Bateson, friheten ligger snarare i att göra bedömningen, eller tolkningen, av situationen. Att den blev korrekt, är kanske att säga för mycket. Men med tolkningen gjord, finns det oftast inte så mycket att välja på. Den fria viljan fyller inte någon större funktion.

Låt mig ta upp en annan fråga i stället. I stället för frågan om den fria viljan: Engagemanget. Hur kan man vara engagerad i något, om man vet att allt är förutbestämt. OK, man kanske inte vet det. Men spelar då engagemanget någon roll?

Låt oss anta att vi blir upprörda över någon orättvisa. Vi reagerar och ingriper, och ställer allting till rätta. Eller, vi gör i alla fall saken lite bättre.

För att göra det, behöver vi någon slags "kretsar" i hjärnan. En krets för att känna igen en orättvisa, när vi ser den. En krets för att skapa en handlingsplan. Och en krets för att sätta den handlingsplanen i verket. Sådana kretsar har vi i massor i våra hjärnor. Och att de finns där gör verkligen skillnad. Det händer något annat om vi har dem, än om vi inte har dem. Om vi inte sätter vår plan i verket, så kanske vi i alla fall minns den, och sätter den i verket senare. Under händelseförloppet har någonting lagrats i tillståndet.

Problemet är bara att dessa kretsars existens i våra hjärnor är förutbestämd.

Våra kretsar har säkert formats under våra liv, genom de upplevelser vi har haft. Våra föräldrar har talat med oss om sina upplevelser, och de har påverkat oss. Allt det här styrs naturligtvis också av vårt arv genom DNA. Då kan vi följa våra kretsars historia bakåt genom naturalhistorien. Nervceller är celler, och celler, som kan bygga upp sådant här, har en historia, som går miljarder år tillbaka i tiden.

Jag brukar säga att vårt engagemang må vara förutbestämt, men det har en mycket lång och ärorik historia.

"Kretsarna" tillkommer av att vi lever våra liv. En gång kanske vi rycker på axlarna åt en orättvisa. Andra människor klandrar oss för detta, och lär oss vikten av moraliska ställningstaganden. De själva har lärt det av andra. Så nästa gång är vi mera redo för ett engagemang och ett ingripande. Nu kan vi ta moraliska poäng, och de är inte oförtjänta, men vi kan också säga, att detta lärde jag mig av en medmänniska.

På så sätt kommer hela det stora nätverket av människor, som kommunicerar, in i bilden. På något sätt blir nog upplevelsen av engagemanget 'tunnare' om vi genom isolering skiljs från andra människor. Isoleringen ger oss determismen som straff, Och det är inte det enda straff som följer på isolering.

Men alltså: allt detta förutbestämda har en lång historia, och det är invävt i en gigantisk väv av mänskliga kontakter. Är det här inte en värld, som ganska mycket ser ut som världen brukade se ut, innan vi kom att tänka på determinismen?

Spinoza är en av de första som introducerar tanken på determinismen, och för detta blir han ofta kritiserad, också i vår tid. Själv skruvar han sig inför begreppet liksom så många andra, som har fört fram determinismens idé. Men måste han verkligen skruva sig så?

Nu har jag nästan glömt den fria viljan, men det kanske inte gör så mycket. I det fallet kanske vi har det som den Allsmäktige Guden. Om han skall verka för det bästa, och inte kan undslippa sitt ansvar, eftersom han är allsmäktig, så har han inte särskilt mycket att välja på. Så är det för oss också. När vi väl har tolkat situationen, och vi har något slags mål för ögonen, så finns det inte så mycket att välja på. Det finns en amerikansk låttext som handlar om detta: "Freedom's just another word for Nothing Left to Loose".

Begreppet Avsikt

Determinismen handlar om orsakskedjor. Aristoteles försöker kategorisera orsaker. Den sista av dem (den fjärde eller femte) kallar han final orsak (fast det gör han nog inte för det är mera latin än grekiska). Nu för tiden skulle vi nog inte kalla denna orsak för en orsak, utan vi skulle kalla den för en avsikt. Men detta sätt att tänka kanske inte är så gammalt. Avsikt heter på engelska intention, men intentionalitet betyder inte avsiktlighet, utan "riktadhet" (att medvetandet är riktat mot någonting), och det får mig att tro att tankarna kring intention eller avsikt, som vi nu har, möjligtvis är ganska nya.

Aristoteles kan tänka att en orsak till att det finns ett hus här, är att någon ville ha ett hus. Han tänker sig sedan att föremål och organismer har en sådan vilja, eller ett sådant mål i sig. Världen utvecklas genom att allting utvecklas mot sina inre mål. På så sätt blir kalven en ko, ekollonet en ek, och den materia, som är jord eller vatten, söker sig till sitt mål som är neråt. Luften och elden söker sig uppåt, och det ämne, som stjärnor och planeter består av, uppfyller sitt mål att röra sig i cirklar. Mål heter på grekiska telos (τελος), vilket i latinsk översättning blir finis. På grund av detta kallas denna sorts världbild för en teleologisk världsbild.

Men anledningen till att vi vill hålla isär Aristoteles första orsaker och den sista, är att de har helt olika struktur. Orsak och verkan bildar orsakskedjor. Avsikter bildar hierarkier. Avsikter realiseras genom att vi realiserar delavsikter, som fördelas i tiden och rummet, och dessa kan i sin tur delas upp i ytterligare del-delavsikter.

Psykologiskt lever vi på någon höjd i denna avsiktshierarki. Hur avsikterna realiseras genom att delavsikter delar sig i ännu mindre delavsikter, som delar sig i ännu mindre, tappar vi snart greppet om, när vi kommer ner på nervsignaler och signalsubstanser, och kanske till slut till frågan hur en muskel egentligen fungerar, varefter vi troligen skulle förlora oss i kvantmekaniken. Uppåt vet vi inte heller, om det vi gör är en del av ett större spel, som vi inte känner till. Det kan vara ett politiskt- ekonomiskt skeende. Vi kan vara en del av en sammansvärjning. Eller vi är kanske styrda av Gud. I alla former kan vi vara marionetter utan att veta om det. Våra avsikter spelar väl in i ett större spel, men vi är bara nöjda att vi har lyckats formulera en god avsikt för oss själva, och känner oss lyckade, när vi lyckas realisera den.

Men det här är också ett socialpsykologiskt fenomen. "Det där gör du bara för att ..." Dina ädla avsikter ifrågasätts av någon annan, som tror att dina avsikter är lägre och lumpnare. Det hör till rollen att vara människa, att vi alltid kan bli anklagade för det här, och att vi aldrig fullt ut kan försvara oss.

Men sedan kommer vi till den stora frågan. Hur kan en värld av avsikter samsas med en värld av orsakskedjor. Detta var faktiskt huvudtemat för en strömning, som gav sig själv namnet cybernetiken med Norbert Wiener som den ledande figuren. Egentligen borde det väl inte gå! Världen av orsakskedjor mal på. Det går som det går. Vad bryr sig den världen om att någon har en avsikt?

Svaret heter återkoppling. Vi har vår avsikt framför oss, och vi ser hur det går. Går det inte som vi vill, så sätter vi in våra stötar mot världen, och förändrar den tills vi uppnått vad vi ville. Detta är cybernetikernas svar, och det är mitt. Återkopplingen sker i en slags "kretsar", som vi talade om i samband med engagemanget.

Men då kommer vi till det stora mysteriet: Hur uppkom dessa kretsar? Vi har inget annat svar på detta, annat än att evolutionen gjorde kretsarna.

Entropi

Som en förberedelse för min betraktelse över evolutionen, skall jag nämna något om begreppet entropi. Entropin hänger samman med en naturlag, som universitetslektorn Lars Engström har formulerat sålunda: "Det som troligen händer är det som är mest sannolikt." Entropi har med sannolikhet att göra. För ett visst system, som är i ett visst tillstånd kan man ange dess entropi på samma sätt som man kan ange dess energi. Ändå kan man inte gå till Clas Ohlsson och köpa en entropimätare, vilket beror på att man måste ange en hel massa förutsättningar, innan man kan tala om vad entropin är, och så mycket knappar skulle inte kunna finnas på en Clas Ohlsson-entropimätare.

När man sätter ihop två system, så brukar det vara så att man skall multiplicera sannolikheter. Men annars brukar man ju vilja addera tal, när man sätter ihop system. Men det löser man genom att använda logaritmer. De "förvandlar multiplikation till addition". Entropin är logaritmen för en sannolikhet. Om man vet sannolikheten, så går man in med den i en logaritmtabell, och får ut entropin.

Nu till det klassiska exemplet: En gasbehållare med gasmolekyler i. De är Avogadros tal stycken ungefär, om det är en vanlig gas och en vanlig behållare. Men vi kan säga att vi bara har en miljon molekyler. Det är mycket mindre. Nu drar vi upp ett plan genom behållaren, som delar behållaren i två halvor. Hur många molekyler är det i den vänstra halvan? Bara en? Det finns en miljon sätt att åstadkomma detta, för det finns en miljon sätt att välja ut en partikel, som får "offra sig" och vara ensam. Det är inte mycket. Om vi fick välja två partiklar, så skulle det finnas nästan en biljon sätt. Flest möjligheter har vi då vi har en halv miljon molekyler i vardera halvan. Om vi tänker oss att molekylernas rörelse är fullständigt slumpmässig, och inte styrd av några lagar och förordningar, så är det mycket mera sannolikt att det finns en halv miljon molekyler i den vänstra halvan, än att det bara finns en. Och lika osannolikt är det att det finns 999999 molekyler i vänstra halvan, för då har vi bara låtit de båda halvorna byta roller. Nu kan vi teckna entropin med utgångspunkt från det här antalet molekyler i vänstra halvan. Kalla det n. Då kan vi beräkna entropin S(n). Nu skulle vår entropimätare fungera. Låt oss tänka oss n = 75000 då. Nä, men S(75000) är mycket mindre än S(500000). Så n bör röra sig i riktningen mot ökande S(n), alltså mot n = 500000.

Nu kan man göra samma vändning som med de dynamiska systemen, och säga att hela universum måste följa entropilagen. Vad vi än beräknar entropin på, så måste den hela tiden öka, och då når den till slut sitt största möjliga värde. Därifrån och framåt finns det bara fluktationer kring ett universum, där allting är utjämnat och utslätat till det ointressantas gräns. Detta kallas entropidöden.

Men den som hävdar entropilagens principer möter ett motstånd från anhängarna av dynamiska system. För Ludwig Boltzmann, som i mycket är grundaren av läran av entropin, blev detta motstånd så svårt, att han blev förtvivlad, och tog sitt liv. Det var nog ingen som var elak mot honom, men frågan om relationen mellan de båda teorierna är tung att tänka på.

Henri Poincaré är mannen bakom något som kallas Poincaré's återkomstteorem. Det säger att om ett dynamiskt system har ett begränsat tillståndsrum - till exempel för att det bara har tillgång till en begränsad mängd energi - så kommer det förr eller senare att återvända till ungefär samma tillstånd som det en gång har haft. Och då måste ju entropin gå både upp och ner, och inte bara upp, som entropilagen säger. Ludwig Boltzmans tröst är att sådana återkomster är sällsynta, och entropilagen är ju i grund och botten en statistisk teori, som handlar om det vanliga och inte om det sällsynta.

Ett annat problem handlar om tidssymmetrin. Det finns en princip inom klassisk naturvetenskap (mekanik), som säger följande: "När man ser en film, kan man inte avgöra om den spelas upp baklänges". Nå, ser man en film med en pappa, som plockar ut maten ur munnen på ett litet barn, och lägger den på tallriken, så vet man nog åt vilket håll filmen går. I alla fall är ju tidssymmetrin ödesdiger för entropiprincipen. Entropin kan inte växa i båda riktningarna.

Låt oss nu ta ett annat exempel: Glaset som faller ner från bordet och går i tusen bitar. Hur åstadkommer man det motsatta förloppet? Jo, man vänder på alla hastigheter hos alla partiklar. Vi kan starta från en tid, där glasdelarna har lagt sig ganska lugnt till rätta på golvet. Så vänder vi på hastigheterna. Då kommer det stötvågor genom golvet, och de samlar ihop sig, och stöter upp glasbitarna i luften, och sedan gör de banor upp på bordet, så att de precis passar ihop till ett helt intakt glas.

Det här går ju att göra, naturligtvis, men det skulle vara mycket svårt, om vi inte hade framlängesfilmen att utgå ifrån. Det är inte lätt att gissa hur vi skall starta baklängesfilmen. Om detta säger nobellpristagaren Ilya Prigogine (Han var ryss, men flyttade till Belgien och förfranskade sitt namn en smula): "Entropilagen är inte en lag om rörelse, utan en lag om begynnelsetillstånd. Begynnelsetillstånd, som får entropin att minska är osannolika och sällsynta."

Nå, men hur sannolikt är egentligen begynnelsetillståndet i framlängesfilmen? Ett glänsande fint glas med vacker form. Hur ofta uppkommer sådant? Jo, det finns sand, och sedan finns det glasbruk och glasblåsare, och det kan kanske bidra ytterligare till ordningen, om det finns en glasbruksförening och en fackförening för glasblåsare. Det handlar om människor, som kan ha som avsikt att vilja göra fina glas. Allt det här är resultatet av evolutionen. En evolution, som på något märkligt sätt har överlistat entropilagen.

Evolutionen

Evolutionen börjar - kan man tänka sig - med att det uppkommer en molekyl, som kan göra en kopia av sig själv. Därefter finns det två, och snart nog fyra, och åtta och sexton... Dessa kopior börjar uppfylla världen. En förutsättning är förstås att de här molekylerna kan få tag på material, att bygga sina kopior av. Man tänker sig att det hela äger rum i någon slags ursoppa, ibland kallad Haldanes soppa, som fanns i hav eller pölar på den unga jorden. Men det här var ett tema, som har följt allt liv sedan dess.

Om det så småningom kommer en variant på denna första molekyl, så är frågan: vem är bäst på att göra kopior? Snart kommer ju detta att handla om vem som är snabbast på att få tag på byggmaterial. Av detta uppkommer så småningom en av livets första uppfinningar: dödandet. Om man kan äta upp en annan molekyl, så gör man två vinster. Man blir av med en konkurrent, och man kan använda honom som råvarureserv.

När det har hållit på så här ett tag, så har vi redan börjat överlista entropilagen. Den sorts molekyl, som troligen finns, är den som är så osannolikt väl byggd, att den vinner kampen mot de andra.

När nu dödandet är uppfunnet, så är det lönsamt att uppfinna skyddet, och allteftersom tiden går, så blir detta skyddande allt mera bisarrt. Man bygger cellväggar till skydd. Man förvarar själva koden till kopierandet långt inne i en cellkärna. Man uppfinner principen att anfall är bästa försvar.

Vid det här laget tar saken tagit många nya vändningar. Det handlar inte längre om en molekyl, som gör kopior av sig själv, utan om ett helt system. Molekylen är en nukleinsyra, som gör proteiner, som i sin tur gör nukleinsyror med gamla nukleinsyror som mall. Och för att tillverka proteinerna finns en specialist, som kallas en ribosom. Snart nog måste hela detta system försörjas med energi, och det finns som sagt ett skydd. Det finns särskilda kemiska kommunikations- och koordineringssystem och så vidare. Vi har fått en cell. Förmodligen slår dessa självkopierande bastioner ut de ursprungliga enklare systemen. Men organismer, som bara består av en enda cell, de finns kvar, och kommer kanske att överleva oss.

Så småningom kommer det flercelliga djur. Det är inte självklart en fördel. Den enskilda cellen betalar ett ganska högt pris för nöjet att vara en del av en flercellig organism. Den sitter fast, den kan inte dela sig fritt, eftersom det kanske inte finns plats för det, den blir specialiserad till en ganska liten uppgift, och den blir beroende av att de omgivande cellerna klarar av sina specialuppgifter.

När dör en bakteriekultur? Den dör kanske aldrig. Celler dör, och celler delar sig. När cellen delar sig, kan man inte säga att den dör; den blir två nya bara. Om delningarna sker ofta och cellerna dör sällan, så dör bakterierna aldrig. Det är tillgången på näring, som blir avgörande.

När dör en människa? Hon dör, när något av hennes specialorgan slutar att fungera, dvs när tillräckligt många av specialcellerna i det organet slutar fungera. Då dör alla cellerna i människan. Och då dör också hennes försvarsmekanismer.

Kanske är det så att, om det finns liv på andra platser, så har flercelliga organismer inte uppkommit där. Man kan säga att individer inte har uppkommit. Ordet individ betyder ju egentligen samma sak som det grekiska ordet atom: odelbar. Människan är odelbar, för om man försöker dela en människa i två delar, så är det alltid någon del, som saknar ett livsviktigt organ. Normalt båda. Då dör människan, och alltså var hon inte delbar.

Men flercelliga djur finns, och då hade de väl några fördelar, fördelar, som åtminstone gav dem en nisch, så att de kunde leva sida vid sida med de encelliga.

Till slut har vi då t.ex. människan med sin relativa storlek och styrka, sin förmåga att kommunicera och samarbeta med andra människor, sina sinnesorgan, som ger henne koll på läget, sitt nervsystem, som ger henne en förmåga att resonera och förstå. Men det är möjligt att hennes första försteg var hennes avancerade immunsystem.

Men - hur uppkom egentligen den där första molekylen, som kunde kopiera sig själv? Och hur uppkom varianterna? Den första sjävkopierande molekylerna uppkom väl som molekyler uppkommer mest. Man försöker, och blir det inte bra, så försöker man väl igen. Och man märker ju när det lyckas. Och varianterna uppkommer förstås av en slump. Kopieringen går fel ibland. Det kommer en kosmisk partikel, eller man blir störd på något annat sätt.

Kristna säger då ibland: "Tror du verkligen att livet har uppkommit av en slump?". Men det är en missuppfattning. Det är en i allra högsta grad styrd slump. Hela utvecklingen styrs av den överlistade entropilagen. Den som kan göra många av sig, och inte försvinner igen, finns det många av. Det är det Darwin säger. Om vi behöver slump, så finns det i överflöd. Och vi behöver slump, men det är i stora drag inte slumpen som styr.

Å andra sidan är ju alltihop ett stort lotteri. Bill Bryson börjar en bok med att gratulera läsaren till att han finns. Jag, liksom alla andra, har miljarder och åter miljarder av förfäder och förmödrar, och ingen av dem dog innan de hunnit få någon avkomma. Hur stor är sannolikheten för det? Inte stor! Men sannolikheten för att det skulle finnas någonting levande nu, är inte så liten kanske.

Sedan har vi några stora katastrofer, som i stort sett har utrotat livet på jorden ibland, och ibland åtminstone utrotat vissa livsformer. Det rör sig om enorma bakslag, och det kanske hade varit bättre om de inte hade inträffat. Eller också var det bra att de inträffade. De gav nya livsformer chansen. Utan dem skulle i alla fall inte vi ha funnits. Skulle det ha varit synd?

Det finns kanske en särskild poäng med oss människor. Vi har efter en lång startsträcka visat oss förmögna att studera den värld vi lever i, och så att säga studera den inifrån. Enligt Spinoza var detta vår främsta uppgift.

Det är min tes att livet skapade begreppet avsikt. Det var en fördel för människan och hennes föregångare att hon kunde verka för mål, och att hon kunde hålla reda på sina avsikter, och begrunda i vad mån olika avsikter kunde stå emot varandra. Och hon kunde realisera sina avsikter genom att skapa delavsikter. Fysiken för att göra detta fanns i form av nervsystemet, som från början mest hade varit ett kommunikationsnät. Detta är alltså uppkomsten av "kretsarna" som vi talat om några gånger. De finns, därför att de har ett överlevnadsvärde. De som hade dessa osannolika "kretsar" blev mera sannolika än de som inte hade dem.

Den kristna föreställningen är att i begynnelsen fanns Gud, och därmed planen att skapa en materiell värld. Om vi gärna vill se Gud som mycket andlig och mycket immateriell, så kan vi se Gud som en slags Renframställd Avsikt. Från detta skapades så en materiell värld. Gnosticisterna och en del andra såg detta som ett illdåd, och talade för att människan så snart som möjligt skulle bana sig väg tillbaka till sitt rent andliga ursprung. Augustinus såg det inte så. Han insisterade på att när vi kommer till livet efter detta, så gör vi det med våra kroppar.

Den naturvetenskapliga synen är nu den motsatta. I begynnelsen fanns en materiell värld. Fan vet - om uttrycket tillåts - var den kom ifrån. För resten kom den kanske inte i begynnelsen, men det är en svår fråga. Men i denna materiella värld uppkom det liv. Och som ett led i detta livs uppkomst uppkom det avsikter.

Därmed har den materiella världen i efterhand blivit befriad från sin meningslöshet.

Den icke- konstruktiva evolutionen

Det är ändå värt att påpeka att evolutionen inte är det minsta konstruktiv.

Jag såg ett TV-program häromdagen, där programledaren var rädd för att vi med vår civilisation, och mest då med våra läkemedel, hade satt evolutionen ur spel. Jag kommer då att tänka på Rolf Lindborg, min lärare i idéhistoria, som sade ungefär så här: "När vi talar om människan, som en varelse som utkämpar en kamp för för tillvaron, får vi inte glömma, att människan sedan dess har skapat sig en civilisation och det har förändrat situationen helt och hållet".

Nå, vad man nu sade i TV-programmet, var att möjligheterna att bekämpa t.ex. infektionssjukdomar, kunde tömmas ut, eftersom sjukdomsalstrarna hela tiden utvecklades. Då skulle en evolution hos människan vara bra att ha.

I själva verket är nog evolutionen rätt chanslös i det här fallet. Sjukdomalstrarna har en mycket snabbare evolution än vi, eftersom de har så korta generationer. Att vi klarar oss beror på att vårt immunsystem i sig själv är så snabbt på att anpassa sig. Det är systemet med antikroppar som kan anpassa sig till nya fiender, som räddar oss.

Vad kan då den stora evolutionen av arten människa bidra med. För att inte sätta den ur spel, skulle vi säga till de människor, som drabbats av nya sjukdomar: "Vi kanske kan hitta nya läkemedel mot det här. Men vi vill inte, för vi vill att dina gener, som inte klarar de här sjukdommarna, skall försvinna - och du med dem!". Det här är naturligtvis fascism! Men vad händer med de övriga människorna? Ingenting! De är precis som förut. Så när ytterligare nya sjukdomar kommer, så kanske de också dör. Evolutionen med stort E, ger dem inte några välsignelser.

I själva verket har vi genom läkemedelsförbudet bara smalnat av den genetiska variationen. För att klara den nya sjukdomen hade kanske de utdöda människorna varit bättre anpassade. Vi renodlade förmågan att klara en viss sjukdom, men det kanske inte är fördelaktigt, när det gäller en annan sjukdom.

Evolutionen äger rum genom naturligt urval, dvs genom att somliga dör undan. Mera genialisk än så är inte evolutionen.

Det flexibla djuret

Det är lätt att "förmänskliga" evolutionen, och tala om Naturen med stort N, som gör allt till det bästa, därför att Naturen vet så väl hur allting skall vara. Det finns ett, arv från kristendomen kanske, om "den bästa av alla tänkbara världar", fast det nu inte är Gud som har skapat den, utan Naturen. Men världen är kanske ändå inte det bästa man kunde tänka sig. Det finns gott om stackars monstruösa djur, som inte har det så bra, och det finns gott om djur, som råkar ut för andra monstra. Vad evolutionen är bra på, är att skapa en anpassning mellan organismer och deras miljö. Om man ytterligare skall klaga på evolutionen, så är den ju lite långsam. Det tog fyra miljarder år att skapa den värld vi ser nu. Samtidigt är det ju dessa fyra miljarder, som gör alltihop möjligt. Fyra miljarder år är en ofattbart lång tid, och det är det, som gör att det har gått att skapa en så här ofattbar värld.

Det finns andra fällor att fastna i, utom Naturen med stort N. En sådan är Ingenjören med stort I. Han som ser problem, och analyserar dem, och kommer med lösningar, och nya innovationer. Det finns gott om ingenjörer här i världen, men inte i evolutionen. Jag skall ändå strax förfalla till att tala om en ingenjör, men jag kommer att ångra mig snart. Men, det är ju den här tanken, som dyker upp nu med termen intelligent design. OK, man kan tänka sig en intelligent design, men det förefaller mig vara en slags historierevisionism. Evolutionen tror somliga inte på, utan de tror på Guds Skapelse. Man vad skall vi då med intelligent design till, som en mellanform? Var det inte Skapelsen man trodde på? Och den Allsmäktige Guden! Nu är han där i alla fall och petar i Skapelsen.

Nå, men ingenjörn då? När vi närmar oss människan uppkomst i evolutionen. Vad skulle ingenjörn lansera för en innovation? Det skulle vara något som karakteriserade människan som Ett Nytt Djur.

Jo, det skulle vara Det Flexibla Djuret. Ett djur, som inte skulle ha så mycket färdiga instinkter. Som skulle kunna göra gamla saker på ett nytt sätt, om det bara föreföll lämpligt. Ett djur med ett intellekt, starkt nog för att kunna skapa egna lösningar på problem, som dyker upp.

Jag tror kanske inte att det här är en tanke av en evolutionens ingenjör. Men det är ändå något som karakteriserar människan. Och konsekvenserna av det är omfattande och genomgripande.

Människan är fri att ändra sig, och att ändra sitt beteende. Om hon har gjort det, blev det då bättre eller sämre? Och blev hon därmed själv bättre eller sämre? Vem skall avgöra det? Det måste hon själv göra, för hon måste själv bestämma om hon skall anamma sitt nya beteende eller återgå till sitt tidigare.

Som människor har vi alltså att bedömma oss själva. Det är klart att det är svårt. Vi är skådespelare och publik på en gång. Som publik känner vi oss inte objektiva, och som skådespelare litar vi inte riktigt på publikens ovationer.

Vi befinner oss på ett gungfly.

Så söker vi oss till någonting mera objektivt. Vi kan fråga andra vad de tycker. Men det är naturligtvis en publik, vars ovationer vi inte heller kan lita på. Ändå är detta den stora möjligheten till tröst, vi har. Att söka stöd hos andra människor. Av alla de beroenden som vi människor har av varandra, är detta kanske det viktigaste. Vi får försöka lära oss hur mycket vi kan lita på den publikens ovationer så gott det går.

Att blir berövade den kontakten med andra människor, är något av det värsta, som kan drabba oss. I Sverige har man en ovana att isolera människor vid häktning av "utredningstekniska skäl". Själva den termen säger, att den som använder den inte förstår, vilken oerhörd skada man tillfogar en människa, genom att isolera henne.

Men isolering kan också vara självförvållad. Den som skaffar sig makt över andra människor, ibland till den grad, att han bestämmer över deras liv och död, blir isolerad. Nikita Chrustjov har beskrivit en episod, när han var ute hos Stalin i dennes datja. Han var där ofta, liksom andra av Stalins närmaste, för att hålla diktatorn sällskap. Men Chrustjov hade en gång smitit ut i trädgården. Efter en stund kommer Stalin ut, och eftersom han tror att han är ensam börjar han hålla ett tal ut i mörkret. Han säger: "Jag litar inte på någon. Inte ens på mig själv." Det hade han säkert rätt i. Åtminstone att han inte litade på andra. Han hade skrämt dem med sitt handlande, så att ingen vågade säga sanningen om någonting till honom, och det visste han om. När den, som hade hela makten, inte längre hade någon information, som han kunde lita på, sjönk hela samhället ner i ett moras.

Men så söker vi som sagt också andra mera objektiva mått. Vi mäter och väger oss, och våra prestationer. Sartre har skrivit följande: "Varat för sig's projekt, är att förvandla sig till ett vara i sig." Jag kan knappast förklara det här utan att missförstå den gode Sartre, så vad ger här, är bara en egen tolkning, men det är en tolkning, som jag själv har haft nytta av. "Varat för sig" det är kategorin av sådana som vi. Människor. Vi finns "för" oss själva eller "i relation till oss själva", med hela den osäkerhet, som detta innebär. Jag tror att Sartres ideal faktiskt är att vi skall leva ut den rollen som "vara för sig". "Vara i sig" är kategorin av allt det som finns i sig självt, nöjt med sig själv. En stol, en atom, ett djur med gott om färdiga instinkter. Och människan har naturligtvis en längtan till denna självklara och enkla tillvaro. Vi försöker - men vi borde kanske inte - förvandla oss från varat för sig till ett vara i sig.

Att vara människa är i vilket fall, att röra sig i det spänningsfältet.

Gruppvarelsen

Vårt behov av att söka oss till andra människor leder oss naturligtvis också till att söka oss till grupper. Är vi medlem i en grupp, så vill vi också vara lojala med den, och det finns alltid mekanismer i en grupp, som testar lojaliteten. Men en grupp av människor, som tvingas till lojalitet är en farlig sak. I gruppens namn gör vi vad som helst.

Man har ibland sagt: "Människan är ond och skapar krig, därför att hon forfarande är ett djur." Underförstått: trots den, eller i otacksamhet mot den, civiliserande undervisning hon har fått. Men djuren för inte krig. Den form av organiserat våld som kriget utgör, finns inte bland dem. Djur äter varandra. De kan inget annat. Men vi är inte kanibaler. Vi dödar inte för att äta varandra. Att människor för krig beror inte på vår djuriskhet, utan på det som skiljer oss från djuren, och på vad som följer därav.

Grupplojaliteten är en viktig beståndsdel i uppkomsten av mänskliga krig. Men låt mig medge, att detta också skulle vara en förenkling. Krig i historien har kanske oftast varit krig om territorier. Sedan jordbruket uppkom, har människan ständigt varit på jakt efter odlingsbar mark. Försämringar i klimatet och befolkningstillväxt har gjort människors situation akut. Man brukar säga att i djurvärlden reglerar detta sig själv. När inte försörjningen för en djurart räcker till längre, så dör djuren undan, tills balans uppnås. (Hans Rosling har sagt: "Människorna i regnskogen lever inte i balans med naturen. De dör i balans med naturen.".) Men människan tänker inte så, och det hedrar henne, trots allt. Men att roffa åt sig andra folks territorier löser ju inte problemet i stort. Då är det grupplojaliteten, som kommer in. Det är vår grupp, som behöver mera mark. De andra kan gott avstå.

Den bibliska historien, sådan jag tror att den var, till trots för vad som står i Bibeln, tror jag kan illustrera detta. Idén är att det judiska folket var ett nomadfolk, som levde i Palestinas utmarker; i Sinai och kanske öster om Döda Havet. Men klimatförändringar och befolkningstillväxt gjorde detta liv omöjligt. Det enda land, som fanns inom räckhåll, vara då kana'aneernas land, Kana'ans land. Det var inte ledigt, naturligtvis, och man var inte stark nog att erövra det. Så man infiltrerade sig in i landet, samtidigt som man försökte behålla sin egen identitet. Så blev man då jordbrukare, och därmed bytte man oundvikligen också identitet och kultur och religiösa sedvänjor, vilket sedan mången profet har klagat över. Men inget av detta gick naturligtvis friktionsfritt. Man mötte motstånd. Trakasserier. Så skapade man en annan berättelse om sig själv: Folket som kom från Egypten, och erövrade landet, och skoningslöst avrättade dem som fanns där, eftersom de var avgudadyrkare. Det är en berättelse som är bra för gruppens självkänsla och för grupplojaliteten. Det finns säkert många sådana berättelser, men få av dem har överlevt. Men den verkliga berättelsen är mycket vackrare än den skrivna. Ett folk, som makade sig in i det nya landet, och som överlevde, och behöll en del av sin särart.

Överlevaren

Även om jag gärna försvarar en del del av de arbetens som görs under etiketten Artificiell intelligens, så är själva etiketten en smula tvivelaktig. Ordet artificiell, dvs konstgjord, är inte så konstigt, så tvivelaktigheten finns i ordet intelligens. Intelligensen som term, syns mig ha sitt ursprung i en strävan att mäta just intelligens. Detta tror jag är en ganska amerikansk tanke (dvs kopplad till USA). Man ville mäta någon slags förmåga hos människor, framför allt kanske hos barn. Men enligt principen att man kan ta sig upp och vinna framgång, även om man startar med två tomma händer, så ville man sålla bort alla fördelar, som människor kunde ha av sin familjebakgrund, sina sociala förhållanden, etc. Så, man ville mäta någon slags intellektuell förmåga, rensad från kunskaper. Och det kanske lyckades. Annat, som man kanske inte var lika bra på att rensa bort, var tankesnabbhet, och en viss känsla för hur intelligenstester brukade se ut. Intelligenstesterna kanske inte gynnade förmågan att analysera ett problem grundligt. Det var bättre att vara snabb, och utnyttja vissa fördommar om hur intelligenstest skulle se ut.

Men, intelligens av det här slaget, har kanske inte varit av något större värde för människor, utom möjligen i vår tid. Av större värde skulle vara någon slags fingerfärdighet för att överleva. Att kunna hantera och förstå olika situationer, att kunnna fatta rätt beslut, och skrida till handling.

Jag har velat skissa på ett system, som skulle göra detta möjligt, och sedan kanske skapa en artificiell variant av det. Syftet skulle inte, i första hand, vara att sjösätta ett sådant system i verkligheten, utan att lära sig något av det. Lära sig något om oss människor.

Icke desto mindre vill jag tänka mig det som ett tekniskt system, dvs sensorer, motorer, datorer och programvara, och jag skall beskriva det i sådana termer.

Centralt är då ordet process. En process är en beräkning som äger rum över tid, och som på något sätt växelverkar med händelser i en omvärld, händelser, som äger rum över samma tid. Motsatsen är en procedur eller en funktion, som konfronteras med någon slags indata gör något med dessa (eller med anledning av dessa) och sedan förklarar sig nöjd, och avsomnar. Om en process, t.ex. skall övervaka något, så går den kanske in i en oändlig loop, och bearbetar data från sensorer gång på gång, tills den kanske någon gång upptäcker något intressant i data. Den slutar aldrig att fullgöra denna uppgift om inte någon drar ut sladden (eller någon konstaterar att situationen nu har ändrat sig, så att det inte finns någon anledning att övervaka världen på just det sättet),

Med detta processbegrepp som hjälp vill jag då skissa några kategorier av processer, som man kan behöva. Av varje kategori kan det finnas flera processer samtidigt.