Ondskan

Jag tillhör inte dem, som tror att "ondskan" finns som en separat kraft.. Då går jag i motsatt riktning mot Zaratustra, som såg en värld full af onda andar, och där människans viktigaste uppgift var attt hålla armlängds avstånd till dem, med hjälp av olika renhetslagar.

Men, brukar man säga, att om det inte finns någon ondska, hur förklarar man då beteendet hos män som Hitler, Stalin, Franco och Mussolini? Ja, man kan väl förklara detta, om det finns en ondska, och om dessa män är besatta av den. Egentligen är det väl synd om dem. Och inte kan man väl avkräva dem något ansvar, eftersom de är besatta. Å andra sidan kanske man kan mäta att de är besatta, och straffa dem i förväg, inte för vad de har gjort, utan för vad vi förväntar oss att de kan göra, eftersom de är besatta. Men hur etiskt korrekt är ett sådant straffsystem?

Straffet utdelar man för gärningar, och våra gärningat är svar på situationer, som vi hamnar i. Om vi nu har en sådan konstitution, så att vi gör onda handlingar i situationer, som inte kräver det, så är vi värda ett straff. Att vi kan förvärva en sådan konstitution, hänger samman med att det är svårt att vara människa.

För det första har vi då spänningen mellan varat i sig och varat för sig här, dvs vårt behov av bekräftelse, som bl.a. hänvisar oss till grupper, som vi vill visa vår lojaliet mot. Sedan lever ju människor i konkurrens om mark och mat och andra resurser. I dessa svårigheter ser jag större förklaringar till onda handlingar än i en separat ondska, som kan besätta oss.