Avsnittet om Islam och västvärlden här slutar med ett kapitel betitlat "Vad kommer att hända?"
Nu kan man (liksom medarbetarna i dr Wunsiedels fabrik [Heinrich Böll, Dr Murkes samlade tystnad]) säga: "Det har hänt något!".
Jag vill kommentera detta, men jag placerar kommentaren här, tillsammans med Ukrainakriget, som en del av vår tids dystra historia.
Men jag måste ändå betona sambandet med avsnittet om Islam och västvärlden. I det avsnittet lyfter jag fram kolonialismens roll som en bättre förklaring till vår tids olyckor, än islams "natur" som en krigisk religion.
När Islam bredde ut sig, förlorade kristendomen väldiga arealer och stora mängder anhängare. Nästan alla anhängare till den östsyriska kyrkan i Centralasien, och så långt österut som Xin Jiang i västra Kina konverterade, och detsamma gjorde kyrkans folk i Nordafrika. Den kristna kyrkan svarade genom att anklaga islam för krigiskhet. Men det är knappast en rättvis bild. Muhammed själv talade om att man skulle vara skonsam mot "bokens folk (ahl al-kitab)", dvs kristna och judar. Åtminstone i Nordafrika, har vi nog anledning att tro att de kristna konverterade frivilligt. Staden Hadrumetum, som nu heter Susa (eller Sousse med franskt uttal), belägrades en tid, men detta var ett undantag. När ledaren Oqba ibn Nafa:a kom fram till Atlanten, skall han ha ropat: "Förlåt Gud, att jag inte erövrar mer nu, men här finns ju inget mer att erövra!" Det är ett uttryck för att islamiseringen av Nordafrika gick ganska lätt.
Men hatet mot Islam lever kvar än idag, och präglar västvärlden syn på islam och muslimer.
Kolonialismen å sin sida skapade förtryck världen över. Fanns det yttringar av missnöje med detta förtryck, så möttes det med våld. När de förtryckta till slut hade funnit att de bara kunde möta detta våld med våld, så kom detta våld att stämplas som terrorism, som ansågs vara den värsta formen av ondska i världen.
Det är med denna världsbild vi nu betraktar det som sker i Palestina.
Den 7 oktober 2023 inträffar ett sådant terrordåd, då palestinier från Gaza går över gränsen in till södra Israel, och anställer en massaker, och tar gisslan till Gaza. Det är en massaker, ett brott mot budet "du skall icke döda". Jag instämmer i Sverige Radios reporter Cecilia Udén's fördömmande av denna aktion. Massakern kostar 1200 människor livet.
FN's generalsekreterare Antonio Guterres, säger (sedan Israel startat sin motoffensiv), att denna aktion inte saknade orsak, utan var svaret på ett mångårigt förtryck av befolkningen i Gaza från Israels sida.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu motsätter sig denna utsaga. Historien börjar den 7 oktober 2023, och händelserna då har ingen orsak, eller någon bakomliggande historia.
Man får väl se detta som en slags förstärkning av fördömmandet av massakern den 7 okt. Dess förkastlighet förstärks av att den, till råga på allt annat, är helt oprovocerad
Men med en sådan bild, försvinner alla möjligheter till en analys, som skulle kunna leda till försoning och fred längre fram. Man dömmer sig själv till ett evigt krig.
Från dag 2 startar den israeliska motoffensiven under Benjamin Netanyahu's ledning.
Det finns en mycket viktig fråga att ställa kring motoffensiven: "Vad är planen med den långsiktigt?", "Vad syftar den till?".
Svaret är kort: "Att utrota Hamas!"
Nå, det är väl ganska fort gjort. Men sedan? Vi skulle då ha en situation, där palestinierna i Gaza skulle stå helt utan representation.
Man skall nog tänka sig att palestinierna i Gaza kommer att fylla ut vacumet, genom att skapa sig en ny representation. Även om den nog inte skulle heta Hamas, så skulle den antagligen vara ganska lik Hamas. Vad annars?
Jag vet inte mycket om Hamas äldsta historia. Men Hamas kommer fram i ljuset i efterdyningarna till Osloprocessen. Osloprocessen hade på den palestinska sidan främst drivits av PLO med sin viktigaste medlemsorganisation al-Fatah.
Men Osloprocessen slutade i intet för palestinerna. Israel fann, efter moget övervägande, att man hellre ville lita på sitt egna militära övertag (uppbackat av USA) än på någon slags samarbete med palestinier, som skulle ha en egen stat. Man säger att den avdelade israeliska staten skulle vara för liten, så att en palestinsk artillerigranat lätt kunde skjutas över hela Israels område. Man kan ju då ändå förstå, att det inte skulle hjälpa om Israel vore mycket större. Gränsområden i Israel skulle man kunna nå ändå. Så Israel vill ha buffertzoner, som man då måste "låna" från palestinierna. Men hela området är ju ändå för litet för att rymma några buffertzoner alls.
Gazaborna är också en smula skeptiska, och börjar skjuta raketer in över Israel.
PLO och al-Fatah var ideologiskt anhängare av socialismen. När så socialismen inte ger palestinierna någonting, så söker man andra fanor att ställa sig under än de socialistiska, nämligen de gröna islamiska.
I väst börjar man då tala om kampen mot den islamistiska terrorn.
I det första fria valet i Gaza vinner Hamas 70% av rösterna. I senare opinionsundersökningar har stödet för Hamas sjunkit, kanske ner till 20% före oktober 2023. Hur det står till nu, är det ingen som vet. Men var finns Gaza-invånarna sympatier om Hamas skulle försvinna?
Israel börjar med att bomba Gaza synnerligen urskiljningslöst som en förberedelse för en markinvasion. Inför markinvasionen "tipsar" man Gaza-borna, om att de kanske skulle flytta på sig för att inte - som civila - drabbas av markinvasionen. Man skall flytta söderut i Gaza, men redan då bombar Israel i södra Gaza i alla fall.
Men alla flyttar inte på sig. Israelerna "hittar då på" att det är Hamas, som uppmuntrar dem att stanna kvar (eller tvingar dem). Man säger då att Hamas utnyttjar de civila som "mänskliga sköldar". Men de mänskliga sköldarna bor ju där!
Samtidigt stänger man av all försörjning av livsmedel, färskvatten, elektricitet och läkemedel. Det är naturligtvis en brist i "Gaza-systemet", att Gaza är beroende av Israel för alla dessa förnödenheter. Man har levt på jordbruk, men befolkningen har växt inom mycket fasta landgränser, så att det idag inte finns mycket mark kvar för jordbruket. Man har levt på fiske, men den Israeliska flottan har brett ut sig söderut till farvattnen utanför Gaza, och har betraktat alla fiskebåtar som potentiella terrorföretag, så fiske är inte längre möjligt. El skulle man kunna producera med solceller, men det finns inte mycket utrymme kvar för detta. Gränsen till Egypten har varit blockerad, men det finns en underjordisk förbindelse. Men Egypten har har varit månt om att inte stöta sig med Israel. Traditionellt har ju Gaza varit en handelsstad (i minst 3400 år) men handel är numera lika omöjligt som fiske.
När det gäller krigshandlingar, tycker jag mig nog se en viss återhållsamhet inledningsvis, när det gäller anfall på sjukhus. Men så småningom angriper man Gaza city's största sjukhus, ash-Shifa, både från marken och från luften, och man går in i sjukhuset och trakasserar personalen. Detta förklarar man med att man ju måste komma åt Hamas, och man "vet" att Hamas har anläggningar i tunnlar under sjukhuset.
Så småningom visar man upp bilder av dessa anläggningar nere i tunnlarna. Men bilderna är inte särskilt imponerande. Man får ingen särskilt tydlig bild av några militära anläggningar eller någon kommandocentral.
Israel har en vida känd underrättelse- och säkerhetstjänst, och problemet är nog att man har kommit att lita lite för mycket på denna tjänst, och dess ibland ganska fantasifulla spekulationer.
Att det finns ett tunnelsystem under Gaza är väl känt, och att kommandocentraler bör finnas någonstans där, är väl självklart, men de kanske inte finns precis under ash-Shifa-sjukhuset.
Israel brukar ibland tala anklagande mot Hamas för att de har byggt alla dessa tunnlar, men det bör man nog visligen göra, om han har en avog granne, som har så mycket bomber som Israel.
Att bombardera ett sjukhus är ett brott mot krigslagarna. Israel säger nu att det också är ett krigsbrott att bygga militära anläggningar under ett sjukhus.
Men den internationella rätten fungerar inte så att det ena brottet neutraliserar det andra. Om det ligger ett sjukhus ovanpå ett militärt mål, så får man gräva sig ner under sjukhuset på annat sätt. I det här fallet underlättas det kanske av att Hamas redan har grävt de nödvändiga tunnlarna.
Vi människor har en svagare internationell rätt än vi skulle förtjäna. Stormaktsintressen har alltid gått emot en utveckling av internationell rätt.
Som det är nu, är det svårt att beivra krigsbrott, fastän de är definierade i internationella konventioner (bara ordet "konvention" väcker ju vår misstänksamhet: är krigsbrott bara brott mot "det konventionella"?).
Brottet folkmord är faktisk formellt något lättare att bevisa. Men det krävs ett bevis för att dödandet hade sin grund i en avsikt att utrota folket i fråga. Det är då lätt att svara: "Nä, vi ville bara utrota terrorismen!".
Den nazistiska utrotningen av judar (och romer m fl) uppfyller i alla fall definitionen av folkmord.
Snart fortsätter invasionen ner mot söder, dit Gaza-bor hade flytt undan tidigare. Nu får de ett nytt "tips" att fly ännu längre söderut, men där finns inte plats för så mycket människor. Israelerna angriper skolor och flyktingläger i FN-regi, vilket inte mildrar kritiken.
Israel anvisar nu en ny säker plats för civila att fly till. Det visar sig vara en slags leråker om 10 kvadratkilometer. Där finns noll möjligheter att livnära sig. Färskvatten saknas liksom allting annat. Gaza-borna är c:a 2.2 miljoner. Varje person har då en area på 5 kvadratmeter att hålla sig till. För någon kan ju detta låta lyxigt, men det är en kvadrat med 2.23 meter i sida. Hur länge skall man stå i den rutan? undrar man kanske. I många månader, säger Benjamin Netanjahu.
Vår utrikesminister, Tobias Billström, klandrar inte den israeliska motoffensiven. "Vi försvarar Israels rätt att försvara sig" säger han. På en fråga om han anser att Israels offensiv är proportionerlig, svarar han: "Ja!". Nu är väl "proportionerlig" en ganska lurig term. På matematikerspråk har vi en proportion mellan antalet Palestinska döda och antalet Israeliska döda på 18.3 (säg 1 jan 2024). Det är ju en proportion, men är det proportionerligt? Tja, kanske.
Sverige har också motarbetat initiativ i FN för att få fram humanitära vapenvilor. Utrikesministern har då sagt att han upplever kraven på vapenvilor gentemot Israel som orättvisa, eftersom de skulle hindra Israel från att fullfölja sin offensiv.
Vår statsminister Ulf Kristersson, är nu mera bekymrad för uppkomsten av antisemitism i Sverige, som skulle drabba svenska judar. (Bäst då att i alla väder hålla på Israel.)
Min uppfattning om detta är att vi kring judar som bor i Sverige måste hålla dem utanför. Det är möjligt att de judar, som bor här, gör det för att inte driva konflikten med palestinierna vidare. I så fall skall vi inte trakassera dem för vad som sker i Israel. Judar utanför Israel brukar också kräva att inte behöva bli avkrävda en ståndpunkt om det som händer i Mellersta Östern. Jag tycker att vi skall respektera denna önskan.
Men i Sverige bor också många palestinier, som har tvingats lämna Mellersta Östern. Vi kan inte kräva att de skall lämna sina känslor bakom sig. Vi hjälper dem inte genom att till varje pris försvara Israels handlingar.
Termen antisemitism är i det här fallet en smula motsägelsefull. En antisemit är fientlig till semiter, dvs till folk, som talar semitiska språk, dvs till både judar och araber. Min känsla är att i dagens Sverige är den antisemitism som riktar sig mot araber mycket starkare än den som riktar sig mot judar, men detta skall inte ses som något försvar för den antijudiska antisemitismen. Termen antisemitism handlar ändå inte om språk, semitiska eller inte, och inte heller om religion. Den handlar om rasföreställningar, som växte fram ur missförstånd kring Darwins utvecklingslära. De starka arterna växte fram i en kamp, som gynnade de starka. Nu skulle människorna ta på sig en roll, och bekämpa de svagare människorna i sin art. Människorna skulle "hjälpa" evolutionen på traven. Om man lyckades med detta, skulle man antagligen avla fram de värsta råskinnen, men det är inte det mänslkigeten har behov av.
Våra etermedier spelar väl en hygglig roll, men de tycks ha vissa förhållningsregler. De kan inte säga Hamas, utan måste alltid säga "Det terrorstämplade Hamas". Jag tror inte själv att dessa terrorstämplingar spelar någon positiv roll i världssamfundet. Vid ett tillfälle kommer också Rapport (eller möjligen Aktuellt) med en "rättelse". I en tidigare sändning hade man angivit antalet dödsoffer i Gaza till 22000. Men, rättade man: "Denna uppgift kommer från Gazas hälsoministerium, som kontrolleras av (det terrorstämplade?) Hamas. (Jag minns inte om man just i detta fall "glömde" det obligariska tillägget "det terrorstämplade").
SVT's reporter Samir Abu Eid talar nu ofta om den stora risken att konflikten sprider sig till flera länder. Jag tycker nog att den konflikt vi redan har är illa nog, och att en spridning till andra länder också kunde ha positiva effekter. Arabländer har också gjort fredsbefrämjande insatser. Det ofta illa sedda landet Qatar har utfört bra medlingsinsatser, även om tiden nu har gått ifrån dem.
Sydafrika har stämt Israel inför Haag-domstolen för försök till folkmord. I SVT tar man då upp frågan: "Varför gör Sydafrika (på) detta (viset)?. Tja, det finns en gammal vänskap mellan ANC och palestinierna. För resten är det snart val i Sydafrika. ANC tror att de kan vinna på den här frågan (det kan de nog). Valtaktik alltså! En alternativ fråga: "Varför stämmer inte alla länder Israel? Borde inte alla leta efter en juridisk lösning, i stället för dödandet?
Osloprocessen innebär ju att man skulle avstycka ett område, som skulle bilda en del av en palestinsk stat på Jordanflodens västra bank. Man tänkte sig att detta område, kallat Västbanken, skulle bilda en palestinsk stat tillsammans med Gaza-remsan.
Västbanken kom att styras av al-Fatah, men eftersom Gazas befolkning valde Hamas så fick vi i stället en trestatslösning (Västbanken, Israel, Gaza).
Därmed skulle Västbankens regering kunna avvisa judiska invandrare till området Västbanken med en stats rätt. Men sådana invandrare kom ändå och slog sig ner i området under namnet "bosättare" som medborgare i staten Israel. Dessa bosättare har sedan börjat trakassera palestinierna, med motiveringen att bosättarna har en historisk rätt att bo där, medan palestinierna olovligen har tagit sig in i området under de två senaste årtusendena. USA har tillhållit den israeliska regeringen att sätta stopp för dessa trakasserier.
Israel har också byggt murar och inrättat vägspärrar för att förhindra ett palestinierna tar sig in i staten Israel, där många av dem har sina jobb.
al-Fatah har kritiserats för att inte tillräckligt ha protesterat mot allt detta, för att inte alltför hårt utmana Israel. al-Fatahs stöd bland palestinierna på Västbanken har sannolikt sjunkit, men här finns också en sannolik förklaring till att Hamas segrade i valen på Gaza-remsan.
Drömmen om Israel, är naturligtvis att Europas judar skulle kunna lämna Europa, efter tusenårig Europeisk förföljelse, och återflytta till det land, där de hade levt nästan 2000 år tidigare. Medvetenheten om att det redan bodde människor där, var säkert svag. Området behärskades fram till 1923 av det turkiska osmanska imperiet. I kristna kretsar betraktade detta imperium som svagt och odugligt. Men egentligen var det nog en ovanligt välfungerande statsbildning. Men den kristna bilden av imperiet smittade också av sig på dess palestinska invånare. De fanns kanske, men i så fall dög de nog inte mycket till,
Theodor Herzl, sionismens grundare, hör till den som kritiserade denna bild. Palestinerna fanns, men de skulle välkomna de nya invånarna, som skulle föra med sig nyttigheter från sin västerländska civilisation. (Sedan dess har nog värdet av denna västerländska civilisationsimport minskat. De västerländska rönen är kända överallt.)
Detta är den andra drömmen om Israel: Judar och palestinier sida vid sida i fredlig samverkan.
Det osmanska imperiet faller, och britterna kommer i turkarnas ställe, under det så kallade Palestinamandatet under Nationernas Förbund. Men britterna bryter ner möjligheterna till den andra drömmen. De inrättar en judisk myndighet, som ges mandatet att expropriera mark från palestinska bönder, och ge den till nyinflyttade judar från Europa.
Det är svårt att tänka sig något effektivare sätt riva ner en känsla av försonlighet mellan två folk. Den andra drömmen om Israel är då borta. För alltid?
Efter andra världskriget finner stormakterna det angeläget att etablera en fristad för judarna. Men sedan tar judiska organisationer saken i egna händer, och etablerar ensidigt staten Israel 1948. Då börjar man systematiskt att arbeta på en ny dröm: Ett Israel utan palestiner. Man driver med våld ut palestinier från området. Men de omgivande arabländerna förklarar då krig mot den nya staten. Därmed omöjliggörs den fortsatta utdrivningen av palestinerna. Situationen hamnar i ett mångårigt dödläge.
al-Fatah's svar på detta blir - enstatslösningen. På området skulle det finnas en stat med lika rättigheter för alla. oavsett härkomst eller religion. Så var det inte. Rösträtt för palestiner var länge en omöjlighet. Man har sagt mig att palestinska ungdomar inte hade rätt att studera vid tekniska högskolor. Det skulle ge dem en alltför mäktig roll i samhället. Det får stå som en symbol för den Israeliska staten som en apardheit-stat.
Så småningom kommer Oslo-processen, med en tvåstatslösning som tänkt resultat. Fast det i stället blir en trestatslösning.
Formellt får vi också en trestatslösning. Men reellt händer ingenting. Israels reella dominans över hela området består. Gaza-remsan blir omringad av Israel sjövägen, och Egypten har en ny regim, som inte är intresserad av Palestina-frågan. Därmed blir Gaza en stat utan möjligheter. Västbanken blir inringad av murar och vägspärrar.
Nu hör vi om att Israel har kontakter med länder som Kongo och Saudiarabien, med förfrågningar om dessa skulle kunna ta emot Gaza-borna och erbjuda en fristad för dem. Det är den tredje drömmen: Ett Israel utan palestinier. Om palestinierna frivilligt skulle söka sig till en sådan fristad, eller om de skulle behöva deporteras, får de bestämma själva.
Detta är en hypotetisk lösning. USA har kraftfullt motsatt sig en sådan lösning, men USA talar ju numera inte med en tunga (Trump har ju sin egen tunga).
"Lösningen" med en förflyttning av palestinierna någon annanstans, har en historisk parallell. När somliga västerlänningar förstod att Palestina var "upptaget", så föreslog de en alternativ plats för judarnas fristad. Uganda nämndes som ett exempel. En annan rörelse, som jag tror finns kvar än i dag, hade ett annat alternativ: Ostpreussen, med Königsberg (som skulle ha återtagit sitt gamla namn) som huvudstad. Den tanken har nog inte blivit mera realistisk på senare år.
Vad säger världssamfundet? Jag tror inte att världssamfundet skulle acceptera en lösning med en deportation av palestinierna. Men "acceptera" är ett konstigt ord. "Vi accepterar inte det oundvikliga!". Nähä?
Men Gaza har också utsatts för en enorm förödelse. Till bilden hör också att Israel har använt sig av mycket tunga bomber, som är avsedda för slagfält, men inte mot stadmiljöer. En allmänt accepterad siffra är att 80% av bebyggelsen i Gaza är i ruiner. Samma siffror gäller för el- och vatteninstallationer. Att bygga upp allt detta kommer at ta decennier, vare sig Israel skulle hjälpa till, eller världssamfundet (EU?) skulle göra det. De 22000 omkomna Gaza-borna kommer att följas av hundratusentals flera under de närmaste åren.
Jag förutsätter att den Israeliska ledningen och militären aldrig har haft någon plan på en förintelse av palestinierna i Gaza, men antagligen blir det så nu i alla fall.
På Västbanken bör man nog tro att det skulle ske en radikalisering på den palesinska sidan. Med samma reaktion från Israel, så kommer Västbankens palestinier att gå samma väg som de i Gaza.
Hoppet står till den Israeliska vänstern och fredsrörelsen. Israel
Efter Förintelsen i Europa, har vi kommit att se den judiska kulturen och den nya judiska staten som ett under av hederlighet. Till detta bidrar också judarnas insatser för den västerländska kulturen under många århundraden.
Men sedan dess har israelerna valt Benjamin Netanjahu till ledare. Men av Benjamin Netanjahus handlingar och av hans uttalanden om kriget framgår att Benjamin Netanjahu är en fascist och inget annat. Det är dags att upptäcka detta nu.
Om israelerna gör detta, så kan de välja en annan ledning, och då kanske det finns hopp.