< Islam och västvärlden

Om Islam och västvärlden

Erik Skarman

Innehåll

  1. Koranen
  2. --Jihad
  3. --Kvinnans ställning
  4. Evjoniterna
  5. Khaliferna
  6. Harun ar-Rashid
  7. Det turkiska bidraget
  8. Al-Ghazali
  9. Averroës
  10. Toledo
  11. Fernando och Isabel la Catholica
  12. Sultanatet
  13. Kolonialismen
  14. Det osmanska imperiets fall
  15. Israel
  16. Kuwaitkriget
  17. Iran
  18. Den islamiska staten
  19. Mellanöstern efter andra världskriget
  20. Paris 2014 och Köpenhamn 2015
  21. Vad kommer att hända?
  22. De långa vågorna i historien

Koranen (al-Qur'an)

Judendomens grundval är förbundet (habberit) mellan Gud och det judiska folket. Kristendomens grundval är personen Jesu Kristus, som är både människa och Guds son, med alla de teologiska komplikationer, som detta för med sig. Islams själva grundval är en bok, Koranen. Koranen är Guds egna ord förmedlade av profeten Muhammed.

Judendomens bok, Gamla Testamentet, har skrivits av människor under många århundraden, vilket öppnar för en relativistisk läsning, och samma sak kan sägas om Nya Testamentet, som är skriven av ett flertal författare, som i flertalet fall måste beskrivas som anonyma. Men Koranen är skriven av en enda person under en tidsrymd av några decennier. En sådan text måste inspirera till en mycket mera absolut läsning. När dessutom texten egentligen är skriven av Gud själv genom diktamen, så blir naturligtvis kraven på en absolut läsning ännu större.

Ändå är floran av skolor för tolkning av Koranen knappast mindre än floran av kristna tolkningsskolor.

Den dominerande berättelsen om hur Koranen kom till, är att Muhammed upplevde olika uppenbarelser, och sedan genast skrev ned dem, med hjälp av sin skrivkunniga dotter Fatima. Men i verkligheten vet vi att det tog ganska lång tid innan han började med detta, så att många texter skrevs ner ganska lång tid efter uppenbarelserna. Sedan hade den arabiska skriften vid den tiden vissa brister. Det är väl känt att vokalerna inte sätts ut i vanlig arabisk text, men det gör inte så mycket för vokalerna spelar en underordnad roll. När de så småningom skrevs ut skedde det genom små streck och öglor. Men i en arabisk text finns också punkter över och under bokstäverna, och dessa användes för att skilja olika bokstäver åt. Utan dessa punkter blir b, t, th, n och j samma tecken (utom i vissa positioner för n och j). Men dessa punkter infördes inte i skriften förrän kalifatets huvudstad hade flyttats först från Mecka till Damaskus och sedan till Kufa i Persien. Detta är kanske inte så viktigt, men det lämnade ändå ibland utrymme för tolkningar, som måste göras av de som skrev rent Koranen med den så kallade kufiska skriften. Ytterligare, så lämnade Muhammed inte ifrån sig sina nedskrifter i någon slags kronologisk ordning, utan de som tog över materialet måste sortera det efter egna principer. Principen blev att böckerna (Surorna) sorterades i längdordning med de längsta surorna först (så när som på den allra första, as-sura al-fatiha (den öppnande suran), som är ganska kort). Senare har tyska (!) forskare försökt att återställa den kronologiska ordningen genom analyser av texten. Och de påstår att Koranen blir en betydligt angenämare läsning, om den läses med rätt kronologi. En och annan har påpekat att de längsta surorna inte har den högsta litterära kvaliten, vilket förstör en del av intrycket, när man börjar med dem. Men det bör ju ändå sägas att Koranen på originalspråket är en enastående text litterärt och poetiskt.

Muhammed påpekar att det förekommer motstridigheter mellan olika avsnitt av Koranen, och att rättesnöret då är att senare texter har prioritet över tidigare. Men det är ju inte så lätt, när vi nu inte vet i vilken ordning de är skrivna.

I dessa förhållanden ligger ju en del av grunden till att Koranen har kunnat tolkas på så olika sätt. En annan grund är att det trots allt är en stor och myllrande text. Dessutom är människor olika, och tolkar varje text utifrån sina egna preferenser. I alla religioner finns det uttolkare som betonar aspekter av lag, förbud och lydnad över allt annat.

Jag vill ta upp två exempel på meningsskiljaktigheter i tolkningen av Koranen: Jihad och kvinnans ställning.

Jihad

Ordet jihad översätter vi i väst som "Det Heliga Kriget", och det har då blivit en slags symbol för Islam som en aggresiv och krigisk religion. Nu kan ju inte ett så kort ord som jihad betyda något så långt som "Det Heliga Kriget", utan det måste vara en tolkning snarare än en översättning. Stammen jahad betyder att anstränga sig. Om man tänker sig en mera krigisk tolkning av avledningen jihad, så kanske ordet "kamp" passar bäst. Inom islam är denna "kamp" en kamp på många plan, men kanske i första hand en inre kamp mot frestelser eller feltolkningar av islam. I dialoger med andra är det en kamp för att övertyga andra om "det rätta". Men naturligtvis finns det också en aspekt av att övertyga andra med krigiska medel.

Historiskt såg ju Muhammed sin religion som ett sätt att ena det sydarabiska folket bakom en religion, eftersom just religionssplittring var en faktor som försvagade det här folket. Man kan säga att olika grupper fick erbjudanden om att ansluta sig till en ny religion och en ny ordning. Det fanns nog ett inslag av att detta var "erbjudanden som man inte kunde motstå". Inför militärt hot kunde man sluta fred, och gå med i rörelsen. Detta är grunden för ordet islam, som är bildad till stammen salam, som betyder fred.

Så samlades det ihop ett ganska mäktigt rike i Sydarabien under islam och Muhammeds ledning. Men sedan uttalar Muhammed sina berömda ord om "Bokens Folk", dvs kristna och judar, som följde "Boken", dvs Gamla Testamentet. Dessa folk skulle man inte påtvinga någon ny religion. När t.ex. muslimerna intar Nordafrika, så har vi nog all anledning att tro att människorna där i stort sett konverterade frivilligt. Man var trött på alla teologiska tvister kring kristologin, och välkomnade den nya rakare och enklare religionen. Under de århundraden som följde, så visade muslimerna alltid prov på tolerans.

När muslimer nu kallar sig jihadister, och säger säg vilja skapa islamiska stater med våld, och attackerar västvärlden med våld, så måste man ju fråga sig om detta är en legitim tolkning av Koranen. Rörelsen finns, men har den egentligen något med Islam att göra? Jag skall återkomma till detta.

Kvinnans ställning

Det samhälle som omger profeten på 600-talet är i högsta grad ett manssamhälle. Månggiftet hör samman med detta. På grund av krig och annat, så finns det ett kvinnoöverskott. Samhället är så konstruerat att en ensam kvinna inte har stor chans att överleva. Alltså får några män ta hand om flera kvinnor. Eftersom de flesta män inte har råd med detta, så blir det några får rika män, som tar hand om väldigt många kvinnor.

Profeten försöker nu röja i detta. Och han bestämmer då, genom Koranen, att ingen man får ha mer än fyra hustrur, och han får inte ha favorithustrur. Alla dessa hustrur skall obrottsligt hanteras lika.

Nu kan man ju se detta så att Muhammed försöker förbättra kvinnornas ställning, och då skulle man kanske i hans efterföljd fortsätta med detta. Säkert skulle möjligheterna till ytterligare förbättringar vara ännu större nu. Men man kan också läsa Koranen mera bokstavligt. Det skall vara precis så som det står i Koranen. Det är den enda normen. Någon tendens i profetens anda kan vi inte tänka oss. Salafisterna idag brukar säga att om det är något Allah avskyr, så är det förändringar. Eller förbättringar? Det här står nog inte i Koranen.

Det sägs att om en man vill skilja sig från en kvinna, så behöver han bara ropa tre gånger: "Jag förskjuter dig!". Jag har läst stycken i Koranen som handlar om just detta, fast det kan ju finnas andra stycken på andra håll, som också avhandlar detta. Det som står, är att den enda grunden för skiljsmässa är otrohet. Den som vill skiljas skall alltså försäkra att den andra parten varit otrogen. Om denna försäkran skulle vara lögnaktig, så kommer Gud att straffa den lögnaktige på den Yttersta Dagen. Men med en sådan försäkran avgiven, för säkerhets skull tre gånger, så är äktenskapet upplöst. Men det står ingenting om att denna ritual är förbehållen mannen. Tvärtom kan man se hur profeten har lagt sig vinn om symmetrin mellan man och kvinna. Muhammed är en skicklig stilist, och själva stilen i de här styckena andas denna symmetri. Föreställningen om att detta sätt att skiljas är mannens privilegium har inget stöd i texten. Ändå tycks det vara så som Islam tillämpas på många håll. På så sätt blir Islam i våra ögon ett offer för sina vantolkare.

Evjoniterna

Evjoniterna är en grupp, som flyr österut från Palestina under perioden efter det att romarna har slagit ner två judiska uppror. De kommer så småningom i kontakt med folken i Sydarabien, och man kan ganska säkert gissa att de har en påverkan på Muhammeds bygge av Islam. De betraktar sig som en kristen grupp, även om de inte använder det grekiska namnet Christos. Men vilka är de? Man kan misstänka att de är efterföljare till den första kristna församlingen i Jerusalem, som leddes av Jesu bror Jakob, Petrus och andra. Denna Jerusalemsförsamling förhandlade med Paulus, eller snarare, det var Paulus som förhandlade med Jerusalemsförsamlingen. Vi vet nog inte så mycket vilken ställning församlingen tog till propåer från Paulus, men det kan vara så att de tog avstånd från ganska mycket av vad Paulus hade att tillföra. Dit kan faktiskt höra tron på Jesu uppståndelse och himmelsfärd. Jesus hade talat till Paulus i uppenbarelser, och därav hade Paulus dragit slutsatsen att Jesus levde, och var gudomlig, och hörde himlen till. Evangelisterna, som alla kommer efter Paulus, tar fasta på detta. Men Jerusalemsförsamlingen kanske inte gjorde det. Evjoniterna har heller ingen tro på något sådant. Då öppnar sig möjligheten att Islam ligger mycket närmare den ursprungliga Jerusalemsförsamlingens uppfattning, men att kristendomen genom Paulus skiljer ut sig, och blir en helt annan religion.

Khaliferna

Ordstammen khalaf betyder ersätta. Khalif, som vi brukar stava som kalif, betyder då ersättare. Profeten lämnar oss genom en himmelsfärd, men innan dess utser han en grupp människor, som skall ersätta honom, och de kallas khalifer. De är alltså flera stycken, och detta skapar senare en mängd konflikter, som blir huvudorsaken till att Islam splittras i två grenar, shia och sunni. Men jag lämnar detta ganska mycket därhän, och gör i stället ett hopp framåt i tiden till en av khaliferna: Harun ar-Rashid.

Harun ar-Rashid

Harun ar-Rashid är kanske den mest lysande av khaliferna. Vid hans tid har den muslimska världens ("khalifatets") huvudstad flyttats från Mecka till Damaskus och sedan till Kufa och sedan till Baghdad, som byggdes på ruinerna av en gammal persisk huvudstad, Ktesifon. Den lysande khalifen får symbolisera en mycket öppen epok i Islams historia, då man skapar stor litteratur och stor konst, och då man skapar stor vetenskap. Jag skall återkomma senare till hur muslimerna kom i kontakt med grekisk vetenskap. Men de har tillgång till den, och de vidareutvecklar den snabbt. De flesta av oss i väst har mycket lite hum om vilka enorma framsteg som görs under den här tiden inom vetenskapens område. Inte minst sker en betydande sådan utveckling längre norrut i riket, i Uzbekistan.

Det turkiska bidraget

Så vitt vi vet genom språkhistoriska studier, så kommer turkisktalande folk ursprungligen ungefär från Mongoliet, och de har språkliga släktingar kvar där. Men de utvandrar västerut. Uigurerna, som befolkar Sinkiang-provinsen i Kina, hör till dessa utvandrare, och de bildar ett starkt rike, som faktiskt blir en slags grundplåt till Djingis Khans världsvälde. De är nestorianskt kristna. Men sedan fortsätter turkarna ner över de lägre områdena av Centralasien öster om Kaspiska havet, och blir Kazaker, Uzbeker, Kirgiser och Turkmener. Uzbekerna har vid den tiden en huvudstad, som heter Bukhara. Hela det här området, som grekerna kallade Transoxanien, har sugits in i den muslimska världen. Muslimerna kallar området för Ma Wara' an-Nahr, vilket på det hela taget betyder samma sak som Transoxanien, dvs landet på andra sidan floden (Oxus, som på turkiska heter Amu Darja) . Så kommer det sig att världens då förnämsta vetenskapliga bibliotek byggs upp i Bukhara. Men här finns mer än bara böcker.

Muhammed Ibn Musa al-Khwarizmi hör till de stora matematikerna genom tiderna. Det var han som grundlade algebran, som han namnger. Idén är att man kan använda symboler, dvs bokstäver, för tal, och då kan man beskriva generella algortimer för att räkna ut saker, eller göra matematiska härledningar. Begreppet algoritm kommer från hans namn. Som seden är, så skaffar han sig ett arabiskt namn, och han bildar det efter det kungarike, där han lever, ett slags dåtida Uzbekistan, som heter Khorezm. Beklagligtvis råkar detta lands kung skymfa Djingis Khan, genom att misshandla hans sändebud, vilket leder till att Djingis Khan intar landet, och anställer en våldsam förödelse. I detta ligger nog en del av grunden till att detta vetenskapliga centrum nu är så okänt för oss.

Ali Ibn Sina, hos oss kallad Avicenna, är kanske den störste av Bukharas söner. Han ägnar sig åt medicin, och skriver en bok om fysiologi, som sedan användes i Europa långt in på 1500-talet, 600 år efter hans tid. I själva verket är de nya böcker, som kommer senare, bara omarbetningar av Avicennas verk, så man kan säga att hans bok lever kvar till mitten av 1800-talet. En god vän till mig har bevittnat hur en modern fysiolog har bläddrat i hans bok. Efter en stund sa han: "Tja, det här är kanske inte så mycket sämre än vad vi har idag." Men Avicenna var också en allmänfilosof, och en filosofisk systembyggare. Han försökte skapa ett filosofiskt system, där både den Aristoteliska vetenskapen och "den uppenbarade tron", dvs islam, kunde samsas.

Al-Ghazali

Men ett projekt som Avicennas har också sina risker. När man försöker överbrygga skillnaden mellan vetenskap och tro, finns alltid en risk att man i stället lyfter fram skillnaderna i ljuset. Så kommer det i början på 1100-talet en skarp reaktion mot att man ägnar sig åt vetenskap i Aristoteles anda. Det är en hädelse mot tron. Den främste som uttalar detta är en sufistisk doktor och professor vid namn Hammid abu Muhammad ibn Muhammad at-Tusi ash-Shafi al-Ghazali. Ett av hans verk heter "at-tahafut al-filasafa". Verbet hafat betyder störta in. Med tillägget ta- blir det ett reflexivt verb, som alltså betyder ungefär störta in i sig. En sådan "instörtning i sig" för ett filosofiskt system brukar betyda att man finner självmotsägelser. Filasafa betyder förstås filosof. "Självmotsägelsen hos filosoferna" skulle alltså kunna vara en översättning.

Marxistiskt influerade historiker brukar förneka att en enda man kan vända historien. Historien styrs av produktionsmedlen och makten över dem. Men det förefaller faktiskt som att al-Ghazali i hög grad ensam vänder på utvecklingen inom islam. Från honom utgår det en våg av religiös ortodoxi och motstånd mot all vetenskaplig verksamhet.

Det kan säkert finnas de, som tycker att detta var goda nyheter för oss i väst. När vi så småningom själva börjar ägna oss åt vetenskap, så kan vi göra det utan konkurrens, och vi kan använda vår nya kunskap till att skaffa oss ett världsherravälde. Men för mig är denna våg mot vetenskapen en tragedi. När vi inte kunde bedriva vetenskap tillsammans, så förhalades den vetenskapliga utvecklingen i 100-tals år.

En sådan våg hade dock en begränsad hastighet. Det går kanske 100 år, innan den når längst ut i väster. Där i väster ligger då en slags islamisk skola, som i verkligheten är ett universitet, och som är det ledande universitetet i världen, innan universitetet i Bologna startar sin verksamhet. Det ligger i Timbuktu i kejsardömet Mali i västra Afrika, nästan söder om Sahara.

Averroës

Men innan dess bedriver man fortfarande vetenskap i det muslimska Spanien. Här finns en judisk filosof, som heter Moses Maimonides, och här finns en arabisk filosof, som heter Ali ibn Rushd, hos oss kallad Averroës. Han är en modig man. Han utmanar Al-Ghazali med en bok som heter "At-tahafut at-tahafut", alltså ungerfär "Sjävmotsägelsen i "Sjävmotsägelsen"". Den är alltså direkt riktad mot Al-Ghazalis bok. Det ger honom förvisso svårigheter, men han klarar sig synbarligen bra ändå. Han slutar sina dagar som livläkare åt khalifen i Marrakech. Averroës skriver om Aristoteles läror, och lyckas tydligen reda upp en del av det som är oklart eller förvirrat hos denne. Därför kallas han i väst för "kommentatorn", medan Aristoteles kallas för "filosofen". Averroës beskriver ett universum, som alltid har funnits, och som alltid kommer att finnas, men ett universum som utvecklas, och där varje steg i utvecklingen ligger till grund för nästa. Det är en ytterst kättersk tanke för dem som vill tro att universum skapades för bara några tusen år sedan, men det är också en öppning till en förståelse av den moderna läran om dynamik, ett ämne som grekerna inte alls förstod sig på.

Toledo

Staden Toledo i det muslimska Spanien har kommit att bli en symbol för toleransen och öppenheten i den spanska delen av den muslimska världen. Här arbetade kristna, judar och muslimer sida vid sida. Det var härifrån som den gamla grekiska vetenskapen blev känd i västvärlden, efter en månghundraårig resa runt Medelhavet. Grekisk vetenskap hade delvis fallit i glömska till och med i Grekland vid tiden för Kristi födelse. Alla yttre influenser som hade påverkat grekerna efter Alexander den Stores erövringar, hade förändrat språket, så att grekerna inte längre kunde läsa sin Aristoteles. Dessutom hade grekisk filosofi alltmer fått en inriktning mot religiösa frågor. Naturvetenskapen var inte längre aktuell. De som räddade arvet var en syrisk kristen grupp, kallad nestorianerna, som hade ett större intelektuellt intresse än andra kristna. De tog sig igenom arbetet med att förstå de gamla grekerna, och översatte deras verk till arameiska. Detta var ett stort språk i den här tiden- Det hade ersatt hebreiska som talspåk för judarna, och man tror att Jesus talade arameiska.. Till följd av religiös förföljelse flyttade de österut, och präglade den så kallade östsyriska kyrkan, Muslimerna blev intresserade av detta nya vetande, åtminstone fram till al-Ghazalis tid. Så vandrar detta arv med dem vidare längs Afrikas nordkust, och därifrån till Cordoba, Granada och Toledo, och därifrån till Paris, som blir det ledande universitetet i väst.

En av dess stora män, Thomas ab Aquino, lyckas göra om Avicennas stora bragd, men utan att väcka misstankar. Thomas ab Aquinos kompromiss mellan Aristotelisk vetenskap och kristen tro accepteras av katolska kyrkan, som kallar honom doctor communis. Så kan den vetenskapliga revolutionen fortsätta i Västerlandet.

Fernando och Isabel la Catholica

Genom giftermålet mellan Ferdinand och Isabel förenades två kungariken i norra Spanien, Castilien och Aragonien, och det gav dem tillräcklig styrka att gå till angrepp mot det muslimska Spanien. Ett starkt religiöst nit beredde säkert vägen för denna aktion. Isabel bar nog inte benämningen "la Catolica" (som jag först har sett på en staty av henne i Washington) förgäves. Naturligtvis har denna kampanj mot hedendomen prisats i många tonarter sedan dess. Europa rensades från den Islamska vantron (fast den fanns kvar i Syditalien, och den skulle komma igen på Balkan).

Men i än högre grad var detta en tragedi. Toleransen i Toledo var borta för lång tid. Lyckligtvis hade ändå en viss kunskapsöverföring hunnit äga rum innan dess, men mera kunskap fanns naturligtvis att föra över. Men detta är också en ny akt i antisemitismens historia. Det fanns många judar i Spanien. Ännu flera i Marrocko kanske, men en del hade skrämts av en rörelse av islamsk ortodoxi, och hade flyttat upp i Spanien. Men det skulle visa sig att de hade kommit ur askan i elden. Judar tvångskonverterades till kristendomen, varefter de betecknades som "svin", eller avrättades om de vägrade. Många flyttade till Portugal, som var en ny stat, där de kunde få en ny fristad ett par hundra år till. Många av dem flydde mot nordost, där de så småningom hamnade i ghetton eller pogromer, eller till sist i Förintelsen.

Sultanatet

Vi får nu gå tillbaka till år 1056. Khalifen i Bagdhad har på sitt sätt en tryggad position som själve profetens ställföreträdare. Men han har det ändå besvärligt. Hans många plikter får honom att koncentrera sig på det viktigaste, dar al-Islam, Islams hus, dvs arbetet med religion och församlingar. Huvudarbetet med det övriga överlåter han åt wezirer, dvs ministrar, som bildar en regering, hakuma, och åt militärer, som heter emirer, vilket betyder befallare eller befälhavare efter ordet 'amr, som betyder befalla. Khalifer skall man bara ha en av, eller en grupp. Man har ju nu två, eftersom det finns en khalif i Cordoba, men det är långt borta. Med wezirer och emirer kan man ha många av. Så landet är splittrat. Och dessutom är en av de starkaste grupperna en grupp med shiitisk inriktning. Så khalifen bestämmer sig för att satsa på ny stark ledare. Han utser en turkmensk kung, som heter Togril Beg till "Konung över Öst och Väst, samt Sultan". Därmed utser han, troligen fullt medvetet, sin egen överman. Från denna tid står Islam under turkisk ledning snarare än arabisk eller persisk, och väldet är ett sultanat snarare än ett khalifat. (Ordet sultan är arabiskt och finns nämnt i Koranen). Det är allt detta som sker år 1056.

Turkarna fortsätter nu västerut. Det persiska området är fullbelagt, men de hittar en ficka väster om Kaspiska havet. De kallas azerer, och landet Azerbadjan. Och de fyller ut Anatolien, dvs det nuvarande Turkiet. Från staden Bursa bildas sedan ett rike som enar hela Anatolien. Där finns nämligen en man som får en ingivelse att han skall grunda en ny stor turkisk dynasti. Han heter Osman, och imperiet heter efter honom det Osmanska Imperiet. År 1453 intar man slutligen Konstantinopel, som är den sista resten av de Östromerska Riket. Man gör några attacker dessförinnan, och då försvaras staden av västerländska trupper. Efter striden skickar sultanen brev till någon av kungarna eller kejsarna i Europa, och skriver: "Sänd gärna hit era män igen, ty det var ett nöje att slåss mot dem." Efter den skymfen är det inga europeer som sänder några soldater till Konstantinopels försvar. Jag har i min ägo en burgundisk protestsång från den tiden, där diktaren ondgör sig över Europas liknöjdhet inför Konstantinopels öde. Han citerar från Jeremia Klagovisor, där följande passus handlar om Jerusalem, men med en tydlig syftning från diktaren på Konstantinopel: "Alla hennes vänner övergav henne. Ingen fanns, bland alla hennes kära, som tröstade henne."

Sådan var Europas svaghet

Osmanerna höll sig kvar i Konstantinopel i 450 år. Riket kom att omfatta stora delar av Nordafrika och Mellersta Östern. Mecka och Medina låg innanför dess gränser, men den nordliga bergiga delen av Jemen lyckades de inte lägga under sig. Detta var ett mycket effektivt land, där man gjorde allt för att motarbeta korruption, och där duglighet styrde vem som fick höga befattningar. Handel var en central näring, där man behärskade både Sidenvägens västra ända och Medelhavet, det sistnämnda ibland genom den moraliskt tvivelaktiga metoden att man hade avlönade pirater. Militärt var riket oövervinnerligt, och man lade under sig hela Balkan, ibland upp till Wiens stadsmurar. Men oftast gick gränsen längs den gamla gränsen mellan Östrom och Västrom. Den österrikiske kejsaren försökte bland annat värja sig genom att värva serber från den turkiska sidan av gränsen över till Kroatien på den norra, där de utgjorde en militär buffert i ett område som kallades Krajina, som betyder krig. Dessa Krajinaserber blev aktuella i vår tid, då en del av dem troligtvis med en del hot och våld drevs tillbaka till Serbien.

Kolonialismen

Vasco da Gama seglade runt Afrika till Indien. Hans bedrift kanske framstår som mindre epogörande och djärv, när vi nu vet att han hade med sig en arabisk lots, som hade seglat där förut. På Afrikas östsida fanns en etablerad sjöfart, där afrikaner hade ett handelsutbyte med indier och kineser. Ibland kunde en kinesisk kejsare köpa en giraff eller en elefant. Men afrikanerna, indierna och kineserna är på nedåtgående och portugiserna tycker att de är på uppåtgående, så de river ner så mycket de kommer åt, och bygger nya, portugisiska, hamnar. Så börjar kolonialismen.

Om det i Koranen möjligtvis finns uppmaningar till jihad, finns i Bibeln bara den enkla och oskyldiga missionsbefallningen: "Gån ut och gören alla folk till mina lärjungar!". Men den ringa uppmaningen blev en slags ideologisk grund till att åka ut och lägga under sig jordens olika folk. Missionärer försökte kristna människor i Afrikas inre, och engelsmän försökte lära indier att sjunga i stämmor. Naturligtvis fanns också girigheten med. Kanske erövringen av Amerika mera gick ut på att ta hem guld, än att frälsa själar. Och i Nordamerika var tanken snarare att söka en fristad för sin egen variant av kristendomen bort från den variant som var påbjuden hemmavid. Sedan blev man ju då störd av indianerna, så man blev tvungen att föra krig mot dem. Hur många dog av dem? 200 miljoner har man gissat för Amerika som helhet. Eller hälften. Vi vet inte.

Historiens värsta brott mot mänskligheten är ganska oomtvistat Förintelsen. Men om man skall söka det näst värsta brottet, tror jag kanske att man skall leta i Kongo, det Belgiska Kongo, som egentligen inte var belgiska Kongo utan den belgiske kungens privata egendom, men också ett inferno av övergrepp, slavarbete och miljöförstöring.

Första Världskriget var till stor del ett krig mellan europeiska stater om deras kolonier. Man skulle kanske tro att kolonisationen slutade där, men så är det inte, vilket vi snart återkommer till. Men de kolonier som fanns, återstod också att avveckla. Hela denna process kulminerar med Algerietkriget, som var ett oresonligt grymt krig. Fransmännen utvecklade en doktrin, som hette "guerre revolutionaire". Det var egentligen inte kriget som var revolutionärt, utan fienden, som var en guerilla. Man kunde bekämpa denna guerilla genom att isolera den från folket. Med våld och övergrepp drev man in folket från landsbygden till städerna genom att terrorisera landsbygden. Guerillan följde inte med, för den "trivdes" inte i städerna. Trots alla offer som krävdes, så tyckte amerikanerna att detta var en bra taktik, så de tillämpade den i Kambodja. När amerikanerna till slut förlorade i Kambodja, så fanns praktiskt taget ingen jordbruksproduktion kvar. De flög in mat i landet i stället. När de förlorade, fanns det mat i landet för tre veckors konsumtion. Segraren var inte avundsvärd.

Det osmanska imperiets fall

En av de viktigaste följderna av Första Världskriget var att det Osmanska imperiet upplöstes. Turkarna hade inte riktigt hängt med i den industriella revolutionen, men hade gärna njutit av dess frukter, vilket hade gjort landet skuldsatt. Den europeiska nationalismen hade också smittat av sig på länderna inom imperiet, vilket gjorde att det inte tedde sig så lockande att vara med i ett imperium. Dock var de olika nationerna inom imperiet ganska självständig sedan lång tid tillbaka. För att förbättra sammanhållningen i imperiet hade sultanen låtit bygga en pilgrimsjärnväg från Istanbul till Medina med hjälp av tyska ingenjörer.

Men med Versaillefreden förklaras det osmanska imperiet upplöst, vilket berodde på att imperiet hade engagerat sig på den tyska sidan. I stället uppstår en republik som bara omfattar Anatolien, och som kommer att ledas av Mustafa Kemal Atatürk. Han gör om republiken, Turkiet, till en sekulär stat, och han byter t.ex. alfabetet till det latinska alfabetet (som nog passar bättre till det turkiska språket än det arabiska). Det uppstår så småningom en tradition i Turkiet, att om folket väljer "fel" ledare, som går mot Atatürks intentioner, så ingriper militären och ställer allt till rätta.

Resten av imperiet delar fransmän och britter upp mellan sig. Frankrike tar framför allt hand om den norra delen med Syrien, medan britterna tar hand om Transjordanien. Egypten utvinner en viss självständighet. Den västra delen av Nordafrika, dvs Tunisien, Algeriet och Marrocko har fransmännen tagit hand om redan tidigare. Delarna bortom Transjordanien på Arabiska halvön, som oftast varit tre stater, lämnar man därhän, men britterna betraktar skådespelet. När de ser att den förnäma familjen Sa:ud har framgångar i kriget, så finner man det inte mödan värt att gå emot. Britterna satsar gärna på den starke. Sa:ud-familjen är wahabiter, vilket är en mycket sträng form av Islam, vilket kanske kunde inge farhågor, men man tänker inte så mycket på den saken då. Saudiarabien blir en islamsk diktatur, men man är västvänlig, och skruvar gärna på oljekranarna, när priserna hotar att gå upp. Alla är nöjda än så länge (2012).

En sorglustig historia är den om kung Feisal. Feisal är son till sharif Hussein ibn Ali. Sharifen har en islamsk position som väktare av de heliga platserna i Mekka och Medina. Britterna övertygar honom om att starta ett uppror mot turkarna i utbyte mot ett fritt Arabien efter kriget. Det blir sonen Feisal som blir den aktive i striderna i samarbete med en Walesare, Thomas Edward Lawrence - Lawrence av Arabien. Men när engelsmän och fransmän sedan delar upp området mellan sig, så sviker de löftet till sharif Hussein. Men som en tröst låter engelsmännen Feisal bli kung av Syrien. Men fransmännen påpekar att de inte har tänkt att Syrien skall ha en kung. Syrien skall styras från Elyséepalatset i Paris. Engelsmännen undanröjer pinsamheten genom att i stället låta Feisal bli kung av Iraq.

Så styr engelsmännen då Iraq med Feisal som lydkonung. Det finns oljeinkomster att hämta hem. Men när engelsmännen har gjort sitt i Iraq, så har medellivslängden sjunkit till strax över 40 år, och analfabetismen har ökat till ungefär 80%. Irakierna grundar då ett parti med namnet Hizb al-Ba:ath al-Ishtarakija al-:arabija, dvs det Socialistiska Arabiska Pånyttfödelsepartiet. Motsvarande rörelse uppkommer i Syrien och Egypten. Socialismen har alltså slagit rot i Mellersa Östern. Ba:ath-partiet kör ut britterna och avsätter kungen och gör sedan ganska goda och snabba framsteg. Bakslagen kommer senare när Saddam Hussein, med Stalin som idol, tar över makten i partiet. Ännu större bekymmer får britterna med sin andra del, Transjordanien.

Israel

Om inte förr så på 1600-talet, börjar judarna i Europa drömma om att de skall kunna återkomma till sitt ursprungsland, som man kanske bör kalla Israel. Palestina är den benämning, som romarna gav landet efter upproren. (Jag kommer att kalla det geografiska området för Israel i fortsättningen, jämsides med benämningen Palestina, oavsett områdets statsrättsliga ställning. Jag väljer också att kalla den judiska befolkningen i Israel för "judarna" och inte "israelerna", som kanske är brukligast.)

Det finns en modern judisk historiker i Israel, som menar att det aldrig fanns något romerskt dekret att judarna skulle utrymma Israel. Det är nog sant, men judarna hade inte så mycket val ändå. Det här landet har alltid haft en blandad befolkning, och ingen kunde ändå avgöra vem som var jude och vem som var kanaane eller något annat. Proceduren var troligtvis att man beordrade alla att tillbe kejsar Augustus, som vid det här laget hade fått gudomlig status. Det som drabbade den, som vägrade, var korsfästelse. Det sägs att korsfästelserna tog sådana proportioner att hela Judéen avskogades. Det är möjligt att man inte vill bli korsfäst, men ännu mindre ville man tillbe kejsar Augustus, eftersom man då dömde sig själv till det eviga straffet. Men om man flydde, så fick man vara ifred. Redan vid den här tiden bodde kanske merparten av judarna utanför Israel, i Egypten, Mindre Asien, Grekland med mera. Det var nog dessa judiska församlingar utomlands, som utgjorde grundplåten i den framväxande kristna kyrkan. Så tömdes landet Israel på judar, åtminstone troende judar.

Tanken på att återvända tar fastare form med Theodor Herzl och den sionistiska rörelsen. Theodor Herzl är, till skillnad från en del andra, inte omedveten om att det bor folk redan i området, många av dem säkert judar enligt den etniska principen, även om de i allmänhet har blivit muslimer. Men Herzl är optimistisk om detta. Han menar att judarna från Europa skulle ha så mycket att tillföra från sin europeiska civilisation, att de skulle bli välkomnade, och att de båda grupperna skulle kunna leva i harmoni.

Det har inte blivit så än, och tanken att det skulle kunna bli så i framtiden, ter sig mera avlägsen än någonsin.

Några har menat att britterna bär en viss skuld till detta under den tiden de ockuperade området som en del av Transjordanien, dvs under mellankrigstiden. Judar kom till området redan då som en del av den sionistiska rörelsen, och de var ofta radikala personer, som drömde om ett klasslöst samhälle på kibutzerna. Men britterna tyckte alltid om att liera sig med grupper. Vilka skulle de liera sig med på den arabiska sidan? De valde dem de kände sig mest befryndade med, nämligen den gamla godsägaradeln. Så handlade sympatierna hos judarna och sympatierna hos araberna i motsatta ändar av den politiska skalan, och det utökade avståndet grupperna emellan.

Britterna hade officiellt ställt sig bakom sionismen och invandringen till Israel genom den så kallade Balfour-deklarationen, som gav judar rätt att invandra till Israel. Palestinierna, dvs den befintliga befolkningen i området, kunde med rätta klaga över att britterna på det här sättet skänkte bort ett område, som inte var deras. Men man gick längre än så. Det upprättades en slags judisk myndighet, och den fick rätt att expropriera mark att användas av nyinflyttade judar. De tidigare bebyggarna fick flytta in till städerna, och söka jobb bäst de kunde. Men det finns en engelsk tjänsteman, som åker omkring i området, och noterar att den judiska myndigheten har exproprierat mer mark än den hade avsättning för. Därför låg ganska stora områden, som tidigare hade blomstrat, nu i träda. Det här är också ett vittnesbörd mot dem som senare har hävdat att Palestinierna inte var kapabla att hålla landet uppodlat, och att det var judarna, som hade odlat upp det.

Så kommer pogromer och nazisterna och förintelsen och Andra Världskriget. Det är uppenbart för nästan alla att europeerna inte kan husera judarna på sitt territorium. Man måste skapa en fristat på annat håll för judarna. 1948 skapar FN så staten Israel. Det är storslaget och generöst av världen att skänka detta landområde till ett stackars förföljt folk. Men så ser det naturligtvis inte ut från den muslimska eller arabiska sidan. Där ser det ut som ännu ett kolonialt projekt. Man behöver land, och då tar man för sig.

Det finns ett annat problem med konstruktionen. Den är en anakronism. Den världsordning som har vuxit fram under 1900-talet ser ut så här. Världen är indelad i stater. Varje punkt på jorden (dvs på land, och med undantag för några små neutrala zoner) tillhör precis en stat. Bor man där, så tillhör man den staten. Man skall lyda dess lagar och betala skatt till den, men man har också rätt till fulla medborgerliga rättigheter. Men Israel är en konfessionell stat, där medborgarrätten beror på vilken tro man har, och vilken etnisk bakgrund man har. Dessa två är ju i det här fallet också kopplade, genom att man strängt taget inte får bekänna sig till den rätta tron, om man inte har den rätta etniska bakgrunden (Avsteg från detta gjordes ofta i Antiken). Det här är grunden för den enstatslösning, som länge hävdades från Palestinsk sida. Hela området skulle bilda en enda sekulär stat med lika rättigheter för alla som bodde där. Men judarna och USA tyckte inte så. Det skulle finnas en rent judisk stat som ett avsteg från den annars rådande principen i världen.

Araber har alltid haft en viss fallenhet för att falla offer för sin egen retorik. Man menade att den konfessionella staten skulle upphöra, och ersättas av en sekulär stat, Men i folkligare sammanhang, eller när man var mer arg, så sade man att man skulle sopa staten Israel i havet. Och västerlänningarna såg då framför sig en andra förintelse, där miljontals judar drunknade i Medelhavets vågor. Naturligtvis finns båda de här drömbilderna i olika palestiniers medvetande: Den sekulariserade staten, och judarna i vågorna. Men det är i alla fall två helt olika drömmar, och världen kunde kanske välja den ena av dem.

Å andra sidan började staten Israels tillvaro 1948 med militära kampanjer, där den äldre arabiska och muslimska befolkningen drevs ut ur landet med våld. Därmed markerade den nya staten sig också om en konfessionell och etnisk stat. Fel människor hade plötsligt inte rätt att bo där.

Naturligtvis har enstatslösningen ett problem i sig. Man bilda en gemensam stat för alla. Så tillåter man fri partibildning. Den västerländska demokratin bygger på att man skall bilda partier ungefär som efter franska revolutionen, med en höger-vänsterskala. Men erfarenheterna från Jugoslavien säger oss att det inte är det som händer. I stället bildas det etniska eller religiösa partier. Om splittringen är liten på båda sidor, så får vi två stora block, ett muslimskt och ett judiskt. En av sidorna vinner, och kan då känna för att förtrycka den andra. Egentligen är det ju så det ser ut nu, men på den judiska sidan kan man ju vara rädd för att det skall svänga över åt det motsatta hållet. Lösningen är naturligtvis att succesivt tona ner det etniska och religiösa, och få människor att blir intresserade av Karl Marx och John Adam Smith i stället. Men det är inte åt det hållet det går nu.

Med Osloprocessen kommer tvåstatslösningen fram i ljuset. Man delar territoriet. På den palestinska sidan har man förlorat framför allt i ekonomiskt stöd, och man ser ingen annan råd än att gå in på denna linje. Palestinierna leds av PLO, som i sin tur domineras av al-Fatah. Dessa rörelser är i huvudsak socialistiska, och det finns ännu mera socialistiska rörelser i gruppen, t.ex PFLP och PFLP-GC. Man backar i alla fall upp tvåstatslösningen. Om man är tveksam bland palestinerna, så är man det på den judiska sidan också. En palestinsk stat skulle ligga för nära den judiska. Man skulle vilja ha buffertzoner. Och sedan brukar man vilja slå sig ner i buffertzonerna, och då behöver man nya buffertzoner. Oslo-fördraget undertecknas, men det blir inte så mycket av det. Alla slags bomber som sprängs av självmordsbombare och raketer som skjuts, påminner judarna om att de hellre skulle vilja ha buffertzoner.

Oslo-processen ger inte palestinerna någonting. Det kan vara värt att komma ihåg att tvåstatslösningen kunde ha fungerat. Palestinierna har alltid tyckt sig förstå att det enda som kan hjälpa dem till bättre liv, är utbildning. Palestinerna har varit måna om sina barns utbildning, och många palestinier har studerat vid universitet i USA och Europa. Den goda utbildningsnivån borde kunna ha hjälpt palestinierna att få sitt land att fungera. Å andra sidan var Osloavtalets Palestina inte ett lätt land att styra rent geografiskt. Efter att norrmännen hade försökt tillgodose olika judiska önskemål, var den palestinska staten som en skärgård av småområden omgivna av israeliska zoner. Kartan var betydligt mera invecklad än kartan för sydafrikas homelands, dit apartheitregimen vill hänvisa de svarta.

I vilket fall som helst, har nu palestinerna kommit till vägs ände. Därmed har också socialismen kommit till vägs ände. Det behövs nya fanor att ställa sig under. Gröna islamistiska fanor. Den islamistiska rörelsen Hamas växer sig stark. Det är en helt naturlig följd av att Oslo-processen blev en återvändsgränd.

Hamas och PLO har olika sätt att uppträda och olika strategier. Jag menar att det också beror på att de har olika farhågor om vad som kan hända. Hamas bild av detta tror jag ser ut så här: Theodor Herzl visste att det redan bodde människor i Palestina. Andra har inte riktigt trott på detta, eller man har menat att de få som bodde där ändå inte dög mycket till. De var Transjordanier, och de kunde flytta till någon annan del Transjordanien, dvs till andra sidan Jordan. Över huvud taget kunde väl araberna maka ihop sig en smula. Detta är så nära man kan komma den vanliga, och kanske också den officiella, judiska inställningen. Genom att bygga murar, förstöra olivlundar (för att inte träden skall skymma sikten för israels vakter), göra flygangrepp och genom handelsblockader, kunde man kanske få palestinierna att ge sig iväg någonstans. Om nu inte Hamas kan acceptera en sådan utgång, så måste de antagligen hålla grytan kokande på något sätt. Förhandlingar, opinionspåtryckningar, bomber, raketer. Vad kan man tänka sig?

Kuwaitkriget

När Saddam Hussein har skilt sig från Iran-Irak-kriget som en förlorare, måste han enligt sin egen logik hitta på något annat. Han går till angrepp mot Kuwait, som han påstår historiskt är en del av Irak. Vare hur som helst med det, men när man börjar med att våldta och förfölja "det nya folket i sitt land", så har man för alltid diskvalificerat sig som landsfader för det nya folket. Reaktionen blir våldsam. Det bildas snabbt en omfattande allians med USA och ett antal arabstater. De vill inte se att Irak lägger under sig deras länder i nästa steg. Men bland folket i arabländerna är inställningen en helt annan. Man beundrar Saddam Hussein för vad han har gjort. Varför det? Jo, därför att han har satt sig upp mot väst och framför allt mot USA, som betraktas som kolonialismens arvtagare. Men det är mer än så. Nästan alla dessa människor har haft anhöriga eller vänner, som har sökt sig till väst i ett desperat försök att försörja sig. Och nästan alla har vittnat om, hur de har blivit illa behandlade, diskriminierade och betraktade som andra klassens människor. Det finns ett uppdämt hat mot väst, som gör att man ställer upp bakom vem som helst, som utmanar väst.

PLO intar den folkliga ståndpunkten och ställer sig bakom Saddam Hussein. Men det gör inte Emiraten, helt naturligt eftersom de ligger strax bortom Kuwait, och kan räkna med att bli nästa offer. Men en stor del av de palestinier, som har drivits bort från Israel, har sin försörjning i Emiraten. Genom sin goda utbildningsnivå har de varit välkomna. Också direkt ekonomiskt har Emiraten stött PLO. Nu är det slut med allt detta. Det är i det läget, som PLO finner att man måste ompröva alla sina tidigare ståndpunkter, och det är så man ger sig in på äventyret med tvåstatslösningen.

Iran

Storbritannien tillsammans med Sovjetunionen ockuperar Iran från 1941. Eftersom man finner kejsaren Riza Shah tyskvänlig, så tvingar man honom att abdikera till förmån för sin son Muhammed Riza. Båda tillhör dynastin Pahlavi. Det är ingen gammal dynasti; det är Riza Shah, som har grundat den, sedan han har tagit makten genom en militärkupp. Britterna har, eller skaffar sig, oljeintressen i Iran genom ett bolag som heter Anglo Iranian Oil Company.

1949 får Iran en premiärminister, som heter Mossadeq. Han är politiskt ungefär en socialdemokrat, men han är partliös, men med ett starkt folkligt stöd. Hans stora projekt blir att försöka nationalisera oljeutvinningen. Britterna blir inte förtjusta över detta, och inte Muhammed Riza heller, men Mossadeq försöker driva igenom sin vilja genom starka folkliga demonstrationer. Britterna å sin sida har inte resurser att ingripa, men man söker stöd i USA. Men USA är måttligt intresserade, tills de kommer att tänka på att nationaliering av tillgångar är en form av socialism. Till slut segrar Mossadeq med hjälp av sin folkliga uppbackning, och Muhammed Riza lämnar landet. Men redan efter några dagar genomförs en USA-stödd militärkupp, genom vilken Mossadeq berövas sin makt, och Muhammed Riza återinsätts.

Shah Muhammed Riza, som egentligen har titeln Shahanshah, dvs konungarna konung, dvs kejsare, blir populär i de svenska damtidningarna, och ännu mera så hans andra hustru, Farah Diba. Men populär i Iran blir han inte. Han inrättar en hemlig polis, som heter SAVAK, som sänker hans popularitet ytterligare genom sin brutalitet. Shahen försöker modernisera landet, och driva dâet i västvänlig riktning, vilket han också lyckas med. Iran blir ett framstående forsknings- och industriland. Men det djupt religiösa folket är inte med. De vet vad man måste göra för att komma till himlen och inte till helvetet, och de känner sig hindrade att göra detta av shahens politik. Till slut blir de folkliga protesterna så starka, att han måste fly en andra gång. In på scenen kommer från exilen i Paris Ruollah Khomeyni.

Khomeyni är inte mindre brutal än sin företrädare. Maktkampen den närmaste tiden kräver tiotusentals liv. Men ändå blir det så att Khomeyni har större folkligt stöd än kanske någon politisk ledare i världen vid den här tiden. Så småningom kommer det en opposition bland medelklassen, som motsätter sig det religiösa förtrycket, och menar att religionen skall vara en privatsak. Det är Voltaires sekularism som vinner insteg i Iran, alltså tanken att religionen inte skall vara en statlig angelägenhet.

Under en period funderar man på om man skall utnämna Khomeyni till Imam. Imam är en titel inom den gren av Islam som kallas shia. De ursprungliga shiiterna, som är anhängare av Muhammeds svärson Ali, blev missnöjda med processen att utse khaliferna, och till slut bröt de sig ut, och utsåg en egen ledare, som kallades Imam. Det fanns sedan ett antal imamer, men den 12:e av dem försvann på ett övernaturligt sätt, men myten sade att han skulle återkomma till jordelivet som en slags Messias. Khomeyni skulle då bli den trettonde imamen, men då skulle man också förstöra myten om den tolfte imamens återkomst. Lösningen blev att Khomeyni fick titeln walli ye-faqih, vilket egentligen är en titel för en hög islamisk jurist men med en sidobetydelse som den tolfte imamens ställföreträdare. Man skapade också en ny författning, som faktiskt bär spår av den gamle Montesqieu, dvs den påminner om USA:s författning. Man har ett parlament som heter Majlis, efter det arabiska ordet jalas, som betyder "sitta", och som är lagstiftande. Man har en president som ledare för en regering, som har den verkställande makten. Men sedan har man en slags högsta domstol liknande den i USA. Meningen är att denna skall hålla efter att man inte strider mot de grundande fädernas intentioner. I USA är de grundande fäderna Thomas Jefferson, Georg Washingon, Adams m.fl. I Iran är det profeten själv, som är den grundade fadern. Institutionen heter Väktarrådet med walli ye-faqih som ledare, och med islamiska ledare och höga statsjurister som deltagare.

Den iranska konstitutionen är mycket stabil, och det är svårt att se att den nuvarande maktbalansen skulle kunna ändras inom överskådlig tid. Iran har ända sedan Khomeynis tid framträtt som USA:s ledande fiende, möjligen i konkurrens med Nordkorea. Det är kanske en slags gudomlig rättvisa att USA's ingripande i Irans politiska angelägenheter har slutat på det här sättet.

Den islamiska staten

Detta begrepp har blivit alltmer omtalat, genom att det faktiskt har uppkommit organisationer med förkortningen IS i namnet (egentligen kanske ad-dawla al-'Islamiya) ISIL är nog äldst, den Islamiska staten i Levanten (det område där solen går upp öster om Medelhavet) och ISIS, den islamiska staten i Iraq och Syrien. De har stridit för sina mål med stor hänsynslöshet, med liten respekt för enskilda människors väl och ve.Andra organisationer med samma arbetsätt har varit al-Shabãb (ungdomen) i Somalia, som har saboterat västerlänska hjälpsändningar al.Shabâb har också anställt en massaker i Nairobi med över 60 döda. I Nigeria finns Buku Haram, som urskiljningslöst har dödat kristna i Nigeria.

ISIL

heter på arabiska da'Ish, dvs ad-dawla al'islamiya Sham. Shams betyder sol, på samma sätt som ordet Levanten syftar på den uppgående solen. Geografiskt brukar Sham översättas som Storsyrien, dvs Syrien Libanon, möjligtvis Israel, och västra Iraq. Det är detta, som har inspirerat oss att tro att ISIS betyder Islamiska staten Iraq och Syrien.

Khalifatet

Inom IS-rörelserna rinns det en skepsis mot demokratin. Demokrati innebär, att vi väljer representanter i en lagstiftande församling. Men, varför skulle vi stifta lagar, när Gud redan har givit oss alla lagar från början? Att ha invändningar mot detta är i linje med salafisternas slagord "Om det är något som Gud avskyr, är det förändringar". ISIS alternativ är då att staten styrs av en khalif, som med hjälp a profeten MuHammad, som han ersätter, finner Guds vilja, beträffande lagen. Vi kallar detta för en theokrati, Gudsmakt. Ett exempel på detta har vi i Europa, i Florens styrt av Giralomo de Savanarola, vars välde rätt snart spårade ur. Men talet om khalifatet inspirerar naturligtgtvis också genom att khalifatets tid var en guldålder för araberna och Islam. Khalifatet försvinner på 1300-talet, då mongolerna kommer förbi Baghdad, och passar på att avrätta khalifen. Ett nytt khalifat uppstår senare i Konstantinopel. men senare återgår def turkiska greppet om Islam till formen av sultanat.

Mellanöstern efter andra världskriget

Någon har sagt - och jag håller med - att ett stort problem med efterkrigstidens politiska utveckling har varit att länderna i Mellanöstern har unnats så få politiska framgångar. När det koloniala förtrycket lättat, har många av länderna fastnat i en negativ variant av socialism, som man sedan har suttit fast i i årtionden. Nasser (:abd al-Djamal NaSr) var en karismatisk och visionär ledare, men hans samhällsordning levde vidare under hans efterträdare, Anwar Sadat och Hosni Mubarrak, som inte hade samma utstrålning. Irak fick sin Saddam Hussein och Syrien sin Hafez al-Assad och hans son Bashar. I Libyen försökte Mu:ammar al-Qadhdhaffi skapa något annat än socialism, men med ringa framgång. Han var ibland än rätt rolig politisk pajas, men allting överskuggas av de 10000-tals offren för hans paranoia och och hans övervakningssamhälle. Libanon var alltid en oas med livsluft och öppenhet och en kosmopolism, men landet har nära nog slitits sönder i inbördesstrider och av vådorna av att vara granne med Israel. Marocko styrdes av en enväldig kung, som satte alla sina opponenter i primitiva fängelser, men som ägde en stor del av regnskogen i Kongo och en stor del av regnskogen på Borneo. Afghanistan bör också nämnas i denna lista med sitt mycket speciella öde.

Till detta kom så frågan om staten Israel på Palestinsk jord, som arabländerna har uppfattat som den största förödmjukelse.

Inte så konstigt då att man söker sig tillbaka till svunna lyckoriken. Man kunde ju söka sig tillbaka till Harun ar-Rashids tid i Baghdad på 800-talet, då en muslimska kulturen på sitt sätt stod på sin höjdpunkt, och då man var öppen för studier av filosofi och vetenskap, och skapade stor poesi och konst. Men kanske var Harun ar-Rashid ifrågasatt redan då. I stället sökte man sig ännu längre tillbaka - till profetens egen tid. Man kan förvisso sin Koran, och man vet vad det innebär att man inte följa det som står där. Samtidigt söker man ju sin norm i ett ganska outvecklat samhälle. Det var inget nomadsamhälle, utan ett handelssamhälle med en utpräglad borgarklass. Men landet var politisk splittrat, och det fanns då inte mycket till samhällelig organisation. Samtidigt har bilden av detta samhälle kommit att styras av dem som vill se religionen i termer av regler, lydnad och straff.

Rättsordningen var vad vi kadllar "shari:a" i väst, och man kan höra att araberna också har lärt sig att säga så, för att göra sig förstådda. Men egentligen är det fel. Stammen shara: har att göra med allt som är strukturerat och regelbundet. Ordet för gata är till exempel bildat på den här stammen. Ordet shari:a betyder "lag" rätt och slätt. Ash-Shari:a as-Swidija betyder "den svenska lagen". Ordet för den islamiska lagen heter shar:. Här använder jag genomgående tecknet ':' för ett speciell semitiskt strupljud, som man uttalar genom att pressa ihop strupen och sedan pressa genom luft. Hur man då skall uttala ordet "shar:" kan jag knappt föreställa mig, men det är i vilket fall som helst svårt, och det kan ju vara grunden till att vi i väst inte använder ordet.

Shar: är i huvudsak en straffrätt, med rätt mycket straff av kroppslig art, och också avrättningar. Det finns ganska mycket av "öga för öga och tand för tand", och straffsystemet måste betraktas som hårt. Man kan ju undra varför det är så. Jag tror att systerreligionernas idéer om att egentligen endast Gud kan straffa människor är en central idé också i islam. Människorna är inte kompetenta att göra det själva, och om de gör det är det bara provisoriskt, för att det krävs för att upprätthålla samhällsordningen. Då borde ju straffrätten inte vara hård utan snarare försiktig.

Dessutom är det ju inte helt logiskt att människor lägger så mycken energi på att straffa varandra i detta livet, när den stora domen ändå utdelas i livet efter detta.

Snarare är det ett annat tema, som dominerar bland dem som förespråkar shar:. Shar: med sina hårda straff motverkar synden. Det är ju då andras synd man tänker på; man straffar inte sig själv. Man tycks se det som att den rätte anhängaren till Islam har en plikt att förhindra synd i hela samhället. Om man driver det till sin spets, så bör den rättfärdige sträva efter att den islamiska straffrätten drivs igenom i hela världen. Vi som inte tycker om shar: har inte stora möjligheter att argumentera, eftersom den rättfärdige gör som det står i Koranen, vilken innehåller Guds ord. Det är här som Islams karaktär av absolut religion, ger alla oss andra problem. Om det inte finns godtagbara argument, så får vi kämpa för vår sak på andra sätt.

Så långt om den religiösa grunden. Hur är det då med metoderna? Dvs "terrorismen". Något alternativ med storskaliga militära operationer finns knappast. Arabländerna är lika militärt svaga som de är politiskt svaga. Och arabiska regeringar är lika avhållsamma mot att kasta sig in i krig som alla andra. Man har oljeleveranserna att spela med, men det har inte varit framgångsrikt. Somliga svenskar har sagt att Sverige svek Israel för att undvika en oljeprishöjning eller oljebrist. Men det är knappast sant. Det är en annan faktor, som ligger bakom att Sverige blir mindre Israelvänligt. Den faktorn är att situationen i Israel blir mera känd. Och det har (tyvärr) att göra med terrorismen.

Terrorismen - vad det nu är - är kanske gammal. Men jag tror att man kan leda terrorismen tillbaka till Europa. I områden som Sydtirolen, Corsica, Baskien och Nordirland kände sig människor förtryckta och betryckta av orättvisa fredsslut, och som en väg ut, tog man till attentat och våldshandlingar. Senare fick vi en mera politisk terrorism med Brigate Rossi, och Baader-Meinhof-ligan. På sätt och vis är detta en spegelbild av vad som hände på 30-talet, då nazister och fascister lyckades ta makten i Europa genom att skapa en känsla av skräck i samhället.

Baader-Meinhof-ligans resonemang bakom sina fruktansvärda brott mot oskyldiga människor, var att man ville att det västtyska samhället skulle visa upp sitt rätta, repressiva, ansikte, vilket skulle leda till en allmän revolution. Det misslyckades. Det var inte många som tyckte att det västtyska samhällets repression var större än motiverat.

När PLO och dess underorganisationer tar till terrorist- aktioner så gör de det med ett liknande syfte. De vill visa upp det israeliska samhällets rätta natur. Beklagligtvis lyckas detta. Eller beklagligtvis var det ingen annan metod att visa upp det israeliska samhället som fungerade. Den västerländska synen att den judiska befolkningen hade en ovillkorlig rätt till territoriet var så starkt befäst, att det krävdes en överdos av dramatik för att åstadkomma en vändning. Det framfördes ibland, att medierna inte borde uppmuntra terrorismen genom att rapportera om omständigheterna bakom terroraktionerna. Men det var ett fåfängt förslag. Så fungerar inte västerländska medier. Finns det mycket dramatik, så blir det mycket rapportering.

Så småningom ebbar de mera "officiella" aktionerna från PLO ut. Kvar blir mera "privata" aktioner från små grupper eller enskilda personer.

Sjävmordsaktioner, till skillnad från attentat, gisslantagningar och annat, har en egen historisk bakgrund. Att begå ett självmord är ett mycket svårt brott enligt Koranen. Människan har ingen rätt att förspilla sitt eget liv, och straffet för det är det eviga straffet. Numera säger man snarare att självmordsbombare blir martyrer, som kommer till paradiset. Men det är en omtolkning, som det nog är svårt att finna stöd för i Koranen. Parallellt med slitningarna inne i Israel pågår det ju ofta parallellt stridshandlingar i Israels omgivningar, framför allt då i Libanon. Det är under ett sådant händelsförlopp, som några palestinier skickar in en lastbil i en Israelkontrollerad garnison, och låter den sprängas i luften. Man resonerar så att detta är ytterst förkastligt, men också ytterst effektivt. Sedan dess har självmordsaktioner varit en viktig del av terrorismen

Efter de palestinska exemplen, söker sig terrorismen till nya marker. Libyen gör några försök. Men den stora inspirationskällan är Afghanistan. Något decennium tidigare hade Sovjetunionen halkat in i afghansk politik. Kungen Zaher Shah hade en kusin, som hette Daud (David), och som han gjort till premiärminister. Daud sökte bistånd från USA, men när amerikanarna var kallsinniga, vände han sig i stället till Sovjetunionen. Detta ledde till en lång händelsekedja, där Daud avsatte kungen, och själv tog platsen som president, men sedan blev avsatt av en Nur Muhammed Taraki, som skapade ett sovjetinspirerat styrelseskick, som Sovjetunionen sedan såg sig nödsakat att understöda med en massiv insats av trupp. Motståndet mot sovjetiseringen kanaliserades till en motståndsrörelse, som hetter mujahedin, vilket är en avledning av ordet jihad. Så småningom fick mujahedin stöd av USA. Efter tio år drog sig de sovjetiska trupperna tillbaka som förlorare. Men det är svårt att få någon ordning på landet, både för USA och andra västländer, och för mujahedin. Så småningom växer talibanrörelsen fram. Talab betyder söka, och talibanerna är sökare, som söker den religiösa sanningen. I själva verket söker de nog inte så mycket, utan de känner sanningen från början. De skapar en glädjelös samhällsordning baserad på shar:. vilket knappast får majoritetens stöd. I denna miljö växer också al-qa'ida fram. Stammen qa'ad betyder "leda" och qa'id betyder ledare. Den feminina formen qa'ida betyder "ledningsplats" eller "bas". Grundare är en stenrik före detta saudisk byggmästare, som heter Usama bin Ladin. Han drivs av sitt hat mot USA. Efter Kuwaitkriget förstärks detta hat med ett hat mot Saudiarabien och Emiraten för att de lierade sig med USA.

De till att börja med mest kända dåden från al-Qa'ida blir attentaten mot de amerianska ambassaderna i Kenya och Tanzania. USA svarar med attacker mot vad som påstås vara fabriker för kemiska stridsmedel i Sudan och Afghanistan. Det är kanske inte opportunt att påpeka det, men efter de aktionerna har USA redan intecknat alla de dödsoffer som sedan drabbar USA den 11 sept.

Sedan utlyser George W Bush sitt krig mot terrorismen. Den amerikanska reaktionen mot attentaten är naturligtvis förståelig, men problemet med ett "krig mot terrorismen" är att den legitimerar terrorismen. Ett krig mot terrorismen är som alla krig ömsesidigt. Och i krig är alla medel tillåtna, så när som på vissa undantag i olika konventioner.

Till yttermera visso lyckas al-Qa'ida, där Baader Meinhof-ligan misslyckades. Man visade upp det amerikanska samhällets repressiva karaktär. Guantanomfängelset, och den storskaliga avlyssningen av signaltrafik är bara två exempel.

Paris 2014 och Köpenhamn 2015

Dessa båda händelser kommer att handla om den europeiska yttrandefriheten. I sin mest absoluta form är den formulerad av Voltaire så här: "Jag tycker inte om det du säger. men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det". Så absolut har yttranddefriheten inte blivit. I Sverige kringgärdas den av paragrafer mot förtal, och paragrafer mot hets mot folkgupp. Om nu yttrandefritheten har sina gränser, är det väl kanske naturligt att vilja testa gränserna. "Vad är det som är längst bort?" En gissning är kanske att man skall gå i riktning mot hädelse av en annan religion. Karikatyrer av profeten MuHammad är den vanligaste formen. Konstnären Lars Wilks avbildar profeten som en hund (en så kallad rondellhund).Människor blir arga över detta. Wilks hade inte väntat sig detta, säger han, eftersom han bara var ute efter att testa yttrandefrihetens gränser. Men människor blir arga, och yttrandefriheten måste också skydda uttrycken för denna ilska. Men bara till en bestämd gräns. Om ett av uttrycken är att Lars Wilks hotas till livet, och/eller ett sådant hot sätts i verket, så måste samhället ingripa mot detta. Det är detta som händer i Köpenhamn, där några muslimer försöker skjuta Lars Wilks genom ett fönster. Men han är väl skyddad och han flyttas till ett säkrare rum Men några vakter omkommer och sedan ger man sig med osedvanlig smaklöshet på en judisk konfirmationsavslutning. Men vakterna fungerar bra så att antalet offer begränsas.

Det är det femte budet, som man inte respekterar, trots att det gäller även inom islam. På hebreiska heter det "lo tirsah", dvs. du skall inte dräpa.. Tankarna kring jihad har glidit så, att det är en helig plikt, så snart islam blir förolämpat eller kränkt att en muslim måste gripa till jihad, och då är det femte budet så att säga relativiserat, så att det snarare är en plikt att bryta mot det. Den norske muslimen Mulla Krekar ger uttyck för denna tanke. Den franske författaren Henry Bérnard lévy berättar vid ett föredrag i Stockholm, hur Napoleon samlar ett judiskt råd på högsta nivå, en Sanhedrin, för att svara på frågan: "Är den judiska lagen (ha-Torah) förenlig med Republikens lagar?" Svaret skall vara "Ja", och de vise männen får inte komma ut förrän de har kommit fram till det svaret, Men Napoleon kan hålla med utmärkt room service. Svaret blir i alla fall "Ja". En sådan operation är inte genomförbar idag, men den skulle kanske behövas. inte minst för Islam själv. Efter ISIS framfart, och al-Shabăbs. framstår det som omöjlig att hävda bilden av Islam som en tolerant och kärleksfull religion, och det kommer att vara omöjligt under öveskådlig tid.
Men Islam ät en delvis mycket decentraliserad och ohierarkisk rörelse. Det finns inte någon påve, eller några biskopar, som kan föra rörelsen i rätt riktning. I kristendomen tillkom just biskoparna i detta syfte. Episkopos betyder ungefär "påtittare", eller rimligare översatt "uppsyningsman". Men inom Islam finns i alla fall al-azhar- (ash-Sharif-) universitetet i Kairo, som har att hålla uppsikt över bland annat alla nya utgåvor av Koranen. Och därifrån har der kommit fördömande uttalanden om Isis framfart t.ex. i Syrien. Detta inger oss i alla fall en smula hopp.

Parishändelserna handlar om en veckotidskrift, som heter Charlie Hebdo. Charlie är seriehunden Snobben, och Hebdo betyder att det är em veckotidskrift. Som straff för dess karikatyrer, sköt man ner ett antal tecknare med automatvapen. Sedan fortsatte förövarna med samma osedvanliga smaklöshet rill en judisk affär, där man tog gisslan, som sedermera dödades.

I en svensk ledarsida stod det senare "Detta var mera än ett mord, på de här människorna; det var ett mord på yttrandefriheten". Vadå "mera än ett mord"??. Yttrandefriheten är en abstrakt princip, knappast i paritet med en människa av kött och blod. Vi skulle kanske avlägsna oss en aning från Voltaire, och i stället gå till Magnus Ladulås, med sina fridslagar. För oss är yttrandefriheten viktig (viktigare än ett människoliv?). För muslimerna är den bara en rätt för oss att häda islam. Parterna står alltså långt ifrån varandra. Hela läget är ytterst explosivt.

Jag är rädd för den här situationen. Mona Sahlin säger nu att vi inte skall förfalla till islamofobi, alltså islamskräck. Men - vem är jag, som inte skulle känna skräck i den här situationen, och vem är Mona Sahlin, som försöker hindra mig från att känna den skräcken. Men jag håller med henne att det inte är en bra idé att börja trakassera svenska muslimer, bränna ner moskéer osv..

Vi får lugna ner oss på båda sidor om "fronten"

Vad kommer att hända?

Jag är inte optimistisk om Israel. Staten Israel som en konfessionell stat kommer säkert att finnas kvar inom överskådlig tid. Vad jag hoppas på är att Israel inte kommer att lyckas i sitt uppsåt att jaga bort palestinierna från Ghaza, Västbanken och det egentliga Israel. Men det innebär att båda folkgrupperna kommer att leva i ett slags belägringstillstånd, såsom det har sett ut sedan 1948. Och det betyder att ett agg mot väst kommer att finnas kvar i Mellersta Östern.

Att Israel kommer att finnas kvar i sin nuvarande form beror naturligtvis på stödet från USA. Man säger ibland att detta stöd beror på inflytande från en judisk lobby i USA. Så stor är nog ändå inte denna lobby. Dess medlemmar skulle bara vissa valår kunde tippa över majoriteten åt endera sidan. Men det i grund och botten svaga partisystemet i USA gör USA känslig för lobbyverksamhet över huvud taget. Låga skatter för de riktigt rika, och den liberala vapenlagstiftningen är exempel på följderna av detta.

Men det finns också en religiös förklaring. I den amerikanska kristenheten befinner man sig ofta mycket närmare judendomen än vad vi gör. Gamla Testamentet spelar en större roll i amerikansk kristen religiositet än det gör i Europa i allmänhet. Det handlar inte om antisemitism i Europa utan snarare om att kristendomen i USA har en ålderdomligare prägel. USA har den kristendom som vi hade då puritanerna utvandrade på 1600-talet.

Det finns en mera kuriös faktor bakom de amerikanska Israelstödet. Många amerikaner inom den kristna högern tror på Uppenbarelseboken. Man hoppas uppriktigt på de profetior som finns där: Antikrists ankomst, Kristi återkomst, det stora kriget och Harmageddon, tusenårsriket och den yttersta domen. Men för att detta skall kunna gå i uppfyllelse måste templet i Jerusalem stå under judisk kontroll. Om Jerusalem skulle delas, så att judarna inte hade denna kontroll, så skulle det vara en katastrof för dessa människor. Då skulle Guds stora plan inte kunna förverkligas. För inte så få amerikaner ur den kristna högern, är detta det överskuggande argumentet för stödet till Israel.

Det kan ju i sammanhanget vara värt att gå tillbaka till 200-talet eKr, då den kristna kanon kom till. Uppenbarelseboken var då långt ifrån oomstridd. Den är ju tänkt att beskriva fortsättningen på historien med Kristi tillvaro här på jorden, alltså Kristi återkomst. Men den anknyter i övrigt ganska dåligt till de andra kristna berättelserna. Det är kort sagt en ganska besynnerlig bok. I förbigående sagt, så hade nog Johannes, som skrev boken, föreställningen att det han skildrade skulle inträffa ganska snart, säkert inom 100 år. Det är på sitt sätt en kommentar till dåtidens överhet, de romerska kejsarna. När det nu har gått 2000 år, och inget särskilt har hänt, skulle kanske till och med Johannes ha tappat sugen. Sedan kom i alla fall boken med i kanon efter diskussion. Sedan den kommit innanför pärmarna på Bibeln, så låg vägen öppen för att betrakta den som en helig skrift, vars profetior man inte borde ställa sig i vägen för.

Vad jag har försökt visa, är att historien ser annorlunda ut om man betraktar den från Mellersta Östern, än om man betraktar den från Europa. Där vi härifrån ser demokrati och öppna sammhällen, vetenskapliga och industriella framsteg och välstånd, ser man från andra sidan koloniala övergrepp, ekonomisk utpressning, ett moraliskt förfall, synd och ateism. Bildandet av staten Israel ser från vår sida ut som en generös gest mot ett folk som vi har förföljt och förtryckt i århundraden, men från den andra sidan ser det ut som ett kolonialt projekt, där vi i väst skänker bort land, som vi inte äger.

På den islamiska sidan är målbilden splittrad. Man vill protestera mot resterna av kolonialt förtryck, eller protestera mot väst i allmänhet.

Man kämpar om land. Längs gränserna till det muslimska området i världen hade vi för några decennier sedan ett pärlband av konflikter: I Tchad och Sudan, i Jemen mellan ett socialistiskt Sydjemen och ett ålderdomligt feodalt Nordjemen, mellan Armenien och Azerbadjan om enklaven Nagorno Karabakh, mellan Afghanistan och de ryska ockupanterna, mellan Indien och Pakistan och också inne i själva Indien, inom Indonesien och i Filippinerna mellan sydön Mindanao, som var muslimsk och resten av landet, och på Balkan mellan Kosovo och Serbien, och inuti Bosnien-Herzegovinia. Och naturligtvis konflikten om Israel.

Men det finns också många, som protesterar mot den nedlåtande behandling, som deras anhöriga och vänner har fått utstå, när de har försökt finna sin försörjning i väst.

Detta är den "värdsliga sidan". Någon har sagt att judar och palestinier egentligen inte kämpar om ideologiska eller religiösa ting. De kämpar om land. Men i alla fall: "Den religiösa sidan".

Det förefaller mig som att den religiösa sidan är på uppåtgående. Från Mossadeq, som ville ta kontrollen över oljetillgångarna, till Khomeyni som skapade en islamisk republik. Från PLO till Hamas. Från mujahedin i Afghanistan, som mest var en befrielserörelse mot en främmande inkräktare till talibanerna, som vill inkräkta på varje människas liv, och förhindra synden. Det är en slags radikalisering i religiös riktning. Kanske är det en radikalisering vi borde ha väntat oss. Folken i Mellersta Östern förunnades inte några politiska framgångar. Det är alltid en grogrund för radikalisering.

För vår egen del behöver vi inte vara så rädda. Om en självmordsbombare spränger sig i luften, och en rörelse hotar med många fler, så inför vi inte shar: i vårt land, bara för att vi blir så rädda. Muslimerna i Sverige blir möjligtvis fler och fler. Men de är svaga. Det är inte bra att de är svaga, men de kan inte hota vår samhällsordning.

Nu hör jag att svenska kristna är rädda för att Turkiet skall komma med i EU. 60 miljoner muslimer i EU, hur skall det gå? Jag tror att det går bra. Det vi behöver om inte kampen mellan väst och Islam skall gå överstyr, är en utjämning av spänningarna mellan islam och väst. Och ett inval av Turkiet skulle vara ett strategiskt drag i den riktningen. Vi har levt med en antiosmansk propaganda i hundratals år i Europa, och därför tror vi att turkar är primitiva och våldsamma. Det är därför, också, som jag har velat påminna både om det Osmanska imperiet effektivitet, och om det turkiska bidraget till vår västerländska civilisation. Al-Khorezmi och Avicenna hör till de största i vetenskapens historia, och de var födda med ett turkiskt språk, det som vi nu kallar uzbekiska. Troligtvis kommer vi väl ändå till slut att tacka nej till Turkiet, om inte turkarna hinner före oss med sitt nej. Det kommer att bli ett strategiskt misstag.

Man kan ju också fråga sig om inte kristendomen och islam har en gemensam fiende, som på sikt kommer att besegra dem båda - ateismen (som jag själv är en förespråkare av). På båda sidor framhåller man sin olikhet med den andre. Men finns det då inte likheter att lyfta fram? Och är inte skillnaderna mellan religionerna resultatet av missförstånd? Min hypotes ar att islam inte är olikt jerusalemsförsamlingens tro, men att Paulus "råkade" bygga in avvikande drag i kristendom utifrån sina egna erfarenheter. Jag tror för min del att båda religionerna går en svår framtid till mötes. De 3000-åriga myterna står i alltför stark kontrast till vad den moderna vetenskapen säger. Det är då inte främst naturvetenskaperna jag tänker på utan den historiska forskningen och arkeologin.

Kanske har också Islam passerat sitt zenit. i Egypten vinner det muslimska brödraskapet val och omröstningar, men inte med 95%, som islamisterna brukar förutspå, utan med 55%. Den islamska regimen i iran är inte längre så populär. Det finns grupper, som kräver att religionen skall vara en privatsak, och inte en statlig angelägenhet. Talibanerna kan kanske vinna kampen militärt i Afghanistan, om väst drar sig ur, men att vinna genom ett folkligt stöd skulle de aldrig klara. Därtill har gjort sig alltför omöjliga.

Vad motståndarna till islamiska stater behöver är argument för sekularismen - att religionen inte skall vara en statlig angelägenhet. Kan de bli framgångsrika, så skulle världsläget lugna ner sig. Men det finns fortfarande rester kvar av vårt koloniala förflutna att rensa upp i. Och det kommer fortfarande att finnas grupper och individer, som riktar slag mot oss i Islams namn. Det kommer an på oss att då sitta stilla i båten.

De långa vågorna i historien

Till sist en liten kommentar om historiska perspektiv, och om hur vi påverkas av historien över långa tidsperspektiv. Idag föreställer sig många människor att vi kan förstå allting om vi bara går tillbaka till Andra Världskriget eller så.

Konflikten om Israel går naturligtvis tillbaka till romartiden, när judarna drevs ut ur Palestina. Men det beror ju på att de 1400 år tidigare hade fått en religion, som sade dem: "Du skall inga andra gudar hava jämte mig".

När Krajinaserberna tvingas flytta tillbaka till Serbien i vår tid, så flyttar de, för andra gången, över den gräns, mellan Östrom och Västrom, som hade dragits upp på Konstantin den Stores tid på 300 talet.

När vi nu ser vilka människor i världen som är rika, och vilka som är fattiga, så går det på många sätt tillbaka till hur Thomas ab Aquino lyckades på 1200-talet med det som Avicenna hade misslyckade med på 900-talet, nämligen att skapa en acceptans för vetenskap bland de religiösa ledarna. Lyckligtvis sker det ju just nu en utjämning, så att välståndet ökar på många håll i världen. Men kanske inte så i Mellersta Östern. Trots oljeinkomsterna.

När människorna lämnar Afrika, som blivit för trångt, uppstår det så småningom en malström av folk upp genom Arabien och Persien och genom Centralasien. Därifrån tar somliga människor till höger och andra till vänster. När de möts igen är det på Columbus tid, och det blir ödesdigert för dem, som gått åt höger. När det sker, är det en cirkel som sluts efter mer än 15000 år.

Säkert finns det ännu längre vågor i historien, men vår historiska kunskap räcker inte till för att se så mycket längre.