Om Tinnitus

Tinnitus är ljud, som vi tycker oss höra från vårt hörselsystem, utan att det finns någon bakgrund till dem "ute i verkligheten".

Det förefaller mig som att en dominerande syn på tinnitus, inte minst på våra öronkliniker, är att tinnitusljuden är "hjärnspöken". Det uppstår som skensignaler i nervsystemet efter själva hörselorganen.

Man behandlar ibland tinnitus med kognitiv beteendeterapi, men det tror jag inte är för att bekämpa hjärnspökena, utan för att hjälpa patienten att stå ut med oljudet.

Men det finns en annan idé, som gäller för åtminstone somliga patienter. Idén är att när patienten tycker sig höra ett ljud, så är det därför att verkligen finns ett ljud. Ett riktigt akustiskt ljud, fast inne i örat. Upptäckten av detta gjordes av en engelsk läkare, som försökte behandla en patient. Han fick en ingivelse att stoppa in en mikrofon i patientens öra. Det kom ut ett ljud, och han kunde spela in det med sin bandspelare.

Bakgrunden till detta har jag fått i ett föredrag av en amerikansk elektronikprofessor, som hette Carver Mead. Han hade sysslat med en avancerad verksamhet, som hette kiselkompilering, men nu hade han som bisyssla börjat göra elektronik som simulerade ögon och öron.

Carver Meads tes är att en huvuduppgift för örat är att mäta tidsskillnader, mellan ljudet från de båda örona. På så sätt får man en viss, om än ofullständig, information om var ljudet kommer ifrån, och det kan naturligtvis vara livsavgörande. Man mäter då den tidsliga skillnaden mellan öronen, då någon t.ex. bryter en kvist, genom att mäta en rumslig skillnad. Man skickar in ljudet i en lång gång, en för vardera örat. När ljudet då finns på olika ställen i de båda gångarna i ett visst ögonblick, så kan man därav bestämma tidsskillnaden.

Problemet är att ljudet skulle reflekteras i de båda ändarna av gången, och så skulle det uppstå en så kallad stående våg. Gången skulle fungera som en fiolsträng. Själva gången är ju annars hoprullad, för att få plats. Man säger ibland: "Han har inte mycket mellan öronen!". Men ingen människa har något alls mellan öronen. Det här båda hoprullade hörselgångarna möts mitt inne i huvudet. Hjärnan sitter ovanför.

Nå, men reflexioner i ett vågbärande medium uppstår på grund av variationer i något, som kallas vågimpedans. Det är ett förhållande mellan tryck och rörelse, som motsvarar elektricietslärans impedans, som är ett förhållande mellan spänning och ström. Sådana impedanssteg finns framför allt i ändarna på hörselgången. För att minska detta, så låter man vågen, när den har kommit längst in, fortsätta ut igen genom en parallell gång. Längst ut har man en flexibel hinna som kallas ovala fönstret, och som har samma impedansegenskaper som det runda fönstret, där vågen kommer in hörselgången. Men inuti hörselgången låter man impedans ändra sig mjukt, för att minimera reflektionerna. I hörselgången finns en vätska, som fortplantar vågen, och ute i verkligheten har vi ju luft. För att inte all våg skall reflekteras bort i övergången, så måste man göra en anpassning mellan de båda mediernas impedanser. Det sker genom något, som motsvarar en elektrisk transformator, dvs en hävstångsanordning med de berömda beståndsdelarna, hammaren, städet och stigbygeln.

En sådan här anordning, får något som Carver Mead betraktar som en tillfällig sidoeffekt. Den kan mäta tonhöjd. Olika vågor, med olika tonhöjd, tar sig olika långt in i hörselgången. På så sätt uppstår "den musikaliska människan". Men så sker av matematisk nödvändighet. Man kan inte göra en tidsskillnadsmätare av det här slaget, utan att den samtidigt blir en tonhöjdsmätare.

Men det finns ett problem till, utom impedansen, med vätskan i hörselgången. Den dämpar vågen för mycket. Vågen dör helt enkelt ut för snabbt i gången. Man kunde ju försöka leta efter en bättre vätska, men den vätska vi har är förmodligen bland det bästa man kan göra med naturliga medel. Luft kunde kanske vara bra, men luften kopplar för dåligt till de vibrationssensorer vi har i örat, och som gör nervsignaler av alltihop.

Lösningen är genialisk, men också ödesdiger: Positiv återkoppling. Somliga celler i hörselgången är sensorer, men andra är motorer, alltså små högtalare. Kopplar man ihop dem, så kan man häva dämpningen. Men kopplar man ihop dem för mycket, så går det som i folkparken. När man skruvar upp volymen, så börjar det tjuta mellan högtalare och mikrofon.

Naturen har då fått ta på sig uppgiften att ställa in den här återkopplingen. I analogi med elektriska kretsar kallar man kopplingsfaktorerna mellan sensorer och motorer för förstärkningar. Det finns många i en hörselgång. En enkel lösning för att undvika oljud, är ju att vara försiktig, och välja låga förstärkningar. Men då hör vi ju inget, för då kommer den för stora dämpningen in i bilden.

Proceduren är i stället att rutinmässigt öka förstärkningen till en sjävsvängning uppkommer, och sedan sänka den igen tills självsvängningen försvinner. Det här bör gärna göras under lugna förhållanden, då yttre ljud inte stör. Så det här kan man uppleva under de tidiga morgontimmarna i sängen. Örat börjar pipa med en ganska ren och klar ton, och sedan dör ljudet sakta bort igen. Det tar en stund, så man kan hinna bli lite oroligt, att man får behålla ljudet länge.

Det här är egentligen en ganska enkel procedur, eftersom den tycks arbeta med bara en tonhöjd. Men den fungerar. Men allteftersom hörselceller förstörs på grund av buller eller ålder, så blir det allt svårare. Det är när den här adapteringsprocessen inte fungerar längre, som vi riskerar att drabbas av tinnitus. Ett alternativ kunde ju rimligtvis vara, att vi i stället får svagare hörsel, därför att kroppen väljer en låg förstärkning.

Låt mig nu nämna något om mina egna erfarenheter.

Tinnitus och försvagad hörsel i höger öra dök upp ungefär samtidigt, så att jag inte riktigt kan reda ut tidsordningen.

Jag hörde i alla fall praktiskt taget ingenting i höger öra. Om jag höll en telefonlur till örat, hörde jag absolut ingenting av kopplingstonen. Jag antog att detta berodde på en vaxpropp, så jag bokade in tid hos vårdcentralen för spolning.

Men under den närmaste helgen låg jag i tält under en scoutvinterhajk. Då kom det ett anfall av tinnitus, som jag aldrig har upplevt senare. Det var starkt, och det lät som musik av Witold Lutoslavskij, den polske skaparen av "ful musik". Men det tonade bort under morgonen.

Sedan kom jag till vårdcentralen, och sköterskan sa: "Det ser rent och fint ut. Här behöver vi inte spola, men kanske i vänster öra." Då sa jag: "Jag tycker ju inte att det är så lugnande, för jag hör inte ett smack." Då sade sköterskan: "Nä, men det ser så fint ut." Efter spolningen av vänster öra kom min husläkare för att inspektera. Jag skulle hålla för näsan och svälja. Hon såg att trumhinnan rörde sig, och hon sa, att det såg bra ut. Då sade jag igen; "Men för mig är det inte särskilt lugnande att trumhinnan rör sig, för jag hör inte ett smack".

Vad både hon och jag visste, var att jag hade blivit behandlad för borrelia, Och min tanke var då att borrelian hade tagit hörseln på höger öra. Det är borreliabakterierna fullt kapabla till. Så när skulle de ta hörseln i andra örat också? "Nä, men det går säkert över", sa husläkaren.

Jag hade en kollega, som drabbats av samma slag av plötslig dövhet. Hans läkare hade en förklaring. Det hade kommit in slem och annat i mellanörat. Sådant kan hända, särskilt när man flyger, och det strömmar in luft i örat, när flygplanet går ner för landning. Slemmet klibbar sig fast i hävstångsmaskineriet, och låser det. Samtidigt griper sig bakterier an med att bryta ner slemmet, och det skapar ett undertryck på grund av bakteriernas syreförbrukning, så det kan göra ganska ont. Det här var en möjlig förklaring också till mitt problem.

Nu fanns det tinnitus igen, men i oskyldigare form. Det kunde låta som ett änglaspel eller en vårbäck. Eftersom en låst hävstångsarnordning i mellanörat påverkar impedansförhållandena i systemet, så var det inte helt uteslutet att tinnitusen också kunde komma av detta.

Snart tar jag kontakt med en privat öronklinik, eftersom jag inte räknar med att kunna komma åt sjukhusets öronklinik utan hjälp från vårdscentralen. Men där hade man inga akuttider, men sekreteraren där förklarade vänligt att man faktiskt själv direkt kunde vända sig akut till sjukhusets öronklinik.

Där fick jag kortisontabletter med syfte att häva en infektion i hörselnerven. Varianten med ett fel i mellanörat, ville man inte tro på. Det är ju också så att mellanörat måste vara mycket svårtillgängligt, så man kanske föredrar andra hypoteser.

Så går det ganska lång tid. Men så en morgon hör jag plötsligt det där utdöende pipet i höger öra. Och då förstår jag att hela systemet i örat fungerar. För det vill till om den här adapteringsmekanismen skall fungera. Det enda som fattas är att ljudet inte kommer in till örat.

I själva verket bevisar ju också tinnituset att allting fungerar, om det inte är ett "hjärnspöketinnitus".

Någon vecka senare åker jag bil med bilradion på. Plötsligt hör jag ett skrapande ljud i höger öra, när ljudet i radion är som starkast. Då förstår jag att delarna i mellanörat håller på att låsas upp. Sedan är jag tillbaka på öronkliniken igen, och de mäter hörseln. "Nu hör du ju lite bättre" säger de. "Jo", säger jag, "men jag har ju inte så mycket nytta av det, för det är ju bara ett skrap" Efter en kort diskussion om detta, så förstår jag att öronkliniken inte känner till begreppet distortion.

Efter någon vecka försvann skräpet i mellanörat helt. Jag hör sämre än förut, och tinnitusen finns kvar, men den har inte blivit så stark att den stör mig så ofta.

Även om förståelsen för dessa "dynamiska teorier" kring tinnitus inte verkar så stor, så används teorierna faktiskt på ett annat område. Man testar hörseln på nyfödda barn, som inte kan fås att trycka in en knapp, när de hör en ton. Man skickar in en ljudsignal i örat, och fångar upp den rent akustiska responsen från örat. Ur den responsen kan man sluta sig till att barnets hörsel fungerar.