Här har jag nu fått ingivelsen att diskutera den stora debatten om kärnkraften, som föregick folkomröstningen. Folkomröstningen bjöd på ett Nej-alternativ, och inte mindre än två Ja-alternativ, dessa under fältropet "Avveckling med förnuft", vilket långt senare har preciserat sig som "Avveckling? Aldrig!"
I debatten utsöndrade sig i alla fall en klar JA-sida och en klar NEJ-sida. Ja-sidan anklagade snart Nej-sidan för att bara ha känslomässiga argument.JA-sidans sakliga argument visade sig bestå, dels av diverse nationalekonomiska kalkyler, om vad som skulle hända om de ledande oljeländerna stängde av oljekranarna, dels av diverse sannolikhetskalkyler.
Låt oss nu kasta tärning, även om Gud inte får det för Einstein. Vi kastar flera gånger, och noterar utfallet. Utfallet kan vi beskriva med en tabell eller funktion n(p), där n(p) är antalet gånger vi får upp en p:a, dvs att tärningen visar p prickar. Hela utfallet kan vi nu sammanföra undet beteckningen nm, där 'm' betyder att detta är ett ufall. som är mätt från en konkret serie av kast.
Kan vi nu beräkna sannolikheten p(nm)? Ja, det kan vi, men vi behöver en sannolikhetshypotes att utgå ifrån: Vi utgår ifrån att tärningen är äkta, vilket blir en hypotes, som vi sedan kan förkasta. Med den hypotesen blir beräkningen rättfram. Det handlar om att räkna på ett sammansatt experiment av flera enkla kast, vilket sannolihetsläran är som gjord för.
Antag nu att p(nm) = 10-8 Det var inte mycket! Men utfallet nm har vi antecknat noga, så det kan vi inte ifrågasätta. Men vi kan ifrågasätta hypotesen att tärningen är äkta. Det gör vi nog, men vi måste sätta en fast gräns för att skilja mellan äkta och falsk tärning.
Så här har det gått till:
Vi ordnar ett sammansatt experiment, i syfte att driva den resulterande sannheten p(nm) mot 0. Sedan bedömmer vi, egentligen helt känslomässigt, om vår beräknade sannolikhet är så liten, att vi måste förkasta någon hypotes vi har gjort. På så sätt vädjar alla sannolikhetsresonemang till känslan :"Vad är en liten sannolikhet ?".
Under kampanjen inträffar ett allvarligt tillbud, vid en plats kallad Harrisburg i USA, även om man där hellre använder namnet Three Mile Island Det är en olyckstyp som enligt gällande sannolikhetsberäkningar, skall vara mycket osannolik.
Det är nu som Tage Danielsson håller. sin berömda Harrisburgmonolog. Han menar då att om den beräknade sannolikheten är mycket låg, och händelsen sedan inträffar, så måste de beräknade sannolikheterna ha blivit fel. Det är illa, för vi har använt sådana beräkningar för att fatta besluta om fortsatt användning av känkraft. Frågan är då: Har vi gjort samma typ av beräkningar som amerikanerna, och därmed samma fel? Hans Löwbeer får i uppgift att utreda detta. Jag minns inte nu, vad Löwbeer kom fram till, men jag har intrycket att efter denna tid går allting fel i debatten.
Löwbeer griper sig an med en väldigt känd rapport, kallad Rasmussen-rapporten, som beskriver hur man räknar ut haverisannolikheterna. Följande resultat är beräknat efter en analys av vad som kan gå fel:
Låt oss säga att vi har x reaktorer, och driver dem under T år. Då har vi en sammanlagd användnng under n = xT reaktorår. Sannoliheteten pH för ett allvarligt haveri blir då pH = xT/20000. Grovt sett betyder detta att med en reaktor får vi ett haveri vart 20000:e år. Och 20000 år är en lång tid.
Låt oss tillämpa detta på det svenska programmet. Vi hade 12
reaktorer, och vi tänkte köra dem i 20 år. Då har vi
xT=240 och
pH = 240/20000 = 1.2%Med tanke på att ett haveri är en stor katastrof, och med tanke på att 1.2% inte är en liten siffra, så är detta ett lotteri, som vi inte borde köpa en lott i!(U)
Men uträkningen (U) gjordes aldrig av någon part i kampanjen.
På NEJ-sidan tyckte man att siffran 20000 var alldeles för hög, och då tyckte man att det var meningslöst att göra uträkningen. I stället ifrågasatte man siffran 20000 med diverse fiosofiska argument, som att man hade glömt 'den mänskliga faktorn' etc. Tage Danielsson själv tycktes ifrågasätta meningen med sådana här kalkyler, speciellt om det kunde visa sig att den händelse man hade räknat på, sedan verkligen kunde inträffa.
På JA-sidan tyckte man att siffran 20000 var så hög, att det över huvud taget inte var meningsfullt att diskutera haveririsken. Det fanns ingen haveririsk värd att tala om. Och på NEJ-sidan höll många med. Men felet alla gjorde var att man glömde att multiplicera med antalet reaktorår.
På så sätt försvann det kanske viktigaste argumentet ur debatten. På NEJ-sidan började man istället tala om att vi inte behövde kärnkraften. Vi kunde sänka temperaturen hemma, och ta på oss en extra tröja. Det tror jag var ett strategiskt misstag. Mitt hem är min borg, och då bestämmer jag själv om temperaturen, och då får jag väl rösta på någon av JA-linjerna. (jag gjorde inte det, men många andra).
H i pH syftar på en så kallad härdsmälta. Kedjereaktionen är stoppad. så vi har inte någon atombomb, men det som finns kvar av bränslet skapar forfararande värme, och då stiger temperaturen okontrollerat, tills bränslet smälter sig ut genom sin inkapsling. Detta är en katastrof, men det är inte den ultimata katastrofen. Den skulle vi ha om bränslet tog sig ut i omgivningen. Därför är hela reaktorn instängd i en inneslutning, som inte smälter. Sådana inneslutningar fanns inte i Sovjetunionen. Men man kan inte bara lämna kvar allting i inneslutningen, och gå från platsen. Man måste ta ut innehållet ur inneslutningen, och det är ett mycket farligt jobb. Men man räknar med att man kan lyckas med detta i 99% av fallen, och detta reducerar risken för den ultimata katastrofen med 100 från 1.2% till 0.012%.
I väst driver man kärnkraftverk 'satsvis'. Det betyder att man laddar reaktorn med full laddning av bränsle. När reaktorn inte längre producerar något, så tar man ut allt bränsle och avfall, innan man börjar om från början Men halvvägs dit har man en utomordentligt farlig dekokt av radioaktiva ämnen. Det betyder att om en människa kommer inom någon meter från dekokten, så är döden oundviklig. Det här kan man inte hantera i en ubåt, så där har man utvecklat en teknik att föra till bränslet kontinuerligt, och ta ut avfall kontinueligt. Denna teknik användes i Sovjetunionen, och därför kan man undra om inte sovjetisk kärnkraft är säkrare än västerländsk.
Detta blev debattens mest känslotunga fråga. Det var när Torbjörn Fälldin fick klart för sig att detta avfall (det är "dekokten" vi talade om förut) måste hållas undan från varje form av liv under 100'000 år, som han bestämde sig att ta fullt avstånd från kärnkraft.
Kärnkraftsindustrins svar blev att man skulle borra ner avfallet i urberget i kopparkapslar. För att kapslarna inte skulle korrodera sönder, krävdes att berget var fritt från vatten, och därför fritt från sprickor. Ledande geologer förklarade då att sprickfritt berg inte finns.
En vän till mig, som tillika var kärnkraftsvän berättade att han hade börjat studera geologi. En gemensam vän sade då: "Men geologi är väl inte något populärt ämne för kärnkraftssvänner". Svaret blev: "Har man läst aldrig så lite geologi, så förstår man, att inte skall man stoppa ner skiten i berget" Vad skulle man göra då? Jo, man skulle bygga ett vanligt hus och lägga "skiten" i det. Mycket vakter och ett bra luftvärn vore väl bra därtill.
Nu var det parlamentariska läget sådant (trots en rejäl valseger för Fälldin) att man skulle ladda några reaktorer, men innan dess ville man ha koll på det sprickfria urberget. Man hittade en bergkropp i Blekinge att provborra i. Men den var inte sprickfri.
Då sade regeringen så här:" Nåja, det kan ju finnas sprickfritt berg på annat håll, så vi laddar väl reaktorerna i alla fall" Det var ju över hövan ansvarslöst!
Kärnkraftindustrin bjöd vid den här tiden på en del studieresor till våra kärnkraftverk. Som minne fick passagerarna med sig var sin tändsticksask tillsamman med budskapet: "Som kärnkraftkonsument blir er andel av avfallet inte mer än att den ryms i den här tändsticksasken." Vad är tanken med detta? Skulle man efter 10 år få hem en sådan här tändstiksask med posten, och lägga den i proppskåpet? Nja, de här askarna går ju bra att lokalisera med en Geiger-Müller-räknare, och sedan kan man lägga dem på torget med en dynamitgubbe under. Det ser ju ut om ett terroristdåd, men egentligen är det ju bara ett pojkstreck. Jippot med tändsticksaskarna är ovanligt tramsigt.
Geologerna börjar nu påminna om istider När en ny istid börjar, så pressas jordkorpan ihop av trycket från kanske 2 km is. Och då skulle kopparkapslarna skjuvas av som tändtickor. När sedan trycket lättar, så får vi enligt "erfarenhet" masssor av stora jordbävningar, som kapslarna inte heller skulle klara av. Kärnkrafindustrin kämpar emot, men till slut byter man fot och säger att kopparkapslarna håller ända fram till nästa istid.
OK, en istid är en mycket stor katastrof, som skrapar bort allt vad vi har åstadkommit, vägar, broar, fabriker, hus och konstverk. Men, vi kanske kan fly undan (När vi nu lever i en tid mellan två istider, så framstår det som oförnuftigt att vara främlingsfientlig. Vi kan behöva gästfriheten från folk i varmare länder; frågan är hur mycket sådan, som kan finnas kvar). Erfarenheten säger oss, att vi flyttar tillbaka, så snart det går. Men nu är grundvattnet förgiftat, och vi blir sjuka, utan att vi förstår varför. Året kanske är 52015.Nu talade Olof Palme om att vi borde använda kärnkraften för att undvika hög arbetlöshet 1985. Vad känner de här människorna för detta 1985 år 52015?.
Vi som lever nu har mycket att skämmas för, som vi har lämnat efter oss till kommande generationer. Men detta skulle vara den allra största skammen.
Med klimathotet, som hänger samman med att vi producerar koldioxid, som är en växthusgas, när vi förbränner fossila bränslen, har kärnkraften i debaten gått mot en ny vår. Jan Bjöklund har fört fram detta med tillägget att kärnkraften är "genialisk", genom att den undanröjer klimathotet.
Men så är det inte. För det första är inte kärnkraften koldioxidmeutral. Bakgrunden är att uran är energitätt, men uranmalm är inte urantät. Man säger då, att för att göra 1 kWh energi måste man gräva upp samma mängd materia ur jorden, vare sig man använder kärnkraft eller fossilkraft. Och gruv- och grävmaskinerna går på fossila bränslen
Sedan måste allting kapslas i tunga kapslar, vilket ökar energiåtgången under transporter
Vidare är det så att hela den svenska kärnkraftprodukionen bara ersätter någon procent av världens fossila energiproduktion. Frågan är då: "Skall vi för dessa ynka procent dra på oss alla dessa nya miljöproblem, som är kärnkraftens arvedel?"
Fukushima var en japansk reaktor, som drabbades av en tsunamivåg (från en jordbävning på havsbotten i Stilla Havet), som åkte ner i reaktorns elektroniksystem. Därmed var reaktorn ostyrbar. Resultatet blev en härdsmälta, men jag vet inte om något avfall kom ut i havet.
Man har sagt att härdsmältan berodde på att kontrollpersonalen blev så stressad att den gjorde fel. Jag skulle hellre säga, att det var de amerikanska konstruktörerna av reaktorn, som hade varit stressade, vilket hade förlett dem till så kallat "sloppy thinking"; inte helt ovanligt bland amerikanska ingenjörer.
Det fanns ett genialiskt nödkylsystem till reaktorn, som inte krävde externa resurser, utan det drevs helt enkelt av den övertemperatur, som det skulle bekämpa.
Men, tänkte ingenjörerna; Det är kanske inte värt att förlita sig helt på det här kylsystemet, om inte allt annat är i sin ordning. Så man installerade en eldriven ventil, som kopplade bort nödkylningen, när reaktorn inte hade någon elförsörjning. Sedan stod det i manualen, att någon i personalen i det här läget, skulle gå ut ur kontrollrummet, klättra upp för en stege, och öppna ventilen igen manuellt med en stor ratt. Men detta var både antiintuitivt, jobbigt, och ganska farligt, så det blev inte gjort. Nu var reaktorn i olag, så teknikerna ville veta hur mycket vatten det fanns i härden. Vattnet i härden kan man se som ett antal bredvid varandra ställda vattenpelare. Och höjden på en vattenpelare kan man mäta genom att mäta trycket i botten på den. Jo, men inte om det är ett högt tryck ovanför vattenytan. Men reaktorn var ju i olag, så det fanns ånga under tryck överallt. Då var informationen om vattenmängderna hela tiden missvisande. Ställd inför all denna missvisande information, kunde personalen inte kontollera reaktorn, vilket slutade i den nämnda härsmältan.
Den här typen av tankefel är nog inte helt ovanliga i reaktorbranchen. Själv arbetade jag på ett företag, som gjorde passagerarflygplan. Många av mina kolleger var vana vid att utreda konsekvenser av tekniska fel. En gång blev de inbjudna att granska en svensk reaktor. När de kom tillbaka sade de "hade den varit ett civilt flygplan, hade den fått flygförbud"