Judendomens grundval är förbundet (habberit) mellan
Gud och det judiska folket. Kristendomens grundval är personen
Jesu Kristus, som är både människa och Guds son, med alla de
teologiska komplikationer, som detta för med sig. Islams själva
grundval är en bok, Koranen. Koranen är Guds egna ord
förmedlade av profeten Muhammed.
Judendomens bok, Gamla Testamentet, har skrivits av människor
under många århundraden, vilket öppnar för en relativistisk
läsning, och samma sak kan sägas om Nya Testamentet, som är
skriven av ett flertal författare, som i flertalet fall måste
beskrivas som anonyma. Men Koranen är skriven av en enda
person under en tidsrymd av några decennier. En sådan text
måste inspirera till en mycket mera absolut läsning. När
dessutom texten egentligen är skriven av Gud själv genom
diktamen, så blir naturligtvis kraven på en absolut läsning
ännu större.
Ändå är floran av skolor för tolkning av Koranen knappast
mindre än floran av kristna tolkningsskolor.
Den dominerande berättelsen om hur Koranen kom till, är att
Muhammed upplevde olika uppenbarelser, och sedan genast
skrev ned dem, med hjälp av sin skrivkunniga dotter Fatima.
Men i verkligheten vet vi att det tog ganska lång tid innan
han började med detta, så att många texter skrevs ner ganska
lång tid efter uppenbarelserna. Sedan hade den arabiska skriften
vid den tiden vissa brister. Det är väl känt att vokalerna
inte sätts ut i vanlig arabisk text, men det gör inte så
mycket för vokalerna spelar en underordnad roll. När de så
småningom skrevs ut skedde det genom små streck och öglor.
Men i en arabisk text finns också punkter över och under
bokstäverna, och dessa användes för att skilja olika bokstäver
åt. Utan dessa punkter blir b, t, th, n och j samma tecken
(utom i vissa positioner för n och j). Men dessa punkter
infördes inte i skriften förrän kalifatets huvudstad hade
flyttats först från Mecka till Damaskus och sedan till Kufa
i Persien. Detta är kanske inte så viktigt, men det lämnade
ändå ibland utrymme för tolkningar, som måste göras av de
som skrev rent Koranen med den så kallade kufiska skriften.
Ytterligare, så lämnade Muhammed inte ifrån sig sina
nedskrifter i någon slags kronologisk ordning, utan de som
tog över materialet måste sortera det efter egna principer.
Principen blev att böckerna (Surorna) sorterades i längdordning
med de längsta surorna först (så när som på den allra första,
as-sura al-fatiha (den öppnande suran), som är ganska kort).
Senare har tyska (!) forskare försökt att återställa den
kronologiska ordningen genom analyser av texten. Och de påstår
att Koranen blir en betydligt angenämare läsning, om den
läses med rätt kronologi. En och annan har påpekat att de
längsta surorna inte har den högsta litterära kvaliten, vilket
förstör en del av intrycket, när man börjar med dem. Men det
bör ju ändå sägas att Koranen på originalspråket är en enastående
text litterärt och poetiskt.
Muhammed påpekar att det förekommer motstridigheter mellan
olika avsnitt av Koranen, och att rättesnöret då är att
senare texter har prioritet över tidigare. Men det är ju inte
så lätt, när vi nu inte vet i vilken ordning de är skrivna.
I dessa förhållanden ligger ju en del av grunden till att
Koranen har kunnat tolkas på så olika sätt. En annan grund
är att det trots allt är en stor och myllrande text. Dessutom
är människor olika, och tolkar varje text utifrån sina
egna preferenser. I alla religioner finns det uttolkare som
betonar aspekter av lag, förbud och lydnad över allt annat.
Jag vill ta upp två exempel på meningsskiljaktigheter i
tolkningen av Koranen: Jihad och kvinnans ställning.
Ordet jihad översätter vi i väst som "Det Heliga Kriget",
och det har då blivit en slags symbol för Islam som en
aggresiv och krigisk religion. Nu kan ju inte ett så kort
ord som jihad betyda något så långt som "Det Heliga Kriget",
utan det måste vara en tolkning snarare än en översättning.
Stammen jahad betyder att anstränga sig. Om man tänker sig en
mera krigisk tolkning av avledningen jihad, så kanske ordet
"kamp" passar bäst. Inom islam är denna "kamp" en kamp på
många plan, men kanske i första hand en inre kamp mot
frestelser eller feltolkningar av islam. I dialoger med
andra är det en kamp för att övertyga andra om "det rätta".
Men naturligtvis finns det också en aspekt av att övertyga
andra med krigiska medel.
Historiskt såg ju Muhammed sin religion som ett sätt att
ena det sydarabiska folket bakom en religion, eftersom just
religionssplittring var en faktor som försvagade det här
folket. Man kan säga att olika grupper fick erbjudanden om
att ansluta sig till en ny religion och en ny ordning. Det
fanns nog ett inslag av att detta var "erbjudanden som man
inte kunde motstå". Inför militärt hot kunde man sluta
fred, och gå med i rörelsen. Detta är grunden för ordet islam,
som är bildad till stammen salam, som betyder fred.
Så samlades det ihop ett ganska mäktigt rike i Sydarabien
under islam och Muhammeds ledning. Men sedan uttalar
Muhammed sina berömda ord om "Bokens Folk", dvs kristna och
judar, som följde "Boken", dvs Gamla Testamentet. Dessa
folk skulle man inte påtvinga någon ny religion. När t.ex.
muslimerna intar Nordafrika, så har vi nog all anledning att
tro att människorna där i stort sett konverterade frivilligt.
Man var trött på alla teologiska tvister kring kristologin,
och välkomnade den nya rakare och enklare religionen. Under
de århundraden som följde, så visade muslimerna alltid prov
på tolerans.
När muslimer nu kallar sig jihadister, och säger säg vilja
skapa islamiska stater med våld, och attackerar västvärlden
med våld, så måste man ju fråga sig om detta är en legitim
tolkning av Koranen. Rörelsen finns, men har den egentligen
något med Islam att göra? Jag skall återkomma till detta.
Det samhälle som omger profeten på 600-talet är i högsta
grad ett manssamhälle. Månggiftet hör samman med detta. På
grund av krig och annat, så finns det ett kvinnoöverskott.
Samhället är så konstruerat att en ensam kvinna inte har
stor chans att överleva. Alltså får några män ta hand om
flera kvinnor. Eftersom de flesta män inte har råd med
detta, så blir det några får rika män, som tar hand om väldigt
många kvinnor.
Profeten försöker nu röja i detta. Och han bestämmer då, genom
Koranen, att ingen man får ha mer än fyra hustrur, och han
får inte ha favorithustrur. Alla dessa hustrur skall obrottsligt
hanteras lika.
Nu kan man ju se detta så att Muhammed försöker förbättra
kvinnornas ställning, och då skulle man kanske i hans efterföljd
fortsätta med detta. Säkert skulle möjligheterna till ytterligare
förbättringar vara ännu större nu. Men man kan också läsa
Koranen mera bokstavligt. Det skall vara precis så som
det står i Koranen. Det är den enda normen. Någon tendens i
profetens anda kan vi inte tänka oss. Salafisterna idag brukar
säga att om det är något Allah avskyr, så är det förändringar.
Eller förbättringar? Det här står nog inte i Koranen.
Det sägs att om en man vill skilja sig från en kvinna, så
behöver han bara ropa tre gånger: "Jag förskjuter dig!".
Jag har läst stycken i Koranen som handlar om just detta,
fast det kan ju finnas andra stycken på andra håll, som
också avhandlar detta. Det som står, är att den enda grunden
för skiljsmässa är otrohet. Den som vill skiljas skall alltså
försäkra att den andra parten varit otrogen. Om denna försäkran
skulle vara lögnaktig, så kommer Gud att straffa den lögnaktige
på den Yttersta Dagen. Men med en sådan försäkran avgiven,
för säkerhets skull tre gånger, så är äktenskapet upplöst.
Men det står ingenting om att denna ritual är förbehållen
mannen. Tvärtom kan man se hur profeten har lagt sig vinn
om symmetrin mellan man och kvinna. Muhammed är en skicklig
stilist, och själva stilen i de här styckena andas denna
symmetri. Föreställningen om att detta sätt att skiljas är
mannens privilegium har inget stöd i texten. Ändå tycks det
vara så som Islam tillämpas på många håll.
På så sätt blir Islam i våra ögon ett offer för sina
vantolkare.
Evjoniterna är en grupp, som flyr österut från Palestina
under perioden efter det att romarna har slagit ner två
judiska uppror. De kommer så småningom i kontakt med folken
i Sydarabien, och man kan ganska säkert gissa att de har en
påverkan på Muhammeds bygge av Islam. De betraktar sig som
en kristen grupp, även om de inte använder det grekiska namnet
Christos. Men vilka är de? Man kan misstänka att de är
efterföljare till den första kristna församlingen i Jerusalem,
som leddes av Jesu bror Jakob, Petrus och andra. Denna
Jerusalemsförsamling förhandlade med Paulus, eller snarare, det
var Paulus som förhandlade med Jerusalemsförsamlingen. Vi vet
nog inte så mycket vilken ställning församlingen tog till
propåer från Paulus, men det kan vara så att de tog avstånd
från ganska mycket av vad Paulus hade att tillföra. Dit kan
faktiskt höra tron på Jesu uppståndelse och himmelsfärd. Jesus
hade talat till Paulus i uppenbarelser, och därav hade
Paulus dragit slutsatsen att Jesus levde, och var gudomlig,
och hörde himlen till. Evangelisterna, som alla kommer efter
Paulus, tar fasta på detta. Men Jerusalemsförsamlingen kanske
inte gjorde det. Evjoniterna har heller ingen tro på något
sådant. Då öppnar sig möjligheten att Islam ligger mycket
närmare den ursprungliga Jerusalemsförsamlingens uppfattning,
men att kristendomen genom Paulus skiljer ut sig, och blir en
helt annan religion.
Ordstammen khalaf betyder ersätta. Khalif, som vi brukar stava som kalif, betyder då ersättare. Profeten lämnar oss genom en himmelsfärd, men innan dess utser han en grupp människor, som skall ersätta honom, och de kallas khalifer. De är alltså flera stycken, och detta skapar senare en mängd konflikter, som blir huvudorsaken till att Islam splittras i två grenar, shia och sunni. Men jag lämnar detta ganska mycket därhän, och gör i stället ett hopp framåt i tiden till en av khaliferna: Harun ar-Rashid.
Harun ar-Rashid är kanske den mest lysande av khaliferna. Vid hans tid har den muslimska världens ("khalifatets") huvudstad flyttats från Mecka till Damaskus och sedan till Kufa och sedan till Baghdad, som byggdes på ruinerna av en gammal persisk huvudstad, Ktesifon. Den lysande khalifen får symbolisera en mycket öppen epok i Islams historia, då man skapar stor litteratur och stor konst, och då man skapar stor vetenskap. Jag skall återkomma senare till hur muslimerna kom i kontakt med grekisk vetenskap. Men de har tillgång till den, och de vidareutvecklar den snabbt. De flesta av oss i väst har mycket lite hum om vilka enorma framsteg som görs under den här tiden inom vetenskapens område. Inte minst sker en betydande sådan utveckling längre norrut i riket, i Uzbekistan.
Så vitt vi vet genom språkhistoriska studier, så kommer
turkisktalande folk ursprungligen ungefär från Mongoliet,
och de har språkliga släktingar kvar där. Men de utvandrar
västerut. Uigurerna, som befolkar Sinkiang-provinsen i Kina,
hör till dessa utvandrare, och de bildar ett starkt rike, som
faktiskt blir en slags grundplåt till Djingis Khans världsvälde.
De är nestorianskt kristna. Men sedan fortsätter turkarna ner
över de lägre områdena av Centralasien öster om Kaspiska havet,
och blir Kazaker, Uzbeker, Kirgiser och Turkmener. Uzbekerna
har vid den tiden en huvudstad, som heter Bukhara. Hela det
här området, som grekerna kallade Transoxanien, har sugits in
i den muslimska världen. Muslimerna kallar området för
Ma Wara' an-Nahr, vilket på det hela taget betyder samma sak
som Transoxanien, dvs landet på andra sidan floden (Oxus, som
på turkiska heter Amu Darja) . Så kommer
det sig att världens då förnämsta vetenskapliga bibliotek
byggs upp i Bukhara. Men här finns mer än bara böcker.
Muhammed Ibn Musa al-Khwarizmi hör till de stora matematikerna
genom tiderna. Det var han som grundlade algebran, som han
namnger. Idén är att man kan använda symboler, dvs bokstäver,
för tal, och då kan man beskriva generella algortimer för
att räkna ut saker, eller göra matematiska härledningar.
Begreppet algoritm kommer från hans namn. Som seden är, så
skaffar han sig ett arabiskt namn, och han bildar det efter
det kungarike, där han lever, ett slags dåtida Uzbekistan,
som heter Khorezm. Beklagligtvis råkar detta lands kung
skymfa Djingis Khan, genom att misshandla hans sändebud, vilket
leder till att Djingis Khan intar landet, och anställer en
våldsam förödelse. I detta ligger nog en del av grunden till
att detta vetenskapliga centrum nu är så okänt för oss.
Ali Ibn Sina, hos oss kallad Avicenna, är kanske den störste
av Bukharas söner. Han ägnar sig åt medicin, och skriver en
bok om fysiologi, som sedan användes i Europa långt in på
1500-talet, 600 år efter hans tid. I själva verket är de nya
böcker, som kommer senare, bara omarbetningar av Avicennas verk,
så man kan säga att hans bok lever kvar till mitten av 1800-talet.
En god vän till mig har bevittnat hur en modern fysiolog har
bläddrat i hans bok. Efter en stund sa han: "Tja, det här är
kanske inte så mycket sämre än vad vi har idag."
Men Avicenna var också en allmänfilosof, och en filosofisk
systembyggare. Han försökte skapa ett filosofiskt system, där
både den Aristoteliska vetenskapen och "den uppenbarade tron",
dvs islam, kunde samsas.
Men ett projekt som Avicennas har också sina risker.
När man försöker överbrygga skillnaden mellan vetenskap och
tro, finns alltid en risk att man i stället lyfter fram
skillnaderna i ljuset. Så kommer det i början på 1100-talet
en skarp reaktion mot att man ägnar sig åt vetenskap i
Aristoteles anda. Det är en hädelse mot tron. Den främste som
uttalar detta är en sufistisk doktor och professor vid namn
Hammid abu Muhammad ibn Muhammad at-Tusi ash-Shafi al-Ghazali.
Ett av hans verk heter "at-tahafut al-filasafa". Verbet
hafat betyder störta in. Med tillägget ta- blir det ett
reflexivt verb, som alltså betyder ungefär störta in i sig.
En sådan "instörtning i sig" för ett filosofiskt system brukar
betyda att man finner självmotsägelser. Filasafa betyder förstås
filosof. "Självmotsägelsen hos filosoferna" skulle alltså
kunna vara en översättning.
Marxistiskt influerade historiker brukar förneka att en enda
man kan vända historien. Historien styrs av produktionsmedlen
och makten över dem. Men det förefaller faktiskt som att
al-Ghazali i hög grad ensam vänder på utvecklingen inom
islam. Från honom utgår det en våg av religiös ortodoxi och
motstånd mot all vetenskaplig verksamhet.
Det kan säkert finnas de, som tycker att detta var goda nyheter
för oss i väst. När vi så småningom själva börjar ägna oss
åt vetenskap, så kan vi göra det utan konkurrens, och vi kan
använda vår nya kunskap till att skaffa oss ett världsherravälde.
Men för mig är denna våg mot vetenskapen en tragedi. När
vi inte kunde bedriva vetenskap tillsammans, så förhalades
den vetenskapliga utvecklingen i 100-tals år.
En sådan våg hade dock en begränsad hastighet. Det går kanske
100 år, innan den når längst ut i väster. Där i väster ligger
då en slags islamisk skola, som i verkligheten är ett
universitet, och som är det ledande universitetet i världen,
innan universitetet i Bologna startar sin verksamhet. Det
ligger i Timbuktu i kejsardömet Mali i västra Afrika, nästan
söder om Sahara.
Men innan dess bedriver man fortfarande vetenskap i det muslimska Spanien. Här finns en judisk filosof, som heter Moses Maimonides, och här finns en arabisk filosof, som heter Ali ibn Rushd, hos oss kallad Averroës. Han är en modig man. Han utmanar Al-Ghazali med en bok som heter "At-tahafut at-tahafut", alltså ungerfär "Sjävmotsägelsen i "Sjävmotsägelsen"". Den är alltså direkt riktad mot Al-Ghazalis bok. Det ger honom förvisso svårigheter, men han klarar sig synbarligen bra ändå. Han slutar sina dagar som livläkare åt khalifen i Marrakech. Averroës skriver om Aristoteles läror, och lyckas tydligen reda upp en del av det som är oklart eller förvirrat hos denne. Därför kallas han i väst för "kommentatorn", medan Aristoteles kallas för "filosofen". Averroës beskriver ett universum, som alltid har funnits, och som alltid kommer att finnas, men ett universum som utvecklas, och där varje steg i utvecklingen ligger till grund för nästa. Det är en ytterst kättersk tanke för dem som vill tro att universum skapades för bara några tusen år sedan, men det är också en öppning till en förståelse av den moderna läran om dynamik, ett ämne som grekerna inte alls förstod sig på.
Staden Toledo i det muslimska Spanien har kommit att bli en
symbol för toleransen och öppenheten i den spanska delen av
den muslimska världen. Här arbetade kristna, judar och muslimer
sida vid sida. Det var härifrån som den gamla grekiska
vetenskapen blev känd i västvärlden, efter en månghundraårig
resa runt Medelhavet. Grekisk vetenskap hade delvis fallit
i glömska till och med i Grekland vid tiden för Kristi födelse.
Alla yttre influenser som hade påverkat grekerna efter Alexander
den Stores erövringar, hade förändrat språket, så att grekerna
inte längre kunde läsa sin Aristoteles. Dessutom hade grekisk
filosofi alltmer fått en inriktning mot religiösa frågor.
Naturvetenskapen var inte längre aktuell. De som räddade arvet
var en syrisk kristen grupp, kallad nestorianerna, som hade
ett större intelektuellt intresse än andra kristna. De tog
sig igenom arbetet med att förstå de gamla grekerna, och översatte
deras verk till arameiska. Detta var ett stort språk i den här
tiden- Det hade ersatt hebreiska som talspåk för judarna,
och man tror att Jesus talade arameiska.. Till följd av religiös förföljelse
flyttade de österut, och präglade den så kallade östsyriska kyrkan,
Muslimerna blev intresserade av detta nya vetande, åtminstone
fram till al-Ghazalis tid. Så vandrar detta arv med dem vidare
längs Afrikas nordkust, och därifrån till Cordoba, Granada och
Toledo, och därifrån till Paris, som blir det ledande
universitetet i väst.
En av dess stora män, Thomas ab Aquino, lyckas göra om
Avicennas stora bragd, men utan att väcka misstankar. Thomas
ab Aquinos kompromiss mellan Aristotelisk vetenskap och
kristen tro accepteras av katolska kyrkan, som kallar honom
doctor communis. Så kan den vetenskapliga revolutionen
fortsätta i Västerlandet.
Genom giftermålet mellan Ferdinand och Isabel förenades
två kungariken i norra Spanien, Castilien och Aragonien,
och det gav dem tillräcklig styrka att gå till angrepp mot
det muslimska Spanien. Ett starkt religiöst nit beredde säkert
vägen för denna aktion. Isabel bar nog inte benämningen
"la Catolica" (som jag först har sett på en staty av henne
i Washington) förgäves. Naturligtvis har denna kampanj mot
hedendomen prisats i många tonarter sedan dess. Europa
rensades från den Islamska vantron (fast den fanns kvar i
Syditalien, och den skulle komma igen på Balkan).
Men i än högre grad var detta en tragedi. Toleransen
i Toledo var borta för lång tid. Lyckligtvis hade ändå en
viss kunskapsöverföring hunnit äga rum innan dess, men mera
kunskap fanns naturligtvis att föra över. Men detta är också
en ny akt i antisemitismens historia. Det fanns många judar
i Spanien. Ännu flera i Marrocko kanske, men en del hade
skrämts av en rörelse av islamsk ortodoxi, och hade flyttat
upp i Spanien. Men det skulle visa sig att de hade kommit
ur askan i elden. Judar tvångskonverterades till kristendomen,
varefter de betecknades som "svin", eller avrättades om
de vägrade. Många flyttade till Portugal, som var en ny stat,
där de kunde få en ny fristad ett par hundra år till. Många
av dem flydde mot nordost, där de så småningom hamnade i
ghetton eller pogromer, eller till sist i Förintelsen.
Vi får nu gå tillbaka till år 1056. Khalifen i Bagdhad har
på sitt sätt en tryggad position som själve profetens
ställföreträdare. Men han har det ändå besvärligt. Hans
många plikter får honom att koncentrera sig på det viktigaste,
dar al-Islam, Islams hus, dvs arbetet med religion och
församlingar. Huvudarbetet med det övriga överlåter han
åt wezirer, dvs ministrar, som bildar en regering, hakuma,
och åt militärer, som heter emirer, vilket betyder befallare
eller befälhavare efter ordet 'amr, som betyder befalla.
Khalifer skall man bara ha en av, eller en grupp. Man har ju
nu två, eftersom det finns en khalif i Cordoba, men det
är långt borta. Med wezirer och emirer kan man ha många av.
Så landet är splittrat. Och dessutom är en av de starkaste
grupperna en grupp med shiitisk inriktning. Så khalifen
bestämmer sig för att satsa på ny stark ledare. Han utser
en turkmensk kung, som heter Togril Beg till "Konung över
Öst och Väst, samt Sultan". Därmed utser han, troligen fullt
medvetet, sin egen överman. Från denna tid står Islam
under turkisk ledning snarare än arabisk eller persisk, och
väldet är ett sultanat snarare än ett khalifat. (Ordet sultan
är arabiskt och finns nämnt i Koranen). Det är allt detta
som sker år 1056.
Turkarna fortsätter nu västerut. Det persiska området är
fullbelagt, men de hittar en ficka väster om Kaspiska
havet. De kallas azerer, och landet Azerbadjan. Och de
fyller ut Anatolien, dvs det nuvarande Turkiet. Från staden
Bursa bildas sedan ett rike som enar hela Anatolien. Där
finns nämligen en man som får en ingivelse att han skall
grunda en ny stor turkisk dynasti. Han heter Osman, och
imperiet heter efter honom det Osmanska Imperiet. År 1453
intar man slutligen Konstantinopel, som är den sista resten
av de Östromerska Riket. Man gör några attacker dessförinnan,
och då försvaras staden av västerländska trupper. Efter striden
skickar sultanen brev till någon av kungarna eller
kejsarna i Europa, och skriver: "Sänd gärna hit era män igen,
ty det var ett nöje att slåss mot dem." Efter den skymfen är
det inga europeer som sänder några soldater till Konstantinopels
försvar. Jag har i min ägo en burgundisk protestsång från den
tiden, där diktaren ondgör sig över Europas liknöjdhet inför
Konstantinopels öde. Han citerar från Jeremia Klagovisor, där
följande passus handlar om Jerusalem, men med en tydlig syftning
från diktaren på Konstantinopel: "Alla hennes vänner övergav
henne. Ingen fanns, bland alla hennes kära, som tröstade henne."
Sådan var Europas svaghet
Osmanerna höll sig kvar i Konstantinopel i 450 år. Riket
kom att omfatta stora delar av Nordafrika och Mellersta Östern.
Mecka och Medina låg innanför dess gränser, men den nordliga
bergiga delen av Jemen lyckades de inte lägga under sig.
Detta var ett mycket effektivt land, där man gjorde allt för
att motarbeta korruption, och där duglighet styrde vem som
fick höga befattningar. Handel var en central näring, där man
behärskade både Sidenvägens västra ända och Medelhavet, det
sistnämnda ibland genom den moraliskt tvivelaktiga metoden
att man hade avlönade pirater. Militärt var riket oövervinnerligt,
och man lade under sig hela Balkan, ibland upp till Wiens
stadsmurar. Men oftast gick gränsen längs den gamla gränsen
mellan Östrom och Västrom. Den österrikiske kejsaren försökte
bland annat värja sig genom att värva serber från den turkiska
sidan av gränsen över till Kroatien på den norra, där de
utgjorde en militär buffert i ett område som kallades Krajina,
som betyder krig. Dessa Krajinaserber blev aktuella i vår tid,
då en del av dem troligtvis med en del hot och våld drevs
tillbaka till Serbien.
Vasco da Gama seglade runt Afrika till Indien. Hans bedrift
kanske framstår som mindre epogörande och djärv, när vi nu
vet att han hade med sig en arabisk lots, som hade seglat
där förut. På Afrikas östsida fanns en etablerad sjöfart,
där afrikaner hade ett handelsutbyte med indier och kineser.
Ibland kunde en kinesisk kejsare köpa en giraff eller en
elefant. Men afrikanerna, indierna och kineserna är på
nedåtgående och portugiserna tycker att de är på uppåtgående,
så de river ner så mycket de kommer åt, och bygger nya,
portugisiska, hamnar. Så börjar kolonialismen.
Om det i Koranen möjligtvis finns uppmaningar till jihad,
finns i Bibeln bara den enkla och oskyldiga missionsbefallningen:
"Gån ut och gören alla folk till mina lärjungar!". Men den
ringa uppmaningen blev en slags ideologisk grund till att åka
ut och lägga under sig jordens olika folk. Missionärer försökte
kristna människor i Afrikas inre, och engelsmän försökte lära
indier att sjunga i stämmor. Naturligtvis fanns också girigheten
med. Kanske erövringen av Amerika mera gick ut på att ta hem
guld, än att frälsa själar. Och i Nordamerika var tanken snarare
att söka en fristad för sin egen variant av kristendomen
bort från den variant som var påbjuden hemmavid. Sedan blev man
ju då störd av indianerna, så man blev tvungen att föra krig
mot dem. Hur många dog av dem? 200 miljoner har man gissat för
Amerika som helhet. Eller hälften. Vi vet inte.
Historiens värsta brott mot mänskligheten är ganska oomtvistat
Förintelsen. Men om man skall söka det näst värsta brottet,
tror jag kanske att man skall leta i Kongo, det Belgiska
Kongo, som egentligen inte var belgiska Kongo utan
den belgiske kungens privata egendom, men också ett inferno
av övergrepp, slavarbete och miljöförstöring.
Första Världskriget var till stor del ett krig mellan europeiska
stater om deras kolonier. Man skulle kanske tro att kolonisationen
slutade där, men så är det inte, vilket vi snart återkommer
till. Men de kolonier som fanns, återstod också att avveckla.
Hela denna process kulminerar med Algerietkriget, som var ett
oresonligt grymt krig. Fransmännen utvecklade en doktrin, som
hette "guerre revolutionaire". Det var egentligen inte kriget
som var revolutionärt, utan fienden, som var en guerilla. Man
kunde bekämpa denna guerilla genom att isolera den från
folket. Med våld och övergrepp drev man in folket från landsbygden
till städerna genom att terrorisera landsbygden. Guerillan följde
inte med, för den "trivdes" inte i städerna. Trots alla offer
som krävdes, så tyckte amerikanerna att detta var en bra
taktik, så de tillämpade den i Kambodja. När amerikanerna
till slut förlorade i Kambodja, så fanns praktiskt taget ingen
jordbruksproduktion kvar. De flög in mat i landet i stället.
När de förlorade, fanns det mat i landet för tre veckors
konsumtion. Segraren var inte avundsvärd.
En av de viktigaste följderna av Första Världskriget var
att det Osmanska imperiet upplöstes. Turkarna hade inte riktigt
hängt med i den industriella revolutionen, men hade gärna
njutit av dess frukter, vilket hade gjort landet skuldsatt.
Den europeiska nationalismen hade också smittat av sig på
länderna inom imperiet, vilket gjorde att det inte tedde
sig så lockande att vara med i ett imperium. Dock var de
olika nationerna inom imperiet ganska självständig sedan
lång tid tillbaka. För att förbättra sammanhållningen i
imperiet hade sultanen låtit bygga en pilgrimsjärnväg från
Istanbul till Medina med hjälp av tyska ingenjörer.
Men med Versaillefreden förklaras det osmanska imperiet
upplöst, vilket berodde på att imperiet hade engagerat sig
på den tyska sidan. I stället uppstår en republik som
bara omfattar Anatolien, och som kommer att ledas av
Mustafa Kemal Atatürk. Han gör om republiken, Turkiet, till
en sekulär stat, och han byter t.ex. alfabetet till det
latinska alfabetet (som nog passar bättre till det turkiska
språket än det arabiska). Det uppstår så småningom en tradition
i Turkiet, att om folket väljer "fel" ledare, som går mot
Atatürks intentioner, så ingriper militären och ställer
allt till rätta.
Resten av imperiet delar fransmän och britter upp mellan sig.
Frankrike tar framför allt hand om den norra delen med
Syrien, medan britterna tar hand om Transjordanien. Egypten
utvinner en viss självständighet. Den västra delen av
Nordafrika, dvs Tunisien, Algeriet och Marrocko har fransmännen
tagit hand om redan tidigare. Delarna bortom Transjordanien
på Arabiska halvön, som oftast varit tre stater, lämnar man
därhän, men britterna betraktar skådespelet. När de ser att
den förnäma familjen Sa:ud har framgångar i kriget, så finner
man det inte mödan värt att gå emot. Britterna satsar gärna
på den starke. Sa:ud-familjen är wahabiter, vilket är en mycket
sträng form av Islam, vilket kanske kunde inge farhågor, men
man tänker inte så mycket på den saken då. Saudiarabien blir
en islamsk diktatur, men man är västvänlig, och skruvar gärna
på oljekranarna, när priserna hotar att gå upp. Alla är nöjda
än så länge (2012).
En sorglustig historia är den om kung Feisal. Feisal är son till
sharif Hussein ibn Ali. Sharifen har en islamsk position som
väktare av de heliga platserna i Mekka och Medina. Britterna
övertygar honom om att starta ett uppror mot turkarna i utbyte
mot ett fritt Arabien efter kriget. Det blir sonen Feisal som
blir den aktive i striderna i samarbete med en Walesare,
Thomas Edward Lawrence - Lawrence av Arabien. Men när
engelsmän och fransmän sedan delar upp området mellan sig, så
sviker de löftet till sharif Hussein. Men som en tröst låter
engelsmännen Feisal bli kung av Syrien. Men fransmännen
påpekar att de inte har tänkt att Syrien skall ha en kung.
Syrien skall styras från Elyséepalatset i Paris. Engelsmännen
undanröjer pinsamheten genom att i stället låta Feisal bli
kung av Iraq.
Så styr engelsmännen då Iraq med Feisal som lydkonung. Det finns
oljeinkomster att hämta hem. Men när engelsmännen har gjort sitt
i Iraq, så har medellivslängden sjunkit till strax över 40
år, och analfabetismen har ökat till ungefär 80%. Irakierna
grundar då ett parti med namnet Hizb al-Ba:ath al-Ishtarakija
al-:arabija, dvs det Socialistiska Arabiska Pånyttfödelsepartiet.
Motsvarande rörelse uppkommer i Syrien och Egypten. Socialismen
har alltså slagit rot i Mellersa Östern. Ba:ath-partiet kör ut
britterna och avsätter kungen och gör sedan ganska goda och
snabba framsteg. Bakslagen kommer senare när Saddam Hussein,
med Stalin som idol, tar över makten i partiet.
Ännu större bekymmer får britterna med sin andra del,
Transjordanien.
Om inte förr så på 1600-talet, börjar judarna i Europa drömma
om att de skall kunna återkomma till sitt ursprungsland, som
man kanske bör kalla Israel. Palestina är den benämning, som
romarna gav landet efter upproren. (Jag kommer att kalla
det geografiska området för Israel i fortsättningen, jämsides
med benämningen Palestina, oavsett områdets statsrättsliga
ställning. Jag väljer också att kalla den judiska befolkningen
i Israel för "judarna" och inte "israelerna", som kanske
är brukligast.)
Det finns en modern judisk historiker i Israel, som menar
att det aldrig fanns något romerskt dekret att judarna skulle utrymma
Israel. Det är nog sant, men judarna hade inte så mycket val
ändå. Det här landet har alltid haft en blandad befolkning, och
ingen kunde ändå avgöra vem som var jude och vem som var
kanaane eller något annat. Proceduren var troligtvis att man
beordrade alla att tillbe kejsar Augustus, som vid det här
laget hade fått gudomlig status. Det som drabbade den, som vägrade,
var korsfästelse. Det sägs att korsfästelserna tog sådana
proportioner att hela Judéen avskogades. Det är möjligt att
man inte vill bli korsfäst, men ännu mindre ville man tillbe
kejsar Augustus, eftersom man då dömde sig själv till det
eviga straffet. Men om man flydde, så fick man vara ifred.
Redan vid den här tiden bodde kanske merparten av judarna
utanför Israel, i Egypten, Mindre Asien, Grekland med mera.
Det var nog dessa judiska församlingar utomlands, som
utgjorde grundplåten i den framväxande kristna kyrkan. Så
tömdes landet Israel på judar, åtminstone troende judar.
Tanken på att återvända tar fastare form med Theodor Herzl och
den sionistiska rörelsen. Theodor Herzl är, till skillnad från
en del andra, inte omedveten om att det bor folk redan i
området, många av dem säkert judar enligt den etniska principen,
även om de i allmänhet har blivit muslimer. Men Herzl är
optimistisk om detta. Han menar att judarna från Europa skulle
ha så mycket att tillföra från sin europeiska civilisation,
att de skulle bli välkomnade, och att de båda grupperna
skulle kunna leva i harmoni.
Det har inte blivit så än, och tanken att det skulle kunna
bli så i framtiden, ter sig mera avlägsen än någonsin.
Några har menat att britterna bär en viss skuld till detta
under den tiden de ockuperade området som en del av Transjordanien,
dvs under mellankrigstiden. Judar kom till området redan då
som en del av den sionistiska rörelsen, och de var ofta
radikala personer, som drömde om ett klasslöst samhälle på
kibutzerna. Men britterna tyckte alltid om att liera sig med
grupper. Vilka skulle de liera sig med på den arabiska sidan?
De valde dem de kände sig mest befryndade med, nämligen den
gamla godsägaradeln. Så handlade sympatierna hos judarna
och sympatierna hos araberna i motsatta ändar av den politiska
skalan, och det utökade avståndet grupperna emellan.
Britterna hade officiellt ställt sig bakom sionismen och
invandringen till Israel genom den så kallade Balfour-deklarationen,
som gav judar rätt att invandra till Israel. Palestinierna,
dvs den befintliga befolkningen i området, kunde med rätta klaga
över att britterna på det här sättet skänkte bort ett område,
som inte var deras. Men man gick längre än så. Det upprättades
en slags judisk myndighet, och den fick rätt att expropriera
mark att användas av nyinflyttade judar. De tidigare bebyggarna
fick flytta in till städerna, och söka jobb bäst de kunde. Men
det finns en engelsk tjänsteman, som åker omkring i området,
och noterar att den judiska myndigheten har exproprierat mer
mark än den hade avsättning för. Därför låg ganska stora
områden, som tidigare hade blomstrat, nu i träda. Det här är
också ett vittnesbörd mot dem som senare har hävdat att
Palestinierna inte var kapabla att hålla landet uppodlat,
och att det var judarna, som hade odlat upp det.
Så kommer pogromer och nazisterna och förintelsen och Andra
Världskriget. Det är uppenbart för nästan alla att europeerna
inte kan husera judarna på sitt territorium. Man måste skapa
en fristat på annat håll för judarna. 1948 skapar FN så staten
Israel. Det är storslaget och generöst av världen att skänka
detta landområde till ett stackars förföljt folk. Men så ser
det naturligtvis inte ut från den muslimska eller arabiska
sidan. Där ser det ut som ännu ett kolonialt projekt. Man
behöver land, och då tar man för sig.
Det finns ett annat problem med konstruktionen. Den är en
anakronism. Den världsordning som har vuxit fram under 1900-talet
ser ut så här. Världen är indelad i stater. Varje punkt på jorden
(dvs på land, och med undantag för några små neutrala zoner)
tillhör precis en stat. Bor man där, så tillhör man den staten.
Man skall lyda dess lagar och betala skatt till den, men man
har också rätt till fulla medborgerliga rättigheter. Men Israel
är en konfessionell stat, där medborgarrätten beror på vilken
tro man har, och vilken etnisk bakgrund man har. Dessa två
är ju i det här fallet också kopplade, genom att man strängt
taget inte får bekänna sig till den rätta tron, om man inte
har den rätta etniska bakgrunden (Avsteg från detta gjordes
ofta i Antiken). Det här är grunden för den enstatslösning,
som länge hävdades från Palestinsk sida. Hela området skulle
bilda en enda sekulär stat med lika rättigheter för alla
som bodde där. Men judarna och USA tyckte inte så. Det skulle
finnas en rent judisk stat som ett avsteg från den annars
rådande principen i världen.
Araber har alltid haft en viss fallenhet för att falla offer
för sin egen retorik. Man menade att den konfessionella staten
skulle upphöra, och ersättas av en sekulär stat, Men i folkligare
sammanhang, eller när man var mer arg, så sade man att man
skulle sopa staten Israel i havet. Och västerlänningarna såg
då framför sig en andra förintelse, där miljontals judar
drunknade i Medelhavets vågor. Naturligtvis finns båda de här
drömbilderna i olika palestiniers medvetande: Den sekulariserade
staten, och judarna i vågorna. Men det är i alla fall två
helt olika drömmar, och världen kunde kanske välja den ena av
dem.
Å andra sidan började staten Israels tillvaro 1948 med militära
kampanjer, där den äldre arabiska och muslimska befolkningen
drevs ut ur landet med våld. Därmed markerade den nya staten
sig också om en konfessionell och etnisk stat. Fel människor
hade plötsligt inte rätt att bo där.
Naturligtvis har enstatslösningen ett problem i sig. Man bilda
en gemensam stat för alla. Så tillåter man fri partibildning.
Den västerländska demokratin bygger på att man skall bilda
partier ungefär som efter franska revolutionen, med en
höger-vänsterskala. Men erfarenheterna från Jugoslavien säger
oss att det inte är det som händer. I stället bildas det
etniska eller religiösa partier. Om splittringen är liten
på båda sidor, så får vi två stora block, ett muslimskt och
ett judiskt. En av sidorna vinner, och kan då känna för att
förtrycka den andra. Egentligen är det ju så det ser ut nu,
men på den judiska sidan kan man ju vara rädd för att det skall
svänga över åt det motsatta hållet. Lösningen är naturligtvis
att succesivt tona ner det etniska och religiösa, och få
människor att blir intresserade av Karl Marx och John Adam
Smith i stället. Men det är inte åt det hållet det går nu.
Med Osloprocessen kommer tvåstatslösningen fram i ljuset.
Man delar territoriet. På den palestinska sidan har man förlorat
framför allt i ekonomiskt stöd, och man ser ingen annan råd
än att gå in på denna linje. Palestinierna leds av PLO,
som i sin tur domineras av al-Fatah. Dessa rörelser är i
huvudsak socialistiska, och det finns ännu mera socialistiska
rörelser i gruppen, t.ex PFLP och PFLP-GC. Man backar i alla
fall upp tvåstatslösningen. Om man är tveksam bland palestinerna,
så är man det
på den judiska sidan också. En palestinsk stat skulle ligga
för nära den judiska. Man skulle vilja ha buffertzoner. Och
sedan brukar man vilja slå sig ner i buffertzonerna, och då
behöver man nya buffertzoner. Oslo-fördraget undertecknas,
men det blir inte så mycket av det. Alla slags bomber som
sprängs av självmordsbombare och raketer som skjuts, påminner
judarna om att de hellre skulle vilja ha buffertzoner.
Oslo-processen ger inte palestinerna någonting.
Det kan vara värt att komma ihåg att tvåstatslösningen kunde
ha fungerat. Palestinierna har alltid tyckt sig förstå att det
enda som kan hjälpa dem till bättre liv, är utbildning.
Palestinerna har varit måna om sina barns utbildning, och
många palestinier har studerat vid universitet i USA och
Europa. Den goda utbildningsnivån borde kunna ha hjälpt
palestinierna att få sitt land att fungera. Å andra sidan
var Osloavtalets Palestina inte ett lätt land att styra
rent geografiskt. Efter att norrmännen hade försökt tillgodose
olika judiska önskemål, var den palestinska staten som en
skärgård av småområden omgivna av israeliska zoner. Kartan
var betydligt mera invecklad än kartan för sydafrikas
homelands, dit apartheitregimen vill hänvisa de svarta.
I vilket fall som helst, har nu palestinerna kommit till vägs
ände. Därmed har också socialismen kommit till vägs ände.
Det behövs nya fanor att ställa
sig under. Gröna islamistiska fanor. Den islamistiska rörelsen
Hamas växer sig stark. Det är en helt naturlig följd av att
Oslo-processen blev en återvändsgränd.
Hamas och PLO har olika sätt att uppträda och olika strategier.
Jag menar att det också beror på att de har olika farhågor om
vad som kan hända. Hamas bild av detta tror jag ser ut så här:
Theodor Herzl visste att det redan bodde människor i Palestina.
Andra har inte riktigt trott på detta, eller man har menat att
de få som bodde där ändå inte dög mycket till. De var
Transjordanier, och de kunde flytta till någon annan del
Transjordanien, dvs till andra sidan Jordan.
Över huvud taget kunde väl araberna maka ihop sig
en smula. Detta är så nära man kan komma den vanliga, och
kanske också den officiella, judiska inställningen. Genom att
bygga murar, förstöra olivlundar (för att inte träden skall
skymma sikten för israels vakter), göra flygangrepp och genom
handelsblockader, kunde man kanske få palestinierna att ge
sig iväg någonstans. Om nu inte Hamas kan acceptera en sådan
utgång, så måste de antagligen hålla grytan kokande på något
sätt. Förhandlingar, opinionspåtryckningar, bomber, raketer.
Vad kan man tänka sig?
När Saddam Hussein har skilt sig från Iran-Irak-kriget som
en förlorare, måste han enligt sin egen logik hitta på något
annat. Han går till angrepp mot Kuwait, som han påstår
historiskt är en del av Irak. Vare hur som helst med det,
men när man börjar med att våldta och förfölja "det nya
folket i sitt land", så har man för alltid diskvalificerat sig
som landsfader för det nya folket. Reaktionen blir våldsam.
Det bildas snabbt en omfattande allians med USA och ett antal
arabstater. De vill inte se att Irak lägger under sig deras
länder i nästa steg. Men bland folket i arabländerna är
inställningen en helt annan. Man beundrar Saddam Hussein
för vad han har gjort. Varför det? Jo, därför att han har satt
sig upp mot väst och framför allt mot USA, som betraktas som
kolonialismens arvtagare. Men det är mer än så. Nästan alla
dessa människor har haft anhöriga eller vänner, som har sökt
sig till väst i ett desperat försök att försörja sig. Och
nästan alla har vittnat om, hur de har blivit illa behandlade,
diskriminierade och betraktade som andra klassens människor.
Det finns ett uppdämt hat mot väst, som gör att man ställer
upp bakom vem som helst, som utmanar väst.
PLO intar den folkliga ståndpunkten och ställer sig bakom
Saddam Hussein. Men det gör inte Emiraten, helt naturligt
eftersom de ligger strax bortom Kuwait, och kan räkna med
att bli nästa offer. Men en stor del av de palestinier, som
har drivits bort från Israel, har sin försörjning i Emiraten.
Genom sin goda utbildningsnivå har de varit välkomna.
Också direkt ekonomiskt har Emiraten stött PLO. Nu är det
slut med allt detta. Det är i det läget, som PLO finner
att man måste ompröva alla sina tidigare ståndpunkter, och
det är så man ger sig in på äventyret med tvåstatslösningen.
Storbritannien tillsammans med Sovjetunionen ockuperar
Iran från 1941. Eftersom man finner kejsaren Riza Shah
tyskvänlig, så tvingar man honom att abdikera till förmån
för sin son Muhammed Riza. Båda tillhör dynastin Pahlavi.
Det är ingen gammal dynasti; det är Riza Shah, som har
grundat den, sedan han har tagit makten genom en militärkupp.
Britterna har, eller skaffar sig, oljeintressen i Iran genom
ett bolag som heter Anglo Iranian Oil Company.
1949 får Iran en premiärminister, som heter Mossadeq. Han
är politiskt ungefär en socialdemokrat, men han är partliös,
men med ett starkt folkligt stöd. Hans stora projekt blir att
försöka nationalisera oljeutvinningen. Britterna blir inte
förtjusta över detta, och inte Muhammed Riza heller, men
Mossadeq försöker driva igenom sin vilja genom starka
folkliga demonstrationer. Britterna å sin sida har inte resurser
att ingripa, men man söker stöd i USA. Men USA är måttligt
intresserade, tills de kommer att tänka på att nationaliering
av tillgångar är en form av socialism. Till slut segrar
Mossadeq med hjälp av sin folkliga uppbackning, och Muhammed
Riza lämnar landet. Men redan efter några dagar genomförs en USA-stödd
militärkupp, genom vilken Mossadeq berövas sin makt, och
Muhammed Riza återinsätts.
Shah Muhammed Riza, som egentligen har titeln Shahanshah, dvs
konungarna konung, dvs kejsare, blir populär i de svenska
damtidningarna, och ännu mera så hans andra hustru, Farah Diba.
Men populär i Iran blir han inte. Han inrättar en hemlig polis,
som heter SAVAK, som sänker hans popularitet ytterligare
genom sin brutalitet. Shahen försöker modernisera landet, och
driva dâet i västvänlig riktning, vilket han också lyckas med.
Iran blir ett framstående forsknings- och industriland. Men
det djupt religiösa folket är inte med. De vet vad man måste
göra för att komma till himlen och inte till helvetet, och
de känner sig hindrade att göra detta av shahens politik.
Till slut blir de folkliga protesterna så starka, att han
måste fly en andra gång. In på scenen kommer från exilen i
Paris Ruollah Khomeyni.
Khomeyni är inte mindre brutal än sin företrädare. Maktkampen
den närmaste tiden kräver tiotusentals liv. Men ändå blir det
så att Khomeyni har större folkligt stöd än kanske någon
politisk ledare i världen vid den här tiden. Så småningom
kommer det en opposition bland medelklassen, som motsätter sig
det religiösa förtrycket, och menar att religionen skall vara
en privatsak. Det är Voltaires sekularism som vinner insteg
i Iran, alltså tanken att religionen inte skall vara en
statlig angelägenhet.
Under en period funderar man på om man skall utnämna
Khomeyni till Imam. Imam är en titel inom den gren av
Islam som kallas shia. De ursprungliga shiiterna, som är
anhängare av Muhammeds svärson Ali, blev missnöjda med processen
att utse khaliferna, och till slut bröt de sig ut, och
utsåg en egen ledare, som kallades Imam. Det fanns sedan
ett antal imamer, men den 12:e av dem försvann på ett
övernaturligt sätt, men myten sade att han skulle återkomma till
jordelivet som en slags Messias. Khomeyni skulle då bli
den trettonde imamen, men då skulle man också förstöra myten
om den tolfte imamens återkomst. Lösningen blev att Khomeyni
fick titeln walli ye-faqih, vilket egentligen är en titel
för en hög islamisk jurist men med en sidobetydelse som
den tolfte imamens ställföreträdare. Man skapade också en
ny författning, som faktiskt bär spår av den gamle Montesqieu,
dvs den påminner om USA:s författning. Man har ett parlament
som heter Majlis, efter det arabiska ordet jalas, som betyder
"sitta", och som är lagstiftande. Man har en president som
ledare för en regering, som har den verkställande makten. Men
sedan har man en slags högsta domstol liknande den i USA. Meningen
är att denna skall hålla efter att man inte strider mot
de grundande fädernas intentioner. I USA är de grundande fäderna
Thomas Jefferson, Georg Washingon, Adams m.fl. I Iran är det
profeten själv, som är den grundade fadern. Institutionen
heter Väktarrådet med walli ye-faqih som ledare, och med
islamiska ledare och höga statsjurister som deltagare.
Den iranska konstitutionen är mycket stabil, och det är svårt
att se att den nuvarande maktbalansen skulle kunna ändras
inom överskådlig tid. Iran har ända sedan Khomeynis tid
framträtt som USA:s ledande fiende, möjligen i konkurrens med
Nordkorea. Det är kanske en slags gudomlig rättvisa att
USA's ingripande i Irans politiska angelägenheter har slutat
på det här sättet.
Detta begrepp har blivit alltmer omtalat, genom att det faktiskt har uppkommit organisationer med förkortningen IS i namnet (egentligen kanske ad-dawla al-'Islamiya) ISIL är nog äldst, den Islamiska staten i Levanten (det område där solen går upp öster om Medelhavet) och ISIS, den islamiska staten i Iraq och Syrien. De har stridit för sina mål med stor hänsynslöshet, med liten respekt för enskilda människors väl och ve.Andra organisationer med samma arbetsätt har varit al-Shabãb (ungdomen) i Somalia, som har saboterat västerlänska hjälpsändningar al.Shabâb har också anställt en massaker i Nairobi med över 60 döda. I Nigeria finns Buku Haram, som urskiljningslöst har dödat kristna i Nigeria.
ISIL
heter på arabiska da'Ish, dvs ad-dawla al'islamiya Sham. Shams betyder sol, på samma sätt som ordet Levanten syftar på den uppgående solen. Geografiskt brukar Sham översättas som Storsyrien, dvs Syrien Libanon, möjligtvis Israel, och västra Iraq. Det är detta, som har inspirerat oss att tro att ISIS betyder Islamiska staten Iraq och Syrien.Någon har sagt - och jag håller med - att ett stort problem
med efterkrigstidens politiska utveckling har varit att länderna i
Mellanöstern har unnats så få politiska framgångar. När det
koloniala förtrycket lättat, har många av länderna fastnat
i en negativ variant av socialism, som man sedan har suttit
fast i i årtionden. Nasser (:abd al-Djamal NaSr) var en
karismatisk och visionär ledare, men hans samhällsordning
levde vidare under hans efterträdare, Anwar Sadat och Hosni
Mubarrak, som inte hade samma utstrålning. Irak fick sin
Saddam Hussein och Syrien sin Hafez al-Assad och hans son
Bashar. I Libyen försökte Mu:ammar al-Qadhdhaffi skapa något
annat än socialism, men med ringa framgång. Han var ibland
än rätt rolig politisk pajas, men allting överskuggas av
de 10000-tals offren för hans paranoia och och hans
övervakningssamhälle. Libanon var alltid en oas med livsluft
och öppenhet och en kosmopolism, men landet har nära nog
slitits sönder i inbördesstrider och av vådorna av att vara granne
med Israel. Marocko styrdes av en enväldig kung, som satte
alla sina opponenter i primitiva fängelser, men som ägde
en stor del av regnskogen i Kongo och en stor del av
regnskogen på Borneo. Afghanistan bör också nämnas i denna
lista med sitt mycket speciella öde.
Till detta kom så frågan om staten Israel på Palestinsk jord, som
arabländerna har uppfattat som den största förödmjukelse.
Inte så konstigt då att man söker sig tillbaka till svunna
lyckoriken. Man kunde ju söka sig tillbaka till Harun ar-Rashids
tid i Baghdad på 800-talet, då en muslimska kulturen på sitt
sätt stod på sin höjdpunkt, och då man var öppen för studier
av filosofi och vetenskap, och skapade stor poesi och konst.
Men kanske var Harun ar-Rashid ifrågasatt redan då. I stället
sökte man sig ännu längre tillbaka - till profetens egen
tid. Man kan förvisso sin Koran, och man vet vad det innebär
att man inte följa det som står där. Samtidigt söker man ju
sin norm i ett ganska outvecklat samhälle. Det var inget
nomadsamhälle, utan ett handelssamhälle med en utpräglad
borgarklass. Men landet var politisk splittrat, och det fanns
då inte mycket till samhällelig organisation. Samtidigt
har bilden av detta samhälle kommit att styras av dem som
vill se religionen i termer av regler, lydnad och straff.
Rättsordningen var vad vi kadllar "shari:a" i väst, och
man kan höra att araberna också har lärt sig att säga
så, för att göra sig förstådda. Men egentligen är det
fel. Stammen shara: har att göra med allt som är strukturerat
och regelbundet. Ordet för gata är till exempel bildat på
den här stammen. Ordet shari:a betyder "lag" rätt och slätt.
Ash-Shari:a as-Swidija betyder "den svenska lagen". Ordet
för den islamiska lagen heter shar:. Här använder jag
genomgående tecknet ':' för ett speciell semitiskt strupljud,
som man uttalar genom att pressa ihop strupen och sedan
pressa genom luft. Hur man då skall uttala ordet "shar:" kan
jag knappt föreställa mig, men det är i vilket fall som
helst svårt, och det kan ju vara grunden till att vi i väst
inte använder ordet.
Shar: är i huvudsak en straffrätt, med rätt mycket straff
av kroppslig art, och också avrättningar. Det finns ganska
mycket av "öga för öga och tand för tand", och straffsystemet
måste betraktas som hårt. Man kan ju undra varför det är så.
Jag tror att systerreligionernas idéer om att egentligen
endast Gud kan straffa människor är en central idé också
i islam. Människorna är inte
kompetenta att göra det själva, och om de gör det är det
bara provisoriskt, för att det krävs för att upprätthålla
samhällsordningen. Då borde ju straffrätten inte vara hård
utan snarare försiktig.
Dessutom är det ju inte helt logiskt att
människor lägger så mycken energi på att straffa varandra
i detta livet, när den stora domen ändå utdelas i livet
efter detta.
Snarare är det ett annat tema, som dominerar bland dem som
förespråkar shar:. Shar: med sina hårda straff motverkar
synden. Det är ju då andras synd man tänker på; man straffar
inte sig själv. Man tycks se det som att den rätte anhängaren
till Islam har en plikt att förhindra synd i hela samhället.
Om man driver det till sin spets, så bör den rättfärdige sträva
efter att den islamiska straffrätten drivs igenom i hela
världen. Vi som inte tycker om shar: har inte stora möjligheter
att argumentera, eftersom den rättfärdige gör som det står i
Koranen, vilken innehåller Guds ord. Det är här som Islams
karaktär av absolut religion, ger alla oss andra problem. Om
det inte finns godtagbara argument, så får vi kämpa för vår
sak på andra sätt.
Så långt om den religiösa grunden. Hur är det då med metoderna?
Dvs "terrorismen". Något alternativ med storskaliga militära
operationer finns knappast. Arabländerna är lika militärt svaga
som de är politiskt svaga. Och arabiska regeringar är lika
avhållsamma mot att kasta sig in i krig som alla andra. Man
har oljeleveranserna att spela med, men det har inte varit
framgångsrikt. Somliga svenskar har sagt att Sverige svek
Israel för att undvika en oljeprishöjning eller oljebrist.
Men det är knappast sant. Det är en annan faktor, som ligger
bakom att Sverige blir mindre Israelvänligt. Den faktorn är
att situationen i Israel blir mera känd. Och det har (tyvärr)
att göra med terrorismen.
Terrorismen - vad det nu är - är kanske gammal. Men jag tror
att man kan leda terrorismen tillbaka till Europa. I områden
som Sydtirolen, Corsica, Baskien och Nordirland kände sig
människor förtryckta och betryckta av orättvisa fredsslut, och
som en väg ut, tog man till attentat och våldshandlingar.
Senare fick vi en mera politisk terrorism med Brigate Rossi,
och Baader-Meinhof-ligan. På sätt och vis är detta en spegelbild
av vad som hände på 30-talet, då nazister och fascister lyckades
ta makten i Europa genom att skapa en känsla av skräck i
samhället.
Baader-Meinhof-ligans resonemang bakom sina fruktansvärda brott
mot oskyldiga människor, var att man ville att det västtyska
samhället skulle visa upp sitt rätta, repressiva, ansikte,
vilket skulle leda till en allmän revolution. Det misslyckades.
Det var inte många som tyckte att det västtyska samhällets
repression var större än motiverat.
När PLO och dess underorganisationer tar till terrorist-
aktioner så gör de det med ett liknande syfte. De vill visa
upp det israeliska samhällets rätta natur. Beklagligtvis
lyckas detta. Eller beklagligtvis var det ingen annan metod
att visa upp det israeliska samhället som fungerade. Den
västerländska synen att den judiska befolkningen hade en
ovillkorlig rätt till territoriet var så starkt befäst,
att det krävdes en överdos av dramatik för att åstadkomma
en vändning. Det framfördes ibland, att medierna inte borde
uppmuntra terrorismen genom att rapportera om omständigheterna
bakom terroraktionerna. Men det var ett fåfängt förslag. Så
fungerar inte västerländska medier. Finns det mycket dramatik,
så blir det mycket rapportering.
Så småningom ebbar de mera "officiella" aktionerna från
PLO ut. Kvar blir mera "privata" aktioner från små grupper
eller enskilda personer.
Sjävmordsaktioner, till skillnad från attentat, gisslantagningar
och annat, har en egen historisk bakgrund. Att begå
ett självmord är ett mycket svårt brott enligt Koranen. Människan
har ingen rätt att förspilla sitt eget liv, och straffet för
det är det eviga straffet. Numera säger man snarare att
självmordsbombare blir martyrer, som kommer till paradiset.
Men det är en omtolkning, som det nog är svårt att finna stöd
för i Koranen. Parallellt med slitningarna inne i Israel pågår
det ju ofta parallellt stridshandlingar i Israels omgivningar,
framför allt då i Libanon. Det är under ett sådant händelsförlopp,
som några palestinier skickar in en lastbil i en Israelkontrollerad
garnison, och låter den sprängas i luften. Man resonerar så
att detta är ytterst förkastligt, men också ytterst effektivt.
Sedan dess har självmordsaktioner varit en viktig del av
terrorismen
Efter de palestinska exemplen, söker sig terrorismen till nya
marker. Libyen gör några försök. Men den stora inspirationskällan
är Afghanistan. Något decennium tidigare hade Sovjetunionen
halkat in i afghansk politik. Kungen Zaher Shah hade en kusin,
som hette Daud (David), och som han gjort till premiärminister.
Daud sökte bistånd från USA, men när amerikanarna var kallsinniga,
vände han sig i stället till Sovjetunionen. Detta ledde till en
lång händelsekedja, där Daud avsatte kungen, och själv tog
platsen som president, men sedan blev avsatt av en Nur
Muhammed Taraki, som skapade ett sovjetinspirerat styrelseskick,
som Sovjetunionen sedan såg sig nödsakat att understöda med en massiv
insats av trupp. Motståndet mot sovjetiseringen kanaliserades
till en motståndsrörelse, som hetter mujahedin, vilket är en
avledning av ordet jihad. Så småningom fick mujahedin stöd
av USA. Efter tio år drog sig de sovjetiska trupperna tillbaka
som förlorare. Men det är svårt att få någon ordning på landet,
både för USA och andra västländer, och för mujahedin.
Så småningom växer
talibanrörelsen fram. Talab betyder söka, och talibanerna
är sökare, som söker den religiösa sanningen. I själva verket
söker de nog inte så mycket, utan de känner sanningen från
början. De skapar en glädjelös samhällsordning baserad på
shar:. vilket knappast får majoritetens stöd. I denna miljö
växer också al-qa'ida fram. Stammen qa'ad betyder "leda" och
qa'id betyder ledare. Den feminina formen qa'ida betyder
"ledningsplats" eller "bas". Grundare är en stenrik före
detta saudisk byggmästare, som heter Usama bin Ladin.
Han drivs av sitt hat mot USA. Efter Kuwaitkriget förstärks
detta hat med ett hat mot Saudiarabien och Emiraten för att
de lierade sig med USA.
De till att börja med mest kända dåden från al-Qa'ida blir
attentaten mot de amerianska ambassaderna i Kenya och
Tanzania. USA svarar med attacker mot vad som påstås vara
fabriker för kemiska stridsmedel i Sudan och Afghanistan.
Det är kanske inte opportunt att påpeka det, men efter de
aktionerna har USA redan intecknat alla de dödsoffer som
sedan drabbar USA den 11 sept.
Sedan utlyser George W Bush sitt krig mot terrorismen.
Den amerikanska reaktionen mot attentaten är naturligtvis
förståelig, men problemet med ett "krig mot terrorismen"
är att den legitimerar terrorismen. Ett krig mot terrorismen är
som alla krig ömsesidigt. Och i krig är alla medel tillåtna,
så när som på vissa undantag i olika konventioner.
Till yttermera visso lyckas al-Qa'ida, där Baader Meinhof-ligan
misslyckades. Man visade upp det amerikanska samhällets
repressiva karaktär. Guantanomfängelset, och den storskaliga
avlyssningen av signaltrafik är bara två exempel.
Dessa båda händelser kommer att handla om den europeiska
yttrandefriheten. I sin mest absoluta form är den
formulerad av Voltaire så här: "Jag tycker inte om det du säger.
men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det".
Så absolut har yttranddefriheten inte blivit. I Sverige
kringgärdas den av paragrafer mot förtal, och paragrafer mot
hets mot folkgupp. Om nu yttrandefritheten har sina gränser, är
det väl kanske naturligt att vilja testa gränserna. "Vad är det
som är längst bort?" En gissning är kanske att man skall gå i
riktning mot hädelse av en annan religion.
Karikatyrer av profeten MuHammad är den vanligaste formen.
Konstnären Lars Wilks avbildar profeten som en hund (en så kallad
rondellhund).Människor blir arga över detta. Wilks hade inte väntat
sig detta, säger han, eftersom han bara var ute efter att testa
yttrandefrihetens gränser. Men människor blir arga, och
yttrandefriheten måste också skydda
uttrycken för denna ilska. Men bara till en bestämd gräns. Om ett
av uttrycken är att Lars Wilks hotas till livet, och/eller ett
sådant hot sätts i verket, så måste samhället ingripa mot
detta. Det är detta som händer i Köpenhamn, där några muslimer
försöker skjuta Lars Wilks genom ett fönster. Men han är väl
skyddad och han flyttas till ett säkrare rum Men några vakter
omkommer och sedan ger man sig med osedvanlig smaklöshet på
en judisk konfirmationsavslutning. Men vakterna fungerar bra
så att antalet offer begränsas.
Det är det femte budet, som man inte respekterar, trots att det
gäller även inom islam. På hebreiska heter det "lo tirsah",
dvs. du skall inte dräpa..
Tankarna kring jihad har glidit så, att det är en helig
plikt, så snart islam blir förolämpat eller kränkt att en
muslim måste gripa till jihad, och då är det femte budet
så att säga relativiserat, så att det snarare är en plikt
att bryta mot det. Den norske muslimen Mulla Krekar ger uttyck
för denna tanke.
Den franske författaren Henry Bérnard lévy berättar vid ett
föredrag i Stockholm, hur Napoleon samlar ett judiskt råd på högsta nivå,
en Sanhedrin, för att svara på frågan: "Är den judiska lagen
(ha-Torah) förenlig med Republikens lagar?" Svaret skall vara
"Ja", och de vise männen får inte komma ut förrän de har kommit
fram till det svaret, Men Napoleon kan hålla med utmärkt
room service. Svaret blir i alla fall "Ja". En sådan operation
är inte genomförbar idag, men den skulle kanske behövas.
inte minst för Islam själv. Efter ISIS framfart, och al-Shabăbs.
framstår det som omöjlig att hävda bilden av Islam som
en tolerant och kärleksfull religion, och det kommer att vara
omöjligt under öveskådlig tid.
Men Islam ät en delvis mycket decentraliserad och ohierarkisk
rörelse. Det finns inte någon påve, eller några biskopar,
som kan föra rörelsen i rätt riktning. I kristendomen tillkom
just biskoparna i detta syfte. Episkopos betyder ungefär
"påtittare", eller rimligare översatt "uppsyningsman". Men inom
Islam finns i alla fall al-azhar- (ash-Sharif-) universitetet
i Kairo, som har att hålla uppsikt över bland annat alla nya utgåvor
av Koranen. Och därifrån har der kommit fördömande uttalanden
om Isis framfart t.ex. i Syrien. Detta inger oss i alla fall
en smula hopp.
Parishändelserna handlar om en veckotidskrift, som heter
Charlie Hebdo. Charlie är seriehunden Snobben, och Hebdo
betyder att det är em veckotidskrift. Som straff för dess
karikatyrer, sköt man ner ett antal tecknare med automatvapen. Sedan fortsatte förövarna med samma osedvanliga
smaklöshet rill en judisk affär, där man tog gisslan, som
sedermera dödades.
I en svensk ledarsida stod det senare "Detta var mera än ett mord,
på de här människorna; det var ett mord på yttrandefriheten".
Vadå "mera än ett mord"??. Yttrandefriheten är en abstrakt
princip, knappast i paritet med en människa av kött och blod.
Vi skulle kanske avlägsna oss en aning från Voltaire, och i
stället gå till Magnus Ladulås, med sina fridslagar.
För oss är yttrandefriheten viktig (viktigare än ett människoliv?).
För muslimerna är den bara en rätt för oss att häda islam.
Parterna står alltså långt ifrån varandra. Hela läget är
ytterst explosivt.
Jag är rädd för den här situationen. Mona Sahlin säger nu att
vi inte skall förfalla till islamofobi, alltså islamskräck.
Men - vem är jag, som inte skulle känna skräck i den här
situationen, och vem är Mona Sahlin, som försöker hindra
mig från att känna den skräcken. Men jag håller med henne att
det inte är en bra idé att börja trakassera svenska muslimer, bränna
ner moskéer osv..
Vi får lugna ner oss på båda sidor om "fronten"
Jag är inte optimistisk om Israel. Staten Israel som en
konfessionell stat kommer säkert att finnas kvar inom
överskådlig tid. Vad jag hoppas på är att Israel inte kommer att
lyckas i sitt uppsåt att jaga bort palestinierna från
Ghaza, Västbanken och det egentliga Israel. Men det innebär
att båda folkgrupperna kommer att leva i ett slags
belägringstillstånd, såsom det har sett ut sedan 1948. Och
det betyder att ett agg mot väst kommer att finnas kvar
i Mellersta Östern.
Att Israel kommer att finnas kvar i sin nuvarande form
beror naturligtvis på stödet från USA. Man säger ibland att
detta stöd beror på inflytande från en judisk lobby i USA.
Så stor är nog ändå inte denna lobby. Dess medlemmar skulle
bara vissa valår kunde tippa över majoriteten åt endera sidan.
Men det i grund och botten svaga partisystemet i USA gör
USA känslig för lobbyverksamhet över huvud taget. Låga
skatter för de riktigt rika, och den liberala vapenlagstiftningen
är exempel på följderna av detta.
Men det finns också en religiös förklaring. I den amerikanska
kristenheten befinner man sig ofta mycket närmare judendomen än
vad vi gör. Gamla Testamentet spelar en större roll i amerikansk
kristen religiositet än det gör i Europa i allmänhet. Det handlar
inte om antisemitism i Europa utan snarare om att kristendomen
i USA har en ålderdomligare prägel. USA har den kristendom som
vi hade då puritanerna utvandrade på 1600-talet.
Det finns en mera kuriös faktor bakom de amerikanska Israelstödet.
Många amerikaner inom den kristna högern tror på Uppenbarelseboken.
Man hoppas uppriktigt på de profetior som finns där: Antikrists
ankomst, Kristi återkomst, det stora kriget och Harmageddon,
tusenårsriket och den yttersta domen. Men för att detta skall
kunna gå i uppfyllelse måste templet i Jerusalem stå under
judisk kontroll. Om Jerusalem skulle delas, så att judarna
inte hade denna kontroll, så skulle det vara en katastrof för
dessa människor. Då skulle Guds stora plan inte kunna
förverkligas. För inte så få amerikaner ur den kristna högern,
är detta det överskuggande argumentet för stödet till
Israel.
Det kan ju i sammanhanget vara värt att gå tillbaka till
200-talet eKr, då den kristna kanon kom till. Uppenbarelseboken
var då långt ifrån oomstridd. Den är ju tänkt att beskriva
fortsättningen på historien med Kristi tillvaro här på jorden,
alltså Kristi återkomst. Men den anknyter i övrigt ganska
dåligt till de andra kristna berättelserna. Det är kort sagt
en ganska besynnerlig bok. I förbigående sagt, så hade nog
Johannes, som skrev boken, föreställningen att det han
skildrade skulle inträffa ganska snart, säkert inom 100 år.
Det är på sitt sätt en kommentar till dåtidens överhet,
de romerska kejsarna. När det nu har gått 2000 år, och inget
särskilt har hänt, skulle kanske till och med Johannes ha
tappat sugen. Sedan kom i alla fall boken med
i kanon efter diskussion. Sedan den kommit innanför pärmarna
på Bibeln, så låg vägen öppen för att betrakta den som en
helig skrift, vars profetior man inte borde ställa sig i
vägen för.
Vad jag har försökt visa, är att historien ser annorlunda
ut om man betraktar den från Mellersta Östern, än om man
betraktar den från Europa. Där vi härifrån ser demokrati och
öppna sammhällen, vetenskapliga och industriella framsteg och
välstånd, ser man från andra sidan koloniala övergrepp,
ekonomisk utpressning, ett moraliskt förfall, synd och
ateism. Bildandet av staten Israel ser från vår sida ut som
en generös gest mot ett folk som vi har förföljt och förtryckt
i århundraden, men från den andra sidan ser det ut som ett
kolonialt projekt, där vi i väst skänker bort land, som vi
inte äger.
På den islamiska sidan är målbilden splittrad. Man vill
protestera mot resterna av kolonialt förtryck, eller protestera
mot väst i allmänhet.
Man kämpar om land. Längs gränserna
till det muslimska området i världen hade vi för några decennier
sedan ett pärlband av konflikter: I Tchad och Sudan, i Jemen
mellan ett socialistiskt Sydjemen och ett ålderdomligt
feodalt Nordjemen, mellan Armenien och Azerbadjan om enklaven
Nagorno Karabakh, mellan Afghanistan och de ryska ockupanterna,
mellan Indien och Pakistan och också inne i själva Indien,
inom Indonesien och i Filippinerna mellan sydön Mindanao, som
var muslimsk och resten av landet, och på Balkan mellan
Kosovo och Serbien, och inuti Bosnien-Herzegovinia. Och
naturligtvis konflikten om Israel.
Men det finns också många, som protesterar mot den nedlåtande
behandling, som deras anhöriga och vänner har fått utstå, när
de har försökt finna sin försörjning i väst.
Detta är den "värdsliga sidan". Någon har sagt att judar
och palestinier egentligen inte kämpar om ideologiska eller
religiösa ting. De kämpar om land. Men i alla fall: "Den
religiösa sidan".
Det förefaller mig som att den religiösa sidan är på uppåtgående.
Från Mossadeq, som ville ta kontrollen över oljetillgångarna,
till Khomeyni som skapade en islamisk republik. Från PLO till
Hamas. Från mujahedin i Afghanistan, som mest var en
befrielserörelse mot en främmande inkräktare till talibanerna,
som vill inkräkta på varje människas liv, och förhindra synden.
Det är en slags radikalisering i religiös riktning. Kanske
är det en radikalisering vi borde ha väntat oss. Folken i
Mellersta Östern förunnades inte några politiska framgångar.
Det är alltid en grogrund för radikalisering.
För vår egen del behöver vi inte vara så rädda. Om en
självmordsbombare spränger sig i luften, och en rörelse hotar
med många fler, så inför vi inte shar: i vårt land, bara
för att vi blir så rädda. Muslimerna i Sverige blir möjligtvis
fler och fler. Men de är svaga. Det är inte bra att de är
så svaga, men de kan inte hota vår samhällsordning.
Nu hör jag att svenska kristna är rädda för att Turkiet skall
komma med i EU. 60 miljoner muslimer i EU, hur skall det gå?
Jag tror att det går bra. Det vi behöver om inte
kampen mellan väst och Islam skall gå överstyr, är en
utjämning av spänningarna mellan islam och väst. Och ett
inval av Turkiet skulle vara ett strategiskt drag i den
riktningen. Vi har levt med en antiosmansk propaganda
i hundratals år i Europa, och därför tror vi att turkar
är primitiva och våldsamma. Det är därför, också, som jag
har velat påminna både om det Osmanska imperiet effektivitet,
och om det turkiska bidraget till vår västerländska civilisation.
Al-Khorezmi och Avicenna hör till de största i vetenskapens
historia, och de var födda med ett turkiskt språk, det som
vi nu kallar uzbekiska. Troligtvis kommer vi väl ändå till
slut att tacka nej till Turkiet, om inte turkarna hinner före
oss med sitt nej. Det kommer att bli ett strategiskt misstag.
Man kan ju också fråga sig om inte kristendomen och islam har
en gemensam fiende, som på sikt kommer att besegra dem båda -
ateismen (som jag själv är en förespråkare av). På båda sidor
framhåller man sin olikhet med den andre. Men finns det då
inte likheter att lyfta fram? Och är inte skillnaderna mellan
religionerna resultatet av missförstånd? Min hypotes ar att
islam inte är olikt jerusalemsförsamlingens tro, men att
Paulus "råkade" bygga in avvikande drag i kristendom utifrån
sina egna erfarenheter. Jag tror för min del att båda
religionerna går en svår framtid till mötes. De 3000-åriga
myterna står i alltför stark kontrast till vad den moderna
vetenskapen säger. Det är då inte främst naturvetenskaperna
jag tänker på utan den historiska forskningen och arkeologin.
Kanske har också Islam passerat sitt zenit. i Egypten vinner
det muslimska brödraskapet val och omröstningar, men inte
med 95%, som islamisterna brukar förutspå, utan med 55%.
Den islamska regimen i iran är inte längre så populär. Det
finns grupper, som kräver att religionen skall vara en privatsak,
och inte en statlig angelägenhet. Talibanerna kan kanske
vinna kampen militärt i Afghanistan, om väst drar sig ur,
men att vinna genom ett folkligt stöd skulle de aldrig klara.
Därtill har gjort sig alltför omöjliga.
Vad motståndarna till islamiska stater behöver är argument
för sekularismen - att religionen inte skall vara en
statlig angelägenhet. Kan de bli framgångsrika, så skulle
världsläget lugna ner sig. Men det finns fortfarande rester
kvar av vårt koloniala förflutna att rensa upp i. Och det
kommer fortfarande att finnas grupper och individer, som riktar
slag mot oss i Islams namn. Det kommer an på oss att då
sitta stilla i båten.
Till sist en liten kommentar om historiska perspektiv,
och om hur vi påverkas av historien över långa tidsperspektiv.
Idag föreställer sig många människor att vi kan förstå allting
om vi bara går tillbaka till Andra Världskriget eller så.
Konflikten om Israel går naturligtvis tillbaka till romartiden,
när judarna drevs ut ur Palestina. Men det beror ju på att
de 1400 år tidigare hade fått en religion, som sade dem:
"Du skall inga andra gudar hava jämte mig".
När Krajinaserberna tvingas flytta tillbaka till Serbien i
vår tid, så flyttar de, för andra gången, över den gräns,
mellan Östrom och Västrom, som hade dragits upp på Konstantin
den Stores tid på 300 talet.
När vi nu ser vilka människor i världen som är rika, och
vilka som är fattiga, så går det på många sätt tillbaka till
hur Thomas ab Aquino lyckades på 1200-talet med det som
Avicenna hade misslyckade med på 900-talet, nämligen att skapa
en acceptans för vetenskap bland de religiösa ledarna.
Lyckligtvis sker det ju just nu en utjämning, så att välståndet
ökar på många håll i världen. Men kanske inte så i Mellersta
Östern. Trots oljeinkomsterna.
När människorna lämnar Afrika, som blivit för trångt, uppstår
det så småningom en malström av folk upp genom Arabien
och Persien och genom Centralasien. Därifrån tar somliga
människor till höger och andra till vänster. När de möts
igen är det på Columbus tid, och det blir ödesdigert för
dem, som gått åt höger. När det sker, är det en cirkel som
sluts efter mer än 15000 år.
Säkert finns det ännu längre vågor i historien, men vår
historiska kunskap räcker inte till för att se så mycket
längre.