Bestigningslista för Erik Skarman

Detta är en lista över berg, som jag har bestigit under min klätterkarriär mellan 1976 och 1989 Bergen varierar i höjd över havet mellan 25 meter och 4806 m och finns i Alperna, Pyreneerna, den skandinaviska fjällkedjan och Atlas-bergen. En topp finns i Ísland.

Anteckningarna om vem som varit med på turerna är ungefärliga, och bygger mest på att jag har granskat bilder från turerna. Jag kan ju inte komma ihåg allt det där. Många av turerna har varit ganska sociala, dvs ganska många människor har varit med, vilket var typiskt för min klubb, Tunabergs Högfjälls- och Klätterklubb.

Kaisergebirge

Detta område i Tyrolen var det första jag besökte 1976, men det besöket ledde inte till någon framgångsrik bestigning. Bergen var tämligen labyrintlika, så det var svårt att orientera sig.

Men vi återkom några år senare, och jag var då mera lyckosam.

Området är nog mera känt under namnet Wilder Kaiser, den vilde kejsaren. Namnet kan tyckas nedsättande för kejsaren, men vad skall man då inte säga om namnet på områdets andra del: Zahmen Kaiser?

1.Totenkirchl (2133m), Heroldweg, med Jan Lundqvist (osäkert namn). Innehåller en kort, men rätt hisklig travers över ett stup.
2.Kleine Halt, Gamshalt, Ellemauer Halt (2344m), travers, med Bertil Dahlin, Stefan Nilsson och Sune Nyström. På toppen av Ellemauer Halt finns ett båthus, vilket tyder på en viss klimatpessimism. Dock fick vi lära oss att österrikarens normala kommentar om vädret är: "Es wird besser!"
3.Fleischbank (2187m), normalleden, med Stefan Nilsson, Bertil Dahllin, Sune Nyström. Typiskt Kaiserbegirge med stora vertikala kalkskivor. Rätt exponerat.
4. Predigtstuhl (2115m), normalleden, med Bertil Dahlin, Stefan Nilsson, Sune Nyström. Samma karaktär som föregående.

Brenta

1976 reste vi från Kaiserbebirge till Brenta i Italien. Bergen består av en kalksten, som heter dolomit (efter en fransk geolog, Dolomieu), som enligt senare teorier, skall komma från korallrev på gamla havsbottnar, som har pressats upp då Afrika och Europa kolliderade. Större ort är Madonna di Campiglio, som mest har blivit känd från Ingemar Stenmarks karriär. Vi bodde på hyttan Rifugio Brentei, som drevs av en känd klättrare, Bruno Detassis. Rifugio Alimonta förtjänar ett omnämnande för sin goda drickchoklad.

5.Croz del Rifugio (2615), med Kristian Johnsson. Fin klättring och fantastiska utsikter över den märkliga dolomitnaturen, men att berget är uppkallat efter den näraliggande hyttan, är ju en smula nedsättande. Alltså min första bestigning.

Jag och Jan Lundquist gjorde ett försök på Campanile Alto, men stoppades av ett åskväder. Samma dag gjorde Staffan Ericsson och Kristian Johnsson ett (som jag minns det) lyckat försök på grannen Campanile Basso

Vi återkom några år senare, nu också i sällskap med Olle Klinker

6.Campanile Basso (2877 m), med Kalle Persson. Olle Klinker och någon till. Vi följde normalleden, som slingrar sig runt denna obelisk till berg i spiral. Inte helt lättfunnen, och berget är också det sist bestigna större berget i Alperna (1899). (Midsommerspiren på Möns Klint i Danmark bestegs först 1976, Omedvetet var detta en jubileumstur efter den första kända bestigningen av ett stort berg i Europa: Pedro III:s av Aragonien bestigning av Mont Canigou i Pyreneerna 1276)

Jag gjorde också en ganska lång vanding, solo, i området över Bocca degli Armi.

Wallis

I kantonen Wallis (fr. Valais) ligger orterna Zermatt och Saas Fee. Området är på ett sätt Europas tak, även om Mont Blanc i Frankrike är högre.

Detta var Bertil och Elisabeth Holmqvists område. De bodde först i bergförarens Pannatiers hotel i Zermatt, och sedan på Hotel Monte Moro i Saas Almagell. De blev mina guider under mitt besök 1977, och gav på så sätt en värdefull introduktion till den svåra konsten att bestiga höga berg.

7.Schönbielhorn, normalleden med Bertil Holmqvist. Ett berg på en magnifik plats under Matterhorns mäktiga nordvägg.
8.Aeschhorn med Bertil och Elisabeth Holmqvist. Egentligen ett reservalternativ till Wellenkuppe, på grund av det dåliga vädret.
9.Alphubel (4206m) med Bertil och Elisabeth Holmqvist. Min första "Viertausender" och kanske den mest magnifika, med perfekta förhållanden och utsikt över nästan alla av Alpernas högsta berg.
10.Allallinhorn (4027 m), normalleden, som till en del görs med en tunnelbana, som hör till skidsportsystemet. Turen försenades av ett tekniskt fel på tunnelbanan. Med Bertil och Elisabeth Holmqvist. Allallinhorn hade fastnat på en bild, som jag hade tagit under Alphubelturen, vilken hade givit berget en speciell nimbus. Namnet lär ha arabiskt ursprung, från en tid då araberna hade ett fäste i trakten.
11. Monte Rosa (4634 m, Dufourspitze, alpernas näst högsta topp) med Tommy Schultz. Vi hade gjort ett försök redan 1977, men stoppats av oväder. Nu var jag tillbaks tillsammans med Tommy, och vi genomförde turen. Förvisso magnifik! Vi beundrade särskilt en tur på granntoppen Lyskamm, som genomförts av svensken Ludvig Norman Neruda. Fadern Ludvig Norman var grundaren av Musikaliska Akademin, och modern med efternamnet Neruda, var tjeckisk pianist. Henri Dufour var militär och kartexpert. Han är ju lätt att förväxla med Röda Korsets grundare, Henri Dunant, men båda var faktiskt med i den ursprungliga Röda Kors-kommittén.
12.Dom (de Michabel) (4545 m, Alpernas tredje högsta topp, och "der höchste Berg ganz auf Schweizer Grund"), med Per Elof Lidström, Roger Pydocke och möjligtvis en dansk, som möjligtvis hette Carsten). Genomfördes, möjligen något vådligt, utan stegjärn, eftersom jag köpt nya skor, men glömt att justera om stegjärnen. Alphubel ser man vackert däruppifrån. Det ser ut som ett bord dukat med vit duk. Fin blick också över nästa berg, Nadelhorn.
13 o 14 Nadelhorn (4327 m). Två turer, en med Bertil och Elisabeth Holmqvist, och en med Eva Skarman, Annette och Mikael Stjernfeldt. Finaste vyn över Lenzspitze (lokald kallad Suedlenz) med sin stora isvägg.
15. Zermatter Breithorn (4165 m) med Eva Skarman
16. Bishorn (4159 m) med Eva Skarman En slags förtopp till Weisshorn, och Alpernas lättaste 4000m-topp, men väl värd ett besök.
17. Weissmiess (4022 m), travers över berget med Tommy Schultz och Thomas König. En lång resa, först genom ett ganska vilt glaciärlandskap, och sedan en lång kam över toppen och ner i en annan del av området. Det schweizertyska ordet Miess lär betyda helvete. Vissa delar av berget kan likna ett vitt helvete.
18 o 19 Mittelrueck (Pizzo di Loranco) (3363 m) från Saas Fee-sidan med Bertil och Elisabeth Holmqvist. Berget är en högre del av det stora stupet som går från Schweiz ner i Italien. I gamla guideböcker står det att det är ytterst sällsynt att man kan se Lago Maggiore därifrån, men nu har jag varit där två gånger, och sett Lago Maggiore båda gångerna.
20. "Gränstoppen". Detta är toppen på gränsen mellan Schweiz och italien i dalen nedanför stupet, som nämnts ovan. Jag får fortsätta att efterforska namnet. Tur med Eva Skarman
21. Dri Hörlini (3210 m) med Thomas König och Tommy Schultz. Klassisk klipptur i Wallis i god klippa. En kamtravers.

Entremont

Entremont är namnet på ett något lägre område, som ligger mellan Wallis och Mont Blanc-massivet. Dock finns där ett högt berg med namnet Grand Combin. Namnet har sannolikt delvis keltiska rötter. Sedan glaciärerna har minskat, har den gamla normalleden där blivit alltför riskabel. Vi inriktade oss därför på en granne med namnet Combin de Corbassière. Turen utgår från samma hytta som den gamla Grand Combinleden. Dit kom vi efter en angenäm lunch i byn la Fionnay.

22. Combin de Corbassière (3716 m) med Bertil och Elisabeth Holmqvist. Bra överblick över Mont Blanc-massivet liksom över Wallisalperna.

Urner Alpen

Detta område i urkantonen Uri heter så i stället för "Uriner Alpen" av estetiska skäl. Excellent granitklippa. Platsen ligger i en dal nedanför en stor damm och ovanför staden Göschenen. Floden Rhone börjar här.

Jag avstod från en tur på traktens slagnummer, Salbitschijen. Senare gjorde jag en mycket trivialare tur upp dit, men jag misslyckades med toppobelisken.

23. Bergseeschijen. Excellent klipptur. Sällskap bortglömt.
24. Hochschijen. Lika excellent. med Kalle Persson och Eva Skarman.
25. Gandshijen. Solotur. Rätt vansklig med "lodräta" gräsmattor. Hittade två fina bergskristaller.

Mont Blanc-massivet

Området ligger Savoien, fr Haute Savoie. med centralorten Chamonix.

26. Mont Blanc du Tacul (4248 m) med Bertil Homqvist. Detta var min andra "Quattre Mille". Bertil hade ett visst besvär med magen under turen, men genomförde den heroiskt i alla fall. Mont Blanc du Tacul har två toppar med en smal snökam emellan, men det föll oss inte in att gå över den kammen. Man har en enastående utblick över Mont Blancs sydsida med dess branta pelare. Turen startar från linbanstationen på Aiguille du Midi, varifrån en brant smal snökam leder ner till glaciären, som så småningom får namnet Mère du Glace (ishavet). En något ojämn tur, i det att de sista skälvande metrarna går på klippa, varvid stegjärnen jämrar sig förtvivat.
27. Pyramide du Tacul (3468 m), en klipptur i bästa Chamonixgranit. Med Kalle Persson, Thomas Hidman Stefan Nilsson och Sune Nyström. Nedsigningen misslyckades, så tillvida att vi missade sista linbaneturen från Aiguille de Midi. Vi tillbringade därför natten i linbanestationens rätt lugubra miljö. Av några skyltar lärde jag mig att "Livsfara" heter "Danger de Mort" på franska.
28. Aiguille de l'M (2844 m) med Kalle Persson. Grad 5. Turen hade blivit känd i Sverige, därför att några svenskar hade tvingats övernatta på berget. Kalle och jag var tillbaka i Chamonix redan till lunch.
29. Mont Blanc (4810 m) normalleden. Egentligen en solotur, men i sporadiskt sällskap med en ganska stor grupp. En grupp gav sig iväg redan på eftermiddagen, vilket man brukar avråda ifrån eftersom snön kan bli osäker i solen på eftermiddagen. Jag och Bertil Dahlin och några till (Ylva Luthander?) väntade till nästa morgon. Men då var det ovanligt kallt. Jag förfryste mig, och talade om för Bertil Dahlin att jag tänkte vända. Emellertid kom solen fram och värmde, så jag ändrade mig, och passerade en förvånad Bertil Dahlin. Jag kom upp ensam på toppen. Men jag har blivit fotograferad med min egen kamera, och jag tror att det var Ylva Luthander, som gjorde det. Premiärbestigningen skedde så tidigt som den 8 aug 1786, sedan den rike Horace Benedict de Saussure hade ulovat en större (men ospecificerad) belöning till den som besteg berget. En av pionjärerna var en kristallsamlare, som hette Balmat, som hade råkat bli kvarglömd på berget, men hade överlevt, vilket man då trodde skulle vara omöjligt. Den andre var en Jacques Paccard. Men Balmat förtalade Paccard efteråt, vilket ledde till att Balmat fick hela belöningen, och fick lägga orden Mont Blanc till sitt namn som en ynnest av konungen av Sardinien.
30. Dôme de Gouter På nedvandringen från Mont Blanc mötte jag så Bertil Dahlin, som mådde dåligt av höjden. Jag beslöt att hålla honom sällskap ner. Han gick dock väldigt sakta, vilket gjorde det svårt för mig att hålla värmen, så jag gick i stora lovar runt honom. Så kom det sig att jag råkade bestiga ännu ett högt berg, nämligen Dôme du Gouter. Berget saknar toppkors. I stället finns där ett galvaniserat järnrör "som en symbol för människans utsatthet i ett oförstående universum."
31. Aiguille de l'Index (2595 m) SO-kammen med Anders Karlsson. En på visst sätt berömd tur, eftersom Anders Karlsson har prisat den, för att den var så lugn och avspänd.
32. Chapelle de la Glière (2663 m) med Justus Stern m fl. Liksom den föreg. och efterföljande på norra sidan av Chamonixdalen. Jag vill minnas att jag faktiskt inte besteg den lilla toppyramiden.
33. Aiguille de Charlanon med Bertil och Elisabeth Holmqvist.

Massif des Écrins

Området heter också le Massif d'Oissans och Alpes Daphinées, det sistnämnda efter benämningen på franska kronprinsar (dauphins, delfiner). Detta skall vara ett gammalt romerskt påfund. Området är stort och vilt. Centralort är den lilla byn la Bérarde, som då hade en speceriaffär med kläder och duschmöjlighet (ett förträffligt ställe). Men la Bérarde är otillgängligt med en lång luftig väg, så det har aldrig blivit en skidort, med alla de mekaniska vidunder, som hör till en sådan. Vid utkanten av området ligger den kända skidorten la Grave, som har specialiserat sig på off-pist-åkning. Högsta punkten heter Barre des Ecrins. Men den har jag inte lyckats bestiga, på grund av kantrande väder, och mängder med folk på en smal klätterpassage. Jag börjar emellertid strax utanför området i ett lägre massiv, som kallas le Massif des Cerces

33. Aiguilette de Lauzet med Annette Stiernfeldt. En tur efter den store René Desmaisons. Ungefär grad 6-, och den svåraste tur jag har gjort i stora berg.

Därmed in i huvudmassivet igen.

34 o 35. Pic Nord des Cavales. (3364 m), En ganska lång anmarsch för till en avslutning med mycket fin klippa. Två olika bestigningar.
36.Pic Coolidge (3774 m) normalleden med Staffan Ericsson och Kristian Johnsson. Bara en lång vandring men till en formidabel utsiktspunkt mitt i massivet. Coolidge var en amerikansk alpin historiker, men han klättrade själv. Han hette William Augustine Brevoort Coolidge. Brevoort hette han efter en moster, som var känd för att ha sjungit Marselliäsen på toppen av Mont Blanc, för att skymfa Napoleon.
37. o 38. Aiguille Dibona (3339 m), Boells led med Berthet's insteg och Stofers Kannelyrer. Två bestigningar, en med Anders Karlsson, en med Annette Stjernfeldt. Troligtvis mina finaste klätterturer. Hela berget är sällsynt elegant, och med bästa klippa. Kannelyrer är räfflorna i en grekisk kolonn.
39. Dôme de Neige des Écrins (4101 m) med Thomas Hidman, Bertil Dahlin och Tommy Schultz. Detta är Barre des Écrins snötäckta granne, som bestigs via en lång dramatisk glaciär. En mycket vacker tur. Huvudtoppen skulle man nå via ett par repslängder klippklättring. Men mycket folk, skulle ge lång kötid, och vädret höll på att kantra.

Averau

Averau ganska nära Cortina d'Ampezzo, är platsen för ett mycket litet klätterområde, som heter Cinque Torri, på svenska ofta översatt som "Kinkiga tornen", fast de nog oftast inte var så kinkiga. Ett särkilt omnämnande till den trevliga hyttan, som föreslog en tältplats, som inte carabiniererna skulle få syn på, och bjöd på en vinpremiär med årets utgåva av Chianto Nuovo, samt Grappa Nuovo, med flera vänligheter.

40. Torre Grande. med Torgil Abrahamsson. Detta är knappast Alpernas största torn, men det är störst i Averau. C:a tre replängder 3 o 4.
41. Torre Latino, solo i gymnastikskor

Lavaredo

Lavaredo är platsen för tre legendaiska toppar, kallade "Tre Cime di Lavaredo" på italienska, och kortare "Drei Zinnen" på tyska. Men det finns många fler toppar, ofta med "nummernamn" som Cima Una, Cima Dodici mm. Jag har något dålig koll på vilka toppar jag besteg, men jag nämner de följande två:

42. Cima Picola/Kleine Zinne, voie Helversen, med Justus Stern, Thomas Hidman, Sune Nyström.
43. Passportenkopf. En skylt vid sista movet förkunnade, att detta var en passage "per esperti". Men jag kom upp ändå.

Rosengarten

Konstigt namn på detta ganska ökenartade område. Det italienska namnet är Catinaccio. Mest känt här är kanske de tre Vajolettornen, av vilka jag har bestigit två. Den första av dessa bestingar representerade en omöjlighet, i det att vi gjorde den med start från Sellapasset. Heder åt min bil, som klarade den branta turen upp till starten.

44. Torre Delago (Det vänstra tornet) med Staffan Ericsson och Thomas Hidman. Vi mötte en person här, som sades vara en sonson till Tita Piaz, som hade varit en legendarisk bergsguide här. Tillsamman med sin bror var han en antifascistisk motståndsman, och de hade jagats fram och tillbaka över gränserna. När de till slut hade överlevt kriget, skulle brodern (tror jag) prova , om man kunde cykla utför en brant alpväg, på en cykel utan bromsar. Så slutade han sina dagar.
45. Torre Winkler (det högra tornet) med Ylva Luthander. Georg Winkler gjorde senare ett besök på Weisshorn i Zermatt, men föll ner i en glaciär där, och kom ut åtskilliga decennier senare.

Les Calanques

Ordet Calanques betyder vik, och kommer från det liguriska språket, som sedan länge är utdött. Calanquerna är alltså ett system av vikar i Medelhavet i området kring Marseille. Klipporna är av vit kalk, som tillsammans med det blågröna havet ger området ett paradisiskt sken. Vi besökte la Calanque d'En Vaux, som man når från den förnäma orten Cassis. Jag och Staffan Ericsson tillbringade en vecka där. Utom namnet Aiguillette d'En Vaux har jag angett namnen på lederna.

46. Aiguillette d'En Vaux (25 m). En klippa vid stranden, med behaglig klättring.
47. Moitié moitié. Översättes bäst med det engelska "fifty fifty". Något svårare.
48. Voie Livanos efter en ganska känd grekisk klättrare.
49. Voie de la Paserelle. Paserelle betyder brygga, och hela formationen ser ut som en lång hög kalkbrygga.

Gary Hemming-traversen är en låghöjds-travers nära vattenytan. Om man misslyckas ramlar man i vattnet, och det gjorde jag åtskilliga gånger. Men någon fullbordad led blev det aldrig.

Pyrenéerna

Jag har besökt Pyrenérna två gånger, båda gångerna med huvudläger i Gavarnie, ett ganska lojt samhälle med Vilda Västernstuk. Man kan hyra åsnor och mulåsnor för att bli buren upp till bergen, men det gjorde vi aldrig. Kallas "Location des Montures". Olle Klinker och överste Tullson hade varit här flera år tidigare. Fru Tullson hade blivit orolig för dem och fruarna hade då kontaktat Svenska Ambassaden i Madrid. När de kom hem fick de en komplett redogörelse från ambassaden, över var de hade varit, och var och när de hade passerat den spansk-franska gränsen.

50. Petit Pic d'Astazou (3012 m) med Thomas Hidman. Jag har en svag aversion mot toppar som heter "Petit...", men Petit Pic Astazou är bara någon meter lägre än Grand Pic d'Astazou. Kamtur, i stor sett på fin kalkklippa, men på något ställe är klippan helt rutten. Man ser grannen Mond Perdu, som skall vara Europas högsta kalkberg.
51. Pimené. Med Thomas Hidman.En naturskön vandring till en bra utsiktspunkt. Vi hade tröttnat på vin i plastflaskor, och köpt en riktig glasfaska med kork. Emellertid hade vi ingen korkskruv. Men i toppröset på Pimené hittade vi en fickkniv med korkskruv, varpå vi gick ner och drack upp vinet.
52. Taillon (3144 m) med Bo Göran Windoff, Olle Klinker, Justus Stern. Toppvandring upp till denna utsiktspunkt. Går genom den berömda Brêche Roland. Roland var greve Roland av Brétagne, eller Jätten Roland, som bland annat står staty i Skänninge. Han försökte besegra morerna i Spanien, men var inte framgångsrik. På återvägen drabbades han av ett baskiskt bakhåll, och det sägs att ingen soldat återvände till fransk mark.
53. Pic des Sarradets (2741m), voie de la Grande Dalle, med Justus Stern, Thomas Hidman och Janis Liepins. Dalle är franska för sva. Svaet är brant, men har en del grepp. Annars skall ett sva vara en slät klipphäll. Ordet sva skall vara fornnordiskt.
54. Pène Sarrière (1936 m) med Justus Stern, Thomas Hidman, Olle Klinker och Bo Göran Windoff. Ett fynd utanför Gavarnietrakten, i en pyreneisk skidort. En smal klippa, som man inledninggsvis traverserar "en cheval", som på franska betyder "till häst", men fransmännen har ett verb för detta: "chevaucher". Av säkerhetsskäl klättrade vi snarare med klippan under armen
55. Petite Vignemale (3032 m) med Janis Liepins.
56. Pic Longue de Vignemale (3298 m), Eperon Nord med Bertil Dahlin, Janis Liepins och Lars Heijkenskiöld. Vignemale är ett stort berg, och Nordkammen är en lång och ganska luftig kamled.
57. Pico de Aneto (fr. Nethou).. Detta är Pyrenéernas högsta topp, om än inte Spaniens (Det är Mulhacen i Sierra Nevada). Olle Klinker har tidigare gjort Maladetta, som är Pyrenéernas näst högsta topp. Med kvinnlig klättrare (bortglömt namn), Justus Stern, Janis Liepis, Sune Nyström, Lars Heijkenskiöld. Topmonument med särskild hyllning till sångerskan Vittoria de los Angeles.

Picos de Europa

Detta är en separat kedja i Cantabrien söder om Santander vid atlantkusten. Fin liten hytta under namnet Rifugio Julian Delgado Ubeda. Ubeda är den stad där Juan dela Cruz (Johannes av Korset). ligger begraven. Dag Hammarsköld var en stor beundrare av Juan de la Cruz. Området har sitt namn av att det skall vara det första bergsmassiv man ser då man kommer till Europa från Atlanten. Målet var ett magnifikt berg under namnet Naranjo de Bulnes, Bulnes apelsinträd. Men jag försökte klättra runt ett replag, som hade fastnat, och då kom vi för lång till vänster på berget, och det blev för svårt. Som en tröst besteg vi massivets högsta topp:

58. la Vieja På vägen fick jag i alla fall en bra bild på en gåsgam.

Norge, Romsdalen

Vid tiden för Kristi Himmelfärdsdagen åkte vi varje år under ungefär ett decennium till Romsdalen, där vi hyrde en stuga i Kavli ovanför Isfjorden. Turerna är sorterade geografiskt, och inte kronologiskt.

59. Breitind (1759 m). En vacker skidbestigning till denna topp längs det stora stupet ner i Romsdalen, granne till Trollveggen. Med Kalle Persson, och Tommy Schultz.
60 Midtre finnan, sydkammen med Tommy Schultz. En lite gåtfull klipptopp längre upp i Isterdalen.
61. Bispen Kongen och Dronninga (1475m, 1593m, 1568 m), traversen. Med Kristian Johnsson Britt Söderbäck, Hans Neld, Kristian Johnsson, Lennart Samuelsson och Håkan Lindell. Turen gjordes i huvudsak nattetid, eftersom det var ljust dygnet runt och för varmt dagtid.
62 - 65. Bispen (1475 m), normalleden. Flera turer. En gång med Håkan Lindell, En gång med Sten Göran Karlsson, Britt Söderbäck, Kristian Johnsson samt ytterligare en gång.
66. Bispen, sydväggen. (Phoenix). Med Peter Hedin Björklund. Turen är svår (5), men den har två escapetraverser, och vi utnyttjade båda (på nått sätt). Det var från denna vägg, som jag fick se ett av Norges nyinköpta F16-flygplan - uppifrån!
67. Karitind (1439 m) med Håkan Lindell. Ligger efter Dronninga längs kammen Bestigning via en ränna, som heter Urdkleiva. Utsikt över en fin sjö: Haugabotnvatn.
68. Stigbotnhornet, vänstra snörännan. Denna topp ligger tvärs över dalen (Isterdalen) räknat från Bispen, Kongen och Dronninga.
69. Store Trolltind (1795 m) med Ylva Luthander, Lars Heijkenskjöld, Sune Nyström och Bertil Dahlin. Från Isterdalen, och på slutet i en läskig blöt ränna i berget.
70 o 71. Trollveggen Från baksidan! En gång vid bestigningen av Store Trolltind (ovan). En gång med Eva Skarman. Luftig utsikt över denna Europas högsta överhängande vägg (c:a 1000m).

Därmed förflyttar vi oss till andra sidan av Romsdalen. Lille Romsdalshorn är vägen upp till Romsdalshorn. Bestigningen görs oftast från Venjedalen, men bestgningen räknas inte. I förlängningen av Lille Romsdalshorn finns andra toppar, bland annat Nesaksla, i en kedja, som leder ända ner till staden Åndalsnes,men dessa toppar nämns inte heller i listan.

72. o 73. Romsdalshorn (1555 m), nordväggen, med Britt Söderbäck och andra i andra replag. Sedan jag lett upp den svåraste replängden, sade Britt: "Bra Erik, det där trodde jag aldrig att du skulle klara!" En andra bestigning med Lennart Samuelsson, Peter Hedin Björklund, Tommy Schultz och Hans Neld. På norska uppträder namnet oftast i bestämd form som Romsdalshornet.
74. Romsdalshorn Sydkammen med Halls ränna. I efterföljd av traversen över Bispen, Kongen och Dronninga gjorde vi denna tur på natten, men det var inte så lyckat. Det regnade och var kallt och mörkt. Vid det tillfället eller vid någon annan tur på berget kom jag vid nedstigningen på glid utför ett snöfält. Jag studsade ganska lätt över en liten klipphylla, men vid nästa klipphylla kunde jag sikta på ett stort stenblock, och sedan lämna snön.
75. Store Vengetind (1843 m), Nordkammen. med ett ganska stort gäng, uppför ett stort snöfält som fyller nordkammen. Med Håkan Lindell, Kristian Johnsson, Lennart Samuelsson, Hans Neld.
76. oc 77. Store Vengetind Vestegga. En fantastiskt fin klipptur och en stor konkurrent till Aiguille Dibona. Med Tomas Hidman, Tommy Schultz, Peter Hedin Björklund och Kalle Persson Jag har nog gjort en andra bestigning här, varvid vi drabbades av åska i luften och surr i utrustningen. Vid ett tredje tillfälle har vi vänt.
78. Söre Vengetind (1799 m), och sedan vidare till Lille Vengetind och möjligtvis Store Vengetind. Med Sune Nyström, Bertil Dahlin och Tomas Hidman.
79. Lille Vengetind (1820), vid vilken vi undvek Söre Vengetind, med hjälp av en snöränna direkt upp till Lille Vengetind. Slutklättringen upp på toppen bjuder på fantastiskt fin klippa.
80. Kvanndalstind (1775), traversen, ("The finest rock climb in Europe" enligt pionjärerna). Tillbaka via baksidan på berget i ett snöfält. Turen tog 23 timmar. Startar med ett 700 meter högt snöfält.
81. Punkt 1420 Vid ett tidigare försök att traversera Kvanndalstind, kom vi upp för det 700 meter höga snöfältet, men fann då att det blåste för mycket. Vi gjorde då - åtminstone nästan - denna anonyma topp. Det var i allt väsentligt en snötopp, men den hade högst upp en liten klipp-plattå, men den blåste vi hela tiden av.
82. Karlskråtind normalvägen. Med Anders Nilsson mfl.
83. Mongefossen. Detta blev min hiskligaste tur, gjord på rekommendation av de lokala klättrarna. Fossen är ett vattenfall från Mongevatn, men vattnet leds nu genom ett bottenavlopp i Mongevatn till en turbin. Förr klassades fossen som Verldens Höjeste Vattenfall, vilket var märkvärdigt eftersom Mardalsfossen, som var Europas Höjeste Vattenfall låg i närheten. Fint vattenslipad klippa, men svårsäkrad. Vi tyckte att vänstra sidan såg bäst ut. Efter c:a 15 meter fick jag i en dålig säkringskil, och sedan kom jag upp på en slät svahäll. Det fanns ett möjligtvis bra grepp c:a 2 dm upp, men det krävdes ett steg på den släta hällen. Jag intalade mig själv att det inte vore lämpligt att börja darra på foten just då. Det gjorde jag inte heller, och så kom jag upp till ett bra träd, varifrån vi gick ner igen. Senare talade vi med norrmännen, och föreslog att vi kanske kunde prova den högra sidan av forsen. Då sade de: "Nej, gör inte det! De släpper på vattnet ibland." Med Tomas Hidman och Kalle Persson, tror jag.
84. och 85 Juratind (1562 m). Ett stort berg, en stor tur (om än inte så svår) och en stor grupp. Med Staffan Ericsson, Kristian Johnsson, Lennart Samuelsson, Peter Hedin Björklund, Hans Neld, Tommy Schultz och Håkan Lindell. Alltihop tog nog c:a 16 timmar, i ett underbart kvällsväder på slutet. Nedstigningen var ett under av samarbete, där repen liksom av sig själva transporterade sig ner till dalen. Trots mycket mindre resurser lyckades Sune Nyström och jag upprepa turen på bara tre timmar (fast vi hittade en kortare nedstigningsled).
86. Nyheitind med Tomas Hidman.
87. Kjövskardtind med Anders Nilsson, Sune Nyström och Bertil Dahlin. Jag skyndade mot toppen, för jag trodde att jag skulle bli den förste vite mannen på berget. Däruppe låg en toppdagbok, och den visade att ungefär ett dussin människor hade besökt toppen bara sedan nyår
88. Kjyrkjetaket
89. Lille Hesten, en ytterst obetydlig bestigning, men kanske just däför oundviklig. Solo.

Storsteinsfjället

Med start och mål i Katrjåkk skidade vi runt Storsteinsfjället i Nordnorge. Vi hade alla olika kartor av olika årgång, och bergen hade olika namn på alla kartorna. Namnet nedan är hämtat från min karta, och det var också det vackaste namnet:

90. Rienattjåcka En osannolikt vacker snöpyramid bestigen på skidor. Med Håkan Lindell och Tommy Schultz

Sydnorge

91. Gaustatoppen i trakten av Rjukan. En lätt men vacker bestigning av en fin utsiktspunkt. Med Eva Skarman.
92. Galdhöpiggen, normalleden med Eva Skarman. På sommaren Norges högsta topp.
93. Glittertind, normalleden med Eva Skarman. På vintern Norges högsta topp, men vi gjorde den på sommaren.

Sverige

94. Giebnegaise (Kebnekaise) sydtoppen med Håkan Lindell. En fin tur i ett mycket fotogeniskt väder. Namnet betyder Kittelfjället, och har antagligen varit avsett som namn för Tuolpagorni (vars ursprung skall vara ett ryskt personnamn) På ett annat ställe finns en topp, som bär det svenska namnet Kittelfjäll.
95. Snusestöten, en liten snötur med Bertil Dahlin. Sedan Bertil Dahlin i förtid hade lämnat toppen, njöt jag av den största tystnad jag dittills hade upplevt. Det var innan jag fick tinnitus.
96. o 97 Storsylen (egentligen i Norge). med Bertil Dahlin och Håkan Lindell. En senare bestigning med Annette Stjernfeldt m.fl. "Därifrån ser man det mesta, samt en stor del av Norge."

Vi gjorde också ett ambitiöst försök på Helags, men tvangs vända på grund av stark vind

al-Atlas al-Kebir

Detta är alltså Atlasbergen, belägna nästan helt i Marrocko (al-Maghreb al-Aksa). Olle Klinker och jag åkte dit och bodde först på Hotel Siaha (Hotel Turist, som resebyrån envisades med att kalla Siana). Sedan skulle vi åka buss upp i bergen, så vi åkte till busstationen i Marrakech (al-Marrakush). Men det gick inte några bussar dit vi skulle, i alla fall inte varje dag. Vi hittade ett bås för en busslinje, som skulle föra oss längre upp i bergen, men det var nog fel, för det fanns inte någon väg däruppe. Till sist for Olle tillbaka till den rätta busslinjens lilla bås och förklarade: "Så bussen går kl 8 på morgonen alla dagar, även lördag och söndag". "Javisst!" sa man.

Nästa dag kl 8 åkte vi iväg, först till Asni, där vi träffade en person, som påstod att han var en tuareg. Tuaregerna hade ett högt anseende. Sedan åkte vi till Imlil på flaket till en pickup. Avresan försenades av att det följde med några skottar, som skulle pruta först. I Imlil tänkte vi tälta, men det var billigare att bo på hotellet, som hörde till Kafé Solen (al-Maqahwa ash-Shams). Sedan fick vi många erbjudanden att hyra mulåsnor för uppmarschen. För att slippa marknadsföringen, så hyrde vi en mulåsna av en Omar Ibdelaid. På uppvägen kom vi till en helig plats, som var Sidi Chamarouchs grav. Där fanns också en kiosk, och eftersom vi var mulåsnekunder, så fick vi privillegiet att dricka vår dryck inuti kiosken. Så kom vi till slut upp till hyttan Ma'wa Toubqal, som sköttes av en gammal berbisk farbror, som annars bodde i byn Armd, som vi hade passerat. Vi bodde inte i hyttan, utan vi tältade.

Ma'wa Toubqal är utgångspunkten för att bestiga Djebel Toubqal, som är Nordafrikas högsta berg, och de närmast lägre bergen finns också inom räckhåll..

98. Djebel Toubqal (4165 m), alltså med Olle Klinker. Inga speciella svårigheter, men det är avstressande att vara på en 4000m-topp, som är fri från snö. Man slipper tänka på mjuknande snö på eftermiddagen och på glaciärsprickor. Norrut har man utsikt bort mot Marrakech, och man ser de byar vi hade passerat tidigare. Mot söder är Sahara (as-Sahra'a) långt borta, eftersom det finns flera grenar av Atlasbergen innan dess, men man kan ana Sahara i fjärran. Man kan också se en högt belägen sjö, som jag bara känner under dess franska namn: Lac d'Ifni. (På vintern finns det gott om snö här uppe, och det är det som gör det möjligt att leva i en stad som Marrakech. I närheten finns också en ganska snösäker skidort, som heter Oukaimeden)
99. Timesgida är Nordafrikas näst högsta berg och över 4000m. Egentligen en vackert formad stor stenhög. Inga svårigheter, men innan man kommer upp på den platå, där berget ligger finns det en liten manöver. Utsikten här präglas mera av Saharas närvaro, och man ser också käglan av en mycket stor, men platt, vulkan: Sirrwa.
100. Ra's n-Ouanakrim. Ordet Ra's är arabiskt, och betyder "huvud". Resten av namnet är berbiskt. "n-" är en berbisk genitivform. Resten skall nog stavas "ofranskt" som Wanakrim, och det är nog namnet på ett område. Berget har en tvillingtopp, som jag kallade 'Anf n-Wanakrim (Wanakrims näsa). På så sätt tänkte vi att vi kunde räkna in extra topp, men det har jag senare tänkt skulle vara ett fusk.

Ísland

Nu är vi tillbaka ungefär 1970. Peter Kling ordnade en rundresa till Ísland, och det gjorde han mycket bra. Han lärde mig också en del islänska, och jag har senare konstaterat att allt han lärde mig, var korrekt. Vi hade en jeep, en så kallad Volvovalp, som vi åkte runt med, och det var precis vad som behövdes. Detta var ingen klätterresa, men vi besteg i alla fall ett fint berg i Mývatn-området.

101. Hverfjall. Hver är isländska för allehanda yttringar av jordvärme. (Man säger inte Geysir; det är bara en ort. Det heter hver.) Hverfjall är en explosionskrater. Ett gigantiskt block har slungats upp vid ett vulkanutbrott, och har sedan exploderat vid nedslaget i marken. Hela gänget besteg kraterkanten, men sedan tog Olle Brink och jag steget att gå ner på kraterns insida, och bestiga Centraltoppen. Därifrån har man en vidunderlig utsikt. Man ser hela kraterns insida - och ingenting annat.