Mellan mitten på februari 2022 och 22 maj 2023 stod en rondellhund i rondellen vid infarten till Ekängen i Linköping. Den var tillverkad av mig och min fru, efter en idé av Leif Nordh. Den var ett uttryck för vår sympati med det Ukrainska folket.
En kvinna med sympatier för den ryska statsledningens ståndpunkter, har sedan dess, ett par gånger kastat rondellhunden i en näraliggande bäck.
Jag har då tänkt, att om denna lilla kamp mellan mig och henne fortsätter, genom att rondellhunden blir bortförd en gång till, så avbryter jag kampen, eftersom jag inte överblickar konsekvenserna. Nu är hunden försvunnen, och jag kommer alltså inte att sätta upp den igen. Dessutom finns den inte i samma bäck som tidigare. Om någon kan lämna upplysningar om var den är, så är jag tacksam för sådana, för jag skulle vilja placera den någonstans hemma som minne.
Istället för rondellhundskampen vill jag här skriva ner mina argument kring Ukrainakriget, så får kampen eventuellt fortsätta som en ordkamp.
Jag kan nås via e-mail på adressen erik.skarman@gmail.com.
Idén om den Ukrainska nazismen går tillbaka till den så kallade Azov-bataljonen, eller möjligen en mindre del av den. Där fanns soldater, som kämpade med större glöd än andra mot den ryska annekteringen av Krim. Dessutom omgav de sig med nazistiska symboler.
Det är dessa personer och dessa symboler, som har "inspirerat" den ryska statsledningen till att tala om Ukraina som ett land styrt av nazister.
Statsledningen alluderar då också på en stark rysk fruktan för andra nazister än Ukrainarna, nämligen på de tyska nazisterna. Ryssland hade slutit en pakt med tyskarna före andra världskriget, den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten. Den var uppenbarligen ett misstag. Ryssarna hade inte tagit sig tid att läsa Hitlers Mein Kampf. Där står att tyskarna skall skaffa sig livsrum (Lebensraum), bland annat i Ryssland. Området skall odlas av utflyttade tyskar, och de ryssar som redan bor där, skall förintas. Det är just det projektet, som Tyskland tar sig an, när Molotov-Ribbentrop-pakten bryts, och Tyskland invaderar Ryssland. Invasionen går under namnet Operation Barbarossa.
Det finns här också en annan källa om Ukrainarnas nazistsympatier. När tyskarna kom till Ukraina, fanns det många Ukrainare, som välkomnade dem. Man föredrag Hitler framför Stalin. Det var väl trots allt fel, men det är ju 80 år sedan.
Men ukrainarna har inte tagit sig an något liknande projekt som det tyska. De har inte gjort något som helst angrepp på Ryssland, i alla fall inte före de ryska invasionerna. Man vill utveckla landet i demokratisk riktning, gå med i EU och i Nato. Där finns ju en sko, som klämmer för Ryssland.
President Zelenskij är ju jude, vilket borde diskvalificera honom som nazist. Men jag vill nu diskutera nazismen frikopplad från antisemitismen, som ju kom in i nazismen något i efterskott.
Den norske filosofen Harald Ofstad har beskrivit nazismen (eller möjligen fascismen) som "förakt för svaghet". Det definierar också en nazism utan antisemitism (vilket vi väl kallar just fascism) och beskriver ett fascistiskt "sinnelag".
Själv vill jag diskutera nazismen i termer av hänsynslöshet. Moraliska bud är konspirationer, som hindrar oss från att nå våra mål. Låt oss kasta ut dem (med badvattnet, som Lenin sade). Genom tillräcklig hänsynslöshet, kan vi besegra vilken fiende som helst, och bygga vår nation stark.
Det här passar bra in på Putins ledarskap. Man startar krig mot än den ena, än den andre. Man förgiftar sina politiska motståndare, gärna med ganska spektakulära gifter. Man startar ett krig, och sedan kastar man alla, som använder ordet "krig", i fängelse. Man försummar alla typer av miljöhänsyn. Osv.
Samtidigt har man ju befriat sig själv från sin sista ideologiska etikett, socialismen.
Det är alltså snarare den ryska statsledningen som uppträder som nazister.
Det sjätte budet säger "Du skall icke döda." På hebreiska heter det "Lo tirsah". Verbet i grundform heter rasah, och det betyder mera precist "egenmäktigt döda". Soldaten som dödar "enligt order" får alltså här en förlåtelse. Den förlåtelsen tillkommer alltså den ryske soldaten, om han inte dödar med alltför stor entusiasm.
Men den ryska statsledningen får ingen sådan förlåtelse, även om den bara dödar "på distans". Hos den handlar det om egenmäktigt dödande. Dess brott mot det sjätte budet förtjänar alltså vårt fördömande.
(Samtidigt kan man ju konstatera att det sjätte budet inte har varit särskilt väl efterlevt genom historien.)
Till min förvåning hittar jag inget budord: "Du skall icke ljuga". Kanske stiftaren av budorden (Gud t.ex.) insåg att människor inte kan klara sig utan nödlögner.
De ryska illdåden i Butja fick stor uppmärksamhet. Kanske en smula oförtjänt; det måste ha funnits liknande händelser även tidigare och senare på andra platser.
Västerländska reportrar kom snabbt till platsen och talade med Butja-borna. Samstämmigt beskrev de det här:
De ryska soldaterna sade: "Var är nazisterna? Vi vet att det finns nazister här. Vår uppgift är att gripa nazisterna"
Butjaborna svarade:"Det finns inga nazister här. Det är något som era ledare har hittat på!"
Så småningom gick det antagligen upp för soldaterna, att Butjaborna hade rätt. Nazisterna var en lögn, som ledarna hade duperat dem med. De var den tänkta anledningen till att de var här. Det är nog en ganska trolig psykologisk mekanism, att man då tar ut sin frustration, på dem som finns närmast till hands. Man skjuter på pianisten.
Att det hela skedde är väl kartlagt genom både den internationella brottmålsdomstolen (ICC) och genom västerländska reportrar.
Men från rysk sida, säger man nu att de döda i stället var ukrainska filmskådespelare, som var duktiga på att se döda ut. Den här förklaringen spär bara på bilden av den ryska ondskan. Min folkskollärare sade en gång: "Om ni absolut skall ljuga, så måste ni anstränga er så att lögnen låter trovärdig."
Med den offentliga lögnen om kriget följer också en svårighet för soldaterna att förstå de etiska regler, som gäller även i krig. Sanningar om dessa etiska regler passar dåligt in i en beskrivning av krigets mål, som snarare är lögnaktig.
Men statsledningen har också själv beordrat aktioner, som direkt strider mot dessa etiska regler.
Men med lögnerna följer också en rent strategisk oskicklighet i operationerna. Att ryska stridsfordon satt fast i en 5 mil lång kö på väg till Kyiv, är ett nästan skrattretande exempel.
Tjernobyl fungerar som en slags rysk skuld till Ukrainarna genom det sätt på vilket ryssarna (då ännu under Sovjetunionens tid) hanterade katastrofen.
Till att börja med har man sagt att Tjernobyl-katastrofen var resultatet av ett slarvigt genomfört experiment. Men experimentet var till för att verifiera en hypotes. En kärnkrafthärd måste ha ständig kylning, för att inte skena termiskt. Vid bortfall av kraft till kylsystemet måste man koppla in reservkraft, men det tar en viss tid. Hypotesen var att svängmassan i motorer och pumpar skulle kunna klara systemet under den tiden. Experimentet visade att så inte var fallet. Kärnkraftverket var redan sedan starten dömt till en katastrof vid första större elbortfall.
Tjernobylkatastrofen var en explosion. Men sedan har man sagt att det fanns en risk för en ny mycket större explosion, om härden skulle kunnat smälta sig ner till grundvattnet. I så fall, sade man i ett TV-program, skulle hela Europa ha kunnat bli obeboeligt i 40'000 år. När programmet sedan sändes i repris, hade man tagit bort den uppgiften. Jag vet inte varför.
I alla fall lyckades en modig kärnkraftarbetare avvärja denna andra katastrof.
Men den första explosionen var illa nog. Reaktorn kan man inte åtgärda, utan den får stå kvar i tusentals år under sin sarkofag (som kommande generationer får renovera c:a vart 100:e år).
Men den sovjetiska reaktionen blev att man gick in för att till varje pris undvika panik. Och den sovjetiska strategin för att undvika panik, är att undvika information. Inom västerländsk psykologi, anser man snarare att det är brist på trovärdig information, som leder till panik.
Det kanske värsta exemplet på denna panikskräck hittar vi vid sjukhuset i Pripyat nära Tjernobyl. När personalen vid sjukhuset ser att det kommer in personer med strålskador, börjar man leta efter medicinsk litteratur om strålskador i sjukhusets bibliotek. Då upptäcker man att säkerhetstjänsten har varit där, och plockat bort all sådan litteratur - för att undvika panik!
Sedan kommer kriget, och ryska soldater kommer till Tjernobyl. Jag fruktar att ryssarna nu kommer att ställa till det, och starta om katastrofen. Det kunde man göra av misstag, eller för att det skulle vara ett bra bidrag till krigföringen. Men det blir inte så, lyckligtvis. I stället börjar soldaterna gräva skyttegravar i områdena nära reaktorn. Är inte det farligt? Nej, inte enligt en av de dellögner, som den stora lögnen består av.
I Zaporizjzja finns det största av Ukrainas kärnkraftverk. Ryssarna försöker störa det så gott det går. Kärnkrafthärdar kräver kylning, men man försöker störa kylningen, framför allt genom att bomba sönder Ukrainas elförsörjning.
Zaporizjzja-verket drivs nu helt av ukrainsk personal. Ryssarna försöker trakassera denna personal så mycket de kan, genom att låsa in dem, och skilja dem från deras anhöriga. Deras chef spärrade man in, men han lyckades fly. Vi får hoppas att denna personal bibehåller sin glöd och kan kämpa för att förhindra en katastrof.
Egentligen skulle ju ett internationellt organ som IAEA ha ett mycket starkare mandat att gå in och diktera för ryssarna vad de måste göra, och inte får göra. Men ryssarna har alltid motverkat sådana internationella mandat.
Nu lever vi med en rysk roulette med världsomfattande följder om det går fel.
Genom Rysslands långa historia, har ryska ledare vurmat för politisk stabilitet, och försökt uppnå denna stabilitet genom att "spänna fast" politiken med giftmord och fängelsedomar och sådant. En sådan metod för stabilitet bygger upp enorma spänningar i samhället. Men det finns en gräns för hur höga spänningar samhällsmaskineriet tål.
Om man flyger med ett passagerarflygplan, kan men se att flygplanet "flaxar" med vingarna i "gropig luft". För en del kan detta upplevas som obehagligt. Men om man skulle förstärka vingarna, så att de inte gav efter för luftkrafterna, så skulle vingarna gå av vid vingroten. Eftergivlighet är nödvändigt i alla system, också i politiska.
Det oeftergivliga i det ryska samhället har vidmakthållits av ryska säkerhetstjänster. I rysk historia har deras ledare ofta haft centrala poster nära den enväldige ledaren. Felix Dzerzjinskij var Lenins säkerhetschef (och har givit namnet på en färja som jag har åkt med). Stalins säkerhetschef Lavrentij Berija var tänkt att bli Stalins efterträdare, men Nikita Khrustjev lyckades besegra honom. Jurij Andropov, som var en kortvarig sovjetledare, hade varit KGB-chef med fruktansvärda brott på sitt samvete.
Boris Jeltsins val av efterträdare var Vladimir Vladimirovitj Putin, verksam inom den organisation, som har efterträtt KGB. Antagligen tänkte Boris Jeltsin så här: Nu har vi haft en period av politiska och demokratiska experiment. Det är kanske dags att tänka på stabilitet igen. För en tid, kanske, men Putin bet sig fast vid makten. Jeltsin har sagt att han har ångrat sitt val.
Nu har vi ett stabilt samhälle av klassisk rysk typ. Yttrandefriheten är helt kringskuren. I fängelserna sitter massor av människor, som försökte sig på lite yttrandefrihet, t.ex. genom att använda det förbjudna ordet "Krig". Somliga av de människor som får tillbaka sina söner från kriget i liksäckar, hatar kriget, men har ingenstans att ta vägen med sitt hat mot kriget. Putin själv har en arresteringorder över sig, men det är fysisk omöjligt att verkställa den arresteringen.
Spänningarna är stora nog för att samhället skall brista under dem, men vi vet inte när.
Den officiella motiveringen bakom Ukraina-kriget, är nu att USA genom ett tänkt Ukrainskt NATO-medlemskap hotar Ryssland. Och det skulle inte vara bra, för USA är ondskans högsta representant i världen.
Jag har genom åren haft många negativa tankar om vad USA har gjort i världen. Irak-kriget är kanske det mest flagranta USA har gjort, och Irak-kriget fungerar ju också som ett slags prejudikat, som till synes skulle rättfärdiga Rysslands krig i Ukraina.
Men om USA har gjort dåliga saker, så har jag aldrig upplevt att Sovjetunionen eller Ryssland har stått upp som någon konstruktiv motkraft mot USA, eller gjort något för att förbättra någons situation.
En källa till missnöje mot USA, speciellt bland ryssarnas allierade, serberna, kommer av USA's inblandning i Kosovofrågan. Genom beslut vid en internationell konferens i Berlin, bestämdes det att Kosovo inte blev en egen republik i det då bildade Jugoslavien. När sedan de olika republikerna lämnade förbundsstaten Jugoslavien, kunde Kosovo inte göra så, utan blev kvar under serbisk överhöghet. Dessutom tog Serbien samtidigt ett "fastare grepp" om Kosovo genom att byta ut alla albanska statstjänsemen mot serber. Albanerna bildade då en motståndsrörelse, som snabbt på sina håll blev stämplad som en terrororganisation. Amerikanerna såg allt detta, och den amerikanske utrikesministern Madeleine Allbright tog upp saken med sin ryske kollega (Lavrov tror jag) i en loge på Bolshoi-teatern i Moskva, där de bevittnade en föreställning. Lavrov skall då ha sagt: "Vi kan ju inte i all evighet försvara president Milosevic's dumheter." Det var ett ryskt carte blanche till USA för att agera i kriget till Kosovoalbanernas fördel.
Att man sedan började aktionen, genom att bomba TV-huset i Beograd är ju klandervärt. Men kosovoalbanerna fick i alla fall en viss självständighet.
Kina och Ryssland (som inte pratar så väldigt mycket med varandra nuförtiden) har lanserat en tanke om att vi har en unipolär värld, som domineras av USA. Nu vill man skapa en tripolär värld, med mera jämnstarka parter. Till den änden vill Ryssland ha en intressesfär med andra länder, som man kan få dominera över. Kina driver en urgammal linje att om ett land tidigare i historien har betalt tribut till kejsaren av Kina, så tillhör det landet egentligen Kina.
I det läget ställer jag mig frågan: Vad skall vi mindre
länder ha för glädje av den ryska eller den kinesiska polen.
Med orden från en "Gruk" av Piet Hein:
.....Lille katt, lille katt, hvis katt er du?
.... Jeg er sgu min egen!
USA eller NATO kommer inte att invadera Ryssland. Men det är ju naturligt att tro att man från väst skulle önska ryssarna ett bättre ledarskap. Och alla försök att uppmuntra ett maktskifte med andra medel än militära, skulle väl sannolikt den ryska ledningen se som angrepp på Ryssland
Kirill, som är patriark av Moskva, och alltså den högste ledaren för den största ortodoxa kyrkan, har för några år sedan uttalat, att om den ryska kyrkan inte anstränger sig tillräckligt, så kommer det att gå fram gay-parader i Moskva. Det framgår också av hur han säger det, att detta i så fall skulle vara någonting fruktansvärt
Motståndet mot homosexualitet framgår kanske tydligast av ett uttalande av Abraham, som finns återgivet i Bibeln. Abraham är född som Avram, men får namnet Abraham av Gud. Det betyder "far till många". Abraham lever i en tid, då ett folk som det judiska har behov av att växa snabbt, för att få en tryggare plats i samfundet, och så småningom kunna bilda en egen stat. Men en homosexuell relation leder ju inte till några barn, och bidrar alltså inte till att det egna folket växer i styrka. Idag är situationen annorlunda. Jorden rymmer inte hur många nya människor som helst. Vi har börjat - delvis framgångsrikt - med barnbegränsning. (Men mängden homosexuella ger säkert inte något stort bidrag till denna barnbegränsning).
SVT har hittat ett exempel på en rysk soldat, som man kan intervjua för att få en bild av hur en rysk soldat (typisk eller inte) ser på kriget. "Kriget går bra", säger han. "Vi skall snart fira segern." På frågan om han ångrar något, säger han "Ja, att vi kanske inte har dödat tillräckligt många fiender"
Sedan fortsätter han (ej ordagrant citerad)."De flesta politiska ledarna i väst är ju homosexuella. De har inga barn. Därför bryr de sig inte om världens framtid, och det är därför de fattar sådana gräsliga beslut."
Jag har ju själv varit barnlös, men jag minns inte att jag då tänkte: "Har jag inga egna barn, som skall ta över världen, så bryr jag mig väl inte om världen." Jag kände väl andras barn, och ville bidra till att de fick en värld att leva i. Liksom djuren i naturen, som jag älskade.
Den här berättelsen om de homosexuella, säger väl något om hur Ryssland ser på sig själv. Ryssland, och Rysslands ortodoxa kyrka, måste finnas kvar, som ett värn mot sådan synd (till exempel homosexualitet) som frodas i den övriga världen. Det blir då en helig plikt att bevara Ryssland (på det självständiga Ukrainas bekostnad)
Ryssland oroar sig också för att Ukraina lämnar ryska seder bakom sig. Till exempel har Ukraina börjat fira segerdagen den 8 maj, liksom i väst. (Den tyska kapitulationen till Sovjetunionen inlämnades i Berlin den 8 maj, men vid den tidpunkten hade det redan blivit den 9 maj i Moskva.)
Putin är ju historiskt intresserad, och intresserar sig särskilt för ledare med tillnamnet "den Store(a)". Han föraktar de svaga (sic!), som släppte ifrån sig kontrollen över Östeuropa (dvs Gorbatjov, som insåg att Ryssland inte hade råd att hålla alla dessa trupper utomlands), och Jeltsin, som släppte iväg unionsbröderna i Sovjetunionen. Han vill bli en stor ledare, som åter samlar ett Storryssland.
Men går det inte bättre än det ser ut att göra nu, så löper han nog risken att ses som Rysslands sämste ledare genom tiderna
Vi hör inte så mycket nu om Transnistrien, en utbrytarrepublik ur Moldavien på östra sidan av floden Dnestr. Det bor ryssar där, och som säger sig vara förtryckta av majoritetbefolkningen i Moldavien.
Men på senare tid har jag hört uppgifter om att de nu styrande ryssarna i Transnistriens utbrytarrepbublik i själva verket är en slags gängkriminella, som terroriserar den vanliga ryska befolkningen.
Sådant finns på annat håll i världen. Centralafrikanska republiken bar en gång namnet Centralafrikanska kejsardömet, under kejsaren Bokassa I. När han störtades föll landet ner i kaos och vanstyre. Maktvakuumet utnyttjades av den ryska Wagnergruppen, som späder på kaoset. I utbyte har den civila regimen börjat införa ryska på skolschemat för barnen i republiken.
Wagnergruppen är en grupp legosoldater, som frivilligt åtar sig militära uppgifter i olika länder, ofta på villkor att de också får driva gruvor i landet, och får rätt till inkomsterna från gruvdriften. Det är alltså en självförsörjande militär kraft.
I Mali har Wagnergruppen spelat en liknande roll, sedan landet drabbats av en islamistisk invasion.
I Sudan har ett inbördeskrig brutit ut mellan två militära grupper, varav den ena är Wagnergruppen.
I Syrien har Bashar al-Assad fått en liknande rysk hjälp. "Den arabiska våren" krävde en demokratisk utveckling av Syrien. Men islamisterna kunde ju vinna ett demokratiskt val, så Bashar al-Assad valde att bekämpa sina fiender, till priset av att han pulveriserade landet, som han var president för. Ryssland fattade sympati för honom, och lät Wagnergruppen komma till hans hjälp. Deras bidrag blev så småningom att de pulverisrade den gamla staden Aleppo.
På det här sättet har Ryssland odlat banditvälden på många håll i världen, främst i Afrika. Ryssarna har på det här sättet velat utmana västvärlden, genom att upprepa dess stora brott, kolonialismen.
Jag känner att Ukrainarna har kommit ur focus här. De är de verkliga offren. Tillsammans med de ryska offren. Ukrainarna räknar de ryska förlusterna i materiel, men också i människor, men där har man en post för alla; dödade, skadade och tillfångatagna. Nu rör det sig om 200 000 man. Ukrainska offer är kanske ungefär lika många. Men där är andelen civila mycket större. Men jag menar att vi inte skall betrakta soldaters död, som någonting självförvållat. De flesta ryska soldater vet inte ens varför de är där.
Men jag menar också att det är fel att bara räkna dödsoffer. Nästan alla människor har drömmar och planer för sin framtid, och för sina barns framtid. Men kriget spärrar vägen för de flesta av dessa framtidsdrömmar och framtidsplaner. Man får ägna sig åt kriget i stället. Och vedermödorna som hör kriget till. Kylan och mörkret, när elförsörjningen har slagits ut. Och slitet med att hela tiden försöka få igång elförsörjningen igen.Allt detta ersätts då av en annan framtidsdröm: Putins dröm om ett Storryssland.
Detta finner jag vara den stora tragedin, där naturligtvis också alla dödsfall och kroppskador är en del.
Vi som betraktar det hela på avstånd gör också liknande förluster. Vi alla skulle nu behöva ta itu med klimatproblemen och miljöproblemen. Vi har ju nu fått ryssarna att stänga av en del av sitt oljeflöde, och det är ju bra, men det finns mera att göra. Men ett seriöst arbete med klimatet behöver påbörjas.
Jag återger här en insändare, som jag skickade till Östgötacorresponenten ("Corren"). Den togs inte in, troligen därför att Corren då hade bestämt sig för att vara en lokaltidning.
Den börjar med en betraktelse över ett psykologiskt fenomen. Jag tycker kanske att kvällstidningarna nu har intresserat sig för mycket för personen Putin och hans fysiska och mentala hälsa. Men jag tror ändå att det finns skäl att begrunda just psykologiska effekter. Men jag tror inte alls att Putin lider av någon "organisk" mental sjukdom.
Det avslutande stycket handlar om det jag talat om ovan.
Nikita Khrustjev har beskrivit en händelse vid en av alla dessa gånger då han och andra besökte Stalin's datja. för att hålla diktatorn sällskap. Han slinker ut ur huset för att få en nypa luft. Då kommer Stalin ut på altanen. I tron att han är ensam, håller han ett tal ut i mörkret. Han säger: "Jag litar inte på någon. Inte ens på mig själv!".
Det är den existentiella ensamheten hos en man, som har gjort sig till herre över alla andra människor, också när det gäller liv och död, och som därför inte kan räkna med att få några ärliga svar, vad han än frågar.
Putin verkar nu finna sig i samma situation. Det är en psykisk kris.
Självbedrägeri är en vanlig konsekvens av en sådan.
Självbedrägeri: Det är att försöka få sig själv att tro på något, som man vet inte är sant. Och så lyckas man!
Före invasionen av Ukraina håller Putin ett tal med en helt förvriden världsbild. Många frågar: Tror han på det där själv? Det vet vi inte. Framför allt vet inte Putin det själv. Han befinner sig i samma situation som Stalin. Han litar inte ens på sig själv.
Tragedin är att vi har ett statssystem, där en man, som har drabbats av detta, int sätts åt sidan, Det kommer inte några män med vita rockar. Det blir ingen militärkupp. Människor protesterar, men då hamnar de i fängelse.
Europa är fullt med människor, som har haft drömmar och planer för framtiden. Många av dessa drömmar krossas nu, därför att Putin vill driva igenom sin dröm på alla andras bekostnad. Det är kanske den största tragedin.
Erik Skarman
Detta är en andra insändare, som rönte samma öde som den förra
Det som händer nu i Ukraina är oerhört - OERHÖRT!
Men var finns reaktionerna mot detta bland våra politiker? De talar om den "olagliga annekteringen". Jo, den är olaglig, och dessutom bristfälligt genomförd, eftersom Ryssland inte har lyckats ockupera de berörda områdena i sin helhet. Men finns det inte kraftfullare sätt att beskriva det, som har hänt?
I media talar man nu mest om stigande elpriser och inflation. Det är synd om oss! Men enligt Putin är det inte särskilt synd om ryssarna. Allt rullar på som vanligt. Här har vi företagsledare, som i radio säger, att om inte situationen blir bättre, så måste de lägga ner verksamheten och säga upp alla anställda. Synd att vi har tagit vår egna sanktioner mot Ryssland så hårt. Var det så klokt med sanktioner, egentligen? (Jo, det var det nog")
I detta tysta mörker var Björn Ulvaeus den stora ljuspunkten. Han var retorisk nog, och har också blivit uppmärksammad för detta internationellt.
Nu senare har det dukit upp en ny hjälte i en liten TV-debatt under ledning av Gunnar Hökmark. Han har aldrig varit min idol (och inte min svärmors heller). Men nu är han det! Han beskriver i sina inlägg just hur OERHÖRT allt det som sker nu, är.
Idag läser jag om hur ryssarna har stulit barn i Ukraina, och adopterat bort dem till ryska föräldrar, för kunna russificera dem.
Vad kan man säga om det? Politiker?
Erik Skarman
Jag har en föreställning om vår värld genom gamla skolkunskaper, och sedan genom nyhetsprogram, och dokumentärprogram i radio och TV, och en och annan bok, som jag har glömt. Av detta har jag byggt en världsbild i min hjärna, men jag har inte antecknat löpande vilka källor jag har haft till denna världsbild. Huvudkällorna kommer i alla fall från SR och SVT.
Jag har nämnt hur ett program om kärnkraft har ändrats mellan första sändning och repris, så att man inte längre nämner den tänkta ultimata katastrofen som skulle göra Europa obeboeligt. Jag finner detta otroligt skumt, men jag förmodar att det handlar om att någon kärnkraftvänlig organisation har sagt: "Men det där kan man ju inte vara helt säker på. Sådan osäker information borde man inte ha med."
Samtalet i logen på Bolshoiteatern, känner vi väl rimligtvis genom vittnesmål från Madeleine Allbright. Lavrov skulle nog inte tala om ämnet, men om han skulle förneka vad han påstås ha sagt, så skulle vi ju ha ganska stor anledning att inte tro honom. Vet, vet vi ju inte!
När det gäller Boris Jeltsins beklagande av att han valde Putin som efterträdare, så tror jag att han sagt detta offentligt, men annars har det kommit ut genom att Bill Clinton har berättat om det efter ett möte mellan Clinton och Jeltsin i Moskva.
Diskussionen om självbedrägeri i den första insändaren går delvis tillbaka på Jean-Paul Sartres bok "Varat och intet", men jag vill påstå att jag också själv har haft egna tankar om den saken.
Framställningen här är på intet sätt neutral. Jag talar för en åsikt, och det bör man få göra. Ingen kan veta hur noggrant jag har letat, men jag har i alla fall inte hittat någon avgörande kritik mot den nuvarande Ukrainska regeringen. Ukraina har fått en krigsförklaring från Ryssland, om än inte på papper. Då får man enligt internationell rätt försvara sig, även genom angrepp inne på fiendens territorium. Incidenten med robotarna, som kom in på polskt territorium, får man betrakt som ett tekniskt missöde.