Protoindoeuropeiska

Erik Skarman

Källa

Ett träd med vida grenar, De indoeuropeiska språkens historia, Ola Wikander, Prisma, Stokholm 2008

Det indoeuropeiska språkets historia börjar med Sir William Jones år 1786. Han iakttar de stora likheterna mellan våra europeiska språk och det indiska Sanskrit såsom vi också har gjort ([eskarman.se->språk->sanskrit]). här Hans slutsats blir att de europeiska språken och sanskrit måste ha ett gemensamt ursprungsspråk. En idé är att detta urspråk skulle vara sanskrit själv, men man förkastar sedan den hypotesen. Därmed har man skapat en tankekonstruktion, som heter "det protoindoeuropeiska språket (PIE)", och man griper sig sedan an med att försöka rekonstruera PIE utifrån vad nutida språk har gemensamt. Då måste man ta hänsyn till kända ljudlagar. Ett k-ljud i ett romanskt språk förvandlas t.ex. regelmässigt till ett "h" i ett germanskt språk. Om man då ser att germanska språk har utvecklats genom de romanska, så skall man leta efter ett "k"-ljud i PIE. Hittar man inte ett PIE-ord med "k" så bör man inte tro att det germanska ordet har sitt ursprung i PIE.

Fonologi

Här en lista över ljud i PIE

p, b, bh
t, d, dh
k^, g^, ^gh
k, g, gh
kw(q), gw, gwh

'k^' och 'g^' bildas relativt långt fram i munnen.till skillnad från 'k' och 'g' ('kw' är ett 'k', där läpparna formar en ring (eftersom k:et bildas långt bak i munnen, så är man fri att forma läpparna). Jag har föreslagit bokstaven 'q' för detta, men jag vet inte vad ett tonande 'q' skulle vara för bokstav. Något ljud svarande mot arabiskt eller grönländskt 'q' fanns inte hos indoeuropéerna.) Hela uppställningen bygger naturligtvis på en spekulation. Ingen nu levande människa har hört en indoeuropé tala. Somliga forskare menar att mittenkolummen med de tonande ljuden gärna kunde ersättas av en kolumn med glotaliserade ljud, men det är omstritt. Hur ett gwh kan ha låtit, är det ingen som vet.

PIE hade också så kallade vokaliserade konsonanter.De skrivs som konsonanten med en ring under, men eftersom jag inte kan åstadkomma detta, skriver jag i stället 'V' med konsonanten som index. V_s, det vokaliserade s:et är välkänt på kinesiska, och transkriberades förr som 'ssu', vilket ger en bra antydan om uttalet. Vanligt i Indien var V_r, som uttalas genom att man skickar upp tungspetsen i gomtaket, samtidigt som man uttalar en vokal.(Ljudet är även vanligt i engelska uttalat av indier). Vidare kan man betrakta 'u' som V_w och i som V_j. V_n blev på andra språk till 'un-' och 'in-'. och på svenska 'o-', vilket kom att fungera som en negation. På grekiska blev detta prefixet 'a-', som kan ha samma urstprung.

Huvudvokalerna i PIE var e och o, som fanns både som långa och korta. Övrigá vokaler bildas genom att 'e' "färgas av ett antal så kallade laryngaler, som vi kallar h_e, h_a och h_o. Laryngalen färgar ett efterföljande e. h_ae blir då till 'a'. h_oe blir till 'o'. h_e hade ingen färgningseffekt alls utan resultatet blev 'e'. De här laryngalerna föll ofta bort i arvspråken, och då ledde det till att de "nyfärgade" vokalerna förlängdes.

Utan vokal att färga, vokaliseras laryngalerna själva. I det fallet. stod alltså laryngalerna mellan konsonanter. Om laryngalerna stod mellan vokaler, uttalades de i stället som konsonanter i sin egen rätt. Vilka de konsonanterna var kan vi bara gissa oss till med ledning av hur laryngalen påverkar vokaler. Här är den aktuella gissningen:

h_e: ' (en glotistöt)
h_a: : (arabisk :ayn)
h_o : 'kh' (bakre 'akh-ljud) alternativt 'gh' som uttalas som ett franskt 'r' (ett "mjukare", tonande 'kh')

Ordbildning

Ett PIE-ord bildas på en rot av formen kkVkk, där 'k' betecknar en godtycklig konsonant (olika på varje ställe) och V betecknar en vokal. Vokalen växlar sedan genom de 4 möjligheterna e,ē, o,ō. Dessa val kallas stadier för roten. Det finns ett femte stadium också, nämligen ingen vokal alls. Detta kallas för 0-stadiet. De här vokalerna har sedan på omvägar blivit vokaler, som vi känner igen från vår starka verbböjning: springa, sprang, sprungit. 'un' i den sista formen tros komma från ett vokaliserat 'n', alltså V_n. Den starka verbböjningen har alltså sina rötter i PIE, och går därmed 5000 år tillbaka i tiden. Den svaga verbböjningen med ändelser som '-de' och '-te' är en senare germansk uppfinning (först i gotiska).

På roten hänger man sedan suffix, som normalt är avledningssuffix, som gör nya ord av nya ordklasser.Resulatet kallas en stam. Till stammen fogar man sedan vanliga grammatiska ändelser för person, kasus etc.

Avledningssuffix

Avledningssuffixen är korta och anmärkningsvärt långlivade.

'-tor' gör en "görare" av ett verb, motsvarande den svenska ändelsen '-are'
Ordet 'data' har en likande historia. Det är en perfektparticip- form av ordet deh_o, ge. Perfekt particip skall man bilda genom att byta till 0-stadiet, och sedan lägga till suffixet: -to Då får vi temporärt dh_oto. I brist på 'e' att färga vokaliseras h_o Logiskt vore väl att h_o vokaliseras till o, och så blir det på grekiska. Men inte på latin. Där får vi 'datus'='givet'. Detta är ordet 'data' hos oss i ett försök att göra en pluralform. Men -to är alltså ett suffix för att avleda ett verb till ett adjektiv.(från 'ge' till 'given')
-eye gör ett så kallat kausativt verb av ett annat. Ett exempel är övergången falla ->fälla (Att fälla är att få något att falla.) På svenska blir eye till ett j, alltså 'fallja'. Men j:et färgar först 'a' till 'ä' (omljud), och försvinner sedan.
-'tron' för ett redskap att göra verbet. Det finns många moderna exempel, t.ex. 'magnetron', som man gör magnetiska vågor med, och kanske 'elektron', som man gör elektricitet med. Men äldre är 'h_aerh_otron efter verbet h_aerh_o, plöja. Redskapet är alltså en plog, grekiska 'arotron'. Det svenska ordet 'årder', som är en primitiv plog, har samma ursprung. Suffixet heter alltså '-tron' på grekiska, men gärna 'trom' på latin. möjligen är suffixet '-'tro' medan -m och -n är kasusändelser, som är olika på latin och grekiska.

Verb

PIE hade ett mycket komplicerat verbsystem med en mängd olika verbformer för att uttrycka olka saker med verben. Arvspråken har förenklat mycket av detta. Hettitiskan, som är det äldsta arvspråket är betydligt enklare, vilket har förbryllat språkvetarna. Men det grekiska verbsystemet är ganska likt PIE's, och kan tjäna som en god ledning för att förstå PIE.

På grekiska måste man söka rätt vebform i ett 5-dimensionellt rum, för att kunna generera den rätta ändelsen m.m. Dimensionerna är:

person, dvs subjektets person
aspekt, som uttrycker den talandes syn (perspektiv) på det han talar om. Jag har skiljt på
1. inifrån-aspekt där den talande är engagerad i händelsen eller handlingen, speciellt om han handlar själv.
2. utifrån aspekt, där den talande mera konstaterar att något händer, hände eller har hänt.
3. perfekt-aspekt för en händelse ,som har lämnat spår i världens tillstånd efteråt. Om man på grekiska säger "han har dött" i perfekt aspekt så menar man: "Han har (uppenbarligen) dött, för han är död nu".
tempus uttrycker tiden när en händelse inträffade i föhållande till när den omtalas. I alla språk råder en viss förvirring mellan aspekt och tempus. Vi kallar tempusen presens, imperfektum och futurum, men tempus imperfektrum är förvirrande, eftersom det låter som motsatsen till perfekt, som är en aspekt. Därför har man nu bytt ut ordet imperfektum mot ordet preteritum.
modus, som är distinktionen mellan främst indikativ, och former som konjunktiv, optativ etc. Indikativ-form betyder att man menar att det man säger har hänt, verkligen har hänt
diates, som är distinktionen mellan aktiv och passiv form, men både grekiskan och PIE hade mellanformer, som hette medium, som uttryckte mellanlägen. Grekiskan hade en sådan form, men PIE hade många

PIE löste problemet att skapa alla dessa former genom att skapa speciella stammar för varje aspekt. Samma idé kommer igen bl.a. i dagens tjeckiska. Inutiaspekten används oftast tillsammans med tempus presens, eftersom det är svårt att vara engagerad i en händelse, som inte pågår. Därför kallas denna aspekt för den presentiska aspekten. Presentiska stammar bildas ofta genom reduplikation , dvs genom en upprepning av rotens första konsonant. "Jag ger" heter då från roten deh_o, dedōmi, där 'mi' är presensändelsen i första person singularis (jag) Ungefär så heter det ookså på grekiska. Annars kan man också bilda presens med presensändelser direkt på roten. "vara" heter på PIE 'es (dvs h_ees). Böjt i person blir det då

'esmi, jag är
'essi, du är
'esti, han är

'esmes. vi är

'est(h_e)e, ni är
'esnti, de är

"ni-formen" är densamma som på grekiska PIE har två former av böjningar på verb:

den tematiska, där stammen slutar på vokal
den atematiska, där temavokal saknas

Exemplet ovan gav atematisk böjning. Båda mönstren finns kvar, men atematisk böjning har blivit ovanligare. På grekiska har 'mi' blivit 'mai' vilket är en markör för atematisk böjning

aorist, perfekt och preteritum

Utifrån-aspekt i förfluten tid gav upphov till en verbform kallad aorist, som finns kvar på grekiska, men har försvunnit på många andra håll. För aoristen skapades en aoriststam, ofta genom reduplikation ( fördubbling av första konsonanten), ett så kallat augment i form av ett inledande 'e-, eller inskott av '-s-'. Arvspråken hade en form för förluten tid i inutiaspekt (ungefär som svenska "jag höll på med att". Den kallades imperfekt, nu kallar man den för preteritum, och den bildades från PIE's perfektform. Den har det typiska avljudet springa ->sprang.

Preteritumformerna med ändelserna -de och -te, är en nyhet, som har kommit till i de germanska språken, och först då från gotiskan. Ändelsen '-de' anses bygga på verbet deh_o (='do'), som betyder 'göra' eller 'sätta'. Vår perfekt med hjälpverbet 'har' är en sen nykonstruktion utan rötter i PIE. Den står lite i vägen för vår förståelse av vad perfekt står för. "Perfekt, det är väl när vi säger 'har gjort'" . Perfekt bildar man på 0-stadiet av verbet följt av speciella perfekt-ändelser. (De är personändelser; observera att vår perfekt också är personböjd - det sker genom att vi böjer hjälpverbet 'har'; det gör vi i och för sig inte på svenska ...). Ett intressant exempel hittar vi med hjälp av ordet weid, som betyder 'se', t.ex latinets 'video'. I perfekt får vi ' woid-h_ae, alltså 'woida' Det är uppenbart att vi sett något, när vi i efterhand vet om det. Därför beyder woida 'vet'.'Veta' heter 'veda' på Sanskrit, och så även på skånska. Ordet har givit namn åt de så kallade 'Veda -skrifterna', som sedan har givit namn åt en generation av sanskrit - Veda-sanskrit eller vedisk Sanskrit..

Perfekt particip, som är ett adjektiv, som beskiver någon som drabbad av verbet, bildas på 0-stadiet av roten + ändelsen -to.

Presens particip, som är ett adjektiv, som beskriver någon som utförande verbet, bildas på 0-stadiet av roten + ändelsen -nt (som man känner igen, t.ex. från franskan, på svenska har vi ju -ande och -ende).

Substantiv

Substantiv har genus, som framgår av vissa karakteristiska ändelser '-a' för feminina ord, '-s' för maskulina, som i grekiska '-os' och latinskt '-us' Det är antagligen dessa maskulinändelser, som går igen i namn på baltiska språk. Liauen hade en president, som hette Vietautas Landsbergis, osv.

PIE hade ingen förställning om bestämd form (Det är nog en semitisk uppfinning) och alltså ingen bestämd artikel.Men substantiv böjdes i kasus, dvs. efter den roll substantivet hade i meningen. PIE hade 8 kasus

nominativ för det objekt, som drabbades av handlingen. (därmed behövde subjektet ett annat kasus, nämligen...)
ergativ,(kasus för den verksamme)
vokativ för den tilltalade.
ackusativför objektet, som drabbades av handlingen.
dativ för förmånstagaren, om meningen innebär ett givande
geninitiv för ägaren till något (eng. of)
lokativ för platsen, där händelsen inträffar. (vid, i)
ablativ för utgångspunkten, om händelsen är en rörelse. (från)
allativ för målet, om händelsen är en rörelse (till)
instrumentalis för redskapet (med(elst))

Eftersom det finns ett kasus ergativ, så kallas PIE för ett ergativt språk. Här är exempel på typiska kasusändelser. De här ändelserna är vanliga på ord, som slutar på -o

nominativ, ergativ: -us(latin) -os(grekiska)
vokativ< -e (mycket spridd)
genitiv:-oio (grekiska)
ackusativ -on(grekiska)-uum (latin)
dativ

-ōi

-ō

lokativ -oi(PIE,grekiska), -e(sanskrit) -ī (latin) '-o'(PIE), -a (sanskrit)

Tyskan avviker från latinet, genom att -m är karaktärsbokstav för dativ, medan -n används för ackusativ.

Förutom i kasus böjs substantiven också i numerus (singularis, dualis, pluralis). Det sker genom att PIE har olika kasusändelser i olika numerus. Ett sådant språk kallas flekterande. Så kallade agglutinerande språk har separata markörer för kasus och numerus, och dessa kan kombineras fritt. "Modern" tochariska är agglutinerande genom inflytande från grannspråket turkiska.

Det indoeuropeiska språkträdet

Efter kolonialismen, som spred engelskan, franskan, portugisiskan och spanskan över världen, så talas indoeuropeiska språk av mer än hälften av alla människor. Man tror väl nu, att indoeuropeiskan sprids genom att dess talare sprids genom folkvandringar. Man tror att indoeuropéerna bodde på de sydryska slätterna norr om Svarta Havet.Då kan man naturligtvis fråga sig hur de tar sig därifrån till nya områden där språket talas. På dessa platser utvecklas PIE till nya språk som basen för nya indoeuropeiska undefamiljer.

Den anatoliska, från Anatolien, det nuvarande Turkiet, Äldst här är hettitiskan, som talades av ett folk, som behärskade sydöstra Anatolien, med huvudstaden Hattusa. Mose skall enligt Bibeln ha stridit med hettiten Uria. Hettiterna stred även mot Egypten om östra Medelhavskusten, men båda parter insåg att de inte kunde vinna, så de slöt ett tidigt vapenstillestånd. Hettitiska skrevs ner med summerisk kilskrift, och blev på så sätt det äldsta bevarade indoeuropeiska språket. Andra anatoliska språk är lykiska och luviska.
Den indiska.. Indoeuropeerna tar sig in i Indien från nodväst. Här uppkommer det förfinade språket Sanskrit, som sedan uvecklas till det mera praktiska prakrit och vidare till nutida språk som Hindi, Bengali, Punjabi och Romani chib. Indoeuropeerna kallade sig själva 'arya', eller "de ädla", vilket gav upphov till den nazistiska benäm,ningen 'arier' på dem själva. Men ett av de ariska språken var alltså romernas språk Romani chib vilket nazistern aldrig förstod.
Den iranska med persiska (Farsi) och tadzjikiska, som är är en slags konserverad Farsi utan dess många arabiska inlån. Persiskan känner vi till stor del genom inskriptioner, som storkonungarna reste som politisk propaganda.
Den grekiska med grekiska, som kanske har bevarat arvet från PIE bäst. Speciellt gäller detta verbsystemet.
Den albanska, med albanskan, som ibland tros vara ett arvspråk till Illyriskan, som dock är så dåligt bevarad, att vi inte kan avgöra saken. Illyrierna var dock ett viktigt folk. Flera av de romerska kejsarna var illyrier.
Den armeniska, som kanske ligger den grekiska underfamiljen närmast. Armenierna skapade ett eget alfabet, som de var mycket stolta över. De översatte många skriftet till armeniska, och bevarade dem väl. Många kristna urkunder har bara bevarats i armenisk översätning. Det gäller t.ex. skrifter av Irenaeus, teolog och biskop av Lyon (!)
Den keltiska. Kelterna är en folkgrupp, som vandrar in till Västeuropa från öster. Så småningom pressas de undan mot väster och skapar språk, som finns kvar där. Iriskan är kanske det förnämsta, som har blivit officiellt språk på Irland. Manx, som talas på Isle of Man är närbesläktat, liksom Höglandsskotskan. Dessa språk brukar kallas gaeliska. Icke-gaelisk är walesiskan (Gumreig), Cornish och Breton. Gallerna var kelter, men de bytte språk till latin, som senare blev franska. Reterna i Schweiz var kelter, men det tog upp element från latinet och tyskan, vilket blev till det Retoromanskan , av vilket det uppkom flera dialekter, bl.a. Ladin och Sursilvan

galiciska

Den italiska. En del historiker tror att folk vandrade ner mot Italien samtidigt som kelterna kom in i Europa. De italiska språken skulle då vara en slags keltiska språk. Språken här är oskiska, umbriska och latin.Etruskiskan, däremot, är förindoeuropeisk.
Den romanska. Romanska språk är dialekter av latin. Vid den tid, då de bildas, har latinets auktoritet försvagats, genom att det snabbt har förändrats. Vi kan följa detta hos Cicero, vars tal har bevarats noga. Men Cicero skrev också brev, och de är skrivna i en ledigare stil. Den latinska syntaxen byggde på komplcerade satsflätor, som ännu finns kvar i ryskan, och som säkert har rötter i PIE. Vidare använde man kasusböjningen mer intensivt, så att kasus ersatte prepositioner, men vid den här tiden rycker preposionerna fram. En tidig sådan här dialekt är franskan som gallerna skapar ur latinet. Spanskan uppstår också nu, men med portugisiskan är det mera komplicerat. I Portugal finns ett gammalt PIE-språk lusitanska som bara finns bevarat i ett fåtal handskrifter. Man lusitanskan blandades upp med ett keltiskt språk. galiciskan, och därur uppkom portugisiskan. Lusitanskans land kallades Lusitania, och det blev namnet på ett fartyg Lusitania, som torpederades av Tyskland under första Världskriget, och det blev skälet till att USA gick in i kriget. Andra romanska språk är occitanska, provencallska sardiska, corsikanska,dalmatiska, och rumänska. Rumänien var ju en mycket östlig romersk provins, och där talade man latin.

Dalmatiskan har den intressanta egenheten att man tror sig veta när det spåket dog ut, på klockslaget när. Man tror att man hade kontakt med språkets siste talare, och man vet mycket noga när han drunknade.
Den germanska. Germanerna kom efter kelterna till Europa. De tilldelades sitt namn av Julius Caesar. Goterna, som bodde vid floden Visła skapade det äldsta germanska språket, gotiskan, som vi känner väl genom biskop Wulfila's bibelöverssättning. Handksriften, Codex Argentus, togs som krigsbyte i Prag, och förvaras nu i Uppsala. Goterna uppfann den svaga verbböjningen. I germanernas kärnområde öster om Rhen uppstod tyskan. Norr därom uppstod de nordgermanska språken, som först var en slags urnordiska, som fögrenades till svenska, norska,danska, färöiska och isländska. Ett västgermanskat språk var frankiskan, som i Frankrike konkurrerades ut av gallernas latindialekt, franskan. Men frankiskan levde kvar i flamländskan, holländskan och frisiskan. Angler och saxare tog sig till England, och etablerade där anglosaxiskan, som kom att kallas fornengelska (englisc), och som skiljde sig avsevärt från modern engelska. Efter normandernas erövring blev franska det dominerande språket i England. På Shakespeare's tid återfick engelskan positionen som dominerande språk, men nu till hälften som ett romanskt språk, genom inlånet av franska ord. Då hade vi ett språk, som låg ganska nära modern engelska. Längre söderut längs Rhen uppkom jiddish genom att judarna skapade sig ett kommunikationsspråk. Det var tvivelsutan ett germanskt språk, men med många hebreiska inslag, och skrivet med hebreiska bokstäver.
Den baltiska underfamiljen

lettiska

litauiska

prusiska

Den slaviska underfamiljen är kanske den största, sett till landyta, antal talare etc. Slavernas missionärer, grekerna Kyrillos och Metodius skapade ett särskilt språk att övesätta bibeln till, kallat kyrkoslaviska baserat på makedonska och fornbulgariska. De skapade också ett alfabet för detta språk med en genialsk anpassning till slavisk fonologi: det glagolitiska alfabetet. Det kom snart ur bruk och ersattes med ett enklare alfabet kallat det Kyrilliska. Vi skall nog vara tacksamma för detta; Det glagolitiska alfabetet var rätt svårt.

Det dominerande språket är förstås ryskan och dess släktingar ukrainskan och vitryskan. De västslaviska språken är polska och tjeckiska och ett mindre språk: rutenska. I den sydslaviska gruppen finns slovenska,serbiska och kroatiska ibland sammanförda under namnt serbokroatiska, men den termen tycks ha försvunnit. Serbiska hade anknytning till Ryssland och ryskortodoxa kyrkan, och skrevs med kyrilliska bokstäver. Kroatiska hade en katolsk anknytning, och skrevs med latinska bokstäver. I Belgrad finns båda språken, varför Belgrad är en utmärkt plats att lära sig det kyrilliska alfabetet med hjälp av diverse skyltar.. Ytterligare sydslaviska språk är bosniska och makedonska samt bulgariska.
Den tochariska underfamiljen är den östligaste av alla. Dess språk tochariska A, tochariska B och tochariska C talas i Sinkiang i västra Kina. Tochariskan har infört en del nya element från grannspråken, bl.a. turkiska. PIE-språk har olika kasusändelser för singularis och pluralis. Tochariskan har en ändelse för kasus odh en separat ändelse för pluralis, och de kan kombineras fritt. 'Lax' heter 'lax' på tochariska. Ord på -oxe har ett fragment '-ox-' på tochariska. 'Ko' heter 'ko' på tochariska. Ordet skall var ljudhärmande. Tochariskan skall ha dött ut på 700-talet.

Ordet werg

Ordet 'werg' är vida spritt bland arvspråken. På svenska dyker det upp som 'verk'. På engelska som 'work' Vi har det som 'orgel', som ju är en slags musikverk. På ryska heter det 'verganon'. Måhända finns det också gömt i det franska 'oeuvre', som är mest känt i kombinationen 'hors d'oeuvre' ('utanför verket' dvs en förrätt). På grekiska finns en figur, som heter 'Demiurgen', vilket ibland översätts med 'verkmästaren'. Han fanns hos Platon, men också i gnosticismen, där han skapade den materiella världen, men detta var ett ett illdåd, så människans mål var att kunna lämna denna materiella värld, och komma till den "riktga" världen, som var rent andlig. 'Chierro' beyder 'hand' och 'kirurg' betyder då 'hantverkare'. Ett vida spritt ord i vår moderna tid är energi, på grekiska 'energia'. Mittdelen är 'werg' igen. '-ia' är en avledningsändelse för ett abstrakt begrepp. 'En' betyder 'in i'. Energi' är alltså det 'verk', som går in i något.

Ordet perd

Detta omistliga ord är också vida spritt i arvspråken På engelska heter det 'fart'. På svenska 'fjärt'. (Man får förstå amerikaners förvåning, när de får se skyltar med ordet 'infart'.('infjärt???)).

Ordet kerd

Ett ljudlagsenligt germanskt arv av 'kerd' skulle vara herd, men det tillkommer ett -s-ljud som i 'herz'- På engelska får vi en underlig extravokal i 'heart', och på svenska får vi in ett -j-, som också skapar ett omljud: 'hjärta'. På grekiska får vi 'kardio' som i 'kardiologi', läran om hjärtat. Det finns en hypotes att ordet 'credo' (på grekiska kanske, men i alla fall på latin) skulle komma från 'kerd do', 'sätta sitt hjärta till' Ordet betyder ju 'tro', men 'att sätta sit hjärta till' är kanske intensivare, och ligger närmare det kristna begreppe 'tro'. I vilket fall blr det ju en förbryllande omskastning bland konsonanterna, i övergången från 'kerd do' till 'credo'.