Bestigningslista för Erik Skarman

Detta är en lista över berg, som jag har bestigit under min klätterkarriär mellan 1976 och 1989 Bergen varierar i höjd över havet mellan 25 meter och 4806 m och finns i Alperna, Pyreneerna, den skandinaviska fjällkedjan och Atlas-bergen. En topp finns i Ísland.

Anteckningarna om vem som varit med på turerna är ungefärliga, och bygger mest på att jag har granskat bilder från turerna. Jag kan ju inte komma ihåg allt det där. Många av turerna har varit ganska sociala, dvs ganska många människor har varit med, vilket var typiskt för min klubb, Tunabergs Högfjälls- och Klätterklubb.

Kaisergebirge

Detta område i Tyrolen var det första jag besökte 1976, men det besöket ledde inte till någon framgångsrik bestigning. Bergen var tämligen labyrintlika, så det var svårt att orientera sig.

Men vi återkom några år senare, och jag var då mera lyckosam.

Området är nog mera känt under namnet Wilder Kaiser, den vilde kejsaren. Namnet kan tyckas nedsättande för kejsaren, men vad skall man då inte säga om namnet på områdets andra del: Zahmen Kaiser?

Brenta

1976 reste vi från Kaiserbebirge till Brenta i Italien. Bergen består av en kalksten, som heter dolomit (efter en fransk geolog, Dolomieu), som enligt senare teorier, skall komma från korallrev på gamla havsbottnar, som har pressats upp då Afrika och Europa kolliderade. Större ort är Madonna di Campiglio, som mest har blivit känd från Ingemar Stenmarks karriär. Vi bodde på hyttan Rifugio Brentei, som drevs av en känd klättrare, Bruno Detassis. Rifugio Alimonta förtjänar ett omnämnande för sin goda drickchoklad.

Jag och Jan Lundquist gjorde ett försök på Campanile Alto, men stoppades av ett åskväder. Samma dag gjorde Staffan Ericsson och Kristian Johnsson ett (som jag minns det) lyckat försök på grannen Campanile Basso

Vi återkom några år senare, nu också i sällskap med Olle Klinker

Jag gjorde också en ganska lång vanding, solo, i området över Bocca degli Armi.

Wallis

I kantonen Wallis (fr. Valais) ligger orterna Zermatt och Saas Fee. Området är på ett sätt Europas tak, även om Mont Blanc i Frankrike är högre.

Detta var Bertil och Elisabeth Holmqvists område. De bodde först i bergförarens Pannatiers hotel i Zermatt, och sedan på Hotel Monte Moro i Saas Almagell. De blev mina guider under mitt besök 1977, och gav på så sätt en värdefull introduktion till den svåra konsten att bestiga höga berg.

Entremont

Entremont är namnet på ett något lägre område, som ligger mellan Wallis och Mont Blanc-massivet. Dock finns där ett högt berg med namnet Grand Combin. Namnet har sannolikt delvis keltiska rötter. Sedan glaciärerna har minskat, har den gamla normalleden där blivit alltför riskabel. Vi inriktade oss därför på en granne med namnet Combin de Corbassière. Turen utgår från samma hytta som den gamla Grand Combinleden. Dit kom vi efter en angenäm lunch i byn la Fionnay.

Urner Alpen

Detta område i urkantonen Uri heter så i stället för "Uriner Alpen" av estetiska skäl. Excellent granitklippa. Platsen ligger i en dal nedanför en stor damm och ovanför staden Göschenen. Floden Rhone börjar här.

Jag avstod från en tur på traktens slagnummer, Salbitschijen. Senare gjorde jag en mycket trivialare tur upp dit, men jag misslyckades med toppobelisken.

Mont Blanc-massivet

Området ligger Savoien, fr Haute Savoie. med centralorten Chamonix.

Massif des Écrins

Området heter också le Massif d'Oissans och Alpes Daphinées, det sistnämnda efter benämningen på franska kronprinsar (dauphins, delfiner). Detta skall vara ett gammalt romerskt påfund. Området är stort och vilt. Centralort är den lilla byn la Bérarde, som då hade en speceriaffär med kläder och duschmöjlighet (ett förträffligt ställe). Men la Bérarde är otillgängligt med en lång luftig väg, så det har aldrig blivit en skidort, med alla de mekaniska vidunder, som hör till en sådan. Vid utkanten av området ligger den kända skidorten la Grave, som har specialiserat sig på off-pist-åkning. Högsta punkten heter Barre des Ecrins. Men den har jag inte lyckats bestiga, på grund av kantrande väder, och mängder med folk på en smal klätterpassage. Jag börjar emellertid strax utanför området i ett lägre massiv, som kallas le Massif des Cerces

Därmed in i huvudmassivet igen.

Averau

Averau ganska nära Cortina d'Ampezzo, är platsen för ett mycket litet klätterområde, som heter Cinque Torri, på svenska ofta översatt som "Kinkiga tornen", fast de nog oftast inte var så kinkiga. Ett särkilt omnämnande till den trevliga hyttan, som föreslog en tältplats, som inte carabiniererna skulle få syn på, och bjöd på en vinpremiär med årets utgåva av Chianto Nuovo, samt Grappa Nuovo, med flera vänligheter.

Lavaredo

Lavaredo är platsen för tre legendaiska toppar, kallade "Tre Cime di Lavaredo" på italieska, och kortare "Drei Zinnen" på tyska. Men det finns många fler toppar, ofta med "nummernamn" som Cima Una, Cima Dodici mm. Jag har något dålig koll på vilka toppar jag besteg, men jag nämner de följande två:

Rosengarten

Konstigt namn på detta ganska ökenartade område. Det italienska namnet är Catinaccio. Mest känt här är kanske de tre Vajolettornen, av vilka jag har bestigit två. Den första av dessa bestingar representerade en omöjlighet, i det att vi gjorde den med start från Sellapasset. Heder åt min bil, som klarade den branta turen upp till starten.

Les Calanques

Ordet Calanques betyder vik, och kommer från det liguriska språket, som sedan länge är utdött. Calanquerna är alltså ett system av vikar i Medelhavet i området kring Marseille. Klipporna är av vit kalk, som tillsammans med det blågröna havet ger området ett paradisiskt sken. Vi besökte la Calanque d'En Vaux, som man når från den förnäma orten Cassis. Jag och Staffan Ericsson tillbringade en vecka där. Utom namnet Aiguillette d'En Vaux har jag angett namnen på lederna.

Gary Hemming-traversen är en låghöjds-travers nära vattenytan. Om man misslyckas ramlar man i vattnet, och det gjorde jag åtskilliga gånger. Men någon fullbordad led blev det aldrig.

Pyrenéerna

Jag har besökt Pyrenérna två gånger, båda gångerna med huvudläger i Gavarnie, ett ganska lojt samhälle med Vilda Västernstuk. Man kan hyra åsnor och mulåsnor för att bli buren upp till bergen, men det gjorde vi aldrig. Kallas "Location des Montures". Olle Klinker och överste Tullson hade varit här flera år tidigare. Fru Tullson hade blivit orolig för dem och fruarna hade då kontaktat Svenska Ambassaden i Madrid. När de kom hem fick de en komplett redogörelse från ambassaden, över var de hade varit, och var och när de hade passerat den spansk-franska gränsen.

Picos de Europa

Detta är en separat kedja i Cantabrien söder om Santander vid atlantkusten. Fin liten hytta under namnet Rifugio Julian Delgado Ubeda. Ubeda är den stad där Juan dela Cruz (Johannes av Korset). ligger begraven. Dag Hammarsköld var en stor beundrare av Juan de la Cruz. Området har sitt namn av att det skall vara det första bergsmassiv man ser då man kommer till Europa från Atlanten. Målet var ett magnifikt berg under namnet Naranjo de Bulnes, Bulnes apelsinträd. Men jag försökte klättra runt ett replag, som hade fastnat, och då kom vi för lång till vänster på berget, och det blev för svårt. Som en tröst besteg vi massivets högsta topp:

Norge, Romsdalen

Vid tiden för Kristi Himmelfärdsdagen åkte vi varje år under ungefär ett decennium till Romsdalen, där vi hyrde en stuga i Kavli ovanför Isfjorden. Turerna är sorterade geografiskt, och inte kronologiskt.

Därmed förflyttar vi oss till andra sidan av Romsdalen. Lille Romsdalshorn är vägen upp till Romsdalshorn. Bestigningen görs oftast från Venjedalen, men bestgningen räknas inte. I förlängningen av Lille Romsdalshorn finns andra toppar, bland annat Nesaksla, i en kedja, som leder ända ner till staden Åndalsnes,men dessa toppar nämns inte heller i listan.

Storsteinsfjället

Med start och mål i Katrjåkk skidade vi runt Storsteinsfjället i Nordnorge. Vi hade alla olika kartor av olika årgång, och bergen hade olika namn på alla kartorna. Namnet nedan är hämtat från min karta, och det var också det vackaste namnet:

Sydnorge

Sverige

Vi gjorde också ett ambitiöst försök på Helags, men tvangs vända på grund av stark vind

al-Atlas al-Kebir

Detta är alltså Atlasbergen, belägna nästan helt i Marrocko (al-Maghreb al-Aksa). Olle Klinker och jag åkte dit och bodde först på Hotel Siaha (Hotel Turist, som resebyrån envisades med att kalla Siana). Sedan skulle vi åka buss upp i bergen, så vi åkte till busstationen i Marrakech (al-Marrakush). Men det gick inte några bussar dit vi skulle, i alla fall inte varje dag. Vi hittade ett bås för en busslinje, som skulle föra oss längre upp i bergen, men det var nog fel, för det fanns inte någon väg däruppe. Till sist for Olle tillbaka till den rätta busslinjens lilla bås och förklarade: "Så bussen går kl 8 på morgonen alla dagar, även lördag och söndag". "Javisst!" sa man.

Nästa dag kl 8 åkte vi iväg, först till Asni, där vi träffade en person, som påstod att han var en tuareg. Tuaregerna hade ett högt anseende. Sedan åkte vi till Imlil på flaket till en pickup. Avresan försenades av att det följde med några skottar, som skulle pruta först. I Imlil tänkte vi tälta, men det var billigare att bo på hotellet, som hörde till Kafé Solen (al-Maqahwa ash-Shams). Sedan fick vi många erbjudanden att hyra mulåsnor för uppmarschen. För att slippa marknadsföringen, så hyrde vi en mulåsna av en Omar Ibdelaid. På uppvägen kom vi till en helig plats, som var Sidi Chamarouchs grav. Där fanns också en kiosk, och eftersom vi var mulåsnekunder, så fick vi privillegiet att dricka vår dryck inuti kiosken. Så kom vi till slut upp till hyttan Ma'wa Toubqal, som sköttes av en gammal berbisk farbror, som annars bodde i byn Armd, som vi hade passerat. Vi bodde inte i hyttan, utan vi tältade.

Ma'wa Toubqal är utgångspunkten för att bestiga Djebel Toubqal, som är Nordafrikas högsta berg, och de närmast lägre bergen finns också inom räckhåll..

Ísland

Nu är vi tillbaka ungefär 1970. Peter Kling ordnade en rundresa till Ísland, och det gjorde han mycket bra. Han lärde mig också en del islänska, och jag har senare konstaterat att allt han lärde mig, var korrekt. Vi hade en jeep, en så kallad Volvovalp, som vi åkte runt med, och det var precis vad som behövdes. Detta var ingen klätterresa, men vi besteg i alla fall ett finns berg i Mývatn-området.