Litet kompendium i Finska språket

Erik Skarman

Källa

Fred Karlsson
Finsk Grammatik
Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia

Finskan

Finska och estniska talas av folk, som kom till Östersjön för nästan 10000 år sedan. Det finns i alla fall arkeologiska lämningar efter dem från 7000 fKr. 8000 år senare kommer ett annat folk, magyarerna till Europa. De talar ett besläktat språk, även om det inte är lätt att se släktskapet. Båda språken kommer från landet runt floden Ural, söder om Uralbergen. Finnarna och esterna har bevarat språket därifrån i 10000 år. Med reservation för vad vi inte vet om baskiskan, så skulle detta göra finskan och estniskan till Europas äldsta språk. Gruppen kallas uraliska språk eller finsk-ugriska språk. Det finns andra uraliska språk mellan Ural och Finland, som Mordvinska och Komi, som har egna autonoma regioner i Ryssland, och som tar upp väldiga arealer. Det finns också ett språk, som är ganska likt ungerska vid Obs övre lopp öster om Ural.

Vokalharmoni

I finskan, liksom i ungerskan, eftersträvar man vokalharmoni, dvs. att antingen hårda eller mjuka vokaler dominerar i ordet. Osammansatta ordstammar har nästan alltid bara hårda vokaler, eller bara mjuka vokaler. Vid böjning finns ändelser både med hårda och mjuka vokaler, t.ex. -sta, -stä eller -ko, kö, och ändelsen väljs då enligt vokalharmonins princip. Regeln är att ändelsen har hård vokal, om det finns en hård vokal i stammen, annars har ändelsen mjuk vokal.

Stadieväxlingar m.m.

Finskan är ett språk, där orden byggs upp med ändelser, och i sådana språk sker alltid anpassningar av grundordet, för att uttalet skall flyta lättare. I finskan har man dels en förändring av konsonanter, som kallas stadieväxling, och dels förändringar av vokaler, framför allt före ändelser, som börjar på -i.

Stadieväxlingar innebär följande övergångar:

pp	p
tt	t
kk	k
p	v
Vt	Vd	V godtycklig vokal
ht	hd
k
mp	mm
nt	nn
nk	ng	(långt ng-ljud)
lt	ll
rt	rr
lke	lje
rke	rje
hke	hje
k	v	(sällsynt i ord med u-u eller y-y)

Stadieväxlingar sker om

1. Stammen har fler stavelsen än en
2. Det mellan p,k,t i stammen och ändelsen bara finns en kort vokal eller en diftong
3. Ändelsen består av endast en konsonant, eller
4. Ändelsen börjar med två konsonanter

1. -i för pluralis
2. -i- för imperfektum
3. -isi- för konditionalis
4. -in för superlativ
5. -ist för adverbbildning

1. o, ö, u, y är oförändrade
2. lång vokal förkortas
3. första vokalen faller bort i ie, uo och yö
4. i faller bort i diftong, som slutar på i
5. e faller alltid bort
6. i → e i pluralis och superlativ
7. i → .. i imperfekturm och konditionalis
8. ä försvinner utom i konditionalis
9. -a förändras enligt en krånglig regel

Formlära

Nomen

Nomen är substantiv, adjektiv, pronomen och räkneord. De förses med affix (ändelser, som kan följas av ytterligare affix) på likartat sätt. Affixen placeras i följande ordning: numerus, kasus, possesiv, och tilläggsaffix.

Dessförinnan kan man dock placera avledningsaffix, som av en viss ordstam ger en annan ordstam med en annan betydelse, och eventuellt annan ordklass.

Numerus

Singularis är grundformen.

Pluralis markeras med -t eller med -i- om affix följer efter.

Kasus

Finska har 15 kasus.

Nominativ	--	grundformen
Genitiv	-n	tillhörighet
Ackusativ	-n, -t	objekt
Partitiv	-a, -ä, -tta, -ttä	obestämd mängd
Inesiv	-ssa, -ssä	inuti något
Elativ	-sta, -stä	ur något
Illativ	-Vn, -hVn, -seen	in i, till	V = den vokal, som står nårmast före i ordet
Adessiv	-lla, -llä	på, med
Ablativ	-lta, -ltä	från, av
Allativ	-lle	åt
Essiv	-na, nä	som
Translativ	-ksi	förändring till
Komitativ	-ine-	med	(sällsynt)
Abessiv	-tta,-ttä	utan	(sällsynt)
Instruktiv	-n	-	(sällsynt)

Infinitiv + translativ uttrycker ofta en avsikt.

Possesiv

Anger substantivets ägare

-ni	min	-mme	vår
-si	din	-nne	er
-nsa	hans	-nsa	deras

Tilläggsaffix

Komparering av adjektiv

Adjektiv kompareras med ändelserna

-mpi

-in

-mpa- eller -mma-, -mpi eller mmi i pluralis

-impa- eller -imma, -impi eller immi i pluralis

hyvä, parempi, paras = bra, bättre bäst pitkä, pitempi, pisin = lång, längre längs

Adverbbildning från adjektiv

Av adjektiv kan man bilda adverb, som uttrycker sätt, med ändelsen

-sti

-sti, -mmin, immin

Verb

Finskan skiljer mellan finita och infinita verb, eftersom dessa böjs på olika sätt. Men egentligen är infinita verb helt enkel verb i infinitiv och particip, dvs sådana verbformer som inte har personändelser.

Infinita verb

Infinitiv

Finskan har 3 vanliga och några ovanliga inifinitivformer. Det är den första infinitivformen, som står i ordböcker. Från den kan man - ibland med viss svårighet - avskilja en s.k. böjningsstam, från vilken man bildar de finita formerna av verbet. Infinitivändelser är olika för olika ord beroende på hur stammen ser ut.

1:a	-a, -ä, -da, -dä, -ta, -tä	(att) göra
2:a	-e-, -de-, -te-	då jag gör
3:e	-ma-, -mä-	med att göra

2:a infinitivformen kan böjas i passivum Infinitivformerna kan också böjas i olika kasus, och kan förses med ägarändelser, varvid de ju återfår en koppling till person.

1:a inifinitiv i translativ kasus (ändelse -kse) uttrycker att en handling görs med verbet som avsikt:

sano-a-kse-ni = för att jag skall säga

sano-e-ssa-ni = då jag säger

metsätyömiesllä ei ole hevonena työ-de-ssä-nsä =

skogsarbetaren har ingen häst, då han arbetar ("i sitt att arbeta")

Pekka on kirjastossa luke-ma-ssa = Pekka är i biblioteket och läser

Particip

Participformerna är presens particip och perfekt particip. De kan förekomma i passiv form, men här ges bara de aktiva formerna:

presens particip	-va, -vä	görande
perfekt particip	-nut, -nyt	gjord, gjort

Finita verb

Finita verb böjs i tempus modus och person, och kan sedan förses med samma tilläggsaffix som nomen. Dessförinnan kan av stammen avledas nya stammar genom avledningsaffix och stammen kan böjas i passiv form.

Tempus

Grundformen är presens.

Imperfektum markeras med ett affix

-i-

Modus

Modi är 4:

1. Indikativ. Betecknas utan affix. Uttrycker en faktisk händelse
2. Konditionalis. Betecknas med affixet -isi-. Uttrycker en villkorlig händelse, ungefär som svenska 'skulle'
3. Potentialis. Betecknas med affixet -ne- Uttrycker en möjlig händelse, ungefär som svenska 'torde'
4. Imperativ. Betecknas med personändelser enligt nedan. Uttrycker en befallning eller önskan

Personändelser

Personändelser för imperativ finns ovan. Personändelser för presens och imperfektum är enligt tabellen:

	sing	plur
1.	-n	-mme
2.	-t	-tte
3.	-u	-vat

Passiv

Passiv form av ett verb (görs) bildas genom en förändring av stammen med passivändelserna

-ta, -tä, -tta, -ttä, -t

Avledningsaffix

Avledningsaffix används för att göra ny ordstammar av gamla. Ordstammarna förses sedan med numerus-, kasus- possesiv- och tillänggsändelser, resp passiv-, tempus, modus- och personändelser enligt ovan.

-inen	s-a	-ig
-isa, isä	s-a	rik på, full av
-kko, -kkö	s-s	kollektiv (grupp, flock, snår)
-la, lä	s-s	plats för något
-lainen	s-s	person för något, t.ex. yrke
-llinen	s-a	allmän adjektivbildning
-mainen	s-a	-aktig
-sto	n-s	kollektiva substantiv
-tar	s-s	kvinnlig variant
-(u)us	a-s	-het, -skap, -dom etc.
-ton	s-a	-lös
-e	v-s	allmän substantivbildning fr verb
-in	v-s	redskap
-ja	v-s	yrke (-are)
-maton	v-a	o- -lig
-nta	v-s	-ning
-nti	v-s	-ning
-nto	v-s	-else
-o	v-s	-ning (ofta abstrakt)
-os	v-s	handlingens resultat
-ri	v-s	-are
-u	v-s	allmän substantivbildning
-us	v-s	allmän substantivbildning
-ahta-	v-v	plötsligt
-aisa-	v-v	plötsligt
-alta-	v-v	plötsligt
-ele-	v-v	hålla på med att
-ksi-	v-v	hålla på med att, ofta göra
-skele-	v-v	hålla på med att
-skentele-	v-v	hålla på med att
-u-	v-v	reflexivt
-tta-	v-v	låta göra
-utu-	v-v	reflexivt
-t-, -ne-	a-v	bli mera
-ta-	s-v	allmän verbbildning
-tta-	s-v	allmän verbbildning
-ile-	s-v	allmän verbbildning

Syntax

Bestämd och obestämd form

Finskan saknar alltså bestämd och obestämd form på själva ordet (artiklar saknas). Huruvida ett ord skall betraktas som bestämt (syftande på något bestämt) avgörs i stället genom ordföljden. Detta möjliggörs genom att orden har kasusformer, så att ordföljden inte behöver användas för att uttrycka kasus.

Man skiljer på odelbara och delbara substantiv. Ett odelbart substantiv beskriver ett konkret individuellt ting, som inte kan delas utan att det förlorar sin karaktär. Ett delbart substantiv handlar då oftast om kvantiteter som kan delas.

I en mening av typen

odelbart substantiv + verb + odelbart substantiv

Frågor

Frågor av ja- och nej-typ bildas genom att det led i satsen som är ifrågasatt placeras först i satsen och förses med ändelsen

-ko, -kö

kyllää (ja), om det ifrågasatta ordet är ett verb

niin (så) annars

Nekande satser

Finskan har inget generellt negationsord (inte) utan ett negationsverb. Det är e- i första och andra person och ei- i tredje person. Den kompletta persionböjningen blir alltså

en	emme
et	ette
ei	eivät

Det egentliga verbet står i meningen som böjningsstam, dvs den form det har innan ändelser för tempus, modus, person etc. tillfogas. Negationsverbet står före det egentliga verbet.

Att vara

'Att vara' uttrycks med verbet olla, som har en något oregelbunden böjning. I presens är 3.e person oregelbunden.

1.	olen	olemme
2.	olet	olette
3.	on	ovat

Böjningsstammen är ole, men i imperfektum, faller e:et i denna bort:

1.	olin	olimme
2.	olit	olitte
3.	oli	olivat

-e bortfaller också i konditionalis:

1.	olisin	olisimme
2.	olisit	olisitte
3.	olisi	olisivat

Att uttrycka 'att ha'

'Att ha' uttrycks på finska med en konstruktion som

någon har x = med någon är x

Pekka|lla on autoa = Pekka har en bil

Auto|ssa on neljä pyörää = Bilen har fyra hjul

Att uttrycka 'det finns'

Att något finns uttrycks med 'olla' tillsammans med partitiv form av det som finns

Helsingissa on lumia. = I Helsingforss finns det snö.

Helingissa ei ole lumia. = I Helsingforss finns det inte snö.

Ord