Om Kristendomen

Erik Skarman

Innehåll

  1. Den Stora Historien
  2. Den Ännu Större Historien
  3. Källor
  4. Moses och uttåget ur Egypten
  5. Joshuas bok
  6. Det judiska folkets uppkomst
  7. Den judiska lagens uppkomst
  8. Den babylonska fångenskapen
  9. Den judiska historien enligt Engnell
  10. Den politiska situationen i Palestina på Jesu tid
  11. Det andliga landskapet i romarriket vid Jesu tid
  12. Jesus enligt Ellegård och Wiklund
  13. Jesu födelse
  14. Jesu släktskap
  15. Jesu familj
  16. Jesu förkunnelse
  17. Jesu död
  18. Josef av Arimathaia
  19. Pontius Pilatus
  20. Jesus som eskatolog
  21. Paulus
  22. Återuppståndelsen
  23. Evangelierna
  24. Maria Magdalena
  25. Livet efter detta
  26. Kyrkan och teologerna
  27. Irenaeus
  28. Tertullianus
  29. Johannes Chrysostomos
  30. Arius
  31. Augustinus
  32. Den naturvetenskapliga determinismen
  33. Om att inte dömma
  34. Picco della Mirandola
  35. Giordano Bruno
  36. Spinoza
  37. Emanuel Swedenborg
  38. Martin Luther, Jean Calvin och Jacobus Arminius
  39. Helvetet
  40. Den lovsjungne Guden
  41. Syndens historia
  42. Den kristna etiken
  43. Den stora historien och den ännu större historien
  44. En privatreligion

Den Stora Historien

Världen skapades den 23 oktober år 4004 fKr, enligt en beräkning av en irländsk biskop, ärkebiskop James Ussher av Armagh. Vad som hände dessförinnan vet vi inte, men vi får kanske anta att Gud alltid hade funnits. Hur infallet att skapa en materiell värld placerade sig i denna oändliga tidsrymd vet vi naturligtvis ingenting om. Däremot tycks "Guds Ord", som i Bibeln är en slags kod för Kristus, ha tillkommit omedelbart före världsskapelsen. Det är detta evangelisten Johannes alluderar på, när han skriver "I begynnelsen var Ordet".

(Den förste kyrkohistorikern, Eusebios, född 262 i Cesarea i Palestina, talar i bestämda ordalag om denna Kristi preexistens, och finner stöd i Gamla Testamentet för att både Abraham, Moses och Joshua uppvaktades av Kristus.)

Med skapelsen av Adam och Eva i denna värld börjar också människans historia, och dess första fas av paradisisk lycka. Men denna period blir kort, kanske bara en dag, eller en vecka. Det, som bryter den är syndafallet. Att Adam och Eva åt av äpplet från Kunskapens Träd.

Därmed börjar en dyster epok i mänsklighetens historia. Varje människa som föds, föds med Adams och Evas synd, som kallas Arvssynden. Människan är oförmögen att göra gott, och hon är ohjälpligt fördömd.

Denna epok slutar med Kristi offerdöd på korset, som ger människorna en möjlighet till frälsning. Enligt somligas tolkning är det Guds Ords ankomst, allså Kristi förkunnelse, som är avgörande. Enligt andra är det själva offerdöden. Paulus åsikt är att det är tron på att Jesus var Kristus, och att han dog på korset för vår skull, som är avgörande för att en människan skall kunna befrias från arvssynden.

Ordet Kristus, Christos, är en översättning av det arameiska ordet Messiah, som vi brukar läsas som Messias. Den judiska föreställningen om Messias är starkt förbunden med tanken att Messias ankomst omedelbart förebådar tidens slut och Den Yttersta Domen. Men tiden tog inte slut, och det krävde en förändring av den religiösa tolkningen. Efter en tid skall det komma en ondskans representant, kallad Antikrist, och bemäktiga sig världen, från ett brohuvud, som är Templet i Jerusalem. Detta skall tvinga fram en Messias återkomst, och ett krig, ibland kallat Den Stora Vedermödan, som skall överträffa alla andra krig i grymhet. Det skall sluta med ett stort slag på en plats, som heter Harmageddon, och där Kristus segrar.

Därmed börjar nästa epok, Tusenårsriket.

Efter dess tusen år, når vi tidens slut. Den Yttersta Domen faller, och människorna kommer till det nya Jerusalem eller till det eviga straffet.

Det finns också en idé om att 144000 utvalda människor (egentligen 12000 från var och en av Israels tolv stammar) skall besparas Den Stora Vedermödan, och upplyftas till himlen dessförinnan. Det finns en del ganska konkreta berättelser, om hur detta skulle kunna gå till, speciellt USA, men de som hoppas på detta tillhör nog oftast inte någon av Israels tolv stammar.

Så är historien indelad i storslagna epoker: Paradiset, Fördömelsen, Frälsningen, Den Stora Vedermödan, Tusenårsriket, och Livet Efter Detta.

Det finns andra sådan indelningar. En säger att vi nu lever i Kristi tid, och att den kommer att följas av Den Helige Andens tid.

Vid ett tillfälle säger Ronald Reagan, a propos Antikrists ankomst och fortsättningen: "Tänk att vi kanske får uppleva detta redan under vår livstid.". Tron på den här sortens historieskrivning är mycket mera utbredd än man skulle kunna tro.

Den ännu Större Historien

Enligt den profana historieskrivningen, börjar mänsklighetents historia för 200,000 år sedan i Afrika. För 50,000 år sedan blev Afrika för trångt och människan började utfylla världen. För 15 000 år sedan gick de första människorna över Berings Sund och befolkade Amerika under de kommande årtusendena. Den stora malströmmen av folk gick över Mellanöstern och Persien upp i Centralasien mellan Kaspiska Havet och de höga bergen i västra Kina. Därifrån bredde människorna ut sig solfjäderformat till Asien, Amerika och Europa. De skapade mäktiga riken och imperier, och utvecklade starka kulturer. Deras ledare gav dem kanske fester och stora dagar att minnas, men på det hela taget bestod denna historia av 70,000,000 vanliga vardagar. Människor bildade grupper av inbördes sammanhållning, och bekämpade varandra grupp för grupp på jakt efter mat och mark.

Men denna mänskliga historia är bara en del av ett ännu mera storslaget skeende, som hade tagit mer än 4 miljarder år i anspråk. Livets uppkomst genom evolutionen.

Och människans värld var en liten planet vid en stjärna i ett avlägset hörn av en galax. Det fanns 200 miljarder andra stjärnor i denna galax och det fanns 200 miljarder andra galaxer.

På Ronald Reagans tid, då det Kalla Kriget ännu ägde rum kunde man knappast utesluta att människan skulle göra slut på sig själv genom ett kärnvapenkrig. På båda sidor kunde man nog, utifrån sin ideologi, se den egna sidan som god och den andra som ond. Men det som skulle följa på drabbningen skulle inte vara Tusenårsriket, utan ett dödens rike, som skulle radera ut mänskligheten till evig glömska.

Men om människan kan hålla fingret borta från avtryckaren, och kan avhålla sig från radioaktiva och kemiska gifter, så kommer historien med all sannolikhet att rulla vidare i hundratusentals år.

Källor

Innan jag fortsätter, skall jag redovisa ett antal källor, dvs böcker som jag har läst.

Jag har återgivit en del av Baigents och Gardners "resultat" nedan, men man ser ganska klart att jag tar avstånd från deras sysnpunkter. Deras "resultat" är fantasieggande, och jag låter dem stå kvar tills vidare, men min ståndpunkt är att de är bedragare, och inget annat. Vad som sägs ovan om Baigent och Dödahavsrullarna, vill jag inte på samma sätt ta avstånd. Den katolska kyrkan har pressats att succesivt lämna ifrån sig innehållet i Dödahavsrullarna, men den har gjort det motvilligt, och hur mycket den ännu håller på, kan vi inte vara säkra på.

Moses och uttåget ur Egypten

Jag vill här återge en av Wiklunds hypoteser, som jag själv också finner trovärdig. Formulerad av mig själv så här: "Det judiska folket var aldrig i Egypten". Därmed menar jag det judiska folket som helhet, och jag talar om dess närvaro i Egypten vid Mose tid, alltså ungefär 1400 fKr. Sedan dess har det varit judar i Egypten. Vid Jesu tid är den judiska församlingen i Egypten av samma storleksordning som den i Palestina. Då fanns det också stora judiska grupper i Syrien, Mindre Asien, Grekland vid Svarta Havet och så vidare.

Enligt Moseböckerna skulle Jakobs brödraskara ha utvandrat till Egypten för att undkomma en hungersnöd. På Mose tid skulle deras ättlingars antal ha vuxit till 600,000 man, vilket inte är en orimlig siffra. Men det är 600,000 man. Med kvinnor och barn blir det över 2,000,000 människor. Den som t.ex. har sett startfältet på 10,000 människor i Stockholm Marathon på Lidingövägen, kan kanske nätt och jämnt föreställa sig en 200 gånger större folkmassa, som på en given signal skall tåga ut ur landet Egypen på väg mot nordost. Sedan har vi "episoden", där Röda Havet delar sig, så att folket kunde gå över. Jag minns själv när jag läste om detta tidigt i skolan, hur svårt jag hade att föreställa mig att man kunde blåsa isär ett hav. Det går inte! Vattnet rinner alltid tillbaka, där man minst anar det. Sedan levde dessa 2 miljoner människor i 40 år i Sinaiöknen. Hur försörjde de sig? Det regnade manna från himlen. Den allsmäktige Guden kan väl allt, men är manna verkligen en tillräckligt allsidig kost?

Ingenting är väl omöjligt, men det är mycket troligare att allt detta är en historia, som ett folk har hittat på om sig själv. Det finns andra sådana historier i människans historia, men just den här får vi inte tvivla på, för den är helig.

Det finns ett historiskt faktum, som är besvärande för trovärdigheten hos berättelsen om judarnas uttåg ur Egypten. Vid denna tid var Palestina ockuperat av Egypten. Judarna skulle alltså, så att säga, ha vandrat från Egypten till - Egypten.

Joshuas bok

Jag har läst i Joshuas bok i en gamma familjebibel, långt innan jag kom i kontakt med Roger Wiklunds bok. Det är en av de hemskaste och grymmaste krigsskildringar världen känner.

När Moses hade fått se det Heliga Landet från östra Jordanstranden hade hans uppdrag ansetts slutfört, och han lämnade detta jordiska. Joshua utsågs till hans efterträdare. Vid den här tiden anförtror Herren först Moses och sedan Joshua var det nya landets gränser skall gå. Jag förmodar att dess angivelser spelar en viss roll också i dagens politik. Till yttermera visso får någon av herrarna ett ännu större löfte: om ett rike från Egyptens flod (som nog inte är Nilen utan en mindre gränsflod) till Eufrat. och Bibeln anförtror oss senare att Davids rike blev så stort. Både David ben Gurion och Moshe Dayan anger i vår tid att detta måste vara målet för staten Israel. David Ben Gurion beskriver ett Israel som omfattar det FN-definierade Israel, plus Sinai, plus Ghaza, plus Västbanken, plus större delen av Jordanien, plus södra Libanon, plus Syrien upp till en linje 20 km norr om Damaskus.

Åtminstone med det mindre landområdet i utsikt går Joshua till verket. Guds budskap är också att, eftersom de som bor i detta område är avgudadyrkare, så är det en heligt plikt att förgöra dem. Gud är också sitt folk behjälplig i krigföringen, bland annat genom att en gång stanna solen "över Gibeon och månen över Ajalons Dal" för att judarna skall hinna göra färdigt en militär aktion före mörkrets inbrott. Enligt egen utsago gör de sin plikt. De intar städer, och sedan går människorna "under svärdet", som det ofta heter i denna bok, och vi blir försäkrade om att ingen enda människa undkommer. I senare böcker börjar man dock kämpa en del mot dessa människor, som inte skulle ha överlevt, men det är en annan sak.

Det finns bara en försonande sak att säga om det som beskrivs i denna bok: Det har aldrig inträffat. Inte ens den bakomliggande situationen med ett återvändande folk har funnits.

Dessa människor skulle ha återtagit "sitt land". Men när de hade lämnat det var det en skara om tolv bröder. Med kvinnor och barn och tjänstefolk var de kanske 100 stycken. Den folkrättsliga grunden för att skulle kunna kräva tillbaka sitt land finns inte. Men grunden för deras anspråk var inte folkrättslig. Den hade att göra med deras relation till Gud.

Även om vi aldrig läste Joshuas bok i skolan, så läste vi ju om judarnas återvändande till Palestina, och jag tror att vi tänkte att det var rätt att folket återfick sitt land. Men vi tänkte nog aldrig på det folkrättsligt orimliga i hela situationen. (När det gäller dagens återvandring till Israel, så är ju situationen rätt mycket annorlunda. Judarna i Palestina vid Jerusalems förstöring var många fler än på Jakobs söners tid.).

Historien har aldrig inträffat, men den finns nedskriven, och har säkert påverkat människor efter det att den skrevs. När de europeiska korsfararna belägrar Jerusalem har de helt säkert läst boken. Det första korståget och Jerusalems fall skildras i en bok, som heter Gesta Francorum, Frankernas hjältedåd. Det finns en turkisk kommendant i Jerusalem, som erbjuder korsfararna en guldskatt i utbyte mot fri lejd. Korsfararna har inget emot guldskatter, så kommendanten ger sig i av i följe med en mindre livvakt. Men sedan säger korsfararna att de dödar alla de andra utan undantag, och de prisar Herren för att de får uppleva detta heliga blodbad.

Vilken roll Joshuas bok kan tänkas spela bland dagens ortodoxa judar i Israel vet jag inte.

Det judiska folkets uppkomst

En jude är en ättling på den manliga sidan från Abrahams son, men av Isaks gren, eftersom Abrahams andra son Ismael blev anfader åt araberna. Judarna är kända för att vara noggranna med sina släktförhållanden, men det måste ändå bli omöjligt att i längden hålla reda på en släkt på det här sättet. Från en anfader som Isak utgår det ett släktträd. men genom giftermål, kommer en släkt i själva verket att bestå av en ström av släktträd, som växer samman. Abraham låter inte Isak gifta sig med en kana:ané, utan han skickar en tjänare att hämta en hustru åt Isak i sitt gamla hemland. Det är Rebecka. Men så kunde man inte göra i längden.

Under hellenistisk tid blir judendomen en religion som man konverterar till. Det är oundvikligt att icke-judar som konverterar till judendomen, och som först kallas proselyter, så småningon tas upp i gemenskapen som judar. Det finns en modern historiker, som har invandrat till Israel i vår tid, som säger: "Det är tusen gånger mera sannolikt att en av dessa palestiner, som vi kallar araber, är en ättling till Abraham, än att jag är det. Jag är med största sannolikhet en ättling till en proselyt".

Sedan beskriver ju Bibeln också hur Abraham är en ättling till Adam, och det är naturligtvis ännu mera mytiskt. Om det fanns en människa, som var den första för 6000 år sedan, så är vi ju alla en ättling till honom.

Folk är inte på det här sättet ättlingar till en enda man, utan ett folk urskiljer sig ur en större folkgrupp genom ett särskilt levnadssätt, särskilda berättelser, som de berättar om sig själva, särskilda religiösa sedvänjor eller föreställningar och så vidare. Troligtvis uppstår det judiska folket ur kana:aneerna efter Mose tänkta tillvaro, kanske på 1200-talet fKr. Så småningom griper de sig an med att skriva sin historia, såsom så många andra folk har gjort före och efter dem. Det blir en väl berättad och vacker historia jämfört med de flesta andra, men den är inte unik. När vi har lärt oss att tolka kilskriften i modern tid, så har vi hittat berättelser liknande dem i Bibeln, från länderna runt omkring. De flesta av dem är äldre än Bibeln, och vi kan se hur Bibeln har tagit upp kringvandrande fragment från dessa berättelser i sin egen.

Den judiska lagens uppkomst

Enligt Bibeln får det judiska folket lagen av Gud själv på berget Sinai under sin hemfärd från Egypten. Det är faktiskt intressant att läsa om denna händelse i Bibeln. Det skulle vara det judiska folkets stora stund, då de skulle sluta förbund med Gud. Men i texten ser man ett ovärdigt springande upp och ner för berget, där Moses hämtar budskap från Gud. Men det är olika budskap varje gång. Vi får lära oss att Tio Guds Bud hämtas ner från Sinai vid detta tillfälle. Men det är inget av de budskap, som hämtas ner, som stämmer helt med vår uppräkning av Tio Guds Bud. Speciellt är det ingen av samlingarna, som innehåller just tio lagar.

Förklaringen till detta ovärdiga springande och denna förvirring när det gäller lagen, är att de som redigerade ihop Bibeln hade flera olika, ursprungligen säkert muntligt traderade, källor att ta hänsyn till. De kunde tydligen inte slutligt välja bort alla utom en, utan satte ihop alla i en förvirrande blandning.

Om vi nu inte tror att Moses någonsin har lett sitt folk genom öknen, och rentav inte tror att han fanns, så måste vi tro att lagen har kommit till på annat sätt. Lagar tillkommer ju bland människor, som försöker skapa ordning i sina samhällen. Mer än en gång har olika folk sedan ökat lagens auktoritet genom att förankra den hos Gud. Man har skapat berättelser i efterhand, där Gud har överlämnat lagen till människorna.

Den judiska lagen beskriver först och främst människornas förhållande till Gud och människornas förhållande till varandra. I texterna säger Gud själv uppriktigt att han är en svartsjuk gud, och att han inte finner sig i man tillber några andra gudar. I fråga om människornas förhållande till varandra, så har vi kanske främst "Du skall icke döda" och "Du skall icke stjäla". Dessa båda förhållanden, till Gud och till andra människor, avhandlas i Tio Guds Bud. Vad gäller människornas förhållande till varandra, så återkommer ju samma bud i många folks och religioners lagar. Både de som har haft den judiska lagen, och de som har haft andra lagar, har sedan dödat och stulit i alla fall, ibland i sin guds namn.

En stor del av den judiska lagen är olika slags mat- och renhetslagar. Säkert har denna del av lagen kommit till i medicinsk omtanke. Man har haft en medicinsk föreställning om att sjukdomar kommer som en smitta från det orena. Det är ju ingen dålig medicinsk teori. Men den här delen av den judiska lagen har också blivit så komplicerad att man kan misstänka att den är av prästerligt ursprung. Lagen blev så komplicerad, att det inte fanns en möjlighet att följa den utan prästerlig experthjälp.

Ganska specifikt judiska är tre saker: Att Gud enbart fick tillbedjas i Templet i Jerusalem (sedan folket etablerat sig där efter Sinai), omskärelsen och förbudet att arbeta på sabbaten, ett förbud, som var nog så drakoniskt. Om ett lamm föll ner i en brunn, så fick man vänta med att rädda det till sabbaten var över, och då var det kanske för sent. I min kristendomsundervisning fick jag ofta höra att Jesus så att säga relativiserade sabbatsbudet, i konfrontation mot de stelt bokstavstroende fariséerna, men det finns citat av Jesus där han kraftfullt uttalar sin fördömmelse över människor, som brutit mot sabbatsbudet.

Den babylonska fångenskapen

Den babylonska fångenskapen, som egentligen startar i två omgångar, är väl hisorisk dokumenterad. Palestina hade vid den här tiden, som alltid, en blandad befolkning, där judarna bara var en del. Förmodligen urskiljdes judarna från de andra främst genom sin religion. Det var de, som inte kunde finna sig i nya religiösa direktiv, som fördes bort. Troligtvis fanns det andra anhängare av den judiska religionen, som kunde kompromissa, och vars religion så småningom blandades upp med omgivande religioner.

Den babylonska fångenskapen kom att i hög grad förändra den judiska tron, och säkert har dessa förändringar i tron successivt kommit att påverka också Bibelns budskap, när den redigerades under och efter den babylonska fångenskapen. Samtidigt har man lämnat innehållet i äldre skrifter orört av vördnad för dem, och det gör att vi kan följa religionens utveckling.

Det är framför allt tre saker som har tillförts den judiska religionen under den babylonska fångenskapen, under påverkan från persisk religion, framför allt Zaratustras lära:

Gud är svartsjuk, och man skall inte tillbe de andra gudarna. De kallas avgudar, men de finns, och de är gudar. Gud får med tiden två namn. Grundnamnet är 'El, som är ett gängse semitiskt namn på en gud, men han får ett tillnamn Jahwe, som möjligtvis är ett verb, som karakteriserar honom. Så småningom skiljs dessa namn åt, och uppträder parallellt i Gamla Testamentet. I vår Bibel översätts 'El med 'Gud' och Jawhe med 'Herren'. Denne Gud är judarnas stamgud, med vilken det judiska folket har slutit förbund. Men det är först från den babylonska fångeskapen, som man förnekar att de andra gudarna över huvud taget finns. Det blir en filosofisk monoteism. Därmed kan man också säga, att den gud som benämns med El och Jahve har smält samman med en gud med ett tredje namn: Ahura Mazda, Zaratustras Gud.

Andra har gjort tolkningen, att eftersom Gud har två namn, så är han en sammansmältning av två gudar, som sedan sammansmälter med en tredje, Ahura Mazda, men det behöver inte vara så.

Men Ahura Mazda har en motpart, och tillvaron är en kamp mellan goda och onda krafter. Så uppkommer Satan eller Djävulen, eller Fan och allt vad han heter. Så ser det inte ut i äldre tider. Ormen finns i paradiset, men han är bara en enkel frestare. Syndafallet inträffar, men det är människans eget fel. Hon är inspirerad av ormen, men det är ytterst människans fria vilja (som hon då ännu har), som spelar henne ett spratt. Ondskan som en separat makt finns inte. Det är på ett sätt överraskande, eftersom det alltid är mycket lättare att förklara hur världen ser ut, om man får hänvisa till en ond kraft.

På grekiska heter djävulen diabolos, som betyder förtalaren, och det stämmer väl överens med Zaratustrareligionens namn på de båda rikena, sanningens och lögnens rike. Men namnet diabolos är säkert ändå en efterkonstruktion. Man har på detta sätt lånat in ett persiskt ord daeva. På sanskrit heter det deva, som betyder gud. Man har nämligen inte från början bestämt att daeva är en ond makt, utan det är en senare utveckling. Deva blir naturligtvis deus på latin och theos på grekiska. I nordeuropa får det formen tewas, som blir guden Tyr. Han är närmast släkt med guden Zeus, vars namn också kan ha samma ursprung. På latin heter han Jupiter, men det är en latinisering av ett dubbelnamn, 'Zeus pater', där pater/piter betyder fader.

Inom vad som finns kvar av det persiska arbetet Avesta, som handlar om persisk religion både före och efter Zarathustra, finns ett verk som heter vi daeva dato, som en indoeuropé lätt översätter som "det mot djåvulen givna". (egentligen "det omkring djävulen givna"). Denna bok handlar om hur man undviker kontakten med daeva genom olika slags renhetslagar. Man kan misstänka att en del stoff härifrån kan ha smugit sig in i 5:e Mosebok, som också innehåller sådana regler. 5:e Mosebok har nämligen "återfunnits" efter den Babylonska fångenskapen. Om det inte är ett återfynd, kan det vara en förfalskning gjord av det judiska prästerskapet. Den ovan nämnda komplexiteten i de judiska renhetslagarna kan ha sitt ursprung här.

Ett liv efter detta, talar man heller inte om före den babylonska fångenskapen. Detta liv är inte ett andra liv eller en andra chans. Det är fortsättningen av livet in i evigheten. Eftersom det nu finns både onda och goda krafter, så får man ha endera som värd i livet efter detta. Tanken att man kanske i vissa fall kunde byta värd efter en viss utmätt tid uppkommer först senare under namnet Skärselden. Skärseld betyder egentligen Reningseld. En syndig själ skulle alltså renas efter ett tag genom umgänget med den Onde. Det är ju egentligen en rätt säregen tanke.

För att hamna på rätt sida i livet efter detta, gäller det att hålla armlängds avstånd till det onda, och det är detta, som är grunden för renhetslagarna. Men det onda bor kanske framför allt i onda människor, och det onda hos dessa kan visa sig som sjukdomar, som har drabbat dem. Detta leder till utstötning av somliga människor, vilket är ett dystert mönster i tillämpning av religioner. Det är Jesus, som bryter detta mönster. Han närmar sig, och till och med berör, de spetälska, som ses som besmittade av ondska. Det hjälper dem, och det får ses som en storartad mänsklig gärning. Men det exkluderande draget i kristendomen. som kanske har sina rötter i zoroastrismen, (efter Zatatustras namn i grekisk form: Zoroaster) lever ju kvar på många håll, inte minst i den så kallade kristna högern i USA.

Detta drag i Zoroastrismen, att Gud straffar de onda med sjukdomar, har en spegelbild i den så kallade framgångsteologin, som omhuldas av t,ex, Livets Ord, att Gud gynnar de goda med yttre framgångar, som välbetalda jobb och stora förmögennheter.

En yttersta konsekvens av tanken på livet efter detta blir det kollektiva självmordet i Masada. En judisk trupp hotas av att tillfångatas av romarna. Man är då rädd för att man skall tvingas tillbe den bortgångne kejsar Augustus som en gud. Med tanke på Guds svartsjuka, väljer man inte mellan liv och död. I ena vågskålen ligger ett öde, som bokstavligt talat är värre än döden. Det eviga straffet för att man överträtt det första budet. Det är då logiskt att man hellre väljer döden En liten grupp av kvinnor och barn gömde sig dock undan kravet på självmord, och det är genom dem och romarnas förhör av dem, som vi vet vad som hände.

Den judiska historien enligt Engnell

Ivan Engnells bok Gamla Testamentet 1. utkom 1945. Naturligtvis har vetenskapen om Gamla Testamentet gått framåt sedan dess. Döda Havsrullarna har återfunnits, och andra arkeologiska fynd har också gjorts. Men Engnells bok ger ändå intressanta infallsvinklar på den judiska historien. Troligtvis är en hel del av vad han skriver fortfarande vetenskapligt accepterat.

Enligt Engnell är det israeliska (eller judiska) folket ett nomad- eller halvnomadfolk, som levde i Palestinas utmarker, och då möjligtvis i Sinai. Säkert på grund av försörjningssvårigheter invandrar de till Kana:ans land, och lyckas bli accepterade där. (Ordet Kana:an har mellan de två a:na en konsonant (:), som man uttalar genom att dra ihop strupen, så att det uppstår ett pressat ljud. Betoningen ligger uppenbarligen någonstans här, och inte på första stavelsen; det är ingen iskana.) Det tar över kana:aneernas språk, som är hebreiska, men de tillför språket en del östliga element, som kallas arameiserande. De tar över det kana:aneiska levnadssättet med åkerbruk och fast bosättning, och de tar över delar av den kana:aneiska religiösa kulten. Detta leder så småningom till konflikter med mera renläriga israeler "av den gamla skolan", och en del av dem blir profeter, som framför Guds budskap, om att folket skall ta sig i akt. När det nordliga riket (Israel, alltså i Gallileen) faller under assyrierna, så ses detta av profeterna som något man kunde vänta sig. Men allmänt kommer den judiska särprägeln, som skiljer ut det judiska folket från omgivningen, från judarnas tidigare period som nomadfolk.

När det gäller gudsfrågan, så tar Engnell avstånd från en på hans tid dominerande evolutionsteori inom religionens område, som går ut på att religionen utvecklas i ett antal steg, från en tro på andar i naturen, via polyteism, till monoteism. Engnell menar att en tro på vad han kallar för en "höggud" är både första och sista steget i många folks religionsutveckling. Högguden är i första hand himlens gud. Om dagen kan Gud se våra illgärningar med hjälp av sin skarpa lampa (solen). Om natten kan han se oss med sina många ögon (stjärnorna). I en annan tankegång har han också makt över atmosfären, och då kan han lyfta vatten ur havet, och skapa regn. Så har han blivit en fruktbarhetsgud.

Den här gudstypen är spridd överallt i den semitiska världen och går allmänt under namnet 'El. På arabiska blir det så småningom Lah, eller i bestämd form al-lah. Men det finns ett antal extra gudsnamn, där man till 'El har lagt ett verb i imperfektum (som motsvarar vårt presens). Jakub 'El betyder "Gud skyddar", Josef 'El betyder "Gud lägger till". Också Jitschak 'El (Isak) och Isra 'El är sådana namn. I själva verket är ganska många av namnen som uppträder i det tidiga Gamla Testamentet sådana gudsnamn. Men det förnämsta av dessa namn är Jahwe 'El, och där är man inte säker på översättningen. Det kan vara ett ord som nu på arabiska heter 'haw?', som betyder falla. Men på hebreiska uppträder det i en avledningsform, som ger ett så kallat kausativt verb, som betyder 'fälla'. 'Gud fäller', dvs Gud fäller blixten, eller Gud fäller regnet. En annan tolkning utgår från det hebreiska ordet h?w?, som betyder 'vara', eller i kausativ form 'skapa'. Alltså 'Gud skapar'. Sedan har dessa ord gått sina egna vägar, och blivit två alternativa ord, Jahwe och 'El. I våra biblar översätter vi ordet Jahwe med 'Herren' och ordet 'El med Gud.

Engnell föreställer sig nu att denna gud är en vilande gud, som aktiveras av Mose, genom att de båda får ett slags personligt förhållande. Mose gör då denne gud till sitt folks egna gud, och han frammanar ett förbund (ha-berit) mellan Gud och folket. Moses är alltså religionsstiftare mera än folkledare.

Ett överallt i den semitiska världen förekommande mönster, är sedan att man etablerar kungariken, men där konungarna är andliga ledare snarare än världsliga. Konungarna är gudarna själva nedstigna till jorden, där de lider och besegras, men slutligen segrar. Detta är Messiastanken. Det arameiska ordet Messiah betyder 'kung' fast i formen 'den smorde', eftersom man smorde kungarna med olja i stället för att kröna dem. I den judiska historien är David den förste Messias, och den Messias, som skall komma skall vara Davids ättling i rakt nedstigande led.

Den gamla judiska föreställningen är att Mose skrev de 5 Moseböckerna (den så kallade pentateuken), men den förställningen är inte hållbar, speciellt kan inte Mose ha skrivit 5:e Mosebok. Hela verket har under århundraden traderats muntligt, och skrivits ner samlat först under eller efter den babylonska fångenskapen. Huvuddelen av verket är myter, som folket berättar om sig själv. Judarna kommer inte från Kaldéen och de har inte varit och vänt i Egypten. De kommer in från öknen till Kana'ans land, och då kan de säkert ha haft andliga upplevelser vid ett berg på Sinaihalvön.

Vid Engnells tid finns en komplicerad teori om hur Moseböckerna är sammansatta av flera olika källor, som kallas J, E, P osv. Teorin företräds av en tysk som hetter Wellhausen. Roger Wiklund lutar sig en del mot honom, men Engnell är nedgörande i sin kritik. De olika källorna uppstår genom att man finner motsägelser i texterna, och då klyver dem i tron att de motstridande delarna kommer ur olika källor. Sedan försöker man placera dessa källfragment genom att studera innehåll och stil m.m. Men enligt Engnell bottnar många av dess upptäckter av motsägelser i en okunnighet om hur man uttrycker sig på det hebreiska språket. Forskarna är alltför mycket färgade av sin egen indoeuropeiska språkbakgrund.

Engnell är medveten om den påverkan som judendomen fått under den babylonska fångenskapen från persisk religion, men han menar att en hel del av elementen i denna påverkan är av äldre datum, och snarare kommer från kana'aneerna.

Den politiska situationen i Palestina på Jesu tid

I östra Medelhavsområdet har stormakterna avlöst varandra. Egypter, Hettiter, Assyrier, Babylonier och Perser har skaffat sig imperier. Det fanns inte goda chanser att vara en liten självständig stat i det här området under de tretusenfemhundra år, som har förlöpt sedan 1500-talet fKr. Perserna lät i alla fall judarna flytta hem efter den babylonska fångenskapen. Sedan besegrades de av grekerna. Under den grekiska tiden lyckades judarna, mot alla odds, skaffa sig en självständig stat, under den Mackabeiska ätten. Det var ingen rättmätig ätt, eftersom den inte stammade från kung David, men ändå. Sedan kom romarna. Under deras tid lyckades Herodes den Store, som var en kunglig tjänsteman under Mackabéerna, tillvälla sig makten, och bli romersk lydkonung. Han var framgångsrik i det yttre, och lyckades vid varje nytt maktskifte i Rom vinna den nya ledningens förtroende. Men hans privata liv blev en tragedi, där hans förföljelsemani fick honom att avrätta den gamla kungafamiljerna, sin egen hustru och sin egen son. Så började den romerska epoken med blod och våld, och det fortsatte så. Det romerska fögderiet i Palestina hade inget förfinat eller humant över sig. Grymheten var fruktansvärd.

Herodes bytte ut översteprästerna, och satte in sina egna män, men för att försöka återvinna något förtroende, lade han ett stort arbete på att förstora och försköna Templet i Jerusalem. Men det tycks inte ha hjälpt stort. En överstepräst skall vara av Arons stam och en ättling till översteprästen Saddok, och detta krav uppfyllde inte Herodes nya överstepräster. Så småningom dog Herodes och ersattes genom att landet delades upp mellan hans söner, men under andra perioder styrdes Palestina direkt från Rom via ståthållare.

I olika grad upptäcker judarna att de blir hindrade av romarna att utöva sin religion, och detta leder till uppkomsten av oppositionsgrupper bland judarna. Historikern Josefus, som var av judiskt ursprung, men som till slut till och med adopterades av kejsarfamiljen, och antog namnet Josefus Flavius, ger oss den bästa bilden av dessa oppositionsrörelser. Han nämner tre av dessa fyra:

  1. Fariséerna nämns ofta i Bibeln, och det är mitt intryck att de nämndes ännu mera i kristendomsundervisningen i skolan. Där var de en slags trångsynt fond av lagläsare, mot vilket Jesus mera liberala och relativistiska budskap avtecknade sig. Släktmässigt var Jesus själv en farisé och han var säkert inte en så hård motståndare till farisérna, som undervisningen gav vid handen. I mycket är nog denna bild av Jesus som antifarisé ett verk av Paulus. Om fariséernas egenskaper och program i verkligheten, vet vi inte så mycket. Josefus ger oss inte så mycket upplysning, men de tycks ha varit väl förankrade i de lägre samhällsklasserna.
  2. Saddukéerna hävdar succesionen från Aron och Saddok för den som skall vara överstepräst. Man är i stark opposition mot Herodes den Store, men gentemot en del av de andra, mera hetlevrade, grupperna, försöker man vara en modererande kraft. Det är en rörelse för överklassen, och man värnar gärna de privilegier man har i det romerska samhället.
  3. Seloternas namn kommer från ett grekiskt ord zelot, som betyder ivra, ivra för. Det man ivrar för är att man skall, och skall kunna, följa den judiska lagen. Det här är en militant rörelse, som förespråkar ett väpnat uppror mot romarna. Sikarierna är möjligtvis en undergrupp till seloterna. Deras namn kommer från ett grekiskt ord för kniv. De är alltså knivmän, en slags dåtida terrorister, som knivmördar bland övermakten. Man tror att Judas Iskariot kan vara en sikarier, därför att namnet Iskariot skulle kunna vara en förvanskning av sikariern. De uppträder med sina knivar dolda, men det kan ju ha varit så att Judas hade blivit avslöjad, och att han då spelar med den romerska makten för att få benådning. En annan av Jesu lärjungar, Simon går ibland under namnet Simon seloten.
  4. Essenerna är i första hand en klosterrörelse, med medlemmar, som har sökt sig undan världen för att kunna utöva sin religion ostörda. De lever i celibat, men inser att de då då småningom kommer att dö ut. Därför förekommer kvinnor och sexualitet, men bara för fortplantningen syften, och inte för njutningen och inte i onödan. Ibland beskrivs essenerna som en fridsam rörelse, men medlemmarna har ett oförsonligt hat mot alla de människor, som inte kan vara med i rörelsen, därför att de inte är judar, och den som försöker lämna rörelsen får plikta för detta med sitt liv. Vid sidan av klosterrörelsen finns en stor icke-munk-rörelse av vanliga människor ute i samhället, och antalet anhängare bland judarna utanför Palestina är mycket stort. Själva klosterrörelsen fanns på en plats, som nu bär det arabiska namnet Qumran nära Döda Havet. Det finns också en plats i närheten som heter Damaskus (Dimashq), och somliga tror att Paulus berömda resa till Damaskus gick dit. I Qumran hittar man på 1940-talet ett stort antal bokrullar, som beskriver essenernas tro och verksamhet, och som kastar mycket nytt ljus över det religiösa landskapet på Jesu tid. Essenerna hade en lärare, som vi inte känner till namnet, eftersom det var hemligt, utan bara med benämningen Rättfärdighetens Lärare. Med sin kultstatus och sin anonymitet är han en mytisk och gåtfull person.
Problemet med Jesus, såsom han beskrivs i evangelierna, är att han inte riktigt passar in i det här politiskta mönstret. Han går omkring och botar sjuka och predikar i relativ fridsamhet, samtidigt som romarna förtrycker folket, och upproret mot romarna inte är långt borta.

Det andliga landskapet i romarriket vid Jesu tid

Jag har alltid föreställt mig att den klassiska grekiska religionen, som var en så viktig del av den så kallade klassiska bildningen för 100 år sedan, hade spelat ut sin roll bland intellektuella från de stora grekiska filosofernas tid. Samtidigt var detta en gammal religion, antagligen av indoeuropeiskt ursprung. Våra nordiska, eller andra germanska gudar har starka släktdrag av grekernas och romarnas gudar. Men Aristoteles talar om Den Förste Röraren (Primus Motor) och Platon talar om Demiurgen, vars namn är släkt med det svenska ordet verkmästare. De är egentligen inte särskilt andliga, utan är mera inskjutna för att lösa filosofiska problem.

Samtidigt möts grekerna av inflytanden från andra folks religioner. Michael Baigent skriver om den egyptiska religionen, säkert med stora förenklingar. Den egyptiska religionen är mycket gammal, och har undergått stora förändringar under vägen, men något av religionens ståndpunkt i hellenistisk tid kanske han fångar. Han talar om Dödsriket. För egyptierna är dödsriket en plats utan tid. Därmed undslipper man det jordiska livets stora problem, stressen, och det eviga livets kanske ännu större problem, långtråkigheten. Icke desto mindre kan en levande människa besöka dödsriket som levande - och sedan återvända. Få människor har gjort det, med de som har gjort det är vördade. Deras metod, var det som med en modern term kallas Sensory Deprivation, utestängning av sinnesintryck. Under meditation, på mörka platser, ibland djupt inne i jordens inre, kan de nå det mentala tillstånd, som sätter dem i stånd att passera över gränsen till dödsriket. Det finns ett drag här, som kommer igen i mystisk religion i andra tider och på andra platser. Uttryckt i kristna termer: "När man kommit så långt i sin kontakt med Gud, att han kallar en till sig, så skall man inte hålla emot, utan man skall ge sig hän".

Den här sortens mystisk meditativ religion sprider sig också till grekerna. Kretsen kring Pythagoras är en av de grupper som odlar mystik. De hänger sig också åt talmystik, och i deras krets finner man det fabulösa beviset för att roten ur 2 inte kan vara ett rationellt tal, alltså en kvot mellan två heltal. Beviset sprids så småningom ut över världen, men för den som läckte det går det inte så bra. Han får veta att han tillhör ett ordenssällskap, där man håller på sina hemligheter - handfast genom att han blir mördad.

Pythagoras lever under den tid då filosofin handlar om naturen, om hur vi kan veta något om naturen, om hur samhället bör organiseras och den handlar om etik. Men under senare hellenistisk tid blir filosofin huvudsakligen religiös till sin natur. Men redan hos Platon, som tillhör den tidigare epoken finns ett upphöjande av en annan, hinsides, värld än denna. Den egentliga världen är idévärlden, där allt är rent och fullkomligt, och vi lever bara i den skuggvärld, som kallas sinnevärlden, från vilken vi bara kan få antydningar om det, som verkligen finns, nämligen finns i idévärlden. Denna avoghet mot den fysiska världen, och det fysiska vi gör i den, t.ex. av sexuell natur, har säkert satt sina spår i kristendomen under dess tidiga utveckling, och syns än idag i till exempel det prästerliga celibatet. Den andliga världen var finare.

Gnosticismen är en lära, som drar denna tanke in extremum. Platons gamle demiurg, verkmästare, är nu inte vilken verkmästare som helst. Det var han, som skapade den materiella världen, och det var ett illdåd. Han var en av flera avfällingar till denna religions gud, som kallas Det Ena. Nu lever vi eländiga människor i denna materiella värld, men vår önskan är att komma härifrån, och åter uppgå i detta andliga, som kallas Fullheten (Pleroma). Vi måste då passera ut genom det system av kristallsfärer, som omger jorden (detta var den rådande naturvetenskapliga synen på hur världen ser ut) för att nå ut utanför den yttersta kristallsfären. Det är möjligt att vår föreställning av Himmelriket kommer härifrån. Genom döden kan vi befrias från det jordiska och tas upp till Himlen. Men för gnostikern är detta en besvärlig resa, där vi vid varje sfärpassage möts av "vakter" som försöker hindra oss. Det som krävs för att överlista vakterna är kunskap (gnosis, släkt med know på engelska eller jnau på Sanskrit). Denna kunskap uppnår vi genom att succesivt ta oss genom riter, som religionens präster tillhandahåller. Men kunskapen är hemlig. Vi får inte förmedla den till någon, som inte befinner sig på rätt nivå, och straffen för den som gör det är säkert hårda. Nästan ingenting finns därför nedskrivet av denna kunskap, och därför vet vi i grund och botten lite om denna religion. Den är ungefär samtida med kristendomen, och betraktar sig så småningom själv som den "rätta kristendomen". Det mesta av ansträngningen med att strukturera den kristna religionen och kyrkan kommer ur kristendomens behov av att kunna hävda sig mot gnosticismen.

Det finns också vid den här tiden flera så kallade mysteriereligioner, där man hänger sig åt religiösa mysterieberättelser kring olika gudar. Den kanske mest utbredda är Mithras-myten, som har persiska rötter, men är spridd i romarriket. Kejsar Konstantin skall ha varit intresserad av denna religion, innan han fastnade för Kristendomen. Det finns en hel del likheter mellan dessa religioners berättelser och kristendomens berättelser om Jesus. Flera av dessa gudar var halvgudar, alltså stammande från en mänsklig mor och en gudomlig far, och ofta kunde de uppstå från det döda, men kanske oftare på regelbunden basis. De här religionerna handlade ibland om skörd och årstidernas växlingar och solens och vårens återkomst. Man behöver inte se det så att de kristna "plagierade" dessa berättelser, men om de levde i en värld där halvgudar fanns och där dessa halvgudar kunde återuppstå från det döda, så kunde man naturligtvis lättare tänka samma sak om Jesus. Det var naturligare för den tidens folk, än för oss.

I ett sådant religiöst landskap händer det naturligtvis också att människor får visioner, och det hör till kulturen att man tror på dessa visioner, och håller dem för att vara vittnesmål från Gud själv. Johannes börjar sin Uppenbarelsebok just med en sådan försäkran. Detta har naturligtvis inte bara med den här tiden att göra. Judiska profeter finns flera hundra år tidigare. Däremot är det så att judarna har utnämnt sin siste profet, och skulle aldrig kunna erkänna Jesus, Paulus eller Muhammed som en profet.

I denna miljö fanns naturligtvis också judendomen, och det var en aktad religion, som många konverterade till. Säkert hade den släktdrag med andra semitiska religioner i Syrien Fenicien etc. Det viktigaste draget hos judendomen för kristendomen, var säkert att den, genom sina profeter, främst Jesaja, förutsade Messias ankomst. Att Gamla testamentet blir en del av den kristna kanon, beror främst på att den innehåller en slags gudomlig bevisning av att Messias skall komma.

I den judiska föreställningen om Messias finns ju en tanke att hans ankomst förebådar Tidens Slut eller Den Yttersta Domen. Men detta, så kallade eskatologiska, drag finner man hos många av tidens religioner. Romarriket var väl inte grymmare eller hemskare än många imperier före det, men det tycktes ha en särkild förmåga att uppväcka känslor om att tiden höll på att ta slut. För Jesus kan denna allestädes närvarande tanke i hans omvärld ha haft en avgörande betydelse.

Jesus enligt Ellegård och Wiklund

Efter denna bakgrundsteckning är det kanske dags för Jesus att träda fram. Eller inte? Wiklunds bok heter ju "Den Jesus som aldrig fanns". Egentligen är han inte trogen sin titel, men han förlägger en Jesus, som vi inte kan veta mycket om, till en tid före den som vi konventionellt betraktar som Jesu levnadstid. Ellegård kommer till samma slutsats. För honom är Jesus ingen mindre än Rättfärdighetens Lärare. För Wiklund kunde detta också vara en möjlighet. Rättfärdighetens Lärare lever kanske omkring 100 fKr. Han är den anonyme och mystiske, men kultförklarade läraren hos essenerna.

Argumenten för denna datering handlar om Paulus. Paulus är den förste person, som vi känner, som skriver om Jesus. Men det är en helt abstrakt person, som enbart beskrivs med den alltsedan dess gångbara frasen Jesus Kristus. Men enligt den konventionella historieskrivningen skulle Jesus och Paulus vara samtida. Vi kan gott tro på att Jesus och Paulus aldrig sågs i livet, men Paulus borde ändå ha något mer konkret att skriva om Jesus, med hjälp av ögonvittnen. Om Jesus levde 100 år tillbaka och var Rättfärdighetens Lärare om vilken essenerna uppenbarligen var hemlighetsfulla, så blir detta mycket lättare att förklara. Det finns också berättelser om att Rättfärdighetens Lärare skulle ha dödats av övermakten.

Jesu födelse

Om vi nu skall tro på evangeliernas datering av Jesus, så är det två evangelier, som ger oss en sådan. Men de stämmer inte inbördes, utan skiljer sig på c:a 10 år. Förklaringen kan mycket väl vara, att man i den judiska kulturen menar två olika saker med begreppet födelse. Dels menar man den vanliga födelsen, dels menar man ritualen då barnet tas upp i den judiska församlingen. Eftersom det vanligtvis sker vid 12 års ålder, så skulle vi sluta oss till att den exakta skillnaden mellan dateringarna borde vara 12 år. Om vi accepterar detta, skulle Jesus vara c:a 40 år vid korsfästelsen, och inte 30 år, som vi brukar anta. Det har störst betydelse för dem som menar att Jesus var gift och hade barn, men vi återkommer till detta.

En mer brännande fråga är vem som är fadern. Det naturligaste svaret är förstås: Josef. Men evangelierna nämner att Maria och Josef bara var trolovade, "och inte hade varit tillsammans", när Maria blev gravid. Det har funnits tre lösningar på detta:

Vem är Panthera? Ja, det finns ett spritt och tydligen uppsnappat uttryck i Palestina: "Jesus, Pantheras son". Detta har förbryllat eftervärlden, för man har inte uppfattat Panthera som ett gångbart förnamn vid den tiden. Men det är det. Tabor har till och med hittat en grav i Tyskland efter en Panthera från Sidon. Sidon ligger i det nuvarande Libanon nordväst om Galliléen, och man vet att romarna rekryterade soldater därifrån, för att slå ner ett mindre judiskt uppror. Panthera skulle väl troligtvis ha våldtagit Maria under denna militära kampanj. Josef skulle sedan ha förlåtit Maria för det som hade hänt, och adopterat barnet. Och Panthera skulle ha dragit vidare till andra operationer, kanske till Tyskland.

Vad gäller Guds faderskap, så skulle det ha skett genom den Helige Ande, vilket företrädare för andra religioner finner lustigt, för den Helige Ande skall vara ett kvinnligt väsen.

Jesu släktskap

Matteus och Lukas ger båda släktkedjor, som förbinder Josef i rakt nedstigande led med kung David (och sedan fortsätter Matteus ända till Adam). Men släktkedjorna är inte lika. Eusebios åberopar en Africanus, som har rett ut detta. Bland judarna finns en sed, stadfäst som Guds lag, att om en äldste son dör, så skall hans yngre bror ta över änkan, och deras gemensamma barn skall kallas den äldre broderns. På så sätt kan man säkra att linjen från fader till äldste son upprätthålls så länge som möjligt. Känd i detta sammanhang är ju Onan, som kringgår denna judiska lag genom att släppa ut sin säd innan han går in till änkan. Men nu kan man ju som fader i nästa generation ange antingen den äldste sonen ("enligt lagen") eller den yngre sonen ("enligt naturen"), och Matteus och Lukas gör olika val härvidlag.

Messias skall enligt profeterna vara av Davids släkt. Detta gör honom till kung. Samtidigt har ju Messias en religiös roll, och då borde han vara överstepräst, och då skall han vara av Arons släkt. Men ingen kan vara ättling i rakt nedstigande till både David och Aron.

Michael Baigent försöker ordna detta genom att gifta ihop Josef från Davids släkt med Maria, som skulle vara av Arons släkt. Men det går inte. Mose lag förbjuder giftermål mellan Israels stammar, alltså Jakobs söners ättlingar. I verkligheten måste detta ha varit en nästan omöjlig uppgift för det judiska folket; att hålla isär varje stam för sig.

Men enligt Baigent skulle alltså detta olagliga äktenskap vara arrangerat för att skapa en Messias. Detta skulle vara arrangerat av seloterna. Historien slutar med att seloterna blir besvikna när Jesus inte vill ta på sig rollen som upprorsledare mot romarna, dvs kungadelen av Messias-uppdraget. Det är då de som sänder Jesus till korset.

Men med Pantherateorin är Jesus ändå inte ättling till Josef, och då inte heller till kung David. Men, menar Tabor, det viktiga är att Jesus under sin uppväxt tror att han är en ättling till kung David. Det finns många sådana ättlingar, en hel kedja faktiskt, men ingen av dem har dragit slutsatsen att de skall spela rollen av Messias, som Jesaja och andra har förutskickat. Att Jesus tar denna roll, hänger då samman med de allmänna eskatologiska strömningarna i det romerska samhället. Tiden slut närmar sig, och det är dags för Messias att träda fram.

Profetiorna från Gamla Testamentet blir nu självuppfyllande. Jesus har läst profeterna, och han uppfyller deras förutsägelser till punkt och pricka, när han går upp till Jerusalem vid påsken år 30. Jag finner faktiskt denna Tabors teori rimlig och psykologiskt trovärdig.

Jesu familj

Så småningom fastslår den katolska kyrkan att Maria var och förblev jungfru. Själva termen är här en smula tvetydig. Virgo betyder egentligen bara "ung flicka". Jungfru i meningen oskuld heter virgo intacta. Men den katolska kyrkan visste nog vad den menade. Om jag inte minns fel fick jag själv lära mig i skolan att Jesus hade syskon, och få tvivlar på det idag. Jesu äldste bror hette Jakob, och han kallas senare för Herrens bror och Den Rättfärdige. Han kommer att spela en stor roll för kristendomens start, och han är faktiskt mera historiskt väldokumenterad än Jesus själv. En tankelinje är då, att eftersom Jakob fanns, och kallades Herrens bror, så borde hans bror, dvs Jesus också finnas. Eftersom Jakob efterträder Jesus som en slags religiös ledare, så kan man få en uppfattning om Jesus ledarskap genom att studera Jakobs. Jakob framstår då som en ganska selotliknande ledare, även om han troligtvis var essen. Han ivrar för den judiska lagen, som skall följas till punkt och pricka. Han dricker inte vin och äter inte kött, och han varken rakar sig, klipper håret eller badar, och han håller en militant linje gentemot den romerska fienden. Om Jesus liknar honom i detta, så ger det en bild av Jesus som avviker kraftigt från evangeliernas Jesusbild.

Nästa fråga är om Jesus själv bildade familj. Dogmen har sagt "nej!". Jesus levde i celibat. Denna fråga har framför allt aktualiserats av vår tid, genom att det finns en aktiv falang, som hävdar att Jesus gifte sig med Maria Magdalena. Jag återkommer till detta.

Jesu förkunnelse

Jesu förkunnelse sådan vi känner den från evangelierna är politiskt radikal. Man vurmar för de fattiga och de utstötta. När det gäller utstötta, så räknas dit även romerska tjänstemen, som representerar den romerska ockupationsmakten, som man alltså visar sympati för. Det är storslaget. De fattiga är fattiga nu, men de kommer att kompenseras. Bergspredikan, som finns hos Matteus, innehåller (eller består av) en lång sådan uppräkning av hur människor skall kompenseras, så att de olyckliga skall blir lyckliga. På andra ställen är detta budskap särskilt framträdande hos Lukas, vilket möjligtvis kan säga något om Lukas själv också.

Ett annat drag i förkunnelsen, är det eskatologiska. Hos Jesus är termen, att "Guds rike skall komma". Detta är också huvudbudskapet hos Johannes Döparen. Eftersom Guds rike skall komma, så måste människorna bättra sig, för att undgå Guds straff vid den Yttersta Domen. Helt logiskt är kanske inte detta, för det finns väl ingenting som säger, att människor, som har syndat lång innan Guds rike kommer, skulle undkomma straffet bara för att det var länge sedan.

Också kronologin kan göra den kristne en smula förvirrad. Guds rike är här, i och med att Jesus kommer. Detta är också Johannes döparens uppfattning. Men människorna förstår inte att Guds rike har kommit. Därför måste Jesus återvända igen till människorna, men göra det på ett sådant sätt, att det blir tydligt för alla. När detta skall ske blir sedan en öppen fråga genom historien. De första kristna föreställer sig att det skall ske mycket snart. Men när ett par hundra år har gått, så börjar intresset för detta svalna en smula bland de kristna. Uppenbarelseboken ger en beskrivning av hur alltsammans kommer att gå till, och den boken har sedan inspirerat människor att tolka texterna får att få ett exakt årtal, eller till och med ett exakt datum. I Uppenbarelseboken finns en händelse där Gud kastar stjärnan Malört, som förgiftar floderna på jorden. Det ryska ordet Tjernobyl betyder "gråbo", men gråbo är nära släkt med växten malört, och namnet på malört innehåller ordet Tjernobyl som en del. Det är inte svårt att tänka sig att detta har satt skräck i många ryskortodoxa kristna. Och Reagan hade , som nämnts, också tankar på att Uppenbarelsebokens förutsägelser skulle gå i uppfyllelse i vår tid. Men för de flesta människorna har nog detta, nu mer än 2000-åriga, dröjsmål med Jesu återkomst undergrävt tron på att denna återkomst någonsin kommer att äga rum.

I judisk tradition finns egentligen två "Messias-varianter". Den ena benämns Messias, som syftar på en kung, som blir smord, såsom kungar blev på den tiden .Ordet Messiah och dess grekiska översättning Christos, syftar på detta. Messias skulle vara Davids ättling, och skulle återställa det judiska folkets forna storhet och suveränitet. Detta är ett svar på det judiska folkets betryckthet över att vara ockuperat av makter, som inte respekterar deras religion. Den andra "Messias-varianten" har det rätt säregna namnet "Människosonen", och det är en mycket mera andlig ledare, som lierad med Gud kan skapa ett Guds rike på jorden eller i himlen.

Det är ingen tvekan om att Jesus står för den senare varianten. "Mitt rike är inte av denna världen" säger han i Jerusalem vid den sista påsken. På så sätt blir Jesu förkunnelse också en icke-vålds-förkunnelse. Det är dess karaktär. Man skall inte hata sina fiender, och man skall vända andra kinden till, osv. Men det är också så att Jesus förstår, att ett våldsuppror mot romarna inte kan leda till annat än en katastrof; den katastrof, som sedan kommer år 70. (Det finns en parallell till detta hos Dalai Lama. Dalai Lama blir anklagad för att han är för undfallen mot kineserna. När någon då för våld mot kineserna på tal, så säger Dalai Lama: "Nå, men låt oss då tala om våld". Sedan börjar han reda ut hur många gevär man skulle behöva för att kunna besegra en kinesisk armé på 100 000 man eller så, och han börja bena upp svårigheterna med att skaffa fram så många gevär).

Jesus förespråkar då också att man inte skall göra sig beroende av det romerska samhället. Han är mycket sträng, när han kräver att lärjungarna skall avskilja sig från samhället, och bara leva på välviljan hos de människor man skall predika för. Han kräver till och med att lärjungarna skall hata sin fader och sin moder.

Mot icke-vålds-principen finns en paradox, som har plågat kristna tänkare allt sedan dess. När Guds rike slutligen har kommit, så skall de toleranta och fridsamma lärjungarna sätta sig ned tillsammans med Jesus, för att "dömma de levande och döda". Somliga av dessa levande och döda, skall man dömma till det Eviga Straffet. Ett svårare fall av våldsutövning är svårt att föreställa sig.

Jesu död

När det gällde Jesu död finns det liksom vid födelsen tre möjligheter:

  1. Jesus dog på korset, och därmed var det slut på allt.
  2. Jesus dog på korset, men återuppstod
  3. Jesus överlevde korsfästelsen
Skillnaden mellan den andra och tredje möjligheten kan ju tyckas helt avgörande, men biologiskt sett finns det ju en gråzon. Om hjärtat stannar, så förlorar hjärnan sin näringstillförsel. Därmed förstörs hjärnan gradvis, men om hjärtat kommer igång snabbt nog, så överlever patienten, möjligtvis med vissa hjärnskador. När hjärnan skadats mycket nog, så att många hjärnceller har dött, så kan man inte återvända till livet, annat än genom gudomligt ingripande. Det verkar inte så lätt för Gud, men man vet ju aldrig.

Tabors alternativ är nummer 1. Hans skildring är både dramatisk och medkännande. Jesus hade alltså tagit på sig rollen som Messias och han hade gått upp till Jerusalem. Han grips och döms och korsfästs. Hela tiden har han behållt sin tro på profeterna. I sista stund skulle Guds rike komma. Gud skulle ingripa. Evangelierna skildrar ominösa händelser, som inträffar när Jesus dör, men i ett av dem inskränker sig detta till att förlåten i templet rämnar. När Jesus till sist ropar "Eli, eli, lema sabachtani?", "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig", så behöver det inte vara ett retoriskt slutord, eller en signal om att det profeterna sagt nu går i uppfyllelse. Det kan vara ett uttryck för äkta förtvivlan. Tragedin fullbordas när soldaterna vid korset hånar honom för att han tillber "Elia". Detta är slutet på hoppet om en bättre värld. Apostlarna återvänder till Galliléen och återupptar sitt fiske och sin övriga verksamhet. Men det finns en person, som är stark nog att kunna samla rörelsen igen, och fortsätta, där Jesus slutade. Det är Jakob, Jesu bror.

Att Jesus skulle ha överlevt korsfästelsen hänger paradoxalt nog samman med att korsfästelsen är ett så grymt straff. Syftet med korsfästelsen var att offret skulle dödas långsamt. Vi vet att det förekom att offer kunde överleva på ett kors i upp till 24 timmar. Men Jesus hängdes upp på korset före den judiska påskdagen, och man vädjade till romarna att kropparna inte skulle hänga kvar på korsen över påsken. Därför hängde Jesus bara på korset i ungefär 6 timmar. Lena Einhorn hör till dem som menar att Jesus kunde ha överlevt. Om han överlevde var han ju fortfarande dömd, så han behövde ett sätt att gömma sig. Lena Einhorns hypotes är då att Jesus byter identitet, och blir en ny person: Paulus. Det skulle ju faktisk kunna förklara varför Paulus skriver så lite konkret om Jesus. Han kunde skriva mycket, men han ville inte skriva något.

Gardners version har drag av en förväxlingskomedi. Jag vet inte riktigt vad han har för bevis för sin teori. I alla fall har han säkert rätt i att "rövare", som det talas om i Bibeln inte skulle dömas till korsfästelse. Korsfästelse är ett straff för politiska brott, och det skulle avskräcka mot uppvigling och uppror. Gardner menar då att Jesu medfångar inte är två rövare, utan Simon seloten och Judas Iskariot. Judas Iskariot skulle alltså inte ha haft någon nytta av sitt medlöperi. De tre drivs nu av soldater till avrättningsplatsen, som inte är den klippa vi nu kallar Golgata, utan en kyrkogård utanför stadsmuren. Döda kroppar var orena, och som varning för allmänheten markerade man sådana platser med dödsskallar, därav namnet Dödsskalleplatsen. På vägen dit möter man i folkmängen Simon av Kyrene, som erbjuder sig att bära Jesu kors. Där inträffar nu något ytterst märkligt, som Gardner inte förklarar närmare. Simon seloten lyckas byta plats med Simon av Kyrene. Så hängs då Jesus, Simon av Kyrene och Judas Iskariot. På kvällen före påskdagen inträder en slags förstärkt sabbat, och då tas offren ner från korsen, och läggs i en grotta. Dit kommer sedan Simon seloten, och lyckas få den medtagne Jesus och den medtagne Simon av Kyrene att kvickna till. Judas Iskariot lämnar han därhän. Gardner gör en stor affär av att den romerska övermakten och judarna inte räknar sabbaten på samma sätt. Det finns en skillnad på några timmar, och det är det, som ger Simon seloten möjligheten till sin insats. Detta säger mer än mycket annat om strängheten i sabbatsbudet. Man skulle alltså inte ens få rädda människoliv under sabbaten!

Josef av Arimathaia

Bibeln nämner en person, som heter Josef av Arimathaia, som spelar en viktig roll i händelseförloppet. Det är han som förmår romarna att hedra den judiska påskhelgen genom att ta ner kropparna från korset vid påskens inträde. Och det är han som erbjuder en gravplats åt Jesus i en grotta. Men vem är han? Bibeln ger några ledtrådar, men de stämmer inte riktigt. Han skulle vara en förmögen man, men det gör det inte lättare att förstå varför romarna låter honom påverka händelseförloppet. Gardners teori är att han är Jakob, Herrens bror. Då är han en medlem i familjen, och det gör allting naturligare. Men varför uppträder han under detta namn. Gardner har sin teori om detta också, men i alla fall är det ett ganska vanligt grepp i Bibeln att personer uppträder med aliasnamn. Jesus själv kallas Guds Ord osv.

Den här saken har sin betydelse genom forsättningen av historien. Josef av Arimathaia ledsagar Maria Magdalena till Provence, där hon ligger begravd. Men sedan fortsätter han till det då keltiska Storbritannien. Han grundar en mycket tidig kyrkobyggnad i Glastonbury i Storbritannien. På så sätt blir Storbritannien ett tidigt fäste för kristendomen, och därför är den förste egentlige biskopen av Rom en britt, som heter Linus. Josef av Arimathaia har en dotter som heter Anna, och hon gifter sig med en brittisk kung, som heter Bran den Välsignade. Till deras ättlingar hör två kungar som heter Coel I och Coel II, och som har givit namn åt staden Colchester. Coel II har en dotter, som heter Helena, sedermera Sankta Helena. Hon gifter sig med den romerska kejsaren Constantius. Deras son är kejsar Konstantin, som flyttar Romarrikets huvudstad till Bysans (Konstantinopel), och som gör kristendomen till Romarrikets statsreligion. Han är alltså släkt med Jesus!

Den katolska kyrkan gillar inte den här teorin, vilket kanske hänger samman med den ständiga maktkampen mellan påven och den värdsliga makten. De förlägger Helenas födelse till Balkan, vilket det finns många motbelägg för. Säkert är de också negativa till identifikationen mellan Jakob och Josef av Arimathaia. Men kejsar Konstantin själv tycks tro på den här släktskapen med Jesus.

Pontius Pilatus

Bibeln berättar hur Pontius Pilatus finner Jesus oskyldig, och vill frige honom i en slags påskamnesti. Men han tvingas av judarna att fullfölja domen och avrättningen. Få historiker tror på detta. Pontius Pilatus är en grym och oförsonlig ståthållare, som aldrig lämnar någon nåd i oträngt mål. Hur historien har kommit in i evangelierna vet vi inte, men det kan ha att göra med misshälligheter mellan de hednakristna församlingarna och församlingen i Jerusalem. Men konsekvenserna för framtiden blir oerhörda. Detta är den viktigaste grunden för antisemitismen, som för första gången blommar upp när franker och andra samlar sig till korstågen på 1000-talet. Som en start på kampanjen attackerar och avrättar man judar i europeiska städer. I många fall försöker städernas biskopar att avvärja massakrerna, men med ringa framgång. Sedan blir antisemitismen de europeiska kristnas följeslagare i 1000 år till katastrofen i Nazityskland.

Redan Eusebios återkommer gång efter annan till att de olyckor, som drabbar judarna, är Guds straff för vad de gjorde med Frälsaren.

Pontius Pilatus själv återvänder så småningom till Rom, där han dör. Han begravs i Rom, men legenden säger att han spökar och därför blir flyttad, först till norra Italien, men sedan till ett berg i Schweiz, som bär hans namn: Pilatus. Under 1500-talet begär en viss Konrad Gesner tillstånd hos magistraten i Luzern att få bestiga berget. Man behöver inte tillstånd av magistraten för att bestiga ett berg, men just med berget Pilatus är det speciellt. Man är rädd för gengångaren Pilatus. Men Gesner får tillståndet, och Pilatus vålnad visar sig inte.

Jesus som eskatolog

Tom Wright, som är en anglikansk präst, försöker beskriva en historiskt förankrad Jesus, som passar in i tidens politiska mönster. Han berättar hur han lägger ut texten i detta ämne vid en föreläsning i Afrika. Studiet av den historiske Jesus börjar under 1800-talet hos tyska teologer. En av studenterna reser sig då upp och säger: "Men om tyskarna har tappat bort den verklige Jesus, så är det ju deras problem. Men det har ju inte vi!" Det är en slags föreställning om barnatron, som inte får ifrågasättas, därför att den är helig.

Wright betonar det eskatologiska draget i Jesu förkunnelse. Tidens slut närmar sig, och Jesus vill varna sin omgivning och mana till omvändelse. Wright's tes är att Jesus anser att ett militant våld mot den romerska övermakten är fel. Judarna begår ett misstag, och riskerar att hamna på fel sida i slutskedet inför den yttersta domen. Maningen till omvändelse för den enskilde människan kommer igen som ett huvudtema för en annan religionsstiftare - Muhammed.

Paulus

Paulus har men än någon annan, utom möjligen Jesus, satt sin personliga prägel på kristendomen. Det är också han, som har spritt kristendomen, så att den fick förutsättningar att bli en världsreligion.

Det som styr Paulus är hans visioner av Kristus. Som andra i sin samtid tror han på sina visioner, att de är budskap från Gud, fast i hans fall är de budskap från Guds son. Paulus drar alltså slutsatsen att Jesus lever. Det är kanske Paulus, som skapar tanken på Jesu uppståndelse. Men än viktigare är att Paulus lär att Jesus är Messias, på grekiska Christos, på latin Kristus, och att Jesus är Guds son. För den som tror på detta finns frälsning bort från arvssynden.

Frälsning genom tro allena, dvs genom tro på att Jesus är Kristus och Guds son, det är ett helt nytt religiöst budskap, och det blir kärnan i en helt ny religion, som växer fram.

Jesus har också ett uppdrag till Paulus. Att ta ledningen över spridningen av kristendomen bland icke-judar. Själva spridningen som sådan har ju Jesus redan startat genom sina ord "Gå ut och gör alla folk till mina lärjungar!", som det står i evangelierna. Men autenticiteten i detta kan naturligtvis ifrågasättas. Evangelierna skrivs efter Paulus, och de kan ha påverats av Paulus. Spridningen av kristendomen i romarriket går snabbt. Antagligen bygger Paulus sin verksamhet på de essenska församlingarna i förskingringen inom romarriket.

Paulus kommer ju in i kristendomen "från sidan", om man ser det ur apostlarnas synpunkt. Han förföljer först Jesu anhängare, men blir omvänd genom sin berömda vision på vägen till Damaskus. Sedan dess kan det ju finnas spänningar mellan den spirande församlingen i Jerusalem och Paulus. Paulus besöker Jerusalemförsamlingen ett antal gånger, och förhandlar med den, framför allt om vilka krav man skall ställa på de icke judiska kristna, när det gäller att följa den judiska lagen. Paulus tycks vara framgångsrik när det gäller att befria sina anhängare från de besvärligaste delarna av den judiska lagen.

Så utvecklas kristendomen till en från judendomen skild religion. Budskapet om Jesus Messiasskap går säkert väl hem hos Jersalemförsamligen, men budskapet om frälsning genom tro allena kanske inte accepteras lika väl.

Man kan studera två skrifter i Bibeln för att få en jämförelse mellan ståndpunkterna: Galaterbrevet och Jakobs brev.

I Galaterbrevet är Paulus ovanligt mycket på hugget, och han hävdar med stor emfas tesen om frälsning genom tro allena.

Jakobs brev antas vara skrivet av Jakob, Herrens bror, men detta är omstritt. Eusebios tror inte på det. Också Martin Luther är kritisk mot brevet, och menar att det inte ger honom mycken andlig inspiration. Men åtminstone den Jakob som verkligen skrev brevet, menar att tron är tom, om den inte leder till gärningar. Det är gärningarna som bestyrker halten i tron. Hur än mycket kristendomen färgas av Paulus, så blir det det här budskapet från Jakob, som kommer att dominera i den katolska kyrkan. Det är Luther, som tar upp tråden från Paulus.

Jerusalemförsamlingen går under till följd av romarnas brutala svar på de judiska upproren. Men det finns en liten rörelse som sprider sig österut från Palestina under och efter upproren. Medlemmarna kallar sig evjoniter, vilket kommmer från ett semitiskt ord för fattig. Eusebios syn på detta är att de har sitt namn för att deras lära är torftig och fattig. Det tror inte på Jesu uppståndelse och Messiasskap. Men troligare är kanske att evjoniterna själva kallar sig så, därför att de har ett fattigdomsideal, liksom Jakob. Evjoniterna kan mycket väl vara en direkt fortsättning på församlingen i Jerusalem. Läran lever kvar tillräckligt länge, för att den skall kunna påverka profeten Muhammed och Islam. Avståndet mellan Islam och Jerusalemsförsamlingens lära är inte stort. Den stora skiljelinjen går vid Paulus.

Något om Paulus som historisk person. Han är jude från Tarsos i Mindre Asien, och romersk medborgare. Somliga tror att han är släkt med Herodes den Store, och att det är därför, som han är romersk medborgare. Han heter Saul/Saulos/Saulus, men byter namn vid visionen i Damaskus. Det förefaller ganska otroligt att romarna skulle tillåta en romersk medborgare, såsom företrädare för en religion i ett land som Palestina. att resa till ett annat land i romarriket, Syrien, för att förfölja religiöst oliktänkande där. Som vi har nämnt tidigare finns det en ort ner mot Döda Havet, som heter Damaskus, i essenernas kärnland, och det är i så fall troligare att han reste dit. Efter sin vision i Damaskus vistas han oftast utanför Palestina på sina missionsresor, men han återkommer då och då till Jerusalem för diskussioner med moderförsamlingen. Vid ett av dessa tillfällen kommer han ihop sig med folket i Jerusalem. Romarna, som inte vill ha mer bråk just då, ingriper och räddar honom genom att ta honom tillfånga, och han förs till Cesarea med en mindre trupp. Här vill romarna gärna ta reda på vad han anklagas för, och anställer förhör med honom. Det hela drar ut på tiden, inte minst därför att romarna just då byter ståthållare. Till slut framför Paulus att han som romersk medborgare har rätt att lägga fram sin sak för kejsaren. Till den änden blir han eskorterad på en ganska äventyrlig sjöresa till Rom. Efter ett skeppsbrott får de tillbringa vintern på Malta. Sedan han lagt fram sin sak för kejsaren slutar apostlagärningarnas berättelse. Men Paulus fortsätter nu sina missionsresor, men återvänder två gånger till Rom för att konfronteras med kejsar Nero. Vid det andra tillfäller avrättas han. Samma öde drabbar vid ungefär samma tid aposteln Petrus.

Jakob dödas vi samma tid i Jerusalem. Fariséer och Sadukéer försöker avstyra överströmningen till den nya religionen, genom att tvinga fram ett uttalande av Jakob. Till den änden tvingas han upp på en av templets tinnar för att tala till en folkmassa. Men han sviker inte sin övertygelse, utan agiterar för kristendomen. Judarna knuffar då ner honom från tempelväggen. Eftersom han inte dör i fallet, slår någon ihjäl honom med en klubba. Detta hände c:a år 62 eKr.

Återuppståndelsen

Matteus skildrar Jesu uppståndelse på detta sätt: Efter sabbaten kommer Maria Magdalena och "den andra Maria" till den gravgrotta, som Josef av Arimathaia har anvisat. Men de möts av en ängel, som rullar undan stenen från graven och berättar att Jesu har uppstått. Sedan dyker Jesus själv upp och ber Mariorna att instruera lärjungarna att gå till Galliléen, där han kommer att träffa dem. Där ger Jesus dem missionsbefallningen: "Gå därför ut och gör alla folk till mina lärjungar!" Matteus beskriver också hur soldater får en stor summa pengar för att sprida ryktet att lärjungarna har stulit Jesu kropp.

Hos Markus kommer samma kvinnor plus Salome, som är Jesu syster, men Maria kallas nu Jakobs mor. De funderar över vem som skall rulla undan stenen framför grottan, men när de kommer dit, är stenen redan undanrullad. Därinne finns inte Jesus, men väl en ung man i lång vit dräkt. Han säger att Jesus har uppstått, och inte finns kvar i grottan. Han skall gå till Galliléen, och lärjungarna skall gå dit och möta honom. Kvinnorna försvinner nu förskräckta från platsen. Så slutar Markusevangeliet. Efter detta kommer ett senare tillägg, som i vår Bibel står inom parentes. Det avsnittet innehåller en annan berättelse om hur Jesus möter Maria Magdalena, som här presenteras som "Maria från Magdala, från vilken han hade drivit ut sju demoner". Hon berättar om mötet för apostlarna, som inte tror henne. Sedan möter Jesus de elva (Judas Iskariot är nu inte med) och klandrar dem för deras klentrogenhet. Så återkommer missionsbefallningen. Sist i detta tillägg kommer en mening, som skildrar det som vi kallar Kristi Himmelsfärd:"När herren Jesus hade talat till dem, blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida."

Hos Lukas kommer "kvinnorna, som hade kommit från Galliléen" till graven, och har med sig välluktande kryddor. De finner att stenen framför graven är bortrullad, och möter sedan två män i skinande kläder. Männen frågar retoriskt: "Varför söker ni den levande bland de döda? Jesus är inte här; han har uppstått". Kvinnorna berättar detta för apostlarna, och nu presenteras speciellt tre av dem: Maria Magdalena, Johanna och Maria, Jakobs mor. Men apostlarna tror dem inte. Petrus springer till graven, och ser att den är tom. Samma dag går sedan två av lärjungarna på vägen till Emmaus, som är en by utanför Jerusalem, och då slår Jesus följe med dem, men de känner inte igen honom. Först då de kommit fram till Emmaus, och kommer in i ett hus, och ligger till bords, och Jesus bryter ett bröd, känner de igen honom. De återvänder till Jerusalem, och berättar för "de elva, och alla de andra". En av dessa två lärjungar heter Simon. Sedan kommer Jesus själv. Han undrar om det finns något att äta, och han får då en stekt fisk, som han äter i deras åsyn. Missionsbefallningen har här formen "... syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem." Så småningom beger de sig till Betania, och Jesus lyfter sina händer och välsignar dem, och medan han gör det, så förs han upp till himlen.

Hos Johannes är det Maria Magdalena ensam, som kommer till graven. När hon ser att stenen framför graven är borta, springer hon genast därifrån, och finner Petrus och "den lärjunge som Jesus älskade". Denna fras återkommer gång på gång i evangelierna, men lärjungen förblir anonym. De går till graven och finner den tom, så när som på de bindlar med olja och aloe i vilka Jesus har blivit lindad. Det är Josef av Arimathaia och en Nikodemos, som har lindat kroppen vid gravläggningen. Lärjungarna lämnar platsen, men Maria Magdalena är tillbaka där. Hon ser två änglar inne i grottan, och sedan kommer Jesus själv utifrån. Maria tror först att det är en trädgårdsvakt, men det förefaller som att hon sedan förstår att det är Jesus, men Maria blir uppmanad att inte röra vid honom för "Jag har ännu inte stigit upp till min fader". På Jesu uppmaning går sedan Maria Magdalena tillbaka till lärjungarna, och hälsar från Jesus att "jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud". På kvällen har lärjungarna låst in sig av rädsla för judarna, men Jesus kommer in och står mitt ibland dem och de förstår att det är Jesus. Men en av apostlarna, Tomas tvillingen, kommer först senare, och han säger att han vill se Jesus och hans spikhål i händerna innan han tror på uppståndelsen. En vecka senare kommer Jesus på samma sätt, och han visar Tomas spikhålen och hålet i sin sida. Sedan säger Jesus "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett, men ändå tror.". Sedan försäkrar Johannes att Jesus gjorde många andra tecken för sina lärjungar. Men efter dessa "slutord" återkommer han med ytterligare två berättelser. De utspelar sig vid Tiberiassjön, där Jesus hjälper dem att fånga en stor fångst av 153 fiskar utan att nätet går sönder. På samma plats talar sedan Jesus till Petrus, som får uppmaningen: "Var en herde för mina får!". "Den lärjunge, som Jesus älskade" har följt efter de båda. Petrus frågar Jesus vad som skall hända med honom. Jesus ger följande kryptiska svar: "Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig".

De här fyra berättelserna ha ju samma huvudinnehåll, men i alla detaljer är de sinsemellan olika. De försöker genom berättelser, som säkert har varit i svang i miljön kring lärjungarna, styrka vad alla har hämtat ur samma källa: Paulus vision av den levande Jesus. Det är Paulus, som har skapat grundberättelsen att Jesus har uppstått från det döda.

Evangelierna

Efter denna jämförelse av slutet på evangelierna, kan det vara värt att nämna något om evangelierna mera i stort. När vi idag talar om t.ex. Markusevangeliet, kan en korrektare benämning vara "Evangelium enligt Markus". Det skulle då inte vara nödvändigt att Markus skulle ha skrivit evangeliet. I stället skulle Markus vara en företrädare för en linje inom den nya religionen, och evangeliet skulle vara skrivet (av någon annan) i denna linjes anda. Då kan "Johannes" i "Johannesevangeliet" vara aposteln Johannes, fastän vi ganska säkert vet, att han inte har skrivit evangeliet i fråga.

Av evangelierna är Markusevangeliet det äldsta, vilket vi kan se därför att det ibland citeras av Matteus och Lukas. Men det finns ytterligare material hos Matteus och Lukas, som saknas hos Markus. Därav har man dragit slutsatsen att det finns ytterligare en källa till evangelierna, som sedan har fått namnet Q efter det tyska ordet Quelle. Q är försvunnen, men av innehållet i Matteus och Lukas har man dragit slutsatsen att Q huvudsakligen är en samling citat av Jesus. Av muntliga berättelser och dessa citat har evangelisterna sedan gjort var sin berättelse om Jesus.

Markus är alltså först. Hans evangelium kan var skrivet c:a år 70, alltså 3 eller 4 decennier efter Jesu levnad. För Markus är innehållet i det han skriver om inte färdigsmält. Mycket av det han skriver om framstår som obegripligt för honom själv. Till det intrycket bidrar också det abrupta slutet, som vi har nämnt tidigare. Evangeliet är också ganska kort, och handlar bara om den centrala delen av Jesu liv under de sista åren före korsfästelsen.

Matteus ger en mera fullständig redogörelse för Jesu liv. Men framför allt förankrar han hela berätelsen i profetior från de gammaltestamentliga profeterna. Här visar han en prov på ett systematiskt arbete, eller skall man rent av säga kreativitet? Det förefaller som att Matteus själv har skapat många av överensstämmelserna med Gamla Testamentets profetior, genom att skickligt välja hur han berättar sin historia. Ett ganska speciellt, och också mycket skickligt, grepp av Matteus, är att han samlar den nya religionens budskap i ett slags programtal, som han låter Jesus hålla, alldeles i början av evangeliet. Det är Bergspredikan. Bergspredikans huvudtema är ju en slags kompensationstanke, om att de som har haft det svårt i detta livet, kommer att kompenseras i nästa. Därmed skapar han också en slags anspråkslöshetens etik.

Lukasevangeliet tillsammans med Apostlagärningarna, är, som Lukas har sett det, en enda bok. Det är de som sammanställt kanon, som har delat av verket, för att få fyra stycken direkt jämförbara evangelier. Lukas skriver tydligt om händelserna, som något som hör hemma i förfluten tid. Han skriver alltså för en eftervärld. Lukas är den som tydligast för in Anden i religionen. Det är hos honom, dvs i Apostlagärningarna, som apostlarna möter den Helige Ande vid den första pingsten. Men han finns redan dessförinnan i berättelsen. Apostlarna får en missionsbefallning, men det kommer ändå att vara den Helige Ande, som sprider religionen över världen. Med den Helige Ande blir den kristna gudavärlden en treenighet och inte en tvåenighet av Fadern och Sonen. Lite märkligt är ändå detta. Gud verkar i oss, och utövar sin påverkan på oss genom sin ande. Men att uppfatta Anden som en separat del av Gud, faller sig väl ändå inte naturligt. Anden skulle väl snarare vara en av de gåvor, som Gud har. Men om man i Pauli efterföljd uppfattar Jesus som gudomlig, men ändå inte vill erkänna att det skulle finnas två gudar, så måste man skapa en tvåenighet. Men varför en treenighet? Hos Lukas blir kompensationstanken, som finns i Matteus bergspredikan, till ett etiskt bud om fattigdom. Gud straffar de rika. Den tanken lyfter Lukas fram mera än de övriga.

Med Johannes blir det som händer i Evangelierna infogat i ett mycket större sammanhang. Själva starten på evangeliet handlar om Kristi preexistens. Men Kristus, som för förkunnelsen från Gud till människorna, beskrivs här med det grekiska ordet "logos", och det förankrar Johannesevangeliet i grekiska tanketraditioner. Ordet logos är för oss nästan oöversättbart, men en del av dess betydelser, kanske kan översättas med "förkunnelse". Den svenska bibeln översätter det med "Ordet", och detta ord, "Ordet", blir till en symbol för Kristus. Så börjar det och sedan är evangeliet infogat i en histora om människans syndafall och frälsning, och ankomsten av ett Guds rike.

Maria Magdalena

Namnet Maria Magdalena brukar man tolka som Maria från orten Magdala. Migdala på arameiska betyder torn, och det finns ingen plats som heter Migdala, men många som har ordet Migdala som första led. Men Migdala kan också vara en slags religiös titel. Maria, som är grekiska för Miriam på arameiska, kan också vara en slags titel för en kvinna som lever ett nunneliknande liv i väntan på den rätta tiden med en man. Maria Magdalena kan alltså helt och hållet vara en titel. Mer än så vet vi inte om henne. I den svenska bibelöversättningen skriver man oftast Maria från Magdala, och jag har behållit detta, även om det kanske skulle vara bättre att använda formen Maria Magdalena, som är öppnare för tolkning.

Men tesen hos ett antal nutida författare är alltså att hon är Jesu hustru och har barn med honom. Maria Magdalena har enligt evangelierna en särställning i kretsen kring Jesus. Det förekommer att lärjungarna beklagar sig över detta. Av evangelierna framgår också att Maria Magdalena smörjer Jesus inför den andra dagen i Jerusalem vid påsken med en balsamhaltig olja, som hon sedan dess bär med sig i ett litet krus. Den plats där hon begravs får sedan namn efter hennes balsam. Den heter Sainte Baume. Detta är alltså den symbolika smörjelse, som annars undfägnas världsliga kungar, och som gör att Jesu kan kallas Messiah/Christos/Kristus, som betyder smord.

Om Jesus skall få barn med Maria Magdalena, så har han många regler att hålla sig till i egenskap av en Davids ättling. Traditionen är att en Davids ättling får sin förste son vid 40 års ålder. Det är samma 40-tal, som går igen då det judiska folket tillbringade 40 år i Sinaiöknen. Det är därför som det är väsentligt att man kan tolka evangelierna så att Jesus blir korsfäst vid 42 års ålder och inte vid 30. Under denna väntan på 40-årsdagen skall kvinnan vara kysk, och detta övervakas av 7 olika slags vakter. Det är dessa vakter, som råkar kallas demoner, när det står att Jesus har drivit ut 7 demoner från Maria Magdalena. Men den katolska tolkningen av detta har blivit att Maria Magdalena var en hora, eller en sköka, med ett äldre språkbruk.

Gardner beklagar sig över vad kyrkan har gjort med Jesus: "Hans mor förvandlade de till en jungfru, och hans hustru förvandlade de till en hora."

Sedan vet vi inte så mycket mer. Sägnen säger att Jesus och Maria Magdalena fick några barn, och det kräver då att Jesus överlevde korsfästelsen eller återuppstod. Det äldsta barnet hette Jesus, och kallas då Jesus II.

I Uppenbarelseboken har Gud en bokrulle, som innehåller Guds plan, men den är förseglad med 7 sigill (eller med ett ålderdomligare ord, insegel), men det finns ingen, som är värdig att bryta dessa sigill. Men så hittar man plötsligt en som är värdig att göra detta: Lammet, Guds Lamm, Agnes Dei. Enligt Gardner är det Jesus II, som fyller denna roll som Guds Lamm. Andra tror nog att det är Jesus I.

Jesu barn och Jakobs, alias Josef av Arimathaias, barn får sedan ättlingar i en mängd av de europeiska furstehusen, i Storbritannien, Frankrike och Burgund med flera. Den mest prominenta av dessa släkter är kanske den merovingiska ätten i Frankrike, vars mest berömda representant är Klodvig. Men att den värdsliga makten skulle ha band till Jesus själv är en nagel i ögat på kyrkan, som lyckas manövrera ut den merovingiska ätten till förmån för den karolingiska, som blir en rätt obetydlig ätt. Med ett undantag: den störste kungen av alla Karl den Store.

Andra historiker (än Gardner) har en annan syn på detta. Karolingerna har titeln Major Domus (stallmästare), medan merovingerna formellt har kungatiteln. Men det är de facto karolingerna som styr. Påven har emellertid behov av militärt stöd från frankerna. Italien är besatt av langobarderna. Något stöd från Konstantinopel står inte att finna. Dels är påvarna i mer eller minde permanent fejd med Konstantinopel om både teologiska frågor och maktfrågor. Dels är Konstantinopel själv ansatt först av de zoroastriska perserna och sedan av muslimerna. I det läget finner påven det lämpligt att stödja att karolingerna också formellt får ta över kungamakten. På så sätt blir Pippin frankernas konung.

Livet efter detta

Hängande på korset säger Jesus till den ene av sin olycksbröder: "Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset". Samma tema kommer ofta igen nu, på tal om muslimska martyrer; de kan skriva till sina anhöriga: "i morgon kommer jag att vara i paradiset". Man får väl förlåta Jesus för vad han säger - han kan ju vara felciterad - men det han säger strider mot kyrkans teologi.

Så här säger kyrkan: En människa har en kropp och en själ. Själen är ett samlingsbegrepp för de processer, som äger rum i kroppen, som har karaktären av förnimmelse, tanke och så vidare. Själen dör, när kroppen dör. Men människan har också en ande. Möjligtvis är denna ande en slags personlig filial till Den Helige Ande, men det kanske låter för budhistiskt. I alla fall är det från denna ande, som Gud återskapar kroppen - och själen. Han gör det på den yttersta dagen, vid tidens slut. Det är inte redan idag, som du kommer till paradiset. Spiritisterna hävdar att vi redan nu kan tala med våra avlidna anhöriga. Men enligt kyrkans syn är de kättare.

Muhammed, som tycker om att vara konkret, talar om vad, som kommer att hända på den yttersta dagen. Då kommer de döda att stiga upp ur sina gravar och vandra, ledda av en instinkt, till den stora samlingsplatsen, där livet efter detta skall ta sin början. De kristna är inte så konkreta - om det inte är pedagogiskt nödvändigt. När kristendomen kommer till Sverige kremerar man inte längre de döda, för då kan de ju inte återuppstå från det döda. Man tänker sig alltså en återuppståndelse och inte en återskapelse. Men tanken på dessa människor, som är hela och intakta, och kan återuppstå skrämmer folk. De döda kan bli gengångare. Därför uppfinner man sätt och sedvänjor, som skall hindra detta. Det är dessa sedvänjor, som har givit upphov till det rätt säregna ordet jordfästning.

Men alltså, enligt kristen teologi, så börjar inte det eviga livet förrän vid tidens slut, och då behöver vi inte ha någon kropp eller någon själ, utan det är vår ande som används.

Uppenbarelseboken gör ett undantag för de 144000 människor, som får lämna detta jordiska redan före den Stora Vedermödan och före tusenårsriket. Inom judendomen har man också en föreställning om ett dödsrike, som fungerar som en förvaringsplats för oss i väntan på den Yttersta Domen. Men t.ex. sadukéerna förnekar tanken på ett liv efter detta över huvud taget. De förlitar sig på de äldre källor, där det eviga livet inte finns med.

Inom Zaratustras lära finns samma idé med en Yttersta Dom vid tidens slut. Tidens slut är Ahura Mazdas triumf över djävulen, en triumf kallad "Det stora verket". Den som har följt Ahura Mazdas väg får del av livskraft och odödlighet haurvatat och ameretat. Den som har följt djävulen får lida - men inte i evighet. Straffet är bestialiskt - men det varar bara i tre dagar. Denna tanke har sedan utvecklats inom judendomen och kristendomen (och islam) till det eviga straffet.

Men inom denna religion finns, liksom i judendomen, parallellt en idé om en prövning direkt vid döden på domens bro, chinvatbron.

En närbesläktad idé i islam, som nämns redan i den inledande suran i Koranen (al-Qur'an), är as-sirata al-mustaq?m, den rättfärdiges väg. Den är en bro, smal som ett hårstrå, och vass som en värjklinga, som går över helvetets eld till Överflödets Sjö. De rättfärdiga klarar av färden över denna bro. Men till den här bron kommer man inte förrän efter den yttersta domen. I den inledande suran står det: "Malaki yomi d?n. Iyaka nasta'in wa iyaka na'budin. Ihdina as-sirata al-mustaq?m". "Konungen på domens dag. Dig följer vi och dig lyder vi. Led oss på den rättfärdiges väg". Domens dag är naturligtvis den yttersta domens dag, och det talas om den rättfärdiges väg direkt efter detta. Men i den inledande suran kan man ju också tänka sig att "den rättfärdiges väg" bara är den väg, som de rättfärdiga bör följa i livet. Konkretiseringen till en bro till paradiset kan ha kommit till senare. (När det gäller kronologin i al-Qur'an har man fått göra efterforskningar i efterhand. Surorna i al-Qur'an är bara insorterade i längdordning med de längsta surorna först).

Kyrkan och teologerna

Från 100-talet börjar de kristna se det som nödvändigt att organisera sig, för att på ett ordnat sätt möta argumenten från framför allt gnosticismen. Först och främst handlar det om tre saker:

Bland biskoparna får den i Rom en överordnad position, och han får så småningom benämningen påve.

Vad beträffar kanon, så hör man ibland en kritik mot kyrkan, att den genom sin kanon förtrycker andra skrifter, skrifter som man ibland har hittat först i vår tid, och att kyrkan på så sätt har censurerat sanningen. Men rimligtvis borde en kyrka som företräder en religion få göra just detta. Naturligtvis har kyrkan en rätt att välja bort sådana skrifter, som ger en felaktig bild av religionen. Att man sedan också ger sig ut och fysiskt förstör skrifter, som hamnar utanför kanon, är naturligtvis mera förkastligt. Och det gör man, sedan man i slutet av 300-talet slutgiltigt har fastställt kanon. Detta kulminerar med något som otvivelaktigt är ett svårt brott. Man bränner ner biblioteket i Alexandria.

Gamla Testamentet kommer att ingå i kanon. Man accepterar väl Gamla Testamentets historieskrivning, och framför allt har Gamla Testamentet en uppgift att ge legitimitet åt berättelsen om Jesus. Jesu liv och uppgift finns förutspådd av profeter, som anses ha haft direkt kontakt med Gud. Men samtidigt kom de kristna aldrig att beskriva sin relation till det Gamla Testamentet. I många trosfrågor har ju de kristna tagit ståndpunkter, som hör till de nya böckerna och inte till de äldre. Jesu roll blir ju också annorlunda i och med Paulus än den var hos profeterna. Förhållandet till den judiska lagen reds ju ut genom förhandlingar mellan Paulus och Jerusalemförsamlingen, men detta är bara antydningsvis beskrivet i Apostlagärningarna. Man talar ibland om den stränge Gammaltestamentlige guden, men skillnaden mellan gudsbilderna i Gamla och Nya Testamentet kanske inte är så stor.

Det ser inte ut som att det har varit några större strider kring vad som skulle vara med i Nya Testamentet, möjligen med undantag för några av breven och Uppenbarelseboken. Uppenbarelseboken är en säregen men vacker litterär text, men den åtnjuter inte kyrkofädernas odelade förtroende.

Från evangeliernas rätt enkla berättelser och citat av Jesus, börjar man nu också att skapa en kristen lärobyggnad. Man befinner sig i den grekiska kulturvärlden, och förväntas kunna föra fram argument för sin lära, för att kunna möta gnosticismen. De främsta teologerna vid denna tid är Irenaus och Tertilianus.

Irenaeus

Irenaus kommer från Mindre Asien, men blir år 177 biskop i Lyon. Han är ett ögonvittne till mycket, som hände under tidig kristen tid, och han anses vara en elev till en elev till aposteln Johannes. När det gäller den grekiska argumentationskonsten blir han en motståndare till den grekiska filosofin. Filosofin skapade heresin, dvs de gnostiska hädarnas lära. Sanningen finner man i Skriften, dvs i Gamla Testamentet och den kanon av skrifter, som växer fram vid hans tid, och som kommer att bli Nya Testamentet. När det t.ex. gäller hur Kristus har utgått från Fadern, så säger skriften inget om detta, och därför är det meningslöst att spekulera om det. Det Skriften inte säger något om, spekulerar vi inte över.

Irenaus tänker sig att världens tid är ändlig. Man kan tolka ett uttalande av Petrus som att den tiden skulle vara 6000 år lång. Denna ändliga tid för världens existens är infattad någonstans i evigheten. Det som sker under denna tid är Guds frälsningsverk.

Gud finns och Kristus har en preexistens före världen. Gud skapar människan som sin avbild och som "sällskap till Kristus", för att Kristus skall ha några att frälsa. Men det finns en ängel, som av avund för människan har avfallit från Gud, och denna ängel är djävulen. Djävulen frestar människorna till olydnad mot Gud, alltså till arvssynden. Genom Kristi nedstigning till jorden börjar frälsningsverket, som skall föra människan tillbaka till sin gudslikhet.

Irenaeus skriver också om "den naturliga lagen" och "den mosaiska lagen" (Mose lag). I den ursprungliga skapelsen har människan den naturliga lagen. Men efter arvssynden fordras det en annan, strängare och mera detaljerad lag, för att bringa människorna på rätt spår. Denna lag ges till det judiska folket genom dess förbund med Gud. Men med Kristus befrias människan från den mosaiska lagen, och återfår den naturliga.

Tertullianus

Tertullianus avfärdar också filosofin som metod. Efter ett saftigt angrepp på Aristoteles filosofiska metod skriver han "Utöver tron finns det ingenting vi har att tro". Med "tron" menar han då den tro, som framkommer i skriften. Tertullianus är retoriskt skolad, och skriver kraftfullt och målande. Hedenius kallar honom "ett råskinn".

Tertullianus är den som inleder den kristna vägen mot treenigheten. Från honom är det inte långt till kyrkomötet i Nicea, där treenigheten får sin slutliga form inom kyrkan. Han talar om Gud som ett ousis, vilket troligtvis är samma ord på grekiska som vårt ord "väsen". Men detta väsen uppträder som tre "personer". Detta är ett grekiskt ord, som just genom denna änvändning finner sin väg in i de romanska språken, varav vi sedan har "personlig" och "personnummer". Tertullianus använder också termen hypostasis. Dessa tre personer är alltså Fadern, Sonen och Den Helige Ande. Men relationen mellan dessa tre vågar man knappt tala om, av rädsla för att bli kallad för kättare. Det är ett svårt ämne. När den katolska kyrkan och den ortodoxa kyrkan skiljs åt efter mer än 850 år, så följer det av en konflikt om de nationella kyrkornas självständighet contra påvens makt, men det finns också en teologisk konflikt, som på den ortodoxa kyrkans sida kallas "Den Helige Andes Utgående". Den Helige Ande utgick från Fadern, medan enligt katolsk syn Den Helige Ande utgick både från Fadern och Sonen. Jag skulle kanske inte tro att en strid om detta skulle väcka lika heta känslor idag som då.

(I själva verket har idén om Den Heliges Andes utgående också från Kristus kommit in i västkyrkans teologi på ett sätt, som ingen riktigt förstår. Det handlar om ett tillägg av ordet "filioque" (och Sonens) i den Nicenska trosbekännelsen. Men man får ju inte göra tillägg på det sättet i en överenskommen trosbekännelse. Flera påvar motsätter sig också oskicket med detta tillägg. Så småningom blir en patriark av Konstantinopel avsatt (på grund av incest) och ersatt av en ny, som heter Fotios. Påven försöker ingripa och återinstallera den gamle patriarken. Men Fotios sitter kvar, och går sedan till angrepp mot västkyrkan. En av de saker han tar upp är oskicket med tillägget "filioque". Så småningom leder detta till en brytning mellan öst- och västkyrkan, där Fotios bannlyser påven Nicolaus den Store. Detta sker år 867)

Tertullianus beskriver också frälsningsvägen, men nu mer ur den frälstes personliga synpunkt. Vi föds med arvsynden, som gör oss oförmögna att se och göra det goda. Men genom Guds nåd blir vi förmögna att göra goda gärningar, och det är dessa gärningar som bestämmer vårt fortsatta öde. Enligt Jakob i Jakobs brev är det gärningarna som bestyrker tron. Enligt Paulus beror frälsningen på tron allena. Enligt Tertullianus är det nåden, som är orsak till de goda gärningarna. Det förefaller vara Tertullianus mening, som mest av de tre sätter sin prägel på den katolska kyrkan.

Arius

Om Arius har man ofta använt uttryck som "den vedervärdige Arius". Han kom att bli hädarnas hädare. Arius ämne var kristologi, läran om Kristi natur. Arius utgångspunkt var att Gud var en och odelbar. Sonen, Kristus, kunde då inte utgå ur Gud, utan han måste vara skapad. Sonen kunde vara - och var nog - skapad i Skapelsens gryning, men han var icke desto mindre mindre än Gud. Tanken på Jesu gudomlighet sade ju snarare att Jesus var samma sak som Gud själv. Det här ståndpunkterna var ju knappast förenliga. Kyrkans lösning på detta blev att Gud, Jesus och Den Helige Ande var av samma väsen, men olika personer, såsom Tertulianus har föreslagit.

Från vår utsiktspunkt nu, skulle vi kanske inte ge Arius lära några goda chanser till framgång. Men i själva verket var arianismen en svår konkurrent till den etablerade kristendomen. Arianismen spred sig genom att arianska missionärer var de första, som möte de framvällande germanfolken från norr. Stora delar av Gallien blev då arianskt. Men frankerna, och speciellt deras merovingiske kung, Klodvig, var inte arianister. Klodvig slog då ner arianismen inom sitt växande rike med mycket våld och stor grymhet. För denna bedrift har han nästan blivit hyllad som ett helgon.

Men detta är bara början på en lång rad dispyter om kristologin. Nestorius, som är patriark i Antiochia, och sedan patriark av Konstantinopel, menar att Kristus har två naturer, som är oförenliga, en mänsklig och en gudomlig. Maria framföder bara människonaturen av Krisus, och kan därför inte kallas en Gudaföderska (Theotokos).

I Nordafrika framför man en motsatt ståndpunkt; att Kristus bara har en natur, vilket kallas monfytism. Den läran kommer att segra i den koptiska kyrkan i Egypten och Etiopien. (När katolska missionärer långt senare kommer till Etiopien, försöker de "reformera" kyrkan bort ifrån monofytismen, vilket leder till att den Etiopiske kejsaren kör ut missionärerna, och placerar Etiopien i en självvald isolering.)

Återigen för kyrkan fram en kompromiss. Kristus har två naturer, men de framlever i fullständig harmoni. Så småningom framkommer ett annat kompromissförslag, nämligen att de båda naturerna finns, men att de alltid har samma avsikter (monotelismen). Den första av dessa kompromisser växer fram vid två kyrkomöten i Efesos och Chalcedon.

Åtminstone kyrkomötet i Efesos, är i själva verket sammankallat av Nestorius själv. Från sin position som patriark i Konstantinopel, och med många anhängare, ser han en möjlighet att göra sin uppfattning till kyrkans egen. Det sägs att dessa båda kyrkomöten var livliga och dynamiska, och att allting inte alltid gick rätt till. I alla händelser förlorade Nestorius. Det är oklarheter kring eventuella oegentligheter, och oklarheter om vad man egentligen hade beslutat, som ledde till att man samlades till ett nytt kyrkomöte - det i Chalcedon, i vilket Nestorius än en gång förlorade. Med detta följde emellertid en kedja av händelser, som skulle omskapha världen på ett sätt, som vi än i dag kan känna av varje dag.

För det första var det då så att Nestorianerna med sin syn på Jesus hade ett större intresse för Jesu intellektuella utveckling. Allt var inte förutbestämt för Jesus, utan resultatet av en sådan intellektuell utveckling. Då har man inte heller de andra teologernas avoghet mot filosofi och intellekt. Man intresserar sig för de gamla grekiska filosoferna, och översätter dem till arameiska,som är är ett stort språk, öster om Medelhavet. Det hade ersatt hebreiskan, som judarna talspråk, och man tror att Jesus talade språket.

Samtidigt var det så att grekiskan hade utvecklats snabbt efter Alexanders stora erövring. Den grekiska kulturen var inte så överlägsen de erövrade kulturerna, utan man tog upp både språkliga och kulturella element från perser, syrier och egypter och många andra folk. Följden blev att det vid Jesu tid nästan inte fanns några, som kunde förstå Aristoteles och Platons texter. Men nestorianerna gav sig alltså i kast med uppgiften. Efter kyrkomötena i Efesos och Chalcedon tvingades nestorianerna så småningom att fly, vilket de hellre gjorde, än att de övergav sin lära. Så kom de till södra Persien, och skapade sig en huvudstad, som hette Gondisapur. Den kyrka de etablerade här, kallas den östsyriska. Här mötte de araberna på sin expansion efter Muhammeds tid. Och araberna blev intresserade av de gamla grekiska texterna, och översatte dem från arameiska till arabiska. Det fanns speciellt en familj, som fanns kvar i Damaskus, som heter Bucht Yeshu, som var hjälpsam med denna förmedling. Via det arabiska väldets expansion västerut, kom denna litteratur till Sicilien och Spanien och då framför allt till Toledo. Toledo var en kosmopolitisk stad, där judar, araber och kristna arbetade sida vid sida. Så kom dessa texter upp till Europa, framför allt till Paris under 1200-talet. Det blev början till den naturvetenskapliga revolutionen, som sedan omskapade Västeue ropa och nu kanske hela världen.

Romaren Boëtius hade också översatt en del grekiska texter till latin. Han var en romersk tjänsteman under den gotiske kungen Theodrik den Store, men han blev anklagad för att ha konspirerat mot Theodrik i dennes förhållande till hans överhuvud, kejsaren i Konstantinopel, och han avrättades innan hans översättningsarbete hade fullbordats.

Den Nestorianska kyrkan levde kvar under lång tid i östern, i Indien och Kina. Uighurerna, som är ett turkiskt folk, som befolkar Sinkiang i det nuvarande Kina, var nestorianskt kristna, och de skall ha påverkat Djingis Khan, när han skapade sin egna privatreligion, som var påbjuden bland hans mongoliska undersåtar.

Sir Isaac Newton var också arianist.

Johannes Chrysostomos

Johannes ät född i Antiochia på 300-talet fKr, och han tillhör därmed de allra äldsta teologerna. Inom den grekiskt ortodoxa kyrkan hör han till de mest vördade på så sätt han räknas som en de tre hierarkerna (heliga ledarna). Namnet betyder "guldmun", och med det vill man prisa hans retoriska förmåga. Han blir så måningom biskop av Konstantinopel.

Han griper sig an med att utreda judarnas skuld till Jesu död, vilket inte är så lätt om man skall utgå från evangelierna, som innehåller många självmotsägelser. Han finner så småningom att judarna har en mycket stor kollektiv skuld, och han skriver sedan en skrift med titeln "kata judaion, ("ner med judarna", eller troligare ("Ner med judendomen"; han vänder sig mot att en del av hans kristna trosfränder hänger sig åt judiska ritualer) ", Denna skrift ger honom den föga ärorika titeln, som antisemitismens grundare, eller chefsideolog

Augustinus

Jag skall här bara nämna något om Augustinus predestinationslära. Augustinus är annars en viktig teolog inom många områden.

Augustinus menar att efter syndafallet, så föds människan med arvssynden, som hela mänskligheten ärver från Adam. Arvssynden kan vi befrias från genom dopet i Kristus. Men människan har också alltsedan syndafallet en inre konstitution, som förhindrar henne att i längden göra det goda. Och denna inre konstitution förändras inte av dopet. Vi kan frigöras från denna enbart genom Guds nåd. Därmed påverkas hela vårt sätt att leva.

Men Gud har redan från början i sin plan för mänskligheten (som han möjligtvis först har upprättat efter syndafallet; detta är en teologisk stridsfråga under medeltiden) utsett vilka människor, som han skall ge denna nåd. För att spetsa till det ytterligare har man senare infört begreppet gratia irresistibilis, den oemotståndliga nåden. Den människa, som fått nåden, kunde inte ens synda bort den. Och den människa som inte fått nåden, kunde aldrig hoppas på att få den av egen kraft.

Augustinus förnekar inte den fria viljan. Det var den fria viljan, som drog hela mänskligheten i fördärvet, när Adam valde att vara olydig mot Gud. Men den fria viljan bestod. Det som saknades var förmågan att använda den fria viljan för det goda.

Den Allsmäktige

Gud i de äldre delarna av Gamla Testamentet förefaller inte vara allsmäktig. När Gud upptäcker att Adam har ätit frukt av Kunskapens Träd, så blir har arg. Men en Allsmäktig Gud skulle ju kunna förhindrat ätandet direkt. När Moses försöker beveka farao att släppa iväg det judiska folket, så hjälper Gud honom, till sist genom att sända sin dödsängel, som dödar alla förstfödda i Egypten. En Gud, som gör så i stället för direkt beveka farao i hans själ, kan inte vara Allsmäktig. Han är på sin höjd maktfullkomlig.

Troligtvis skapas föreställningen om den Allsmäktige under den babyloniska fångenskapen. Gud presenterar sig för Moses, före uttåget ur Egypten, som "den Allsmäktige", men vi vet inte om denna text har redigerats in efter den babyloniska fångenskapen. I alla händelser är de kristnas Gud allsmäktig; det framgår redan av trosbekännelsen: "Credo in unam Deam Omnipotentam". Islams Gud är också allsmäktig, och muslimerna är oftast mycket mera intresserade av att utveckla detta vidare än de kristna. I kristenheten är allsmäktigheten inte alltid ett populärt samtalsämne.

För Allsmäktigheten är ett problematiskt ämne. Oftast talar man om om det så kallade teodicé-problemet. Hur kan det finnas så mycket ondska och lidande om Gud är allsmäktig? Jo, säger Irenaeus, det finns fallna änglar. Men fallna änglar kan ju inte vara ett problem för den Allsmäktige. Men Gud kanske inte är god, utan bara en cyniker, som vill titta på allt som händer. Filosofen Leibniz är den, som har gjort den mest kända betraktelsen kring teodicé-problemet. Leibniz menar att Gud i sin godhet, som han alltså inte alls saknar, inte kunde göra annat än att skapa den bästa av alla tänkbara världar. Och i en sådan kunde det goda, det vackra etc. inte göra sig gällande utan att framträda i relief mot det onda, det fula etc.. Ve då dem som drabbas av den ondska, som egentligen bara skulle finnas som en kontrastfond till det goda. Vid den här tiden inträffar en svår jordbävning i Lisabon, som skördar många offer. Då hånar Voltaire Leibniz för hans "bästa av alla tänkbara världar".

Om Gud å andra sidan har till uppgift att skapa och vidmakthålla den bästa av alla tänkbara världar, och inte kan undslippa ansvaret för detta, eftersom han har Allmakten i sin hand, då är han ju beklagansvärd i så måtto att han inte har något utrymme för en egen fri vilja. På så sätt hotar inte allmakten bara alla andras fria vilja, utan även Guds egna.

Det är här vi närmar oss ett argument för Augustinus predestinationslära. Om Gud skall vara allsmäktig, så måste han antagligen också vara Allvetande. Annars skulle han ständigt bli överrumplad av sidohändelser, som han inte visste om. Men att vara allvetande måste innebära att man också vet allt om framtiden, för det är just den kunskapen, som är nödvändig om man skall kunna styra världen under sin vilja. Som en följd av detta, vet Gud allt om oss redan innan vi blivit födda. Det var som nämnts en tvistefråga om Gud kunde veta allt detta redan före syndafallet. Hade Gud släppt en del av sin makt och en del av sin förmåga till förutsägelse, genom att ge en fri vilja till Adam? Men när Adam hade utnyttjat sin fria vilja, blev den genast indragen som straff. Eller rättare sagt: det fick visst finnas en fri vilja, men den fick inte störa Guds allvetande.

Nå, Gud vet alltså allt om oss. Han vet hur det kommer att gå för oss, och han måste kunna sammanfatta detta i ett val för var och en av oss: Himmel eller Helvete. Så det vet Gud. Och han kan ju inte ha fel.

Så även om Gud inte skulle vilja göra den plan, som Augustinus nämner, så kommer han inte undan den. Det tillhör hans Allsmäktighet att den finns. Det finns en spansk teolog, som heter Suarez, som föreslår att Gud, när vi fanns i ett val i livet, kunde sända en signal till oss, så att vi valde den rätta vägen. Gud kunde sända denna signal till oss, om han hade fattat tycke för oss. Det skulle minska Guds slaveri under sin allmakt, men det skulle samtidigt förstöra hans Allmakt helt och hållet.

Skulle man önska Gud någonting, så vore det kanske att han kunde slippa sin Allsmäktighet, och mera uppträda som Gamla Testamentets impulsive och argsinte Gud. Men sådant som att påverka farao kunde han kanske hantera på ett snyggare sätt.

Den naturvetenskapliga determinismen

Händelsevis finns det inom naturvetenskapen en motsvarighet till predestinationsläran, men den kallas för determinismen Idén är kort och gott, att allting är förutbestämt. Det är dessutom förutbestämbart, om än med vissa reservationer.

Det här är på sitt sätt en strukturell egenskap hos naturlagarna. De ser ut så att man kan räkna sig fram från ett nuvarande tillstånd till vad, som kommer att hända i framtiden. Det här är också en konsekvens av orsakslagen, som var känd redan under antiken, bland annat med formuleringen "Ur intet, intet". Om det händer något, så beror det inte på intet, utan det beror på något. Tillståndet, som man måste veta, för att kunna förutsäga framtiden, är ett antal storheter, som man i princip skall kunna mäta. När det gäller att förutsäga framtiden utifrån det uppmätta tillståndet, finns det dock ett antal stötestenar:

  1. Relativitetsteorin. Vad som kommer att hända, kan påverkas av strålning och partiklar som "kommer in från rymden". Om vi ger oss ut för att mäta upp dessa partiklar, och de rör sig med nära ljushastigheten, så hinner vi aldrig tillbaka i tid, för att kunna förutsäga en händelse, innan den händer.
  2. Kvantmekaniken säger, om än det inte är säkert, att somliga händelser trotsar orsakslagen genom att hända slumpmässigt utan mätbar orsak.
  3. Kaosteorin. Om vi skall göra en riktig förutsägelse så måste vi mäta alla tillståndstorheter, och de är kolossalt många. Men kaosteorin säger att vi också ibland måste mäta dem med oändligt hög noggrannhet, om inte förutsägelsen skall gå helt fel.
  4. Datalogin. Om vi skall kunna förutsäga händelser innan de inträffar, så måste vi ha en dator att göra det på, som är kraftfullare än universum själv.
  5. Datalogin. Om datorn verkligen kan göra förutsägelser om händelser innan de inträffar, så kan vi få del av dessa förutsägelser, och det kan naturligtvis påverka det fortsatta händelseförloppet. Därför måste datorn också göra förutsägelser om sig själv, och då måste den vara kraftfullare än sig själv.
Nå, så om den glade ingenjören tror att han kan förutsäga framtiden, så kan han inte det. Men det spelar inte så stor roll. Det viktiga är att det principiellt skulle kunna vara möjligt, och det eliminerar allt utrymme för den fria viljan. Kvantmekaniken med sin slump, eller kaosteorin med sina stora konsekvenser av små felmätningar, är inte mycket till tröst.

Det här är dåliga nyheter för naturvetenskapen, för nästan alla människor, utom de som är alltför religiösa, har en mycket tydlig känsla av att de har en fri vilja. Så hur hänger detta ihop?

Låt mig belysa detta med ett annat problem med determinismen. Existensen av engagemang. Hur kan vi vara engagerade i något, om vi vet att allt är förutbestämt?

Låt oss anta att vi upplever någon slags orättvisa i vår omgivning. Vi kan bli upprörda, och ingripa i händelseförloppet. Att vi kan göra det beror på att vi har någon slags "kretsar" i vår hjärna, dels för att känna igen orättvisan, dels för att bli upprörda av det, och dels för att skapa en handling. Att vi har dessa kretsar, kan vi konstatera med hjälp av en tillräckligt skicklig hjärnkirurg. Att vi har dem har också betydelse: Händelseförloppet blir annorlunda än om vi inte hade haft dem. Trots determinismen. Andra människor kan också beundra oss för det vi har gjort. Vi kan ta moraliska poäng.

Problemet är bara att existensen av dessa kretsar är förutbestämd. Deras existens är bestämd av en lång rad händelser med olika tidshorisont. Vår hjärna är levande materia, och som sådan har den ett arv som går 4 miljarder år tillbaka i tiden. Vi har ett genetiskt arv, som går tillbaka genom generationerna. Våra "kretsar" har påverkats av våra upplevelser genom livet, och de påverkas av vad våra föräldrar har sagt, vilket går tillbaka till deras upplevelser och till vad deras föräldrar har lärt dem. Så vårt engagemang må vara förutbestämt, men det har en mycket lång och ärorik historia.

Så, trots determinismen, så är allting ganska mycket som det ser ut att vara. Vi har olika förmåga till engagemang, och olika mycket mod, om det handlar om att ingripa, och både vi och andra kan uppleva det. Och det finns moraliska handlingar.

Om att inte dömma

Men det finns en annan konsekvens av determinismen, som man kan förmedla med hjälp av en liten dialog. A har läst i tidningen om någon, som har begått ett svårt brott, och han talar med B om detta:

A: Sådana där brottslingar skulle man bara spärra in på livstid.
B: Men om du själv hade hamnat i samma situation som den där brottslingen, hade inte du reagerat likadant som han?
A: Nej, naturligtvis inte! Jag har en moralisk halt, som hindrar mej från att göra sådant.
B: Men han kanske hade en besvärlig barndom.
A: Pyttsan, man pratar alldeles för mycket om folks barndom. Även om jag hade haft en sådan barndom, skulle jag ha stått över att göra sådant där.
B: Men, om du hade haft samma gener som han då?

Poängen är att vi inte moraliskt är ansvariga för våra gener, eller allt annat som determinismen har gett oss.

Människor i samhällen dömmer sina samhällsmedlemmar, därför att det är nödvändigt för att göra samhället uthärdligt. Men också för att inskärpa att vi har ett ansvar för det vi gör, som vi får försöka utöva efter bästa förmåga. Men den stora moraliska domen kan vi inte fälla över varandra.

Kristendomen hävdar också detta, och menar att vi får överlåta dömmandet åt Gud. Det är en tanke som spelar en viktig roll i Bergspredikan. Men argumentet är delvis ett annat. Vi människor kan inte dömma, därför att själva inte är oskyldiga. Men när det gäller Guds förmåga att döma, så finns det många texter i Bibeln, som kan få en att undra. Men man kanske inte kan lita på Bibelns vittnesbörd.

Om vi inte tror att det finns någon Gud, så får vi leva så gott det går med våra provisorier.

Picco della Mirandola

Picco della Mirandola är en italiensk adelsman, som försöker utveckla en privatreligion, som han försöker ge spridning för med hjälp av ungefär samma metod som Luthers teser på dörren. Katolska kyrkan blir, inte oväntat, inte så glad, och Picco skriver då ett försvarstal, som har blivit mäkta berömt, och som heter Oratio de Homini Dignitate, Tal om Människans Värdighet.

Detta är renässanstid, och nya skrifter har blivit tillgängliga, inte bara från Mose, utan från Platon, Aristoteles och Sokrates, Plotinos, Zarathustra osv. En egendomlig källa är en egyptier som nästan var samtida med Mose, som heter Hermes Trismegistos. Det är ett märkvärdigt grekiskt namn på en gammal egyptier, och det bevisas så småningom att han är ett falsarium. Det är några greker under de första århundradena eKr, som har hittat på honom. Men ordet hermetiskt är ett arv från honom och hans "filosofi". På basis av dessa källor utvecklar Picco en ny religion som en syntes mellan alla dessa källor. Den är dock inte helt och hållet åtskild från kristendomen.

Picco tar upp en tanke, som var vanlig under renässansen, nämligen att Gud, i sin godhet, inte kunde avstå från att skapa något, som var skapbart. Att världen hade begränsat utrymme för alla dessa skapelser tycks man inte ha funderat över. Man menade då att Gud måste skapa alla mellanformer mellan allting som fanns. Idag ser vi inte så på saken. Det finns talgoxar och blåmesar, men det finns ändå inte talgmesar och blåoxar. Det finns mekanismer som ger upphov till åtskilda arter, även om varje biolog kan berätta för oss hur komplicerat allting är. Alltnog, när allt detta är skapat, så är skapelseutrymmet så att säga utfyllt. Det är i det här läget, som Gud bestämmer sig för att skapa människan. Men hur skall han nu göra, när allting är skapat? Jo, han låter människan bestämma sina egenskaper själv. Människan får en fri vilja.

På sin plats mellan den Allsmäktige Guden och de mekaniska djuren, var denna människa, världens mest priviligierade varelse.

Trots denna starkt kätterska lära, så ser det ut som att Picco klarade sig väl i livet.

Giordano Bruno

Jag tar upp Giordano Bruno, som en representant för alla offer för en institution inom katolska kyrkan, som heter inkvisitionen. Sedan kristendomen blivit romersk statsreligion, så utvecklade den allt mer av makt och prakt. Under 1200-talet uppstod en rörelse, som kallas katharerna, som ville skapa en religion utan allt detta. Naturligtvis uppfattade kyrkan denna rörelse som ett hot. Så uppkom dels dominikanerorden (som är uppkallad efter sin grundare, även om ordet också kunde betyda Herrens orden), och dels inkvisitionen, som hade att hålla efter avvikande rörelser. Och den hade rätt att döda för sina syften. Så avlägsnades katharernas rörelse genom att var och en av dess medlemmar, som man lyckades spåra upp, avrättades. Katharrörelsen lever bara kvar som ordet kättare, som kommer av dess namn. Men Giordano Bruno är alltså ett annat av inkvisitionen offer.

Giordano Bruno kommer från Neapel, men flyttar sedan runt mellan ett stort antal europeiska universitetsorter, Milano, Geneve, Toulouse, London, Marburg, Frankfurt, Zürich osv. Till slut lockas han tillbaka till Italien, där han sitter i inkvisitionens fängelse i 9 år, innan han blir avrättad på Campo dei Fiori i Rom den sjuttonde februari år 1600.

Det, som ligger honom till last är det som står i en bok, som heter Askonsdagsmåltiden. Själva måltiden är ramen för en diskussion om filosofi, världens struktur etc., som äger rum på ett slott, som antagligen är Whitehall i London. Bruno är en infallsrik och visionär person, men han är inte så briljant som matematiker och fysiker, och därför är hans beskrivningar över dessa ämnen inte så njutbara. Men det är fantastiskt rolig bok. Jerome K Jerome, som skrev "Tre män i en båt", måste ha läst den, innan han började med sitt.

Brunos bild av världen är en värld som är oändlig med många himlakroppar, även om han säkert aldrig kunna drömma om hur många himlakroppar vi känner till nu. Jorden har ingen central plats i denna värld, utan det finns många planeter liknande jorden, och det kan finnas liv på allihop. Eftersom universum saknar gräns, så finns det ingenting som hindrar att man flyttar hela universum, utan att någonting händer. Detta är den gamla relativitetsprincipen, som är känd redan från 1400-talet. Den är fallen efter Nicolaus Cusanus. Men detta är alltså en värld, där människan inte sitter i skapelsens centrum styrd av sin gud. Det blev för mycket för kyrkan. Det var värre än brottet att acceptera Kopernicus lära om en värld med solen i centrum. Här fanns inget centrum alls.

I slutet av 1800-talet reste man en staty över Giordano Bruno på Campo dei Fiori. Men den katolska kyrkan protesterade. Bruno var en kättare! Han hade haft rätt i nästan allt. Han skapade en stor del av vår moderna världsbild. Men han var en kättare ändå!

Vid det laget hade inkvisitionen förlorat sin domsrätt, och ungefär vid den tiden döptes den om till troskongregationen. En av dess överhuvuden har gjort följande uttalande: "Trosfriheten får inte missförstås som en rätt att tro vad man vill. Katolska kyrkan har med sina teologer utvecklat en sammanhängande troslära, och trosfriheten är en frihet att anamma denna lära." Överhuvudet hette Josef Ratzinger, som sedermera blev påven Benedictus XVI.

Spinoza

Han heter Baruch de Espinoza, och undertecknar sina brev med efternamnet d'Espinoza, men så småningom har namnet ytterligare förenklats till Spinoza. Namnet är portugisiskt, sedan förfäderna flyttat sig från Spanien till Portugal, efter Ferdinands och Isabellas "återkristnade" av Spanien. Släkten var nämligen judisk. Men så dras skruvarna åt också i Portugal, och Spinozas föräldrar flyttar till Amsterdam, där Spinoza föds 1632. Namnet Baruch är hebreiskt, men sedan Spinoza kommit på kant med den judiska församlingen i Amsterdam, så byter han till det latinska namnet Bendedict (den välsignade), ibland i den franska formen Bénoit.

"Kommit på kant", ja. Den judiska församlingen utfärdar mot honom en bannbulla, som hör till grövre. Man önskar honom allt ont och alla olyckor, och man beordrar att han skall frysas ut från all mänsklig kontakt i församlingen.

Detta känns som den största orättvisa mot en man som känns som en av de mest sympatiska av alla tiders filosofer. Men han hade utifrån sitt behov av att tänka fritt kommit att ifrågasätta den judiska trons viktigaste lärosatser.

Den gudsbild, som Spinoza satte i stället för en personliga guden, skulle man kunna kalla panteistisk, men den termen leder kanske alltför mycket tankarna till en mera primitiv naturreligion.

Spinoza betraktar hela tillvaron som en process, där det som sker, sker med nödvändighet utifrån logiska lagar och naturlagar. Denna process är hela tillvaron, och hela Naturen, och dess regler och lagar, och kanske dess begynnelsetillstånd, och den harmoni, som den leder till, är Gud. Människans högsta strävan bör vara att genom sitt förnuft få större och större kunskap om denna process, och om denna Gud.

Spinozas har alltså en naturvetenskaplig utgångspunkt, och han säger att han skapar sin världsbild med en "geometrisk metod", alltså med modernare ord, en "axiomatisk matematiskt metod". De som numera läser hans texter, är nog ense om att han skruvar denna geometriska metod ett par varv för långt. Han bevisar ofta olika teser, med "bevis" som vi nog knappas skulle acceptera idag. Hans naturvetenskapliga inriktning för honom också till den naturvetenskapliga determinismen, som vi nämnt tidigare. De skrifter, som han lyckas få av trycket handlar dels om politik och dels om etik, och i båda dessa fall är determinismen problematisk, och han skruvar sig i dessa frågor på samma sätt som alla naturvetare efter honom har gjort.

En central tanke hos Spinoza är att det finns en slags parallellism mellan det själsliga och det kroppsliga. Varje slags process, som vi kan beskriva i själsliga termer, måste samtidigt manifestera sig i en kroppslig process. Det är en storslagen tanke i en tid då man inte har en aning om vårt nervsystem och dess elektriska och kemiska processer. Men det måste trots allt vara sant på rent logiska grunder. Jag delar Spinozas syn på detta, men jag måste medge att jag är mer än 300 år efter honom. Tanken kommer igen idag som diskussionen om hur man botar psykiska åkommer, med neuroleptika, eller psykologisk terapi. Poängen är att man aldrig kan bevisa vilken metod som är "bäst". För vad man än gör "på den ena sidan", så leder det till en parallell förändring på den andra. Depression betyder att de "tråkiga tankarna" dominerar. Man kan kanske mäta detta genom att mäta halten av vissa substanser i hjärnan (det kan man!). Det kan ju vara så att produktionen av dessa substanser gynnas av "gladare tankar". Om det gick att tänka dessa gladare tankar, så skulle man kanske lösa problemet. Men det är ju då klart att man också kan lösa problemet genom att tillföra de saknade substanserna. Framgången med endera metoden bevisar inte att den andra vägen är oframkomlig. Med sin parallellism tillbakavisar Spinoza Descartes idé om att det själsliga är av en annan substans än det kroppsliga. Man säger ofta att denna dualism mellan kropp och själ är typisk för naturvetenskapen, och man kanske kan se vissa spår av den i den så kallad skolmedicinen, men jag tror att det är ytterst få naturvetare idag, som köper tanken att det finns en särskild själslig substans. Det är nog snarare en vanlig tanke bland humanister.

Om det kroppsliga och det själsliga lever parallellt, så är det uppenbart, att det inte kan finnas en odödlig själ, som överlever kroppen. Själen kan bara manifestera sig i kroppen, som alltså måste vara vid liv. Jag har fått intrycket att man till och med i den kristna teologin, så småningom har köpt denna tanke. Själen dör med kroppen. Men det finns en ande också, och från denna kan Gud återskapa människan på den Yttersta Dagen.

Från tankarna före Spinoza har vi en föreställning om själen som kroppens chef. Om det nu är så, hur kan då själen styra över kroppen? Frågan finns kvar, även om vi vänder på "maktbalansen". Själen må vara under kroppen, men den har ändå ett behov av att kunna påverka kroppen. Frågan är besvärlig, och jag tror inte att vi har något färdigt svar på den än. På något sätt fortplantar sig vår vilja ner och ut till kroppen i en hierarki av processer. Men till slut har vi frågan: "Hur fungerar en muskel?". Det finns en ungersk nobelpristagare, Szent György, som har följande (så vitt jag förstår omstridda) förslag: "Med is!". Is smälter egentligen inte vid 0 grader, utan vattenmolekylerna fortsätter att sitta ihop i mindre konglomerat ända upp till 40 grader. Konglomeraten är små, men inuti en cell är de inte så små. Det styvar upp hela cellan. Nu kan man med kvantmekaniska och kvantkemiska metoder få den här isen att smälta på direkten i alla fall. Och drar man in de här metoderna, så stelnar isen igen. Så kan man styra cellerna i muskelvävnad. Omstritt är alltså detta, men det är ändå ett slags svar till Spinoza, 300 år i efterskott. Den parallella processen till en del av vårt själsliga tänkande äger rum i vårt nervsystem, och därifrån har vi möjlighet att att styra kroppen med sådana här mekanismer.

På politikens område blir han en anhängare av demokrati, om än med viss tvekan, och med viktiga restriktioner. Men han tycktes mena att om ett land styrdes av folket, så skulle olika viljor att påtrycka folket dogmer och ofrihet, kunna neutralisera varandra. Han anser att den enskilda människan i ett slags naturtillstånd inte är särskilt sympatisk, men människan måste lära sig att använda sitt förnuft, och människor måste lära sig att samarbeta, och då växer det fram ett samhälle som blir mera sympatiskt än det rena urtillståndet. (Denna tanke får mig att tänka på min gamle lärare i idé- och lärdomshistoria, Rolf Lindborg, som brukade säga ungefär: "När vi talar om naturtillståndet och kampen för tillvaron, och den starkes rätt, och allt sådant, så får vi aldrig glömma, att vi sedan dess har skapat en civilisation, som oåterkalligen har förändrat allt detta".)

Icke-dualismen (mellan kropp och själ) och tanken på alltings enhet i samma stora process, för tankarna till både budhism och hinduism. Budha förnekar visserligen själens existens eller åtminstone permanens. Själen är med de ord vi använder här en process, vilket inte är lång från Spinozas syn. Inom hinduismen har man ett slagord "du är det", som uttryckt i Spinozas termer betyder att "du är en del av samma Natur som allting annat". Det finns inga tecken på att Spinoza skulle ha känt till budhism eller hinduism, men omöjligt skulle det inte vara. Han lever på Ostindiska Kompaniets tid. Men idag när dessa religioner är kända också i väst, så har Spinoza blivit en slags fadersgestalt för dem som vill ta upp de här tankarna i väst.

Tanken på Naturens enhet och människan som en del av naturen har appelerat på den moderna miljörörelsen, som har försökt skapa en "ekosofi" av ekologi och filosofi, med Spinoza som husfilosof.

Inom etiken anser han att det högsta målet för människan är att med sitt förnuft nå högre och högre kunskap om Naturen, och på så sätt förstå Gud. Religioner som påtvingar människor dogmer, och vars kyrkor avkräver sina medlemmar lydnad, förkastar han. Vägen till kunskapen går via personlig frihet.

Hans frihetslängtan driver honom till ett enkelt och anspråkslöst liv. Vid ett tillfälle tackar han nej till en professur i Heidelberg, vilket i efterskott framstår som mer än klokt. Han försörjer sig på att slipa linser. Han publicerar ytterst lite, eftersom både den judiska församlingen och den kalvinska kyrkan omedelbart skulle slå till mot allt han släppte ut. Som väl är för oss, så instruerar han sin hyresvärd (som heter van den Spijk) att föra hans arbetetsmaterial i säkerhet hos en förläggare innan begravningsfolket infinner sig. De skulle omedelbart ha förstört alltihop som kätteri, om de hade kommit åt. Han dog av en lungsjukdom bara 45 år gammal 1677. Någon har sagt att han hade tur. Om han hade levt längre, hade han hunnits upp av dem, som ville tortera och döda honom. Som det nu blev kom han att klara sig ganska bra i livet.

Emanuel Swedenborg

Emanuel Swedenborg var en svensk "bergsingenjör", medlem i det förnäma Bergskollegium, priviligierad med goda kontakter med kungahuset, son till biskopen Jesper Swedberg. Han levde mellan 1688 och 1772.

Han lever ännu i samma rationalismens tidevarv som Descartes och Spinoza, och har samma strävan som de att skapa en universalfilosofi, och i samma andetag en universalmatematik, som kan förklara allt - Gud, kropp och själ. I utbyte mot bidrag till resor på kontinenten tar han på sig att skriva ett gigantiskt verk om allt inom fysik, kemi och biologi sammanfört till en sammanhängande teori, i vilket han också lovar att bevisa själens odödlighet. Så småningom förstår han hur väldigt detta åtagande har blivit. Men han blir räddad av ett nytt uppdrag - som han får av ingen mindre än Herren själv.

Han har själv beskrivit hur han på något matställe hör en röst som säger: "Ät inte så mycket!". Samma kväll kommer samma röst igen till honom i en dröm, och presenterar sig som Herren. Så börjar en period av drömmar och också upplevelser i vaket tillstånd av samtal med andar och änglar och Gud själv.

Om man har funderat över alla de dispyter, framför allt om kristologin, som har plågat och splittrat kyrkan under över tusen år, så kan man gå till Swedenborg och fråga vem som hade rätt. För Swedenborg har frågat andarna, och återger svaret.

Han är mycket bestämd om Guds enhet, ogillar kyrkans tal om Guds väsen, som bestående av tre personer. Men kanske har han inte förstått, att ordet person, då det först användes just för att beskriva treenigheten, hade en mycket vagare betydelse än det har på Swedenborgs tid. Swedenborg talar om Guds tre "väsentligheter", men därmed har han egentligen vänt upp och ner på den gamla treenighetsläran, för den talar om Guds helhet som "ousis", och det betyde ingenting annat än "väsen". Nå de tre Fadern, Sonen och Den Helige Ande, det är för Swedenborg Guds kärlek, Guds visdom och Guds verksamhet.

Denne ene Gud skapade den materiella världen, och samtidigt med den en andlig värld. Men skapelseberättelsen läser han inte som en konkret berättelse om hur denna skapelse gick till. I sin strävan att utarbeta den universella matematiken, har han utarbetat en lära, som kallas korrespondensläran, som ger en slags nycklar till hur man skall förstå ting i den materiella värden som koder för andevärlden eller för Guds verksamhet. Han har givit en del av dessa nycklar i ett verk, som heter Clavis Hieroglyphica, men det är bara ett fragment. Han blir inte klar med denna stora nyckelsamling. Men i ljuset av detta korrespondenssystem, ser han skapelseberättelsen som en skildring av människans väg till visdom.

Människan får sitt liv av Gud, men också frihet och förnuft. Människans frihet är liksom i berättelsen om Kunskapens Träd också vägen till fördärvet. Människan lever sin frihet, och tolkar den falskeligen så att hon har sitt liv, inte från Gud, utan i sin egen rätt. Och det leder henne till själviskhet och översitteri mot andra. Så fördärvas skapelsen, och Gud tvingas ingripa, först med Syndafloden, sedan genom att nedstiga som människa till den materiella världen, och senast, om än kanske inte sist, genom att ge sitt uppdrag till Swedenborg.

När människan dör, kommer hon till andevärlden. Swedenborg har själv skildrat hur detta skeende har demonstrerats för honom i en uppenbarelse. Grundordet är omtanke. När vi dör blir vi omhändertagna av omtänksamma andar. Dessa andar och änglar, är alla människor som har levat på jorden. Det är därför som också andevärlden kan fördärvas, när människor kommer dit från en fördärvad sinnevärld, och det är därför Gud måste ingripa.

Andevärlden har två "hörn" (som jag tolkar Swedenborg), himmel och helvete. Andarna försöker försiktigt leda den nya anden mot himlen, men det är inte alla som är intresserade av detta. Somliga stannar kvar i andevärldens "mitt". Andra väljer att söka sig till helvetet. Varför det? Ja, inte därför att Gud tvingar någon dit som straff. Utan därför att sådana människor som har levat ett liv i översitteri, vill fortsätta med det. Så fylls helvetet av människor, som vill vara varandras översittare. Men för att de här människorna inte skall förgöra varandra, har Gud bestämt att helvetet skall skilja sig från resten av världen genom att friheten faktiskt är begränsad. De som lever i helvetet får finna sig att göra det efter vissa regler.

Men vi väljer vårt öde. Och Swedenborg talar för att hedningar har lika stora möjligheter och lika stora meriter, när det gäller att kunna få ett bra liv efter detta som de kristna. Man kan se det han skriver som en bred attack mot kolonialismen, som vid hans tid knappt har börjat. Hela Swedenborgs världsbild andas tolerans.

Allt detta är en nytolkning av kristendomen, som bör spridas av en ny kyrka, som just kallas Den Nya Kyrkan. Och en sådan Ny Kyrka uppstår också efter hans död, framför allt i England, Amerika och i någon mån i Sverige. Den blir inte alls så stor att den hotar den gamla kyrkan, men den finns i alla fall kvar än idag.

Den gamla bergsmannen och vetenskapsmannen blir nog många gånger hånad och betraktad som galen, men han blir inte förföljd, och han har det nog bra i sitt liv.

Martin Luther, Jean Calvin och Jacobus Arminius

Martin Luther trodde på, och plågades av, Augustinus predestinationslära. Han kände sina ungdomssynder, och visste var predestinationen skulle föra honom. Men han finner andra teologer, som kan ge honom tröst, och så får han sin tro att det finns en frälsningsväg undan predestinationen. Man kanske kan säga att han upptäcker Paulus ord om "frälsning genom tro allena". Han mer än upptäcker dem. Det är Luther, som lägger till ordet "allena" (sola). Känd är också hans debatt med sin trogne vapendragare Philipp Melanchton. Melanchton menar att människan också genom sina gärningar kan "böja sig mot Gud", men det är en tanke som Luther inte kan acceptera. Vid en tid sitter Luther fängslad, och Melanchton får då föra protestantismens talan. Det bekymrar honom, och han känner en alltför stor tyngd på sina axlar. Melanchton inser att om allting går fel, så kan det leda till storkrig i Europa, vilket det också så småningom blir. Men Luther skäller på honom, och beskyller honom för att sakna gudsförtröstan. Allt Melanchton behöver göra, är att förlita sig på Gud.

Jean Calvin köper däremot predestinationsläran helt och hållet. Calvin blir en mäktig man både i Genève och i Holland. I Holland får han opposition av en viss Jacob Harmenzoon (Hermansson), latiniserat till Jacobus Arminius, som samlar ett antal anhängare kring en reformationslära utan predestinationen. Men han står sig slätt mot Jean Calvins mäktiga kyrka. Hans situation uppmärksammas av den svenske kungen Gustav II Adolf, som erbjuder hans anhängare en fristad i Sverige, om de vill hjälpa till med att bygga den nya staden Göteborg. Så blir det, och Göteborg byggs i holländsk stil av arminianerna.

Helvetet

Ingemar Hedenius har riktat min uppmärksamhet på följande berättelse från Lukasevangeliet:

Liknelsen om den rike mannen och Lasarus. Det var en rik man, som klädde sig i purpur och fint linne, och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare, som hette Lasaros, låg vid hans port, full av sår, och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike mannen dog också han, och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken, och fick långt borta se Abraham, och Lasaros satt vid hans sida. Då ropade han: "Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingertoppen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna." Men Abraham svarade: "Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de, som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss, inte skall kunna göra det." Mannen sade: "Då ber jag att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem, så att inte också de kommer hit till detta plågorna ställe." Abraham sade: "De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem." Mannen svarade: "Nej fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig." Abraham sade: "Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon kommer upp från de döda."

Det här är först en berättelse om klyftan mellan den eviga belöningen och det eviga straffet. Ingen kommer emellan. Det finns bara två utgångar från livet till livet efter detta. Är vi dömda till straff, så är vi dömda till straff i evighet.

Varför är då den rike mannen i helvetet, det eviga straffets plats? Det sägs ju inte rakt ut att det beror på att den rike mannen aldrig hjälpte den fattige, men det kan ju vara tänkbart ändå. Men huvudförklaringen är att "han har fått ut sitt goda", Det finns en udd mot de rika, som i och för sig är rätt typisk just för evangelisten Lukas. Men det finns en tanke om en rättvisans kompensation. De som hade det dåligt skall få det bra, och de som hade det bra skall få det dåligt. Det är en naturlig mänsklig tanke. Det kan rentav vara så att själva tanken på livet efter detta har uppkommit för att denna rättvisa skall kunna skipas. Men symmetrin är ju inte så bra här. För ett kanske kort bra liv straffas man med ett evigt straff. Barnet, som levde ett så kort liv att det inte hann döpas, kom till helvetet enkom för detta.

Ställd inför Abrahams nästan beundransvärda kallsinne, ger den rike manen strax upp. I stället försöker han rädda sina bröder. Det är ju storslaget, och kunde vara värt en belöning. Men inte! Det är inte ens lönt att försöka. Det behagar inte Gud att man försöker omvända någon, eller det är i alla fall inte lönt att försöka. Det är bättre att de oomvända får sitt eviga straff, än att de uppmuntras till omvändelse. Gud är mera intresserad av det rättvisa straffet än av omvändelsen.

I Gamla Testamentet uttrycks det tydligare att det ingår i belöningen att de rättfärdiga skall få se de dömdas lidande. I den här berättelsen är det ju så att både Lasaros och Abraham ser den rike mannen, även om det inte uttryckligen sägs att det är en belöning. Om man vill vara en smula förlåtande mot de rättfärdiga, så kan man kanske anta, att belöningen inte är skadeglädjen över de straffades lidande, utan att belöningen är att uppleva Guds rättvisa - en rättvisa i vilken man själv har hamnat på rätt sida.

På ett annat ställe hos Lukas försöker några saddukéer att snärja Jesus med en fråga. Först är det då värt att påminna om att saddukéerna inte tror på något liv efter detta. De anknyter till seden att om den äldste sonen dör barnlös, så får nästa son i ordningen, helt legitimt, ta över änkan. Det kan ju då hända att kvinnan i tur och ordning är gift med sju bröder. Saddukéernas fråga är då, vem kvinnan är gift med i livet efter detta. Jesus svarar på detta:

"Denna världens människor gifter sig och blir borgifta, men de som befinns värdiga att komma till den andra världen och uppstå från det döda, de gifter sig inte och blir inte bortgifta. De kan ju inte mera dö, de är som änglar, och de är Guds söner, eftersom de har fått uppstå."

Den andra världen, för de lyckliga, är alltså en värld av solitärer. Människan får nöja sig med att hon inte längre riskerar att dö. Men någon mänsklig gemenskap tycks inte finnas för dem. Ändå tror jag att detta är det människor mest av allt skulle önska sig, när de fantiserar om ett lyckorike: En rik mänsklig gemenskap.

Många människor har nog den föreställningen att helvetet är en plats för några få riktigt onda människor (om man nu försöker tro på helvetet). Men detta är knappast Bibelns ståndpunkt. Det är några få människor, som blir utvalda till den eviga belöningen. Den stora majoritetens plats är helvetet. Det gör ju hela idén om det eviga livet till ett rätt så olönsamt projekt för mänskligheten. Belöningen för några få skulle vi nog gärna undvara, för att slippa det eviga straffet för de flesta. Om det är så, så skulle vi föredra att inte bli födda. Jesus och andra återkommer också till denna tanke ibland (t.ex. om Judas Iskariot): "Det hade varit bättre för honom, om han inte hade blivit född". Men så lätt kan man inte komma undan.

Berättelsen om den rike mannen och Lasaros är trots allt en av ganska få, om inte den enda, texten i Evangelierna, där Jesus säger något om helvetet. Det är inget stort tema i Jesu förkunnelse. I Gamla Testamentet finns helvetet nämnt i mycket sena böcker, bland annat Daniel och Henoch (som är en så kallad apokryf). Helvetestron tycks växa fram under århundradena efter Jesu tid.

Människor har väl någon slags rättskänsla, som säger dem att det är orättvist att onda personer trots sin ondska kan bli rika. Den Stora Rättvisan borde väl rätta till detta. För mig framstår väl ett helvetesstraff, som en monstruöst överdriven korrigering.

Men detta är ju också romarrikets tid. Kejsar Diocletianus, tycker att det går dåligt för romarriket, och han vill att alla romare skall dra sitt strå till stacken genom att offra och be till gudarna. En orimlig begäran är kanske inte detta. Men judar och kristna har ett mycket starkt påbud mot detta från sin enligt egen utsago svartsjuke Gud. Så judarna och de kristna vägrar, och så blir de utsatta för en grym förföljelse och blir martyrer. För de kristna är detta en förtvivlad situation, och de börjar hoppas att deras Gud skall straffa förföljarna. Så växer det fram folkliga berättelser om helvetets kval.

Kyrkofäderna diskuterar dessa berättelser. Sanna eller inte, så har de uppfostrande påverkan på både trogna kristna, och på dem, som överväger att bli kristna. Alltså låter man dem spridas. Samtidigt brottas man naturligtvis med frågan om de verkligen är sanna. Man tycks komma fram till att de är sanna och en del av kyrkans dogmer, trots ringa stöd i Bibeln. På så sätt skapas helvetestanken ur en hämndlust gentemot romarna. Tertullianus beskriver det som händer i helvetet, som något som överträffar romarnas gladiatospel, och han skriver: "Och i den fasta övertygelsen att jag en gång skall få njuta av ett sådant spel gläder jag mig redan nu". (Men Tertullianus var ju enligt Ingemar Hedenius "ett råskinn").

Sedan har ju kyrkofäderna i egenskap av teologer andra frågor att diskutera. De tycks vara eniga om att både himlen och helvetet är eviga, och det finns inget sätt att komma däremellan. Denna fullständiga polarisering får vi sedan leva med. Och Gud med oss. En annan fråga är: Hur kroppsligt är detta liv efter detta - på endera platsen. Augustinus insisterar på att vi människor återskapas med våra kroppar, och han diskuterar hur kropparna eventuellt "fräschas upp" före återksapelsen. Det finns också en ganska konkret bild av hur övergången till livet efter detta går till Det är en bro över helvetet till paradiset, som den gode kan passera utan problem. Men de onda faller av bron. Samma bro finns i Islam under namnet as-Sirata al-mustaqim (den rättfärdiges väg). Allt detta sker efter den Yttersta Domen. En fråga blir då, om det händer något mellan döden och den Yttersta Domen. Här är svaret lång ifrån entydigt, men en del teologer tänker sig en slags tillfällig station för själarna (fast då bara för själarna; kropparna kan inte återskapas förrän vid den Yttersta Domen.

Senare uppkommer idén om skärselden, dvs reningselden, som blir ett slags tidsbegränsat helvetesstraff. På Luthers tid anför katolska kyrkan, att det finns möjligheten att förkorta detta tidsbestämda straff med upp till en miljon år. Det ger ju nya perspektiv. Vad betyder det att förkorta ett straff från evigheten till en miljon år? Luther å sin sida avskaffar idén om skärselden. Helvetesberättelserna lever sedan vidare ända in i vår tid, och tas upp i så kallade svavelosande predikningar. Men det är kanske värt att påpeka att svaveloset nog hörde till de mest uthärdliga i helvetslivet.

Den lovsjungne Guden

I vår tid avklingar intresset för predikningar om helvetet. Gudstjänsterna ägnas alltmera åt lovsånger till Gud. Men man kan ibland undra om inte dessa lovsånger är till men för Guds välbefinnande.

Descartes förklarade ju att kroppen och själen var av olika substans. Efter vad man då visste om begreppet substans, så betydde det att kroppen och själen inte kunde kommunicera med varandra. Om ögat (i kroppen) såg ett rytande lejon, så kunde själen inte bli rädd. Men om själen var rädd, så kunde den inte säga till kroppen att den skulle springa från platsen. Descartes för ett ganska underligt resonemang om den så kallade tallkottkörteln, som hänger och dinglar inne i hjärnan. Men hans huvudlinje är att Gud sköter kommunikationen. Detta kräver Guds ingripande åt miljarder individer, ingripanden som kanske måste göras varje mikrosekund. I sanning är detta ett hedersuppdrag för Gud, men det måste å andra sidan vara väldigt ansträngande.

Det är ju ändå något skumt med resonemanget. Kropp och själ kunde alltså inte kommunicera med varandra. Men nu finns ju Gud, och då går det i alla fall. Vad är det med Gud, som gör att man med hans hjälp kan undgå paradoxer? I själva verket har vi här kanske grunden för varför går Gud får det så svårt. Tillvaron är full av motsägelser och paradoxer. När vi löser alla dessa problem genom att kalla in Gud, så blir till slut Gud en ganska orimlig figur.

Gud är:

Allsmäktigheten innebär ju bland annat att ingen annan har någon makt alls. Det kan ju vara sant, men det strider mot den uppfattning som vi har om oss själva. Ytterst är den så kallade sekulariseringen nog en följd av detta. Allsmäktigheten omöjliggör också hänvisningen till onda makter, fallna änglar, djävlar och annat sådant. Inga av dessa har någon chans mot Gud, om han är allsmäktig.

Att Gud är god, är en smula öppnare, men det försvagar på sitt allsmäktigheten. Allsmäktigheten innehåller ju en Guds absoluta fria vilja, men den fria viljan begränsas ju av att Gud måste vara god. Å andra sidan har kanske godheten högre rang än allsmäktigheten. Själva meningen med Gud, måste ju vara godheten.

Guds allvetande innebär, att vi inte kan gömma oss, eller komma undan. Gud kommer på oss, vad vi än gör. Men om Gud skall kunna styra världen under sin allmakt, så måste han också vara allvetande om all framtid. Annars skulle han ständigt överrumplas av händelser, som han inte hade förutsett. Därmed vet Gud, vilket vi har påpekat förut, allt om hur det kommer att gå för oss, och vad gäller den Yttersta Dommen, så är den ju då uppgjord i förhand; tusentals år innan vi föds. Det är svårt att se det som något annat än något negativt. Men Gud vet, och han kan ju inte ha fel.

Därmed har vi Guds ofelbart. Under tidig medeltid diskuterade man möjligheten till ett tidsbegränsat helvetesstraff. Zarathustra hade tänkt sig ett sådant (tre dagar), och det finns en medeltida teolog, Origines, som också tänkte sig ett tidsbegränsat straff, efter vilket innevånarna i helvetet försonades, och fick komma över till Himlen. Man alla andra teologer förkastade detta. Gud hade i sin rättrådighet dömt oss till helvetesstraffet. Sedan kunde han ju inte plötsligt förstå att han hade gjort fel, och släppa iväg den dömde. Gud kunde inte ha misskund med någon, för det skulle ju innebära att han hade haft fel. Detta ser ju ut som en paradox, men den skulle inte vara svår att lösa upp. Gud kunde i sin rättrådighet tilldela oss ett tidsbestämt straff, och då skulle straffet upphöra, när tiden hade uppnåtts. Men det tycktes de medeltida teologerna inte ha kunnat tänka sig. Fanns det kanske inte vid den här tiden några tidsbestämda straff?

Men denna följd av Guds ofelbarhet, är bara en aspekt av ett större problem. Rörelse var möjlig, och människor kunde bättra sig, och skaffa sig en bättre karaktär. Men skulle man sammanfatta deras karaktär i en helhetsbild, så gick den inte att ändra. Hela tillvaron blev kvalitativt statisk. Det finns moderna naturvetenskapliga idéer, som talar samma språk.

Den första idén kallas logikens monotoni. Logiken består av logiska utsagor, som är sanna. Ur dem kan man härleda nya utsagor, som också är sanna. Allt efter som man tänker, blir sanningarna fler och fler. Men inom denna logiska värld blir aldrig någonting falskt. Botemedlet, som man har funnit för detta, är något som kallas temporal logik. Det finns en tid, och när tiden går, så kan det som är sant plötsligt bli falskt. Men detta förefaller mig vara ett unikt privillegium för just tiden. Någon gång är tiden 7 (i någon skala). När tiden sedan har blivit 8, så har ju utsagan att tiden är 7 blivit falsk. Men det skulle den ju inte kunna bli, om nu inte tiden är privilligierad. Men jag får väl läsa på saken bättre.

I andra sammanhang har jag haft anledning att studera system, som försöker fatta rätt beslut genom bygga på förutsägelser. I sådana förutsägelseprocesser försvinner rörelse. Om meteorologer gör prognoser för vädret på lördag, så får ju dessa prognoser egentligen inte ändra sig, när vi går fram genom veckan mot lördagen. I så fall har meteorologen gjort fel. Men meteorologer är ju inte ofelbara.

Det är tråkigt att på det här sättet snärja in Gud i motsägelser och paradoxer. Men denne Gud är snarast en karikatyr av en riktig tänkande och kännande Gud, som man kan hålla av. Han har fått en övermäktig uppgift att lösa upp alla paradoxer, som finns i en riktig värld, och det har gått ut över - om uttrycket tillåts - hans mänsklighet.

Så ett ord om Guds förhållande till naturlagarna. Naturlagarna är ju inte något, som vi har läst om, utan vi har mätt upp dem. Och de gäller. De kan ju betyda att de just är naturlagar, som naturen följer. Eller Gud styr världen efter sin vilja, men den viljan bygger på naturlagarna. Båda ståndpunkterna är ju förenliga. Men här och där finns det exempel på att Gud trotsar naturlagarna. Syndafloden strider inte mot några naturlagar. Den är fullt möjlig, men det kräver nog att världen ser annorlunda ut, än vad vi nu tror. Judarnas vandring på botten av Röda havet är nog knappast möjlig. Sedan har vi händelsen, där Solen stannar över Gibbon och månen stannar över Ajalons dal. Det skulle man knappast kunna åstadkomma utan att skapa de svåraste naturkatastrofer. Att Jesus kunde gå på vattnet är en mera obetydlig avvikelse från naturlagarna, men många kristna är mycket angelägna om den historien. Men totalt sett är dessa avvikelser från naturlagarna inte särskilt många. Att Jesus kunde bota sjuka är till exempel något, som vi mycket väl kunde acceptera från naturvetenskaplig utgångspunkt.

När Darwins utvecklingsteori kan börja anas av de kristna under 1800-talet, blir många kristna förskräcktna. En man, som vill vara ute i tid, heter Gosse, och han skapar ett alternativ till utvecklingsteorin, som faktiskt är logiskt hållbart. Han säger att det var Gud som skapade fossilerna och spåren efter naturkatastroferna. De skapades samtidigt med allting annat, alltså 4004 fKr. De var spår av händelser, som kunde ha inträffat före skapelsen, men i verkligheten var de jämngamla med allting annat i skapelsen. Men de kunde lura människor att tro på händelser före skapelsen. Människor kunde alltså luras, eller frestas, att tro på en förhistoria före skapelsen, och för detta kunde de sedan straffas, eftersom Den Heliga Skrift inte gav något utrymme för sådana spekulationer. Denna möjlighet att straffa de otrogna skulle vara skälet för de skapade fossilen och spåren. Frågan är ju, om inte denna föreställning att Gud försökte lura mänskligheten var en större hädelse mot Gud än att ifrågasätta skapelseberättelsen. I verkligheten blir de så att Gosse uppfattas som en löjlig figur i dåtidens England.

Faktum är att Descartes är inne på en liknande idé 200 år tidigare. Descartes öppnar möjligheten av ett radikalt tvivel. Finns det något, som man inte kan tvivla på. Förutom tanken "Jag tänker, alltså finns jag!" för han fram tanken "Gud lurar oss inte avsiktligt!". Den hypotesen är motsatsen till Gosses hypotes.

Syndens historia

Friedrich Nietsche har skrivit att judarna uppfann synden. Andra kan ju ha gjort det före dem, men med den reservationen så har kanske Nietsche rätt. (Det här kan ju ses som ett utfall av antisemitism hos Nietsche. Över huvud taget ses ibland Nietsche som en slags nazistisk chefsideolog, men det är knappast rättvist).

Den judiska religionen börjar med Gud. Gud är stor, och det är att häda, att säga att det finns något som Gud inte kan. En gammal paradox, som lyder så här:"Kan Gud skapa en sten, som är så stor, att han inte kan lyfta den?" är då en hädelse. (Man ser det så, att den som ställer frågan saknar förmågan att se andliga företeelser, men förfaller till att se allting som fysik.) Nå, så Gud kan allt, och är alltså allsmäktig. Dessutom, vilket är en annan sak, så är Gud god.

Judarna måste då förklara var all smärta kommer ifrån, alla olyckor, all nöd. Det är ingen lätt fråga. Svaret är att dessa olyckor kommer från människorna, och det är Guds straff för den första synden: Att först Eva och sedan Adam åt av frukten från Kunskapens träd. Därmed var människorna oförmögna att avhålla sig från synd, och denna oförmögenhet gick i arv genom generationerna. Människorna syndade, för de kunde inte annat, och denna oförmåga hade de väl fått av Gud. De fortsatta olyckorna var en följd av dessa synder, men också av att Gud straffade människorna för dessa synder, som han själv hade givit dem. Det finns något djupt motsägelsefullt här.

Somliga människor blir profeter, som definierar för människorna vad synderna är för något, och som sedan kräver att synderna skall straffas av andra människor redan under livstiden. Men detta är ju något av en hädelse. Skulle inte Gud själv kunna utdela straffen? (Fast de människoutdelade straffen kan ändå tänkas förbättra samhället, genom att de utdelas medan tid är.)

Sedan kommer så det ultimata straffet, helvetet, som som straff övergår alla jordiska straff vi skulle kunna komma på. (Ändå kan man inte klaga på människans förmåga att komma på grymma bestraffningar).

Genom kontakten med zoroastrismen under den Babyloniska fångenskapen kommer det in ett nytt tema i judendomen. Synden och det onda kommer från onda andar, som heter daeva. Synden finns då inte längre inuti människan, utan den kommer sig av att människorna inte lyckas hålla tillräcklig avstånd från daeva. Men idén om avståndhållandet får en annan konsekvens. Man håller avstånd till dem, som själva inte har hållit avstånd, vilket till exempel kan visa sig genom att de är sjuka. Så skapar religionen ett urstarkt utanförskap. Vi ser det till exempel i Europas häxprocesser.

I den kristna tron kommer sedan idén att Gud förlåter våra synder, genom att låta sin son ta på sig dem, genom ett grymt rommeskt straff. Detta är tänkt som en mycket stark symbol för förlåtelsen. Men alla människor kanske inte riktigt förstår sig på den här symboliken. Om Gud ville förlåta mänskligheten, skulle han inte kunna göra det utan detta grymma skådespel? Det var ju egentligen bara han själv som skulle förlåta. Människorna kunde väl ta emot förlåtelsen ovetande om den.

Men förlåtelsen är ju ändå inte allmängiltig. Den gäller för dem som tror på det här. För de andra gäller fortfarande helvetet. Det krävs av oss att vi tror på en ganska lång historia, som dessutom är motsägelsefull.

Luther citerar Jesus, som säger: "Utan mig förmår ni ingenting." - ni kan inte annat än synda. I syndabekännelsen säger vi: "Jag fattig syndig människa, med synd född i alla mina livsdagar."

Jag tror att den så kallade sekularismen kommer av att människorna inte längre "köper" den människosynen. Om man inte har den, varför skulle man då gå på gudstjänst på söndagarna? Kristna beklagar detta, och vill förklara det med en slags andlig bristsjukdom, vilket kanske är en smula förolämpande mot "de okristliga".

Förklaringarna till smärtan och olyckorna kommer från annat håll för dessa "okristliga". Själva "världsprojektet" är motsägelsefullt. Uppdraget för våra själar, som skall leda våra kroppar genom livet, är fullt av motsägelser. Vi har en konkurrens om mark och livsmedel, och detsamma gäller för vår medjordingar djuren. Vi får ta oss fram genom livet, men det är omöjligt att tänka sig att att det skulle kunna ske utan att vi förorsakar nöd och olyckor. Det är detta som är grunden för synden.

Den kristna etiken

Predestinationsläran är ju inte särskilt bra för etiken. Det spelar ingen roll hur vi beter oss; vi är ändå på förhand bestämda för Himlen eller helvetet. I formen gratia irresistibilis kan vi synda på av hjärtans lust, utan att drabbas av något ont. Fast Augustinus tanke är säkert att vi inte vill göra det onda, om vi väl har fått den gudomliga nåden.

Men predestinationsläran är Augustinus. Vad har Jesus för uppfattning? För det första: Det allt överskuggande målet är att undgå det eviga straffet. Målet är viktigare än medlet. Det finns en egendomlig berättelse, som heter "den ohederlige förvaltaren", som skall säga oss, om vi nu förstår denna berättelse rätt, att vi gärna skall vara ganska sluga i vår strävan. För det andra: Den gudomliga rättvisan tycks gå ut på att vi skall kompenseras i livet efter detta, så ett rikt och lyckligt liv (framför allt rikt) följs av det eviga straffet, medan ett olyckligt liv följs av den eviga lyckan. Den fattige brukar ändå inte kunna göra så mycket åt sin situation, så rådet riktar sig till den rike: Skänk bort dina pengar! För det tredje, redan hos Jesus: Tron. Salig är den som tror (att Jesus är Messias), och den som tror oreflekterat är saligare än den som tror efter att ha tvivlat.

Hos Paulus dominerar detta motiv helt. Hur undgår man helvetet? Man tror.

Frågan är ju då om man verkligen kan tro utifrån ett syfte. Man tror eller man tror inte. Om man inte tror, är det då trovärdigt att man tror, bara för att undgå helvetet? Kanske är det så som Jakob har sagt, att man måste bestyrka tron med goda gärningar. Eller kommer de goda gärningarna automatiskt, om man har fått den gudomliga nåden. Och innebär den gudomliga nåden automatiskt att man tror? Vad är orsak, och vad är verkan i allt detta.

Oegennytta, det är ett fint begrepp i vår tids moraluppfattning. Man gör saker oegennyttigt. Som belöning får man då komma till Guds Rike. Försvinner då inte oegennyttan omedelbart, upphävd av den baktanke vi måste ha haft. Den kristna etiken, om den nu alls innehåller något om oegennytta, förvandlar oegennyttan till en paradox.

Hela läran om den eviga lyckan och det eviga straffet förstör varje ansats till äkta etik.

En mycket bättre grund för en etik finns hos Kant, och jag tror att människor i alla tider har haft samma idé, och den finns i alla religioner. I kristendomen heter den "Allt vad i viljen att andra skall göra mot er, skall ni göra mot dem." Det fungerar inte alltid till 100%. I min tvättstuga stod följande på ett anslag: "Lämna tvättstugan i det skick du själv önskar finna den!" Jag hade nu inte så stora krav på tvättstugor, så jag insåg att jag måste försätta den i det skick, som andra önskade finna den, om jag inte skulle få skäll. Men det handlar om en symmetribetraktelse. Vi skall tänka oss en situation, där jag och en annan människa byter plats. Om jag är nöjd med situationen, även efter detta platsbyte, då är det bra. Då kan jag vara nöjd med mitt eget tänkta handlande. Om jag skall kunna vara nöjd med ett samhälle, där människor blir förtryckta, måste jag först tänka mig att det är jag själv som blir förtryckt.

Låt oss prova denna symmetriprincip på den kristna läran. Naturligtvis måste vi anta att jag tillhör den lyckliga sidan, och att jag kan föreställa mig en person som hör hemma på det eviga straffets sida. Vi skulle alltså byta plats. Det är bara ett tankeexperiment, men det betyder att jag skulle lida det eviga straffet. Skulle jag efter det finna det kristna systemet acceptabelt? Nej, naturligtvis inte. Men vad den kristna etiken säger är: Gör inte det tankeexperimentet! Gläd dig åt att du är på den rätta sidan! Gläd dig åt den gudomliga rättvisan!

Om man verkligen kan tolka kristendomen på det sättet, så är den anstötlig.

Om man talar om jordiska straff, så kan jag ibland förfasa mig över straffens grymhet. Men då blir svaret: "Ja, men han har ju gjort det där! Han är inte oskyldig!" Det lurar en tanke i detta, som jag inte kan finna annat än ologisk. Man föreställer sig att straffet är uthärdligare, därför att den drabbade vet att han är skyldig. Brottet är uthärdligare för den skyldige. Friedrich Schleiermacher är inne på en omvänd tanke. Han menar att tillvaron i paradiset måste vara outhärdlig för de lyckliga, eftersom de inte kan undgå att känna medlidande med dem i helvetet. Och, säger Schleiermacher, detta medlidande blir inte uthärdligare, därför att de lyckliga vet att de lidande är skyldiga, snarare tvärtom.

Den stora historien och Den ännu större historien

Att skapa "Den ännu större historien" har varit världens största detektivarbete, med en oändlig mängd pusselbitar, av vilka en del långsamt har fallit på plats. Det är pussebitar från mekanik, astronomi, biologi, arkeologi, historia, kvantmekanik och så vidare. Om vi nu har en fast bild av historien, så vet vi att den är fel. Nya forskningsrön kommer att kullkasta allt. Men en sak vet vi helt säkert. "Den stora historien" har inte inträffat. Så har det inte varit!

Men det är precis i den historien, som Kristus är förankrad. Ersätter vi den med en realistisk historia, så finns hans stora roll inte kvar. Rollen att häva arvssynden. Han må ha Gud som far, och han må ha återuppstått från det döda, men han saknar sin stora roll som människornas Frälsare. Då blir han en predikant som botade sjuka, och sade kloka saker. Men han är inte heligare än att vi kan ta oss friheten att diskutera om det han sade var klokt eller inte.

Om världen inte börjar på det sätt som "Den stora historien" säger, så slutar den inte heller så. Det finns inte ett tidens slut, som följs av en evighet av pina eller lycka. Mänsklighetens historia kan sluta i en katastrof, sjävförvållad eller inte, men tiden själv tar inte slut. Och i den nya världen utan människorna finns inget utrymme för ett evigt helvete eller ett Det Nya Jerusalem, för återskapade människor. Vi får tycka vad vi vill, och vi behöver inte någonsin fundera över att vi skulle hamna i en evig pina.

"Den ännu större historien" har ryckt undan grunden för "Den stora historien". Men det hände inte för länge sedan. Ännu i mitten på 1800-talet kallade man judarna för "världens äldsta folk", för man hade ingen aning om mänsklighetens verkliga historia. Istiden kände man heller inte till, till exempel. På 1600-talet kunde man fråga människor i Sverige vad de tyckte om krig. Krig var inte bra, men vi fick dem av Gud, för att vi syndade. Idag skulle vi snarare tänka oss att det var de krig, som vi själva ställde till med, som var synden. Så har tänkandet förändrats.

Skapelsen skälvde i sina grundvalar, därför att Adam och Eva åt av äpplet från Kunskapens Träd. Var det inte det som var meningen? Fanns verkligen Kunskapens Träd där förgäves. Fanns ormen förgäves? Människan ställer sig frågor, och söker svaren, det är hennes natur. När Thomas tvillingen har bett att få se Jesu sår, säger Jesus: "Du tror för att du har sett. Saliga är de som tror utan att se!" Det är samma budskap från Gud. Ställ inte frågor! Var inte nyfiken! Tro oreflekterat! Temat återkommer om och om igen i Bibeln. Den bild av historien som vi nu har, har vi fått av modiga män och kvinnor, som har vågat trotsa detta nyfikenhetsförbud.

Men forskandet efter "Den ännu större historien" har också kastat nyttt ljus över judendomens och kristendomens historia. Judendomen har sina rötter i äldre semitisk religion. Nu kan vi se att många av Gamla Testamentets berättelser finns i äldre versioner, som vi kan hitta skrivna med akkadisk kilskrift. Vi kan se hur den judiska berättelsen, som framför allt är en släktkrönika har byggts upp av urgamla berättelser från trakten. Vi kan också se hur några av de viktigaste elementen i judendomen kommer från helt annat håll: från Zaratustra. Zaratustra reformerade sin tids persiska, och därmed indoeuropeiska offerreligion, därför att han hade visioner av samtal med Gud. Zaratustra frågade och Ahura Mazda svarade. Kanske rent av många av judendomens renhetslagar kommer härifrån; ifrån verk som handlade om hur man skulle hålla armlängds avstånd till Den Onde. När kristendomen uppkommer, färgas den av influenser från samtida religioner, och det är kanske därifrån som oviljan mot det kroppsliga och förkärleken för det andliga kommer. Judendomen är mera kroppslig än kristendomen. Så omskapas kristendomen en gång för alla av Paulus. Vi kanske inte vet så mycket om vad Paulus har påverkats av för influenser, men det centrala är i alla fall hans visioner av en Jesus, som talar till honom. Till detta kommer influenser från de tidiga teologerna, och då handlar det framför att om "anti-"; antifilosofi och antignosticism.

När man idag hör en frikyrkopredikant tala om församlingsmedlemmarnas plikt att kämpa mot djävulen, måste man komma ihåg, att djävulen inte spelar någon stor roll i Jesu predikningar, om än helvetet gör det, och att djävulen inte finns i de äldre delarna av Gamla Testamentet. Han kommer från Zaratustra!

En privatreligion

Picco della Mirandola skapade en slags privatreligion liksom Djingis Khan och Emmanuel Svedenborg. Alla dessa namn kanske inte manar till efterföljd, och jag skall bara följa i deras spår i syfte att sammanfatta det som skrivits i form av en slags förteckning av egenskaper hos en religion, som jag skulle kunna finna acceptabel. Här är en lista på sådana egenskaper:

  1. Det finns människor, och andra djur. Hur de kom till vet vi inte, men vi skall inte använda dem för att skapa ett gudsbevis (Om man finner det orimligt att människor skulle kunna uppstå av sig själva, så måste ju någon hjälpare ha funnits, och den hjälparen skulle vara Gud, vars existens vi därmed har bevisat).
  2. Om Gud finns, så skulle vi - i Spinozas anda - kanske undvika att tänka oss honom, som en alltför människoliknande varelse (Hur han ser ut kanske vi inte vill tänka på, men han liknar oss i sitt växlande humör, som ibland slår över i argsinthet)
  3. Att vara människa är svårt, och av dessa svårigheter följer mycket som vi kallar ondska, och synd. Men det skulle kanske vara bättre om vi kunde vara lite förlåtande gentemot dessa människors tillkortakommanden. För att sammanfatta detta, skulle jag säga att jag inte tror på ondskan som en separat kraft, som kan besätta oss. Finns inte detta fenomen, så får vi erkänna att vi har ett ansvar för vad vi gör. Jag gillar inte tanken på att människor, som är besatta av ondska, skulle vara några, som vi fritt fick göra oss av med (alltså döda) i det godas tjänst.
  4. "Du skall icke döda." För mig är detta det viktigaste budet. Det är förkastligt att döda, och det är ännu mera förkastligt att döda i Guds namn.
  5. Människan är helig och okränkbar. I religiösa kretsar vill man gärna härleda denna helighet och okränkbarhet från att vi är Guds skapelser. Jag ser det inte så, eftersom det ligger alltför nära att då döda en människa i Guds namn, I stället ligger för mig okränkbarheten i att en människa har älskats av de föräldrar som födde henne, i att hon har ytterst väsentliga relationer till många andra människor, och i att hon har skaffat sig sina erfarenheter, sin kunskap och visdom under ett långt och strävsamt liv.
  6. Inom den så kallade kristna högern i USA försvarar man den fria rätten till vapen på följande sätt: "Om man har en ond männniska med ett automatvapen framför en grupp oskyldiga människor, vad kan då vara bättre än att man också har en god människa med ett automatvapen?" Då kan de goda bekämpa de onda
  7. Det är av yttersta vikt, att vi, och de flesta andra djur, har en hjärna. Med dessa hjärnförsedda djur ser världen mycket annorlunda ut, än en värld utan hjärnor skulle göra. Man kan säga att existensen av hjärnor kan ge en bild av vad själen är. Själen är verkan av de processer, som äger rum i hjärnan. Därmed har vi en uppdelning i kropp och själ. Själen har en slags lätthet, som gör att vi kan tänka oss att själen skulle kunna överleva kroppen. Men de döda skulle under alla förhållanden sakna sina kroppar. Och själen skulle inte heller kunna fungera utan kroppen.
  8. Uppdelningen i kropp och själ har också sina risker. Själen sitter i hjärnan, men hjärnan sitter inte bara i huvudet, utan nervsystemet, som är hjärnans substans, är rikt förgrenat i kroppen. Det är detta som skapar begrepp som psykosomatiska (själ-kroppsliga) sjukdommar. Har vi sådana sjukdommar, kan vi bota dem genom en riktad tankeverksamhet ("positivt tänkande" och annat). (Med en långt driven separation mellan kropp och själ, skulle detta vara omöjligt.)
  9. Det är denna separationstanke som drivs längst av Descartes, som säger att kropp och själ är av olika substans. Substansbegreppet är väl studerat på Descartes tid, och man vet att i så fall kan kropp och själ inte påverka varandra. När nu denna påverkan ändå uppenbarligen finns (vi blir rädda när vi får se ett rovdjur, och vi springer när vi blir rädda), då förklarar Descartes detta dels med tallkottkörtelns märkliga egenskaper, och dels med att Gud hela tiden ingriper. Spinoza kommenterar detta ironiskt genom att skriva att det är konstigt att en så säregen teori kan komma från en person, som är så skarpsinnig som Descartes.
  10. De psykosomatiska sjukdomarnas existens kan leda oss att acceptera tanken, t.ex. på att Jesus kunde bota sjuka. Men den kristna tanken på botandet är dock helt annorlunda. Jag tycker mig förstå i Bibeln, att de sjuka är sjuka som ett straff för synder som de har begått. Om de nu närmar sig Gud med ödmjukhet, så kan Gud förlåta synderna, och lyfta av den sjuke hans sjukdom.
  11. Men detta kräver också (när det nu är Jesus, som botar) en gudomlighet hos Jesus. Han måste ha en mycket direkt kontakt med Gud, som man uttryckte så att Jesus var Guds son - en tanke som har väckt mycket tvivel, och som har varit svårhanterlig för teologerna
  12. Men de kristna har också en tredje kategori utöver kropp och själ, nämligen ande. Själen dör när kroppen dör, eftersom den bara är en process i kroppen, men anden finns kvar, och från den kan Gud återskapa både kropp och själ. Att återskapa själen kräver dock att man kan tillvarata det själsliga tillståndet före döden. När det gäller kroppen, så utvecklar Augustinus tankar om en slags uppfräschning av kroppen vid återskapandet, så att vi slipper en del lyten, och vår allmänna åldersskröplighet. Men, vi lever inte vidare. Vi börjar ett nytt liv, som nyskapade, och förmodligen i en värld där livet är lättare.
  13. När det gäller att tillvarata det själsliga tillståndet, så finns det en ny syn på minnet, som har sin betydelse. När vi minns något, så är det förknippat med en anatomisk förändring i hjärnan. Att minnas innebär att det skapas nya förbindelser (synapser) mellan nervceller. Det skapar en möjlighet att associera olika begrepp med varandra, vilket ger oss våra minnen. Men det innbär också att vi kopplar ihop en upptäckt situation med en handling. Vårt beteende återspeglas alltså i hjärnans anatomi. Därmed återskapas vårt själsliga tillstånd automatiskt, då vår hjärna återskapas.
  14. Människohjärnan är en fysisk (elektrisk, kemisk m.m.) maskin. Därmed är den underkastad fysikens lagar, och bland dem framför allt den naturvetenskapliga determinismen. Men ändå inte! Hjärnan är inte ett slutet system, utan det står i förbindelse med andra mäniskors hjärnor. Därmed är det stora näverket av människor, som vi omges av, som räddar oss från determinismen. Enligt kristen syn är det kanske snarare vår kontakt med Gud, och Guds nåd, som räddar oss.
  15. Själen är en facilitet för vår övelevnad. Ett viktig instrument för detta, är att vi kan skapa oss en representation av världen omkring oss, så att vi kan vara medvetna om faror för oss. Men denna representation är också sådan att vi kan föreställa oss, vad som kan hända i framtiden. (Vi kan "veva" representationen framåt i tiden). Denna framtidsrepresentation kodas i form av samma signaler, som skulle kunna komma från våra sinnesorgan i framtiden. Detta är praktiskt på så sätt att vi kan använda samma hjärnfunktioner, för att bedömma ett framtidsscenario, som vi använder för att beömma den nuvarande verkligheten. Därmed har en enbart tänkt framtid blivit oskiljbar från en verklig verklighet. Den som upplever en uppenbarelse om att Gud talar till honom, kan inte skilja denna från en vanlig upplevelse. Han måste tro att Gud talar till honom. Så finns det en grund för allehanda "mystiska" upplevelser. Vad vi kallar en mystiker söker sig själv (ofta under svåra umbäranden) till sådana upplevelser.
  16. Jag tror inte på helvetet. Skälet för detta, är att jag ser helvetet som en andligen väldigt improduktiv företeelse. Det är egentligen samma idé som att man kan förhindra brott med hårdare straff. Någon kanske avstår från att begå brott på grund av medvetenheten om straffet. Men om brottet ändå begås, så kommer straffet inte att upphäva brottet. När det gäller helvetesstraffet (det eviga straffet) så är ju det straffet under alla förhållanden oproportionerligt. Rättvisa kan inte skipas på det sättet. Förmodligen kommer idén om helvetet av att en förnuftigare religion har kapats av sådana som gärna vill att religion skall handla om lydnad, regler och straff.
  17. Hur undkommer man nu helvetesstraffet? Jo, man uppnår frälsning, och det gör man genom att tro. Men kan man verkligen tro för ett syfte? En sådan tro, som man kanske ändå inte har, men som man deklarerar för att undkomma straffet, är den inte oärlig?
  18. Himmelriket är också problematiskt. Man brukar säga, med exempel från Dante, att litterära skildringar av helvetet alltid är bättre än sådana av himmelriket. I himmelriket slipper man ju helvetets plågor, men det finns ju en plåga kvar: att man har att vistas där i miljardtals miljardtals år. Men den kristne kan ju fästa sin tilltro till Gud; att Gud kan ordna ett himmelskt himmelrike. Uppenbarelseboken beskriver ett paradis under namnet "Det Nya Jerusalem", men det är inte ett paradis, som imponerar på mig. Det påminner mest om Las Vegas
  19. Överhuvudtaget skulle jag avvisa tanken på att placera himmelriket någon annanstans än på jorden. Ingen plats skulle kunna överträffa jorden i paradisiskhet. Gnostikerna tänkte sig att man skulle färdas utanför kristallsfärera, och där hitta en rent andlig plats utan någon kroppslighet. Hjalmar Gullberg skildrar ett slags "omklädningsrum" utanför himmelriket. Där skulle man lämna sina ögon, öron och andra kroppsdelar i olika fack, och sedan tåga in i livet efter detta befriad från dessa kroppsdelar. Redan när jag läste dikten tänkte jag, att jag hellre skulle lägga själen i ett sådant fack, och sedan tåga in i livet efter detta med kroppen hel, men befriad från själen
  20. Himmelriket hade sin föregångare i paradiset. Men paradiset hade ju sina inbygda spänningar. Det fanns ett träd, vars frukter man inte fick äta. Men människan kände sig, på grund av sin nyfikenhet, som kanske var hennes mest utmärkande drag, frestad att äta av frukten. Då blev hon utdriven ur det menlösa paradiset, och det var först då, som hennes egentliga karriär kunde ta sin början. Det var då hon började ställa frågor, och svara på dem. Det började med olika skapelseberättelser, och fortsatte sedan genom filosfin och vetenskapen, så att hon allt bättre kunde beskriva världen utifrån sin rätt begränsade utsiktspunkt. Det var människans stora bedrift, och troligen det, som hon var avsedd för.
  21. Guds allsmäktighet, är också en tanke, som jag vill avvisa. Att Gud har all makt, betyder ju att ingen annan kan ha någon makt alls. Vi är marionetter i Guds värld, och därmed har vi ju heller inget ansvar i (eller för) våra liv.
  22. I liknelsen om vinstocken säger Jesus: "En människa kan inte göra något utan min hjälp". Det är en slags Jantelag, som jag inte kan acceptera.
  23. Spinoza jämställer Gud med naturlagarna. Men alla alternativ till naturlagarna medger inte möjligheten till liv, eller till något gott överhuvudtaget. De naturlagar vi har är alltså i någon mening goda, eftersom liv uppenbarligen finns. I så måtto är naturen god, och denna godhet kan ju vara en avbild av en Guds godhet. Man kan förmodligen härleda naturlagarnas godhet ur abstrakta principer, men i så fall kan ju dessa principer också vara avbilder av Guds godhet.
  24. Spinoza säger att Gud är naturlagarna. Det må vara hur det vill med den saken, men det måste ändå finnas en slags fredlig samexistens mellan Gud och naturlagarna. Humanistiskt lagda tänkare kanske inte håller med om detta, för de gillar inte fysik, och tycker att naturlagar är tråkiga. Men naturlagarna är livets och ordningens bästa vänner. I Joshuas bok beskrivs hur Gud stoppar solen över Gibeon och månen över Ajalons dal. Det står "stoppar" - då har Bibeln sagt att solen och månen rör sig, och detta har använts som argument för att Kopernicus måste ha fel. Men nu tror vi att rörelserna kommer av att jorden roterar. Det som sker här, måste då ske genom att jorden stoppas av Gud. Men det är är ansvarslöst av Gud. Det skulle leda till jordbävningar och ras och vulkanutbrott. Och stora delar av Medelhavet skulle störta upp över Israels land i väldiga flodvågor. Naturlagarna kräver respekt. Psalmisten skriver "Bereden väg för Herren. Berg sjunken, djup stån upp" (verbformerna här är imperativ, och de riktar sig till oss, bergen och djupen). Men en sentida tänkare har då sagt: "Vilken katastrof brukar det inte vara, när berg sjunker och djup står upp?"