Litet kompendium i Latinska språket

Erik Skarman

Källa

Staffan Edmar
Vivat Lingua Latina
Almqvist & Wixell

Betoning

I tabellerna nedan betecknas långa vokaler med ett streck över (ā). I latinet ligger betoningen på näst sista stavelsen, så vitt den innehåller en lång vokal eller en diftong. Om så inte är fallet flyttas betoningen till tredje sista vokalen. Om en vokal är betonad fast den inte är lång betecknas detta med en accent (á)

Substantiv

Substantiven har tre genus, maskulinum, femininum och neutrum. De böjs i singularis och pluralis och i sex olika kasus: nominiativ, genitiv, dativ, ackusativ, ablativ och vokativ.

Ablativ används efter vissa prepositioner, eller i sammanhang där ordet är medel, en utgångspunkt eller en plats där något befinner sig. I svenska har vi då i allmänhet en preposition, t.ex. med, genom, av, från eller i. På latinet kan man uttrycka detta utan preposition.

Vokativ används bara vid utrop eller tilltal.

Substantiven böjs efter 5 olika deklinationer. De två första omfattar regelbundna ord, som uttrycker maskulinum med ändelsen -us, femininum med ändelsen -a och neutrum med ändelsen -um. Då ser böjningsmönstret ut på följande sätt

Vokativ är identiskt med nominativ utom i 1:a deklinationen maskulinum, där -us, ersätts med -e. 'Et tu Brute!". "Även du Brutus!":

Tredje deklinationen innehåller ord, vars stammar slutar på konsonant. Första kolumnen ger böjningen av maskulina och feminina ord. Andra kolumnen ger böjningen av neutrala ord i denna deklination. Tredje kolumnen ger den 4:e deklinationen, som omfattar ord, vars stammar slutar på -u. Här har vi inkluderat u:et i ändelsen, men skriver då inte ändelsen med bindestreck. u:et försvinner dock i dativ och ablativ pluralis.

Latinet saknar bestämd artikel, och därmed bestämd form. Vilka ord som är bestämda (syftar på något bestämt) får framgå av sammanhanget.

Adjektiv

Adjektiven följer de substantiv de bestämmer i numerus, genus och kasus. I den meningen är adjektiv genuslösa. Däremot har adjektiven sin egen deklination. Genus-, numerus- och kasusändelserna överensstämmer med dem för substantiven i samma deklination.

Adjektiv kompareras enligt följande mönster, här på ordet lentus, långsam.

Verb

Latinet har ett komplicerat verbsystem med många olika former, där varje form har en egen upsättning av person- och numerusändelser. Tack vara denna personböjning kan man nästan alltid utelämna personlig pronomina.

Verbformerna spänns upp av tempus,

• presens
• imperfektum
• perfektum
• pluskvamperfektum
• futurum
• futurum exaktum (jag skall ha ...)

• indikativ
• imperativ
• konjunktiv

• aktivum
• passivum

Infinit form

Infinita former är allmänt former som inte böjs i person, därför att de egentligen inte syftar på en person. Hit hör den vanliga infinitivformen, (att ...) som gör att ett verb i grunden kan hanteras som ett substantiv (att segla är nödvändigt). Därtill kommer till exempel participformer, som i grunden förvandlar ett verb till ett adjektiv.

Latinet har fyra olika slags verb, sådan vars stam slutar på -a, på -e, på konsonant, och på -i. De här olika slagen av verb kallas för konjugationer. Infinitformerna har då följande ändelser.

Presens indikativ aktiv

Samma verbtyper böjs på följande sätt i "vanlig" presens (indikativ aktiv form)

Imperativ

Modus imperativ finns bara i presens, och bara i andra person, men böjs i numerus. Man kan alltså uppmana någon att göra något, och man kan uppmana några att göra något.

Imperfektum indikativ aktiv

Imperfektum bildas genom inskjutning av ett -ba- mellan stam och presenspersonändelserna. I 1:a person singularis byter man dock personändelse från -o till -m (som också finns för vissa oregelbundna verb; t.ex. sum, jag är). Dessutom händer vissa saker med långa och korta vokaler.

Passiv form

Passiv form, som i svenskan markeras av ett -s (giva - givas, ger - ges), markeras av ändelser, som i allmänhet innehåller ett -r-.

I infinitiv har vi:

och i presens:

Passiv form i imperfektum blir sedan en kombination av dessa ändelser,och en inskjutning av -ba- som i indikativ imperfektum

I latinet, liksom i svenskan finns en del ord, som har passiv form, fastän de har aktiv betydelse. På svenska har vi lyckas och färdas. På latin finns t.e.x

• admīrari = beundra
• confitēri = bekänna
• loqui = tala, loquor = jag talar|
• partīri = dela

Perfektum

Perfektum bildas inte som på svenska med ett hjälpverb, utan med böjning av verbet. Först bildar man då en så kallad perfektstam. Det finns några olika sätt att göra detta på. Till perfektstamen fogar man sedan personändelser, som är samma för alla typer av verb

Här är exempel på olika sätt att bilda perfektstammar

• (med -v-) audio, jag hör ⇒ audivi, jag har hört
• (med -u-) mones, du förmanar ⇒ monuisti, du har förmanat
• (med -s-) dico, jag säger ⇒ dixi, jag har sagt
• (avljud ) agimus, vi handlar ⇒ ēgimus, vi har handlat
• (avljud ) venītis,, ni kommer ⇒ vēnistis, ni har kommit
• (dubblering) currunt, de springer ⇒ cucurrērunt, de har sprungit
• (oregelbundet) sum, jag är ⇒ fui, jag har varit (existerat)

Pluskvamperfektum

Pluskvamperfektum bildas genom tillägg av andra personändelser till perfektstammen. De ges i den mellersta kolumnen. I den högra kolumnen ges personändelserna för pluskvamperfektum konjunktiv, som översätts med "skulle ha ..."

Ändelsen -isse utan personändelser används också för att bilda perfekt infinitiv, dvs audivisse = att ha hört.

Futurum

Futurum för -āre-verb och -ēre-verb bildas genom inskjutning av ett -b- före den egentliga personändelsen. För -ire-verb och -īre-verb inskjuts ett -e- (i första person -a-)

Futurum exactum och perfekt konjunktiv

På svenska säger man t.ex. "Jag kommer att gå ut, när jag har ätit". Romaren uttryckte sig exaktare än så. Han sade: "Jag kommer att gå ut, när jag kommer att ha ätit". Formen 'kommer att ha' kallas futurum exactum. Den bildas på perfektstammen, och överensstämmer nästan med perfekt konjunktiv, som återges i den högra kolumnen.

Vid de här långa ändelserna, som alla saknar lång vokal, läggs betoningen på tredje stavelsen från slutet. Ex, 'laudávero = jag kommer att ha lovprisat' och 'laudavérimus = vi kommer att ha lovprisat', som i 'När vi kommer att ha lovprisat Herren, kommer vi att dricka kyrkkaffe'

Perfekt particip

Perfekt particip bildas från verbens stam (inte perfektstammen), alltså den som slutar på -a, ,-e konsonant, eller -i. Till detta lägger man ett perfektparticipaffix -t-, eller -it- eller -s (då vebstammen slutar på -d eller -t). Därmed har man i princip ett adjektiv, som skall böjas efter det bestämda substantivet i genus och numerus och i kasus. Böjningsmönstret från de första deklinationerna används. I tabellen ges formerna för ett verb, där participaffixet är -t-.

Vokalerna före perfektparticipaffixet skall vara långa (...ātus, ...ētus, ...ītus).

Presens particip

Presens particip är bildas med ett affix -nt- där t:et assimileras av ett efterföljande -s i vissa former. Eftersom presens particip uppträder som ett adjektiv, skall det böjas i genus, numerus och kasus efter det bestämda substantivet. Observera att formerna i maskulinum och femininum är identiska. (Neutrum avviker bara i nominativ pluralis och ackusativ)

Gerundium

Gerundium är en infinitivform, som kan böjas i kasus. I kasus nominativ finns den inte, utan där används vanlig inifinitiv. Men principen är ju att inifiniv är en form av verbet, som kan hanteras som ett substantiv, och då kan det ju vara bra att kunna böja den i kasus. Gerundium bildas med affixet -nd- följt av kasusändelser. Det ser ut på följande sätt för ordet amāre, att älska:

Gerundivum

Gerundivum är ett adjektiv bildat ur verbet. Det bildas också med -nd- följt av vanliga ändelser i person, numerus och kasus. Adjektivet betyder ungefär "(något) som bör göras" eller "(något) som är värt att göras". Klassiskt är Catos ord i senaten:

"Praetera censeo Carthaginam esse delendam"

Delendere betyder förstöra, och delendam betyder "något som bör förstöras". Eftersom hela uttrycket Carthaginam esse delendam är ett slags objekt till censeo ("jag anser"), står det i ackusativ. Hela citatet betyder då: "För övrigt anser jag att Karthago är något som bör förstöras", eller i bättre översättning "För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras".

Känt är också Q.E.D. "Quod est demonstrandum", "Vilket är något som borde bevisas" eller "Vilket skulle bevisas".

Perfektum och pluskvamperfektum, passiv form

I passiv bildas perfektum och pluskvamperektum med hjälp av ett hjälpverb, liksom på svenska. Hjälpverbet är essere. Perfekt particip + essere i rätt person och presens resp. imperfektum bildar då perfektum resp. pluskvampeftektum passivum. Böjningen av ordet essere framgår nedan.

Tema

Tema är en standarduppsättning av verbformer, som t.ex. används i lexika. För latinet omfattar temat följande verbformer:

1. Presens indikativ i första person sinuglaris
2. Perfekt indikativ i första person singularis
3. Perfekt particip i nominativ neutrum singularis
4. Presens (vanlig) infinitiv

Några verb

Essere - att vara

Perfektstammen är alltså 'fu'. Verbet har antagligen bildats genom en sammanglidning av tre olika verb, ett på e, ett på s och ett på fu, antagligen med olika mera konkreta betydelser.

Potere - att kunna

Perfekt particip (sing neutrum nominativ) potētum

Presens particip (sing nominativ) pótens

Eo - jag går

Perfekt particip: ítum

Presens particip: iens (genitiv: euntis)

Fit - det blir eller det sker

Volo - jag vill

Vebet volo, jag vill har två nära släktingar, nōlo, jag vill inte, och mālo, jag vill hellre, som böjs på liknande sätt.

Regelbundet verb, laudare, lovprisa

Perfekt particip: laudātum

Presens particip: laudans

Regelbundet verb, monere, att förmana

Perfekt particip: monētum

Presens particip: monens

Regelbundet verb, audire, att höra

Perfekt particip: audītum

Presens particip: áudiens

Regelbundet verb, facire, att göra

Perfekt particip: factum

Presens particip: faciens

Regelbundet verb mittere, att sända

Perfekt particip: missum

Presens particip: mittens

Pronomina

Personliga, reflexiva och possesiva

Personliga pronomina i första och andra person ges av följande

I tredje person saknar latinet personligt pronomen. I stället används ett demonstrativt pronomen, 'den här', 'denne' I tabellen ges också det reflexiva pronominet 'sig'

I pluralis skiljer man på genus, vilket vi inte gör på svenska

Possesiva pronomina

Genitivformerna av de personliga pronomina används inte för att uttrycka tillhörighet (min, vår etc.) utan används bara i konstruktioner, där vi i svenska skulle använda 'av'. Tillhörighet uttrycks med possesiva pronomina. Dessa böjs i genus efter det ägda föremålet.

Formerna noster och vester skulle om det skulle vara helt regelbundet heta nostrus och vestrus. Övergången från -rus till -er är ganska vanlig i latinet.

Demonstrativa pronomina

Det demonstrativa pronominet is, ea, id = den här,denne, har vi redan angivit. 'Den där' heter ille etc enligt följande tabell:

Följande pronomen betyder också 'den här':

'Själv' heter ipsus etc. enligt följande tabell:

'Idem' betyder 'densamme'

Relativa pronomina

'Som' eller 'vilken' heter på latin så här:

Prepositioner

Prepositioner styr olika kasus, dvs. det efterföljande ordet skall skrivas i detta kasus: Här följer några prepositioner. Vissa prepositioner kan ha två betydelser beroende på om efterföljande ord står i ackusativ. (riktning) eller ablativ (befintlighet), jfr tyska. Se 'in' nedan.

Ord

Ord som inleds med * är en slags hypotetiska ursprungsformer, ur vilka man kan anta att ordens nuvarande form har utvecklats. (Beteckningen används i samma betydelse för att ange rekonstruerade ord i ett indoeuropeiskt urspråk.)

Substantiv

Verb

Adjektiv

Konjunktioner etc.