Inledning

Arabiskan är ett förhållandevis regelbundet och mycket logisk språk. Sättet at bygga meningar är logiskt, ofta med enklare regler än vi har i europeiska språk.

Framför allt är emellertid ordbildningen i arabiska logisk och regelbunden. Grunden för den arabiska ordbildningen är trekonsonantstammarna. Merparten av de arabiska orden är byggda på en stam av tre konsonanter. Alla ord, som har samma tre stamkonsonanter, är besläktade med varandra. De kan ses som bildade ur ett och samma grundord, som är ett verb, genom regelbundna transformationer. De är också alla mer eller mindre släkt med varandra i betydelse.

Transformationerna från ett ord till ett annat med samma stam omfattar tillägg av prefix och ändelser, fördubbling av konsonanter, förlägning av vokaler, och framför allt byte av vokaler. Dessa vokalbyten sker alltid så att det är möjligt att räkna ut vilka vokalerna är. Tydligen spelar vokalerna ockå en mindre roll än konsontanterna, eftersom det bara är konsonanterna, som bestämmer ordets släktskap med andra ord. Därför sätts korta vokaler inte ut i moderna arabisk skrift. Långa vokaler bildas med hjälp av korta vokaler och konsonanter.

Korta vokaler skrivs med små så kallade diakritiska tecken över och under konsonanterna. Detta system bidrar till att göra den arabiska skriften relativt komplicerad, om man tränger in i dess detaljer. Som bekant skrivs arabiska från höger till vänster.

Den talade arabiska har få vokaler. I skriften skiljer man bara på tre: a, u och i. Däremot har arabiska många konsonanter.

Skriften

Konsonanter

Nedanstående tabell ger arabiskans 'officiella' konsonanter. Emellertid finns det ytterligare en konsonant, som skrivs med ett diakritiskt tecken, nämligen hamzan. Den är ett stötljud, som föregår en vokal, eller som skiljer två vokaler åt. Två vokaler möts aldrig i arabiskan. Det finns minst en hamza emellan. Bland europeiska språk är det främst danskan, som har en motsvarighet till hamzan.

Arabiskans mest säregna ljud är :ayn, som vi här transkriberar med ett kolon (:). Det bildas genom att man pressar ihop strupen långt ner, och sedan trycker fram luft. De så kallade emfatiska ljuden, som är 4, bildar man genom att pressa ner tungan mot bottnen av gommen, så att munnen bildar en kavitet. De är kraftfulla ljud (ljud med emfas), som ofta missfärgar intilliggande vokaler.DH och Z betecknar båda emfatiska tonande läspljud, men Z är kraftfullare och uttalas med tungan framstucken framför övertänderna.

Det frikativa h:et, transkriberat med H, är ett hest h-ljud, som bildas långt bak i munnen. Det finns också ett vanlig h i arabiskan. q betecknar ett kraftfullt klickigt, men ganska hest k-ljud. Det finns också ett vanligt k-ljud. gh betecknar ett slags tonande ach-ljud (kh), som närmast låter som ett 'franskt' r. Det vanliga r-ljudet är ett kraftigt rullande 'italienskt' r.

Den arabiska skriften är en bunden skrift som vår skrivstil.Därför finns bokstäverna i olika varianter beroende på placering i ordet. I tabellen nedan visas bokstäverna först i en isolerad form. Därefter kommer formen i slutet av ordet, följt av formen mellan andra konsonanter och formen i början av ett ord.
namn    transkription
alIf   - Egentligen inget eget uttal. Föregånget av ett korta a: ett långt a
bA'بb
tA'تt
thA'th tonlöst läspljud
djimdj som engelska J i James
HA'H s.k. frikativt h, uttalat långt ner
khA'kh ach-ljud som i tyskan
dAld
dhAldh tonande läspljud
rA'r
zA'z tonande s
sIns
shInsh tonlöst sj-ljud
SAdS emfatiskt s
DHAdﺿDH emfatisk tonande läspljud
TAdT emfatiskt t
ZAdZ emfatiskt tonande läspljud
:ayn: ett säreget ljud bildat genom sammandragning av strupen
ghayngh tonande kh (franskt r)
fA'f
qA'q ett ganska 'klickigt' k-ljud
kAfk
lAml
mImm
nUnn
hA'h vanligt h
wAww som i engelska
jA'j (ofta transkriberat i engelsk stil som y)

Speciella konsonantkonstruktioner

lam-alIf är en sammanskrivning av l och A, vilket alltid skrivs på ett speciellt sätt. Undantag är några speciella ord, där alIf skrivs som ett litet alIf över föregående bokstav (arkaisk alIf). alIf al-maqsUra är bokstaven j, som används som alIf (bärarbokstav för hamza och vokaler). Den skrivs då utan prickar. Hybridbokstaven ser ut som ett h med två prickar över, och är en slags korsning mellan h och t. Om det finns en efterföljande vokal uttalas den som t; annars är den stum. Den används uteslutande tillsammans med kort a i slutet av ord, för att bilda feminina ord.

lAm-alIf
aLif al-maqsUra 
hybrid

Diakritiska tecken

Hit hör de tre vokalerna a, u och i och också Hamzan. Det finns också en icke-vokal, sukkun och ett tecken för lång konsonant, shadda , som transkriberas genom dubbelteckning av konsonanten. Det finns också en icke-Hamza, waSla (efter ett ord för fortsätta), som neutraliserar en Hamza i slutet av föregående ord. Så kallade tanwin används enbart som kasusändelser.
fataHa kort a
Dhammau kort o
qasrai kort i
sukkunicke-vokal
shaddalång konsonant
Hamza' ett stötljud
waSlaanti-Hamza
a-tanwin-an, ackusativändelse
u-tanwin-un, nominativändelse
i-tanwin-in, genitivändelse

Placeringen av Hamza

Hamza placeras tillsammans med en vokal på en bärarbokstav. Bärarbokstaven plus Hamzan bildar tillsammans en konsonant, som uttalas som en stöt som inleder den efterföljande vokalen. Normalt är bärarbokstaven alIf, vilket faktiskt är huvudrollen för alIf. Om vokalen är 'i' (qasra), så placeras Hamza under alIf (liksom qasra-tecknet). Inuti ord, speciellt efter en lång vokal används alIf-maqsura (j utan prickar) som bärarbokstav. Sällsynt används wAw som bärarbokstav. I slutet av ord efter lång vokal används ingen bärarbokstav, utan Hamza skrivs på en egen rad (om långa vokaler, se nästa avsnitt)
'a
'i
ﻁﺎﺋﺮTA'ir (fågel)
'a
ﹶﺍﺀA'
ﹸﻭﺀU'
ﹺﻱﺀI'

Långa vokaler

Vi transkriberar långa vokaler med stora bokstäver. Långa vokaler skrivs som kombinationer av en kort vokal och en efterföljande konsonant. De typiska är a-alIf för A, u-wAw för U och i-jA' för I.
fataH-alIfﹶﺍA
DHamma-wawﹸﻭU
qasra-jA'ﹺﻱI
Andra kombinationer är också tänkbara. aj uttalas som Ej ungefär som ai på engelska. (Kuwait). aw uttalas som Å.
fatah-jA'ﹶﻱEj
fataH-wAwﹶﻭÅ

Skiljetecken

Arabiskan saknar våra skiljetecken som ., ? etc. Ibland skrivs varje mening på en egen rad, men annars får man på annat sätt ta reda på var en mening slutar och en ny börjar. Vanligt är att nya meningar börjar med ett 'och ... ' (wa). Frågande meningar inleds ofta med ordet Hal, som betyder ungefär 'är det så att ...'. Ord åtskiljs av mellanrum som är större än mellanrummen inuti ord. Den bestämda artikeln al skrivs ihop med sitt ord. Vid transkription sätter vi ihop bestämd artikel och ord med ett bindestreck. Ord med bara en en konsonant och en kort vokal skrivs ihop med efterföljande ord. Det gäller prepositionerna li- (för), bi- (i) och ka- (såsom), ordet fa- som betyder ungefär 'då' och ordet sa- som uttrycker futurum. Ordet wa som betyder 'och' hör också hit. Arabiskan saknar stora bokstäver. I transkriptionen har vi utnyttjat detta genom att använda stora bokstäver för långa vokaler och emfatiska konsonanter. Frånvaron av stora bokstäver gör att man inte särskilt kan markera egennamn.


Formlära

Substantiv

Substantiv har

Genus

Feminina ord slutar i allmänhet på -a i uttalet. Detta skrivs med ﹶﺔ , dvs a + en hybridbokstav mellan h(ﻪ) och t(ﺖ). Den är stum men övergår i uttalet till 't' om det följande ordet börjar på vokal. Om substantivet har en ändelse, som börjar på lokal, så övergår ﺔ till ﺕ redan i skriften.

Numerus

Dualis användes om två stycken av något, ofta om två saker som bildar något slags par. Dualis är inte nödvändigt att använda. Pluralformerna är i allmänhet oregelbundna, och bildas på olika sätt, t.ex.

Få regler finns för detta. Sådan plural kallas inre plural.

Regelbunden plural tillgrips om det inte går att använda inre plural. Den användes oftar för feminina ord, och ofta för participformer av verb, då de används som substantiv.

Regelbunden pluralis för feminina ord innebär att ﹶﺔ övergår i ﹶﺍﺕ, alltså -At. Regelbunden pluralis för maskulina ord är kasusbunden. Den innebär tillägg av ändelser De här ändelserna är en slags förlängning av tanwin (-un, -an, -in), som (ibland) används i singularis obestämd form.

Speciellt formen -An dyker ibland upp i "missförstådda" arabiska termer, som talibaner eller muselmaner (ett franskt uttryck för muslimer).

Kasus

Kasus markeras av ändelser, som skrivs som diakritiska tecken, (korta vokaler eller tanwin), och som normalt inte sätts ut i modern skrift. I modernt språk är det också ovanligt att de uttalas. Formerna ser ut så här
 obestämd formbestämd form
nominativﹲ(-un)ﹸ(-u)
ackusativﹰ(-an)ﹶ(-a)
genitivﹴ(-in)ﹺ(-i)
Formen för ackusativ, obstämd form, syns fortfarande i skrift genom att alIf används som bärarbokstav för tanwin. Den formen uttalas också. Ändelsen -u, som används i obestämd form, men också i formen status constructus, som används i genitivkonstruktioner, syns ibland genom att vokalen -u övertar a:ets plats i en bestämd artikel till efterföljande ord. Ex: Hizbu-l-lah, Guds parti.

Bestämd och obestämd form och status constructus

Den bestämda formen ges av

Kasusändelserna skrivs inte ut i modern skrift, och uttalas vanligtvis inte heller. I status constructus saknas artikeln, men kasusändelsen är densamma som i bestämd form. Status constructus används för det ägda i en genitivkonstruktion. I den obestämda formen saknas bestämd artikel och kasusändelserna är -un, -an, -in (tanwin). Arabiskan har ingen obestämd artikel som vårt en/ett. ﺑﺎﻴﺖ, bajt, kan därför beroende på sammanhanget översättas som 'ett hus'

Den bestämda artikeln har ett a med waSla, som alltså eliminerar en eventuell Hamza i slutet av föregående ord. Om föregående ord slutar på vokal, kan den vokalen ersätta a:et, som t.ex. i hizbu al-lah = hizbu-l-lah. Om a:et i al består så kan det uttalas på en skala mellan el via äl till al. Därför ser man ofta artikeln stavad som el.

Även l:et i den bestämda artikeln kan ersättas med en annan konsonant, nämligen den efterföljande. Detta gäller för de l-lika så kallade solkonsonanterna, t, th, d, dh, r, z, s, sh, S, DH, T, Z, l och n. Detta byte av konsonant sätts inte ut i arabisk skrift, men markeras vid transkriptionen. ﺁﻠﺸﻤﺲ, ash-shams, solen. Det är från detta exempel, som termen solkonsonant kommer.


Adjektiv

Bestämd form

Ett adjektiv följer sitt substantiv i form (bestämd/obestämd). Bestämd form bildas med den bestämda artikeln al och samma ändelser som för substantiv. De senare är kasusberoende, men adjektivet följer sitt substantiv i kasus. I normal skrift syns inte ändelserna. Eftersom de vanligtvis inte heller uttalas har vi satt dem inom parentes.

Pluralis

Pluralisbildning för adjektiv är oregelbunden liksom för substantiv. En vanlig form av adjektiv har formen cacIc, där c står för konsonanter. Den formen blir i pluralis cicAc.

Pluralformen används bara för levande ting, djur och människor.

Femininum

Adjektivet skall följa sitt substantiv i genus. Döda föremål i pluralis betraktas emellertid som femininum singularis. Femininformen av adjektivet följer därför både på feminina substantiv, och döda föremål i pluralis. Femininformen bildas genom tillägg av ﹶﺔ. Uttalas som -a eller som -at om ordet följs av vokal. O

Komparering

Standardadjektivet av formen cacIc kompareras som 'accac. T.ex. ﻛﺒﻴﺮ , stor, ﺃﻛﺒﺮ , större.

Konstruktion av superlativ

Liksom i romanska språk är huvudalternativet att bilda superlativ med hjälp av bestämd artikel: den störrre = störst. Det finns dock några varianter.

Ett speciellt problem har man med att uttrycka tanken 'Gud är störst'. Det beror på att en eventuell bestämd artikel på ordet 'större' (akbar) får en dubbel roll. Dels skulle den fungera som superlativbildare (störst) dels skulle den fungera som bestämd form, och därmed antyda att det skulle finnas flera gudar (den största guden). Det sistnämnda skulle vara en stor hädelse, och därför väljer man att utelämna den bestämda artikeln på adjektivet. Man säger därför al-lah 'akbar, ofta uttalat med kasusändelsen kvar på al-lah, al-lahu 'akbar. ﺁﻻﻩ ﺃﻜﺒﺮ. (observera att man vanligtvis inte skriver al-lah på detta sätt utan med en 'arkaisk alIf', dvs en liten alIf över kröken i l:et.)

Adjektivbildning


Verb

Verbet har två tempi: perfekt och presens. Av presens finns tre undervarianter. indikativ, konjuktiv och jussiv. De två senare används för speciella ändamål (skilda från t.ex. användningen av konjuktiv i franskan).

Av verbet finns också participformer, som betraktas som adjektiv eller substantiv. Perfekt betraktas som verbets grundform.

Perfekt

Tabellen ger perfektformen av verbet katab, skrev:
perssing plur 
1.katabtuﻛﺘﺒﺖ katabnAﻛﺘﺒﻨﺎ
2.mkatabtaﻛﺘﺒﺖ katabtumﻛﺘﺒﺘﻢ
2.fkatabtiﻛﺘﺒﺖ katabtunnaﻛﺘﺒﺘﻦ
3.mkatabﻛﺘﺒ katabUﻛﺘﺒﻮﺍ
3.fkatabatﻛﺘﺒﺖ katabnaﻛﺘﺒﻦ

Presens

Tabellen ger indikativvarianten av verbet kitab.
perssing plur 
1.'aktabﺃﻛﺘﺐ naktabﻧﻜﺘﺐ
2.mtaktabﺗﻜﺘﺐ taktabUnﺗﻜﺘﺒﻮﻥ
2.ftaktabInﺗﻜﺘﺒﻴﻦ taktabnaﺗﻜﺘﺒﻦ
3.mjaktabﻳﻜﺘﺐ jaktabUnﻳﻜﺘﺒﻮﻥ
3.ftaktabﺗﻜﺘﺐ jaktabnaﻳﻜﺘﺒﻦ
De understrukna n:en utgår i konjunktiv och jussivvarianterna.

För vissa verb ersätts a i prefixen mot u. Det gäller för de härledda verbformerna 2, 3 och 4. Se nedan under rubriken härledda verbformer.

Imperativ

perssing plur 
2.miktabﺇﻛﺘﺐ iktabUﺇﻛﺘﺒﻮﺍ
2.fiktabInﺇﻛﺘﺒﻲ iktabnaﺇﻛﺘﺒﻦ
Regeln är att man utgår från jussivvarianten, och tar bort prefixet. Om man då får en dubbelkonsonant i början av ordet, vilket man gör i alla fallen ovan, så måste man gå runt detta genom att lägga till ett 'i'.

Futurum

Futurum kan bildas på två sätt:

Negering


Ordbildning

Av en stam av mönstret cacac, som vi här exemplifierar med ordet daras, kan ban bilda 8 nya verb. Av varje verb kan man bilda participformer, med ungefär samma betydelse som hos oss:

Dessutom finns ett substantiv, som betyder aktiviteten att "göra verbet".

I tabellen nedan ges perfekt av verbet i 3:e person singularis och presens i 1:a person singularis.
Formperfektpresenspres. part perf. partsubstantiv
1daras'adrasdAris madrUsmadras (platsen för)
2darras'udarrismudarris mudarrastadris
3dAras'udArismudAris mudArasdirAs
4'adras'udrismudris mudras'idras
5tadarras'atadarrasmutadarris mutadarrastadarrus
6tadAras'atadArasmutadAris mutadArastadArus
7indaras'andarasmundaris mundarasindirAs
8idtaras'adtarasmudtaris mudtarasindirAs
9istadras'astadrismustadris mustadrasisstidrAs
Dessutom kan man bilda adjektivet darIs med pluralis dirAs.

För ingen arabisk stam existerar verkliga ord av alla dessa former. Alltså ej heller för daras.

Form 1 brukar vara ett verb för en 'passivitet' t.ex. att vara adjektivet. Form 2 brukar vara ett mera aktivt, ofta transitivt verb (verb med objekt). Form 5 och 6 är reflexiva former av verben av form 2 och 3. För övrigt finns inga fasta regler för hur betydelsen av grundverbet ändras i olika former. Det kan också hända att det kan vara svårt att se släktskapen mellan olika former av samma stam, men normalt skall man kunna se en sådan släktskap

Svaga verb

Tabellen ovan gäller i princip för alla arabiska ordstammar (verb). Emellertid har araben en motvilja mot vokalsammanstötningar som uppstår om man böjer visa verb enligt tabellen. Det gäller så kallade svaga verb. Svaga verb är verb vars stammar innehåller de så kallade svaga konsonanterna, dvs waw, ﻭ , och jA', ﻱ , alltså de konsonanter, som också används för att bilda långa vokaler.

Svaga verb av typ 1

Svaga verb av typ 1 är de som inleds med waw eller jA'.

För verb med inledande waw gäller:

  1. waw försvinner i presens. Då har ordet alltså bara två stamkonsonanter kvar.
  2. u+w utan efterföljande vokal blir på vanligt sätt U. Det gäller till exempel participformerna, som alltså börjar på mU i stället för mu.
  3. i+w utan efterföljande vokal blir I, som på vanligt sätt skrivs ij, ﺇﻳ . Här får alltså ordet en ny stamkonsonant, jA' i stället för waw.
  4. w + t i form 8 övergår i tt
För verb med inledande jA' gäller
  1. i+j utan efterföljande vokal blir I
  2. u+j utan efterföljande vokal blir U. Här får ordet alltså en ny stamkonsonant, waw i stället för jA'
  3. j+t i form 8 övergår i tt

Svaga verb av form 2 ("Ihåliga verb")

Om waw, ﻭ eller jA' ﻱ är mittkonsonant, så tenderar de att försvinna i många former. Eftersom konsonanterna är försvunna, är det svårt att veta vilka de ursprungligen var. Om man emellertid vet detta går man tillväga på följande sätt:

Bilda verbet på vanligt sätt, som om mittkonsonanten vor där. Tillämpa sedan följande transformationer, för att få fram den färdiga (nutida) formen:

  1. aja ⇒ A
  2. jA ⇒ I
  3. Aji ⇒ A'i (alltså med Hamza,placerad på alif maqsUra)
  4. awa ⇒ A
  5. wa ⇒ U
  6. Awu ⇒ A'i (Hamza placerad på alif maqsUra)
  7. jU ⇒ I
Eftersom perfektformen är verbets grundform, och eftersom denna form har formen cacac, så ser man många verb givna som cAc, t.ex. i lexica. De har sitt ursprung i formerna cawac eller cajac. Många av dessa verb har Hamza som sista konsonant:

Svaga verb av typ 3

Dessa verb har waw eller jA' som sista konsonant. Deras böjningsmönster är mycket komplicerat, och ges inte här.

Dubbelkonsonantverb

Verbstammar där de båda sista konsonanterna är lika dras samman till en så kallad sammandragen stam. cadad dras samman till cadd, vilket skrivs med ﹼ (shadda) över konsonanten.

Sammandragen stam används framför ändelser, som börjar på vokal eller framför tom ändelse. Den normala stammen används framför ändelser, som börjar på konsonant. I former som redan har en konsonatnfördubbling (2 och 5) används också normal formen, eftersom man inte kan dra ihop caddad till caddd.

Oftast flyttas vokalen, som skulle stått mellan 2:a och 3:e konsonanten över till platsen mellan 1:a och 2:a


Pronomina

Personliga pronomina

Personliga pronomina används inte ofta, eftersom personen framgår av verbformen. De finns i alla fall.
jag'ana
du (m)'anta
du (f)'anti
hanhuwa
honhija
vinaHnu
ni (m)'antum
ni (f)'antunna
de (m)'hum
de (f)'hunna
I pluralis används femininformerna, bara om alla de åsyftade är kvinnor eller feminina föremål.

Possesiva pronomina och objektspronomina

Possesiva pronomina är ändelser, som sätts efter ordet för det ägda. Samma ändelser sätts också efter transitiva verb, för att beteckna objektet. I första person är dock objektspronominat -ni
min/mig-i/-ni
din, dig (m)-ka
din, dig (f)-ki
hans,dess, honom, den/det-hu
hennes,dess, henne, den/det-ha
vår, oss-na
er, er (m)-kum
er, er (f)-kunna
deras, dem (m)-hum
deras, dem (f)-hunna
Samma ändelse används också efter prepositioner som syftar på personliga pronomen

Relativa pronomina

En relativbisats (en bisats som inleds med 'som' el.dyl.) inleds med följande relativpronomina. I själva bisatsen, skall det sedan finnas ett personligt pronomen, som syftar tillbaka på relativpronomenet, och därmed till dess motsvarighet i huvudsatsen.
som (m)alladhī
som (f)allatī
vilka (m)alladhīna
vilka (f)allātī
Exempel: Al-bajt alladhī sakantu fīhu = "Huset som jag bodde i det" = 'Huset, som jag bodde i', eller 'Huset, i vilket jag bodde'.

Prepositioner

Det är alltid vanskligt att översätta prepositioner mellan olika språk. Gränserna kan också vara flytande mellan prepositioner och konjunktioner.

Arabiskan har 3 korta och vanliga "universalprepositioner", ungefär som de och ā i franskan. De är
bii (i abstrakt mening)
liför (syfte och dylikt)
kasåsom
Eftersom dessa prepositioner är enstaviga och utan lång vokal, så skrivs de alltid ihop med efterföljande ord.

Andra prepositioner
ﻓﻲfii (i konkret mening, inuti)
ﻋﻠﻰ:alapå, vid
ﺘﺤﺖtaHtunder
ﻗﻮﻖfawqöver, på
ﻋﻨﺪ:andmed
När prepositionerna på svenska följs av personliga pronomina, sätts de på arabiska samman med possesivändelserna. "Med mig" uttrycks alltså på arabiska med "Mitt med". Prepositionen :and uttrycker ägande:

":andī sajaratun" = "Mitt med bil" = "Med mig bil" = "Jag har (en) bil"


Syntax

Den arabiska syntaxen bygger på tre grundpelare:

  1. Skillnaden mellan bestämd och obestämd form
  2. En bestämning kommer efter det bestämda
  3. Det som kommer efter något är en bestämning
2. betyder alltså till exempel att man säger 'huset, det gröna' med adjektivet efter substantivet, som i franskan men motsatt förhållandet till svenskan. Vid genitiv kommer ägaren (som är en bestäming) efter det ägda. 3. betyder att man inte behöver särskilda ord för genitiv, som franskans 'de'. 'Bajt Ahmed' betyder autmatiskt 'Ahmeds hus'.

Ett ord är bestämt (i bestämd form) t.ex. om det
  1. är ett substantiv i bestämd form med bestämd artikel (al-) och ändelse
  2. är ett adjektiv med bestämd artikel
  3. är ett egennamn
  4. är ett personligt pronomen
  5. ägs av en person genom att det finns i en genitivkonstruktion med personen som ägare.
  6. ägs av en person genom att ha en possesivändelse
Meningar, som på svenska har verbet 'är', saknar verb på arabiska. I stället är det en uppräkning av bestämda och obestämda ord. Det första ordet är det, som meningen handlar om. De efterföljande bestämda orden syftar till att ytterligare bestämma vad man talar om. De därefter följande orden i obestämd form tillfogar ny information om det man talar om. Exempel: Konsekvensen kräver att ett ord som är bestämt genom att vara ägt av någon, blir bestämt först då ägaren är på plats i meningen. Det ägda står därför i obestämd form, till skillnad från t.ex. i franska, tyska och engelska. Ordet har dock ändelse för bestämd form. Denna form kallas status constructus.

Om den svenska meningen har verbet 'var', så måste man sätta ut verbet kān 'var' (kānab i femininum) för att markera förfluten tid. Verbet kān står då först, enligt följande princip:
Om en mening beskriver en handling, så är det handlingen meningen anses handla om, och alla andra ord (subjekt, objekt etc.) betraktas som bestämingar till verbet.
Verbet kommer alltså först i meningen (detta gäller även för verb som inte uttrycker handlingar) Meningar med verbet 'har' på svenska uttrycks med prepositionen :and = med i en 'är'-mening, som alltså på arabiska är en mening utan verb.
":andī sajaratun" = "Med mig bil" = "Jag har (en) bil"